The aim of this thesis was to investigate how clients change in their interpersonal problems during psychotherapy and if there is a correlation between this change and the therapist interpersonal problems. The aim was also to investigate if there were any difference in change of interpersonal problems between clients that were part of a complementarity and non-complementarity client- and therapist dyad. Interpersonal problems were measured with IIP-C. The sample consisted of 40 clients and 40 student-therapists from the psychology program. The therapy were either CBT or PDT and consisted in average of 21 sessions, interpersonal problems were measured prior and after therapy. The result indicated that clients significantly reduced their interpersonal problems in general and also on the scale Overly Accommodating. There were few and modest correlations between clients change and the therapist’s interpersonal problems. There were no difference in change of clients interpersonal problems between clients that were part of a complementarity and non-complementarity client- and therapist dyad. The results of the client's improvement of interpersonal problems support earlier findings. The reason why there were few and modest correlations between clients change of interpersonal problems and therapist interpersonal problems might be the low degree of therapist’s interpersonal problems and that the clients changes in interpersonal problems might be due to therapeutic technique rather than the therapists interpersonal problems. Future research and methodological shortcomings are discussed. / Syftet med studien var att undersöka klienters förändring av interpersonella problem i samband med terapi och om denna förändring har ett samband med terapeuters interpersonella problem. Samt att undersöka om det finns någon skillnad i förändring av klienters interpersonella problem mellan klienter som ingått i komplementära och icke-komplementära klient- och terapeutdyader. Interpersonella problem mättes i studien med självskattningsformuläret IIP-C. Den studerade urvalsgruppen bestod av 40 klienter och 40 studentterapeuter från psykologprogrammet. Klienterna fick psykoterapi, KBT eller PDT i genomsnitt 21 sessioner. Interpersonella problem mättes före och efter terapin. Resultatet visade att klienterna förbättrades signifikant i sina interpersonella problem totalt och på skalan Alltför tillmötesgående samt att det fanns få och svaga samband mellan klienternas förändringar och studentterapeuternas interpersonella problem. Det fanns ingen skillnad i förändring av klienters interpersonella problem mellan klienter som ingått i  komplementära och icke-komplementära klient- och terapeutdyader. Klienters förändring av interpersonella problem stödjer tidigare forskning. Att sambanden mellan klienternas förändring och terapeuternas interpersonella problem varit få och svaga kan bero på att terapeuterna haft låg grad av interpersonella problem och att det möjligen är terapeutiska interventioner snarare än terapeutens interpersonella problem som ligger bakom klienternas förändringar. Framtida forskning och brister i studien diskuteras.

I den interpersonella teorin menar man att varje människas framträdande relationserfarenheter finns representerade i något som blivit denna persons latenta relationsmönster eller schemata. Är dessa interpersonella mönster inkongruenta kan det leda till interpersonella problem och psykisk ohälsa. Enligt denna teori kan stimulerande relationer, som t ex i en gruppbehandling, leda till bättre kognitiv förmåga och mer kongruent interpersonellt mönster, vilket på sikt underlättar relaterande till andra. Uppsatsens syfte var att beskriva interpersonella mönster och problem hos ungdomar i en gruppbehandling i termer av två instrument: Central Relationship Questionnaire (CRQ) och Inventory of Interpersonal Problems (IIP). Resultaten visade hur ungdomarnas interpersonella mönster och problemprofiler såg ut före och efter behandlingstiden. Fem av de sex deltagarna förändrade sina mönster och problemprofiler. För varje deltagare gjordes en klinisk fallformulering som sammanfattade deltagarens interpersonella mönster och problem före och efter gruppbehandlingen samt de förändringar som instrumenten visat. Denna fallformulering skulle kunna användas som grund till en potentiell intervention som ger tillbaka instrumentens resultat till deltagarna.

Jag har i denna studie försökt utforska lärarstudenters föreställningar om pedagogisk relationskompetens. Ett underordnande syfte med undersökningen var att diskutera vad utbildningen och i synnerhet den för studien aktuella kursen bidrar med i fråga om studenternas pedagogiska relationskompetens. Undersökningen genomfördes på grundlärarprogrammet med inriktning mot fritidshem i en mellanstor svensk kommun. Studien tar främst sin utgångspunkt i skandinavisk forskning i ämnet. Metoderna som använts är såväl individuella intervjuer som fokusgruppsintervjuer. Resultaten av samtliga intervjuer analyserades, sammanställdes och presenterades utifrån teman och underteman. Resultatet visar på att studenterna har en uppfattning om att främjande av goda relationer med elever är en förutsättning för yrket och att utvecklandet av pedagogisk relationskompetens är en viktig faktor för att bli en bra pedagog. Resultatet som framkommit tyder på att studenterna i första hand uppehåller sig vid resonemang om relationer utifrån ett punktuellt perspektiv, där intresse för den enskilda elevens problem och förmågor är i blickpunkten. Dock ges en antydan om att studenterna i viss mån kan resonera kring relationer ur ett relationellt perspektiv, där vikten främst läggs vid hur elevens handlingar kan förstås i relation till det aktuella sammanhanget. Resultatet ger ett visst stöd för att den aktuella kursen ökar studenternas förmåga att utveckla pedagogisk relationskompetens. I första hand kan praktiken ses som viktig och kan antas vara en avgörande del av utbildningen för studenternas möjlighet att utveckla pedagogisk relationskompetens.

Arbetsalliansen mellan terapeut och klient har visat sig vara en viktig faktor för att predicera utfallet i psykoterapi. Utifrån interpersonell teori bör terapeuten med sina personliga egenskaper ha en inverkan på terapirelationen och klienten. Hur terapeutens relationella mönster inverkar på arbetsalliansen är dock bristfälligt beforskat. Syftet med den här pilotstudien var att undersöka sambandet mellan studentterapeuters personliga egenskaper och deras klienters upplevelse av arbetsalliansen i kognitiv beteendeterapi (KBT) respektive psykodynamisk terapi (PDT). Två självskattningsformulär, Inventory of Interpersonal Problems (IIP) och Self-Compassion Scale (SCS), distribuerades efter avslutad terapi till studentterapeuter med PDT-inriktning (N=17) och KBT-inriktning (N=24). Dessa självskattningar korrelerades med klienternas skattningar av arbetsalliansen på Working Alliance Inventory (WAI). Studentterapeuters interpersonella problem på delskalan Undfallande korrelerade negativt med klientskattad arbetsallians för PDT-gruppen. Inga signifikanta korrelationer gällande interpersonella problem fanns för KBT-gruppen. Inga signifikanta korrelationer mellan studentterapeuternas självskattade självmedkänsla och klientskattad arbetsallians fanns för någon av grupperna. Resultaten indikerar att undfallande interpersonella problem – exempelvis osäkerhet, svårighet att ta initiativ och svårighet att uttrycka avvikande åsikter – kan missgynna arbetsalliansen i PDT. Detta diskuteras i relation till tidigare studier och interpersonell teori.  Användbarheten av självmedkänsla som terapeutegenskap diskuteras, liksom skillnader mellan terapiinriktningarna och begränsningar i studien. / The working alliance between therapist and client has proved to be an important factor in predicting the therapeutic outcome. According to interpersonal theory, the therapist’s personal characteristics ought to have an influence on the therapy relationship as well as on the client. However, the ways in which the therapist’s relational patterns influence the working alliance is scarcely investigated. The aim of the present pilot study was to explore the relationship between student therapists’ personal characteristics and their clients’ experience of the working alliance in Cognitive Behavioral Therapy (CBT) and Psychodynamic Therapy (PDT). Two self-report instruments, Inventory of Interpersonal Problems (IIP) and Self-Compassion Scale (SCS), were administered post-therapy to student therapists within the therapeutic modalities PDT (N=17) and CBT (N=24). These self-reports were correlated with client ratings of working alliance using the Working Alliance Inventory (WAI). Student therapists’ interpersonal problems in the Nonassertive subscale was negatively correlated with client-rated working alliance within the PDT modality. No significant correlations concerning student therapists’ interpersonal problems were found within the CBT modality. No significant correlations were found between student therapists’ self-reported self-compassion and client-rated working alliance for either group. Results indicate that nonassertive interpersonal problems – such as uncertainty, difficulties with taking initiative and difficulties with expressing divergent opinions – could have a negative influence on the working alliance in PDT. This is discussed in relation to previous studies and interpersonal theory. The usefulness of self-compassion as a therapist characteristic is discussed, as well as differences between the therapeutic modalities and limitations within the study.

AbstraktSyftet med vår kandidatuppsats är att göra en jämförelse gällande skillnader mellan vårdenhetschefers och deras medarbetares konflikthantering samt hur synen på interpersonella konflikter skiljer sig mellan grupperna. Varför vi valde att undersöka detta ämne är för att konflikter förekommer i vardagen i såväl arbets- som privatliv, och vi kommer att få hantera konflikter i våra framtida yrken som personalvetare. Vi tror att det kan skilja sig åt i hur man ser på och hanterar konflikter som chef respektive medarbetare, och det är just detta som är intressant för oss. Vi vill kunna bidra med något nytt till forskningen med denna studie.Då detta är en kvalitativ studie har vi valt att utgå från ett hermeneutiskt perspektiv. Vi har gjort semistrukturerade intervjuer med fyra vårdenhetschefer och fem medarbetare på ett västsvenskt sjukhus. Respondenterna arbetade på olika avdelningar. För att nå våra respondenter har vi använt oss av ett bekvämlighetsurval, det vill säga att man ”tar det man får”.Vår undersökning visade att det knappt finns några skillnader i synen på konflikter mellan vårdenhetschefer och medarbetare som grupper, utan mer mellan olika individer. Oenigheter och meningsskiljaktigheter var för de flesta detsamma som konflikter. Vad gäller konflikthanteringen sade sig medarbetarna lyssna och att de försöker få fram det verkliga problemet. Vårdenhetscheferna sade detsamma, men att de däremot är försiktiga med att ta sig an konflikter: de menade att de tänker till en extra gång och låter helst medarbetarna lösa sina konflikter själva, såvida de inte har gått för långt. Vi fick dock i resultatet fram att de flesta vårdenhetscheferna har en negativ syn på sina medarbetares sätt att hantera konflikter på grund av omoget agerande. Större delen av medarbetarna sade sig däremot vara positiva till sina chefers konflikthantering. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället

Aktuell äldreforskning visar att det finns ett starkt stöd för att sociala relationer har ett positivt samband med äldres livskvalitet. En form av förebyggande hälsoarbete är att skapa och främja olika former av sociala mötesplatser för äldre där de kan uppleva meningsfulla möten med andra människor. Närtrafiken är en offentlig miljö där äldre resenärer regelbundet möter andra passagerare och förare. Syftet med studien är att analysera vilka förutsättningar för meningsfull social interaktion som finns i närtrafiken och därigenom nå förståelse för närtrafikens betydelse för äldre resenärers möjligheter till sociala möten i den urbana miljön. Studien ämnar besvara följande frågeställningar: Vilka mönster av social interaktion förekommer i närtrafiken? Hur upplever de äldre resenärerna den sociala interaktionen i närtrafiken? Hur kan närtrafikens offentliga rum beskrivas? Analysen sker med hjälp av teoribidrag från främst symbolisk interaktionism, Erving Goffmans rituella ansats samt teorin om interaktionsritualer. Studien bygger på deltagande observation och intervjuer med tio äldre resenärer i två närtrafiksområden: Gubbängen/Svedmyra och Lidingö. Resultatet visar att de främst förekommande sociala interaktionsmönstren i närtrafiken är s.k. interpersonella ritualer som hälsnings- och konversationsritualer. De sociala relationerna mellan resenärerna kan beskrivas som s.k. svaga band och s.k. känslomässiga-sekundära relationer. Relationen till föraren upplevs som särskilt betydelsefull och kan beskrivas som s.k. känslomässig-sekundär relation. Närtrafikens offentliga rum kan beskrivas som en informell social mötesplats som delar många av den s.k. tredje platsens egenskaper och är en miljö där interaktionsritualer kan skapas. Resultatet ger ett visst stöd för att lyckade interaktionsritualer har ägt rum i närtrafiken.

Arbetsplatsen är ett vanligt förekommande ställe för människor att inleda och upprätthålla interpersonella relationer. En sådan kontext kan dock skapa rollkonflikter om det finns motstridiga rollförväntningar mellan chefsrollen och den interpersonella relationsrollen. Syftet med denna uppsats var att inom den offentliga sektorn undersöka högt uppsatta chefers upplevelser av deras egna interpersonella relationer på arbetsplatsen. Fem semistrukturerade intervjuer med högt uppsatta chefer inom en statlig myndighet respektive en kulturinstitution genomfördes och analyserades sedan med hjälp av tematisk analys. Uppsatsen visar att högt uppsatta chefer inom offentliga sektorn främjar personliga relationer men begränsar privata relationer på arbetsplatsen. Vidare upplever cheferna tydliga rollförväntningar på chefsrollen i förhållande till interpersonella relationer, och stort fokus ligger på att förverkliga den professionella chefsrollen genom att agera professionellt, motverka misstankar samt dra gränser mellan arbetslivet och privatlivet. Cheferna använder sig av strategier för att undvika rollkonflikt.

Denna uppsats hade som syfte att undersöka hur medarbetare upplever kriskommunikationen inom organisationer, samt om detta i sin tur har någon betydelse för medarbetarnas kommunikations- och arbetstillfredsställelse. Det empiriska materialet insamlades genom tre fokusgruppsintervjuer med medarbetare som arbetar inom olika branscher och som gjort så under en pågående krissituation (i det här fallet pandemin i samband med covid-19). Genom en tematisk analys av insamlad empiri, i relation till teorier om kommunikations- och arbetstillfredsställelse samt tidigare forskning på ämnet, utmynnade följande resultat: bristande kommunikation och otydlig kommunikation framträdde som två teman som visade att bristande och otydlig kommunikation under en kris upplevs som problematiskt av medarbetare. Detta problem har i sin tur betydelse för medarbetares kommunikationstillfredsställelse. Dessa aspekter har dock inte någon nämnvärd betydelse för arbetstillfredsställelsen. Det är i stället analysens teman anställningstrygghetens roll och betydelsen av interpersonella relationer som framträder som centrala för medarbetarnas arbetstillfredsställelse under krisen. Uppsatsens slutsats är således att medarbetarna under en kris upplever bristande och otydlig kommunikation som problemfaktorer som har betydelse för deras kommunikationstillfredsställelse. Vidare behöver denna brist i kommunikationstillfredsställelsen inte ha någon betydelse för arbetstillfredsställelsen, där i stället anställningstrygghet och goda interpersonella relationer på arbetsplatsen är av större vikt.

Depression är ett folkhälsoproblem som ökar globalt och i Sverige. Sjukdomen uppfattas enligt genusmedicinska forskare som en kvinnlig sjukdom och diagnostiseras utifrån patientens känslomässiga symtom. Det har dock visat sig att symtomen för depression kan skilja sig åt mellan könen. Det innebär att depression hos män kan missas av patienten själv och av vårdpersonal samt leda till att män inte får rätt behandling. Syftet var att beskriva vilka faktorer män med depression upplever som betydelsefulla i samband med vårdmötet. Studien är en allmän litteraturstudie baserad på 15 vetenskapliga artiklar varav tio kvalitativa, fyra blandad kvalitativ och kvantitativ och en kvantitativ. Sökningarna genomfördes i databaserna CINAHL, PsycInfo och PubMed. I resultatet identifierades ett antal huvudfynd. Män uttryckte behov av vårdpersonal för att förstå sin depression samt behov av en genuin relation i vårdmötet. De upplevde att de inte kände igen sig i diagnoskriterier för depression samt påverkade maskulina normer deras hjälpsökande. Männen uttryckte behov av delaktighet samt betydelsen av att få professionell hjälp i tid. Symtom på depression hos män kan förbises av vårdpersonal på grund av att mäns symtominte alltid passar in i vanliga diagnoskriterier. Män känner heller inte alltid igen sinasymtom på depression. Detta kan leda till att män sällan söker vård för depression, någotsom även visat sig har samband med maskulina normer. Av betydelse är att vårdpersonalhar kunskap om symtom för depression, att de förklarar sjukdomen depression för ökad förståelse och acceptans samt därigenom motverkar stigma.

No description available.