Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Nästan alla barn i dagens samhälle spenderar sina första levnadsår i förskolan där det varje dag förekommer olika aspekter av inkludering. Syftet med vårt arbete är att belysa förskollärares syn på inkludering samt hur inkluderingsbegreppet definieras. Vi kommer även att lyfta hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolans verksamhet där alla barns behov möts i barngruppen. Med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod har vi samlat empiri och hittat mönster från sju förskollärares svar utifrån intervjuer på två förskolor. Utifrån ett relationellt samt kategoriskt perspektiv har vi synliggjort likheter samt skillnader kring hur de talar om inkludering och inkluderande arbetssätt i förskolan. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna talade om inkludering på olika sätt mellan de två förskolorna men även mellan förskollärarna som arbetar på samma förskola. Förskollärarnas definition av inkluderingsbegreppet samt hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolan är varierande. Med hjälp av det relationella respektive kategoriska perspektivet har vi kunnat redogöra för likheter samt skillnader i förskollärares svar kring begreppet inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån vårt syfte samt frågeställningar. I intervjuerna beskrivs både inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån olika perspektiv och på olika sätt beroende på vem som tillfrågas. Att inkludera barn i förskolan handlar till stor del om hur barn inte ska behandlas lika samt att barns förmågor och förutsättningar ska bemötas utifrån den enskilda individen.

Syftet med vårt examensarbete är att undersöka förskolepedagogers förhållningssätt till habilitering. Studien bygger på kvalitativa intervjuer och omfattar sju stycken intervjuer med både barnskötare och förskollärare. Vi har analyserat vårt empiriska material med hjälp av olika analytiska begrepp samt ur ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Ett relationellt perspektiv kan förenklat uttryckas genom att pedagoger beskriver barn som att befinna sig i svårigheter till skillnad från ett kategoriskt perspektiv som beskriver barn med svårigheter. Vårt resultat visar att pedagogernas förhållningssätt ger uttryck för att stödet från habiliteringen var värdefullt men blir otillräckligt när kommunikationen och samverkan mellan olika aktörer ej fungerar. Pedagogerna behövde känna sig delaktiga i samverkansprocessen och överlät ansvaret till föräldrarna att information om barnet kommunicerades mellan de olika aktörerna pedagogerna förhåller sig olika till begreppet inkludering när det handlar om att se inkludering som en resurs eller ej.

Begreppet inkludering är ett stort och viktigt begrepp inom skolväsendet. De som verkar inom skola och förskola ska ha ett inkluderande arbetssätt för att säkerställa att alla barn känner sig delaktiga i den egna undervisningen. Förskolans styrdokument är tolkningsbara och nämner inte begreppet inkludering och har inga tydliga riktlinjer för hur det inkluderande arbetet ska genomföras. Detta bidrar till utmaningar för förskollärare när de ska utföra förskolans uppdrag. Föreliggande studie avser att studera hur förskollärare som arbetar på samma förskola uppfattar begreppet inkludering, hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut enligt dem, samt om det finns några eventuella begränsningar för det inkluderande arbetssättet. Jag har tagit hjälp av Bengt Perssons teori om det relationella och kategoriska perspektivet för att ge svar på dessa frågor. För att genomföra min studie har jag använt mig av en kvalitativ metod i form av minifokusgruppsintervju där jag utifrån semistrukturerade frågor intervjuat fyra förskollärare från samma förskola. Resultatet av studien visar på att de intervjuade förskollärarna har en samsyn på vad begreppet inkludering innebär samt att de är väl införstådda i att arbetet med inkludering ger en positiv effekt på barnen i förskolan så som delaktighet, gemenskap och trygghet. Vidare är de överens om att samspel mellan olika aktörer är avgörande för att inkludering ska kunna ske. Resultatet visar även på att förskollärarna upplever att de finns begränsningar för det inkluderande arbetssättet som till exempel brist på tid, personal och resurser. Slutligen visar resultatet att förskollärarna i studien till stor del använder sig av det relationella perspektivet och ser på barn som varande i svårigheter när de pratar om inkludering i förskolan.

Blunck, Jenny och Bubicic Piros, Petra (2024). ”Eleven har svårt att sitta stilla” En dokumentanalys om åtgärder och behovsbeskrivningar i åtgärdsprogram. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Förväntat kunskapsbidrag Mot bakgrund av nya kommentarmaterial kring arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd (Skolverket, 2022) samt nya skrivningar i Skollagen (SFS 2022:1315) vill vi med denna studie bidra med kunskap om innehållet i åtgärdsprogram och hur stödbehov och åtgärder skrivs fram. Vi önskar också att studien ska bidra till att åtgärdsprogram blir användbara verktyg för den personal som arbetar med elever i behov av särskilt stöd. Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie är att öka kunskapen kring hur stödbehov och åtgärder stämmer överens med styrdokumentens krav på innehåll samt bidra med kunskap om vilka specialpedagogiska perspektiv som framträder i skolans åtgärder och i beskrivningarna av elevens behov.  Teoretisk förankring Studiens teoretiska förankring utgår från det relationella och det kategoriska perspektivet. Dessa två specialpedagogiska perspektiv representerar två sätt att se på eleven och elevens svårigheter och behov. Studien tar också stöd i systemteorin för att få syn på åtgärdsprogrammet ur ett helhetsperspektiv. Metod Undersökningen har genomförts som en kvalitativ dokumentanalys då det är dokumenten åtgärdsprogram som ska studeras. Studien har genomförts som en fallstudie och har avgränsats till att studera 22 aktuella åtgärdsprogram på en grundskola för elever i årskurs F-9.  Resultat Studiens resultat visar på en god kvalitet på åtgärdsprogrammen då de i hög grad uppfyller styrdokumentens krav på vad som ska ingå i ett åtgärdsprogram. Det finns en variation på hur stödbehov och åtgärder formuleras även om de alla är upprättade inom samma organisation. Vid analysen av stödbehov respektive åtgärder ser framträder att varje del för sig är till övervägande del skriven utifrån ett relationellt perspektiv men analysen av kombinationen mellan stödbehov och åtgärder visar att åtgärdsprogrammen till övervägande del har kategoriska inslag.  Specialpedagogiska implikationer Med studien belyses specialpedagogiska möjligheter att utveckla åtgärdsprogram till de högkvalitativa, stödjande verktyg de är tänkta att vara inte minst utifrån ett likvärdighetsperspektiv. Vikten av att specialpedagogen bör ha ett systemteoretiskt perspektiv i arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd samt att specialpedagogen har mod att våga utforska artificiell intelligens för att kunna utveckla och underlätta arbetet med dokumentation av åtgärdsprogram lyfts också fram.

Syftet med föreliggande studie är att undersöka och beskriva hur specialpedagoger i ett socialt utsatt område arbetar hälsofrämjande och förebyggande samt tolkar begreppen hälsofrämjande och förebyggande. För att besvara studiens frågeställningar genomfördes semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fyra specialpedagoger i detta område. De transkriberade intervjuerna analyserades med hjälp av en kvalitativ metod för innehållsanalys, vilket resulterade i ett antal centrala teman. Dessa teman analyserades sedan utifrån två teoretiska referensramar. Den första referensramen berör Antonovskys teori om Känsla av sammanhang (KASAM), som är orsaken till hälsa och välmående. De arbetsmetoder och synsätt som beskrivs i resultatet analyserades utifrån de delkomponenter som utgör KASAM; Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet. Resultatet visade bl.a. på att specialpedagogernas arbete ofta kan anses vara inriktat på elevernas KASAM samt att specialpedagogerna ofta tycks vara särskilt inriktade på delkomponenten Hanterbarhet. I teorin om KASAM har detta begrepp att göra med i vilken grad elever upplever att de resurser som finns tillgängliga för dem är tillräckliga för att de ska uppleva att de kan hantera omvärldens krav. Studien visar att elevhälsan ofta intar ett salutogent perspektiv i arbete med elever. De specialpedagogiska insatserna som beskrivs i studien är på individ-, grupp- och organisationsnivå. Den andra teoretiska referensramen som användes i analysen berör två motsatta sätt att se på specialpedagogisk problematik: huruvida man menar att skolproblem bottnar i brister hos eleven (kategoriskt perspektiv) eller har att göra med kontextuella faktorer (relationellt perspektiv). Resultatet visade på att respondenternas hälsofrämjande och förebyggande arbete främst utgick ifrån ett relationellt perspektiv i deras specialpedagogiska verksamhet. Det gick dock ibland att se inslag av ett kategoriskt perspektiv i de beskrivningar av elever som gavs av tre av de fyra respondenterna. Den respondent som inte gav uttryck för det kategoriska perspektivet arbetade, till skillnad från övriga respondenter, inte direkt med elever. Nyckelord: Förebyggande, hälsofrämjande, KASAM, kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv, socialt utsatta områden, elevhälsa, specialpedagogiska insatser

Studiens syfte är att undersöka hur slöjdlärare ser på särskilt stöd i slöjd, deras dilemman kring att utforma stödet och hur mycket tid de lägger på elever i behov av stöd. Frågeställningar i denna studie är: Hur mycket lärartid får elever, i behov av särskilt stöd, i förhållande till andra elever? På vilket sätt anser några slöjdlärare att de ger särskilt stöd under slöjdlektionerna och hur tillgodoser de det särskilda stödet, för att eleverna ska nå lägst betyget E i slöjd? Vilka dilemman, anser de intervjuade slöjdlärarna att det finns i samband med att tillgodose elevers behov av särskilt stöd? Hur kan särskilt stöd i ämnet slöjd utformas enligt de intervjuade slöjdlärarna? Jag valde att genomföra en multipel fallstudie med fyra fall. Jag korsanalyserade resultaten och generaliserade hur dessa lärare anser att de undervisar elever, i behov av särskilt stöd, på i slöjdämnet. Men jag kunde inte generalisera om vad alla slöjdlärare tycker. Metoden var observationer av fyra slöjdgrupper och intervjuer av fem slöjdlärare. Observationerna visade att elever, i behov av särskilt stöd inte fick mindre lärartid än övriga elever, snarare mer tid. Mina observationer visar att det är de, enligt lärarna, duktiga eleverna som i mer förekommande fall blir utan lärartid. Resultatet visade att när lärarna ger stöd sker det i huvudsak på tre olika sätt. Man kan se det utifrån tre olika perspektiv: Ett, att lärare stöttar eleven, utifrån ett relationellt perspektiv. Två, att lärare underlättar för eleven, utifrån ett kategoriskt perspektiv och tre, att lärare stimulerar elevens tänkande vilket jag analyserat tillhöra Vygotskijs sociokulturella perspektiv. Det är också dessa perspektiv och idéer som varit studiens teoretiska ansats. Studien belyser även lärarnas dilemman i sitt dagliga arbete. Både vad gäller slöjdens organisering och hur de bör möta elever utifrån nya krav, då ämnet teoretiserats och att arbetstiden upptas alltmer av dokumentation. Lärarna i studien ville ha mer tid med eleverna för när lärarna fick önska ville de ge mer personligt stöd under lektionstid. Det förutsätter antingen mer resurser i klassrummet, eller ett mindre antal elever i grupperna för att klara av att hinna med. I diskussionen belyser studien att de olika perspektiven kan infinna sig samtidigt. Alltså lärare kan tycka runt elevers svårigheter utifrån flera perspektiv på samma gång. Likaså med styrdokument, att kategorisering av elever pågår hela tiden. Studien visade att det är de duktiga eleverna som är ”förlorarna” på grund av att lärarna lägger den största delen av tiden på elever i behov av särskilt stöd och de duktiga får vara mer självgående. / <p>Godkänd</p>

Med denna studie undersöks hur specialpedagogerna själva uppfattar att deras kompetens och kunnande tillvaratas inom den organisation de verkar. Kring specialpedagogiken har det ofta funnits olika uppfattningar om dess innehåll och vad det bör innehålla både i teori och praktik. Denna diskussion kan tolkas delvis som kritik mot specialpedagogiken och mot specialpedagogerna. Den kan också tolkas som att specialpedagogiken är en expansiv, föränderlig och diskursanpassat vetenskap. Specialpedagogen ute i verksamheten torde kunna sammanfatta hur uppdraget utförs och hur kompetensen tillvaratas från sitt perspektiv på olika nivåer och inom olika system där hon verkar. Jag vill med denna undersökning rikta fokus och uppmärksamhet på hur specialpedagogen uppfattar olika specialpedagogiska perspektiv i sitt uppdrag. Syftet med mitt arbete är att undersöka hur specialpedagogerna upplever sitt uppdrag och hur det utförs i ett systemteoretiskt perspektiv samt hur de uppfattar att olika aspekter framträder och samverkar i deras uppdrag. Jag vill se hur uppdraget definieras och verkställs av specialpedagogerna själva mot de ramar olika styrdokument ger och undersöka hur specialpedagogernas uppdrag och kompetens kan, bör och vill användas. Jag har genomfört en kvalitativ undersökning med åtta intervjuer av specialpedagoger som är verksamma inom grundskolans, f-9- organisation för att lyfta fram deras uppfattning och syn på hur specialpedagogiken och specialpedagogerna genomför sitt uppdrag i perspektivet kring de styrdokument som anger uppdraget. I undersökningen visar det sig att specialpedagogernas uppdrag ser olika i ut i de organisationer och på de olika nivåer specialpedagogens arbetar. Att dessa uppdragsgivare organiserar specialpedagogernas uppdrag med olika resurser och förutsättningar visar på hur olika aspekter formar uppdraget ur ett praktiskt perspektiv där specialpedagogerna ser och viktar andra delar av uppdraget och kompetensen, t.ex. handledning, att kunna bättre bidra till en hållbar utveckling av specialpedagogisk verksamhet inom de olika system de verkar.

En av de största utmaningar som en skola ställs inför idag är att möta och ta tillvara på elevernas unika förutsättningar för att utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare. Skolan är en del av vårt samhälle och den återspeglas i det rådande samhällssystemet. Det är skolan som håller i de avgörande möjligheterna för elever att övervinna klyftor som kan finnas i deras livsvillkor mellan samhället och skolan. Skolan skapar förutsättningar för elever att lyckas (Göransson, 2011; Carlsson &amp; Nilholm, 2004).   Syftet med arbetet är att belysa hur rektorer och specialpedagoger definierar och bedömer elever i behov av särskilt stöd och där det särskilda stödet utgörs av särskild undervisningsgrupp.   Resultatet visar att skolorna genomgående förhåller sig till ett relationellt perspektiv, där mycket fokus läggs på helheten kring eleverna även om skolorna till viss del placerar elever i särskilda undervisningsgrupper när elevens behov hamnar utanför möjligheterna inom klassrummets ram. Fokus ligger på att i största möjliga mån arbeta med en flexibel stödorganisation som bygger på elevens unika behov. De elever som ur ett kategoriskt perspektiv nästan per automatik hamnar i särskilda undervisningsgrupper är elever med diagnosen autism. En skola för alla blir, enligt Nilholm (2007), uteslutande för elever som anses normala även om intentionen för alla organisationer är att skapa en inkluderande skola.

“En skola för alla” innebär att det är skolan som har ansvar för att alla elever skall ges rätt till stöd och att eleverna också ska känna sig delaktiga i sin inlärning oavsett svårigheter. Syftet med studien är att belysa hur några matematiklärare och speciallärare uppfattar vad en inkluderande undervisning är, samt hur de skapar en inkluderande undervisning i matematik för elever i svårigheter i år 7–9 i enlighet med skolans styrdokument. Arbetet ger en översikt över tidigare forskning kring matematiksvårigheter och inkludering. Studien har en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer har genomförts med fem speciallärare och fyra matematiklärare. De specialpedagogiska perspektiven, det kategoriska och relationella, används för att analysera data. Studiens resultat visar att matematiklärarna och speciallärarna är positivt inställda till inkluderande undervisning om rätt förutsättningar ges. Resultatet visade även att verkligheten inte alltid stämmer med styrdokumenten. Studien lyfte fram viktiga faktorer för att skapa en inkluderande undervisning i matematik vilka var i enlighet med tidigare forskning där bland annat skolans organisation, samarbete mellan olika professioner och målinriktat lärande framhävs. De intervjuade lärarna uttrycker speciellt ett för dem viktigt behov, nämligen utveckling av matematikundervisning med fokus på organisation och arbetssätt.