This essay is a critical review of the Swedish writer, Theodore Kallifatides' novel Brev till min dotter (2012) ('Letters to My Daughter'). It is formatted, thematically and inspirationally, by Ovid's two works Tristia and Epistulae ex Ponto, written while in exile in Tomis (today's Constanța) on the Black Sea. I have organized Kallifatides' fictive narrative of his pre-Junta (1964) emigration from Greece (where he was born), his multilevelled refashioning of the source material, into a palimpsest that contains three rhetoric layers: the epistle, the autobiography, and the pamphlet. The first depicts the slow transition of 'Ovid', the presumptive Roman imperialist and colonialist, into the less self-centered icon of the Ars Amatoria fame and the more accommadating listener to the people around him. In the second, I show how 'Ovid' is merging into the persona of Kallifatides, a migrant who voluptuously absorbs his new language (Swedish). A language that he masters with the innovatory skill of the best postcolonial writer. The third constitutes a universal praise song of freedom of speech and gender equality. Ovid, in Kallifatides portrait, is feminized.

Målet med uppsatsen är att jämföra likheter och skillnader i gestaltningen av främlingskap i Ivar Lo- Johanssons roman Kungsgatan och i Theodor Kallifatides roman Utlänningar. Uppsatsen jämför förhållandet mellan stad och land i Kungsgatan med förhållandet mellan hemland och nytt land i Utlänningar. Socialpsykologiska perspektiv på främlingskap, identitet och acklimatisering i kombination med litteraturteoretiska begrepp från postkolonial litteraturteori används för att undersöka hur romanerna fiktivt gestaltar uppbrotts- och acklimatiseringsprocesser. Analysen indelas i förhållandet mellan stad/land och hemland/nytt land, kvinnans dubbla främlingskap, språkets inverkan på identiteten samt individens förmåga eller oförmåga att anpassa sig till en ny miljö. Det skildrade främlingskapets anknytning till en ny dubbel identitet analyseras för att tolka karaktärernas hantering av främlingskapet. Uppsatsens jämförelse av främlingskapsskildringar under två skilda perioder i Sveriges historia visar hur romanerna bidrar till en större förståelse för hur distansering från och diskriminering av ”den andre ” oavsett utgångspunkt manifesteras på liknande sätt och kan utlösa liknande identitetskonflikter för individen.

This thesis analyses four European writers, whose common denominator is that they have moved to Sweden from other European countries and chosen to write in Swedish: Caterina Pascual Söderbaum, Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu and Sigrid Combüchen. Focus lies on novels published by the authors in the 21st century. The thesis builds upon theories on memory by Pierre Nora and on imagined communities by Benedict Anderson, Chiara Bottici and Benoît Challand. In Imagined Communities, Anderson shows the effects of the emerging nation states on the modern novel in the 19th century. The hypothesis of this study is that the emergence of the European Union and the resulting European movement will affect narratives in a similar way, but on a European rather than national level. The main finding seems to confirm this, showing that an imagined European community takes shape in the studied novels, surpassing that of the nation state’s borders.  All writers focus on memories, but in two different ways: Kallifatides and Melinescu depict long memories, starting in ancient times and with a positive view on remembrance as a focus on what is in common for Europeans. Pascual Söderbaum and Combüchen, on the other hand, depict memories from the dark 20th century and the importance of forgetting and moving on in order to give future generations freedom. In most novels, however, there are examples of lieux de mémoire (sites of memory), with Nora’s terminology, expanding towards a common European identity, in spite of the plethora of myths and languages. / Den här uppsatsen analyserar fyra europeiska författare vars gemensamma nämnare är att de har flyttat till Sverige från andra europeiska länder och valt att skriva på svenska: Caterina Pascual Söderbaum, Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu och Sigrid Combüchen. I fokus är romaner som givits ut av författarna under 2000-talet. Uppsatsen bygger på teorier om minne av Pierre Nora och föreställda gemenskaper av Benedict Anderson, Chiara Bottici och Benoît Challand. I Imagined Communities visar Anderson vilken påverkan de framväxande nationalstaterna hade på den moderna romanen under artonhundratalet. Den här uppsatsens hypotes är att framväxten av EU och den europeiska rörlighet som EU resulterat i påverkar narrativen på ett liknande sätt, men på en europeisk snarare än nationell nivå. De viktigaste resultaten tycks i huvudsak bekräfta denna hypotes, och visar på hur en föreställd europeisk gemenskap tar form i de studerade romanerna, en gemenskap som överskrider nationalstatens gränser. Samtliga författare fokuserar på minnen, men på två vitt skilda sätt: Kallifatides och Melinescu skildrar långa minnen med början i antiken och en positiv syn på hågkomst som det som förenar européer. Pascual Söderbaum och Combüchen, å andra sidan, skildrar minnen av det mörka nittonhundratalet och vikten av att glömma bort och gå vidare för att ge framtida generationer frihet. I de flesta romaner finns det dock exempel på lieux de mémoire (minnesplatser), med Noras terminologi, som vidgar sig mot en gemensam europeisk identitet, trots den stora mångfalden av myter och språk.

The purpose of this study is to examine how immigrant authorsare mediated in texts. The study is based on three magazines which are directed towards the library sector. These texts have been published from the year 2000 to the year 2012. The study focuses on two of these magazines, namely Bibliotek i Samhälle and Biblioteksbladet. The study focuses on authors who write in the swedish language, but who still seem to be perceived as immigrant authors. The method used in this study is critical discourse analysis (CDA) according to Norman Fairclough. How the studied authors are being described are presented with quotations from the texts. These quotations are analysed from semantic relations. Further analysis displays first how immigrant authors are legitimated. Second it displays how immigrant authors are paraphrased in the texts. The results show that the texts focuses on the two authors Jonas Hassen Khemiri and Theodor Kallifatides. The texts paraphrasethe immigrant authors as participants of debates about the society,in a way that undermines the category of the immigrant author, aswell skilled in language and as public persons in book fairs. The final discussion stress that nothing indicates that the examined texts presuppose that some authors should be seen as immigrantauthors. The results of this study therefore do not support the results of earlier studies that have declared that some authors seem to be treated as immigrant authors. / Program: Bibliotekarie

The purpose of this master’s thesis is to examine the relationship between mothers and sons in Mustafa Can’s Tätt intill dagarna: Berättelsen om min mor (Close to the days: The story of my mother) from 2006, Theodor Kallifatides’ Mödrar och söner (Mothers and sons) from 2007 and Ocean Vuong’s On Earth We’re Briefly Gorgeous from 2019. These novels examine themes of migration and motherhood through the perspective of the sons, who all write semi-autobiographically about their mothers.   This thesis uses a broad theoretical framework, with postcolonial theories of hybridity and double consciousness alongside motherhood studies as the primary sources. Works by Frantz Fanon, Homi K. Bhabha, Sara Ahmed, and Marianne Hirsch, are, alongside others, used in purpose of creating a nuanced understanding of the relationships between mother, son and place, as these relations are portrayed in the novels.   The analysis is divided into three chapters, where the novels are represented by one chapter each. The final part of the thesis is a comparative discussion, in which the novels are read alongside each other, in order to draw conclusions on the ways in which these authors represent the relations between mother and place, and how this affects the sons’ feelings of identity. In summary, this thesis shows that the mothers play an important role in their sons’ subject formations, and that the sons’ relationships with their home countries are affected by, or correlated to, their relationships with their mothers. This is done using imagery of nature, portrayals of language barriers, and other descriptions of fragmented identities.

The objective of this thesis is to examine how the bereavement of a mother tongue in various ways affects a person and how literature discusses this experience. How does literature reflect it and is it possible to identify any specific and recurring themes? Are there any similarities between the experience of migration and the experience of colonialism? What purpose does writing serve in this and how to describe the impact of language? Hopefully this thesis will contribute to a better understanding of the situation for newly arrived people and for persons living in Sweden with Swedish as a second language. The thesis has a postcolonial perspective as the focus is fiction dealing with a relocation from east to west. Earlier research and writings that has inspired is in particular the works by the two postcolonial theorists Franz Fanon and Sara Ahmed. The main source material for the study is literary works, e.g. the works of Jila Mossaed, Theodor Kallifatides, Athena Farrokhzad, Burcu Sahin and Yoko Tawada. The thesis is intentionally written in the form of an essay, suggesting the power of language and storytelling. The main objective of the thesis is to describe, rather than to arrive at a conclusion. One main focus is the author’s personal relation to the subject and to the Philippines and its colonial past. The literary works addressed in this study suggests that literature dealing with migration and language bereavement mainly focuses on a discussion about the relation between the native tongue and the new language, the relation between the metaphysical body and the new geographical location, about feelings of speechlessness and alienation that becomes physical. All these concurrent themes can be used as tools to define an experience that in many aspects is inconceivable. The thesis also identifies similarities between colonialism and migration, as both raise the question of inherit right to a place and a lifelong search for a place to call home. In this effort, writing is important and may function as an emancipatory lever to create new places.

I den här uppsatsen undersöks den intertextualitetsteori som framkommer i Kallifatides 2000-talslitteratur, och hur den kan användas för att läsa de autofiktiva inslagen i romanerna. Uppsatsen kommer fram till att Kallifatides ansluter sig till en poststrukturalistisk syn på intertextualitet, där intertextualitet inte så mycket handlar om direkta referenser i ett verk till ett annat, utan utgör en del i den poststrukturalistiska insikten att allt är konstruktion. Genom att människans syn på världen anses sakna essens och istället konstrueras genom språket kan text med denna syn endast referera till andra språkliga konstruktioner, det vill säga, annan text. Livet är något som ”levs mellan två citattecken”. Parallellt tycks dock Kallifatides intertextualitet inneha en mindre språkburen dimension som går tillbaka på en mer konkret historieskatt, och ett arv av kollektiva erfarenheter. Överlag ansluter sig Kallifatides trots allt till kända intertextualitetsteoretikers, såsom Kristeva och Barthes, syn att språket bär på en inneboende intertextualitet. I uppsatsen finner jag emellertid att Kallifatides skiljer sig från nämnda teoretiker i sin inställning till detta beroende. Där Kristeva och Barthes ser en förlorad individuell frihet och agens, ser Kallifatides en vunnen samhörighet och gemenskap. Insikten om synen på intertextualitet i Kallifatides litteratur används sedan i en läsning av de autofiktiva inslagen i verken. Där finner jag att man med en medvetenhet om nämnda intertextualitetsdiskussion kan läsa de autofiktiva inslagen som en sorts praktisk tillämpning av tankarna kring beroendet av myt och fiktion. Sammanblandandet av verken och det litterära arvet, med författarens liv, blir en exemplifiering av idén att livet levs inom redan uppdragna narrativa strukturer. Genom att blanda dåtid och nutid, fiktion och verklighet, exemplifierar Kallifatides att ”det är detaljerna som skiljer oss” från historien och myten, och ”ibland inte ens de”. Individen och författaren lever på så vis texter som redan är skrivna. Vidare menar jag i uppsatsen att de autofiktiva inslagen på detta vis upprättar en sorts ”oklar linje” mellan författare och verk och författare och myt, där synen på förhållandena mellan verk och litterärt arv, och författaren, inte ses uteslutande som enkelriktat kausala. Författarens relation till verket blir alltså inte likriktad: istället för att författaren allena formar verket, formar verket också författaren. Även om skrivandet visserligen anses sprunget ur erfarenhet, ger det på samma gång struktur och form till erfarenheten. Fiktionen är på så vis en del av konstruktionen av oss som individer. Relationen mellan författaren och myten är mer kausalt riktad, det är arvet som påverkar författaren. Den oklara linjen handlar här mer om en oklarhet kring var författarens liv börjar och var myten slutar. Sammantaget läses autofiktiva inslagen som en praktisk tillämpning av de teoretiska resonemangen. Funktionen blir att illustrera tidlösheten hos det litterära arvets narrativa strukturer, och att peka på författarens dubbelriktade förhållande till sin fiktion.