<p>Syftet med föreliggande studie är att få en inblick i sex pedagogers upplevelser och hantering av utagerande beteende, ta reda på vilket pedagogiskt synsätt som tycks råda hos de intervjuade pedagogerna, samt undersöka möjliga orsaker till varför utagerande beteende hos elever uppkommer och utvecklas. Som arbetssätt används semistrukturerade intervjuer. Enligt föreliggande författares tolkning visade resultatet av studien att pedagogerna upplevde att en god föräldrasamverkan är viktig i arbetet med utagerande beteende hos elever. Pedagogernas perspektiv och förhållningssätt gentemot eleverna varierade. Samtliga av de fyra special- och resurspedagogerna undervisade utifrån ett relationellt perspektiv då de ansåg det viktigt att skapa långsiktiga lösningar för eleven och utgå från relationen mellan hem- och skolmiljö. De två grundskolepedagogerna undervisade istället utifrån ett kategoriskt perspektiv då de ansåg att deras brist på tid och kompetens inom det specialpedagogiska området istället medförde kortsiktiga lösningar för eleven. Dock var alla respondenter överens om att specialpedagogisk inkludering i undervisningssituationen är positivt både för eleven och för dess omgivning. Samtliga av informanterna använder sig också av olika samtalstekniker och värderingsövningar för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. Informanterna och tidigare forskning delar en samstämd bild om att orsakerna till ett utagerande beteende kan vara många och svårbestämda, dock framkommer det att hemmiljön många gånger är en dominerande riskfaktor för uppkomsten av beteendeproblem. Definitionen av vad utagerande beteende innebär är också relativt samstämd medan emellertid forskningen visar ett betydligt bredare spektrum av uttrycket utagerande beteende. Kort kan definitionen beskrivas som ”stökigt” beteende med samarbets- och anpassningssvårigheter. Merparten av pedagogerna anser att undervisningen måste individualiseras och göras till ”en skola för alla”, men både de intervjuade pedagogerna och forskningen är relativt eniga om att praktiken ofta inte överensstämmer med teorin.</p>

Elevassistenten - pusselbit eller schackpjäs? En kvalitativ studie om relationen mellan skolans organisation och behovet att anställa elevassistenter. Studiens syfte har varit att undersöka hur skolan organiserar stödet elevassistans till de elever som bedöms vara i behov av särskilt stöd samt vilka faktorer som påverkar att elevassistent bedöms vara den åtgärd som ska ges till elever i behov av särskilt stöd. Genom intervjuer med rektorer vilka, enligt Skollagen, fattar beslut och har det yttersta ansvaret för sin enhets inre organisation, har vi undersökt hur stödet för elever organiseras och var i organisationen elevassistenten befinner sig. Genomgången av tidigare forskning visar hur antalet elevassistenter ökat i skolorna de senaste årtiondena och att elevassistentens uppdrag kan få särskiljande eller inkluderande effekter beroende på hur uppdraget organiseras. Genomgången belyser hur skolor alltmer ger uttryck för att stöd mer borde ges på organisationsnivå men att de inte riktigt lyckas realisera detta i verkligheten utan att stödet ofta sätts in genom att på olika sätt "åtgärda eleven". Litteraturgenomgången visar också på att elevassistenter är en grupp med ytterst varierande utbildning. Det händer att den outbildade elevassistentens uppdrag är att ge pedagogiskt stöd åt de elever som är i de största svårigheterna. Elever som istället, enligt litteraturen, borde få stöd av de i personalen med mest pedagogisk kompetens. Våra resultat visar dock att på de skolor vi undersökt kan man skönja en förändring i organiseringen av resurser mot mer stöd och medvetet förebyggande arbete på organisationsnivå och ett målmedvetet arbete med att anställa elevassistenter med pedagogisk utbildning - ofta socialpedagoger - som organiseras som en flexibel resurs och i möjligaste mån en resurs som finns för flertalet elever och inte knyts till en enskild individ. Vi skulle vilja beskriva det som att elevassistentens roll är mer av en strategiskt rörlig schackpjäs än en statisk pusselbit. Våra resultat visar på att skolorna arbetar alltmer utifrån ett relationellt perspektiv, med fokus på tydlighet i förhållningssätt och värdegrund och att kommunikationen och den goda relationen är avgörande både personalen emellan som mellan personal och elever för en skolas möjligheter att känna växandets glädje.

Syftet med denna studie är att studera hur lärare och specialpedagoger ser på specialpedagogens yrkesroll och funktion i skolan samt att studera vad lärare och specialpedagoger har för förväntningar på specialpedagogiska arbetsinsatser. Vi använder oss av en kvalitativ metod och halvstrukturerade intervjuer som datainsamlingsteknik. I vår studie ingår 15 intervjuer med nio lärare och sex specialpedagoger på sammanlagt sex skolor varav fem är kommunala skolor och en är en fristående skola. Som analysverktyg har vi använt oss av de teoretiska utgångspunkterna specialpedagogiska perspektiv, inkludering samt professionell jurisdiktion. Tidigare forskning visar att specialpedagogens roll innefattar många olika svåröverskådliga arbetsuppgifter, då förväntningarna är höga från många håll. Specialpedagogerna förväntas arbeta mer med elever i behov av särskilt stöd samtidigt som det fordras att de ska utföra mycket administrativt arbete. Specialpedagogerna upplevde både brist på tid och brist på stöd från ledningen. Studiens resultat visar att det finns en skillnad i specialpedagogernas och lärarnas syn på specialpedagogernas arbetsuppgifter. Specialpedagogerna uttrycker att de ägnar en stor del av sin arbetstid åt undervisning medan lärarna tycker att de till stor del ägnar sin tid åt administrativt arbete. Båda yrkeskategorierna upplever att de har möjlighet att påverka fördelningen av det specialpedagogiska stödet, däremot är de inte helt överens om huruvida det specialpedagogiska arbetet är inkluderande eller ej. Båda yrkeskategorierna tycker även att samarbetet dem emellan fungerar bra men lärarna har en önskan om att det kan utvecklas mer. När det gäller specialpedagogernas och lärarnas förväntningar på varandra så finns det en samsyn. Som slutsats konstaterar vi att de båda yrkeskategorierna har en samsyn och förståelse för varandras arbetsuppgifter men att den ändå inom vissa områden skiljer sig åt såsom fördelning av och tidsåtgång för specialpedagogiska arbetsuppgifter samt synen på inkludering av elever i behov av särskilt stöd.

Syftet med föreliggande studie är att få en inblick i sex pedagogers upplevelser och hantering av utagerande beteende, ta reda på vilket pedagogiskt synsätt som tycks råda hos de intervjuade pedagogerna, samt undersöka möjliga orsaker till varför utagerande beteende hos elever uppkommer och utvecklas. Som arbetssätt används semistrukturerade intervjuer. Enligt föreliggande författares tolkning visade resultatet av studien att pedagogerna upplevde att en god föräldrasamverkan är viktig i arbetet med utagerande beteende hos elever. Pedagogernas perspektiv och förhållningssätt gentemot eleverna varierade. Samtliga av de fyra special- och resurspedagogerna undervisade utifrån ett relationellt perspektiv då de ansåg det viktigt att skapa långsiktiga lösningar för eleven och utgå från relationen mellan hem- och skolmiljö. De två grundskolepedagogerna undervisade istället utifrån ett kategoriskt perspektiv då de ansåg att deras brist på tid och kompetens inom det specialpedagogiska området istället medförde kortsiktiga lösningar för eleven. Dock var alla respondenter överens om att specialpedagogisk inkludering i undervisningssituationen är positivt både för eleven och för dess omgivning. Samtliga av informanterna använder sig också av olika samtalstekniker och värderingsövningar för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. Informanterna och tidigare forskning delar en samstämd bild om att orsakerna till ett utagerande beteende kan vara många och svårbestämda, dock framkommer det att hemmiljön många gånger är en dominerande riskfaktor för uppkomsten av beteendeproblem. Definitionen av vad utagerande beteende innebär är också relativt samstämd medan emellertid forskningen visar ett betydligt bredare spektrum av uttrycket utagerande beteende. Kort kan definitionen beskrivas som ”stökigt” beteende med samarbets- och anpassningssvårigheter. Merparten av pedagogerna anser att undervisningen måste individualiseras och göras till ”en skola för alla”, men både de intervjuade pedagogerna och forskningen är relativt eniga om att praktiken ofta inte överensstämmer med teorin.

Syftet med uppsatsen är att visa vad några pedagoger, vid olika tidpunkter, berättar om en högfungerande autistisk elev i grundskolan och hur de pedagoger som har mest kontakt med Alice ser på henne, hennes problem och möjligheter.    Hur förstår och förklarar pedagogerna hennes problem?    Vad berättar de om Alice i ett kognitivt, socialt och pedagogisk perspektiv?    Hur ser de på syftet med inkluderingen: Vad är målet och hur menar de att det ska uppnås? För att besvara syftets frågeställningar har jag genomfört ostrukturerade intervjuer med sex pedagoger i Alices närhet vid tre olika tillfällen där de har ombetts berätta om Alice. Pedagogernas berättelser analyseras sedan utifrån aktuell forskning och litteratur om autism, inkludering/integrering och narrativa teorier.    Några generella motiv och aspekter framträder särskilt tydligt i pedagogernas berättelser om Alice.    För det första handlar det om hur man ska tilltala och bemöta Alice. Råd om tydlighet, struktur och rak kommunikation förstås på olika sätt av olika pedagoger.    För det andra kan man se en dramaturgisk strategi hos flera av de intervjuade att förklara och dramatisera Alice problem i förhållande till hur det var tidigare och hur det kommer att bli i senare årskurser.    För det tredje syns en skillnad i hur de intervjuade beskriver och förklarar Alices problem. Några av pedagogerna ser det som ett annat sätt att tänka medan de flesta betonar den biomedicinska förklaringsmodellen.    Slutligen skiljer sig berättelserna åt genom sin beskrivning av syftet och ambitionen med integreringen av Alice och hur det ska uppnås. De flesta menar att det övergripande målet är att Alice ska göra allt alla andra gör, på samma sätt och syftet är att hon till slut, med stöd, ska bli så lik de andra som möjligt och med beteendemodifierande åtgärder lära sig att passa in i skolan och i samhället. Andra menar tvärt om att skolan själv är det största hindret för Alice och ifrågasätter meningen med att hon ska göra samma saker som alla andra.

Studiens syfte är att beskriva och analysera hur specialpedagogers formella kompetens motsvarar de förväntningar på praktisk yrkeskompetens som specialpedagogerna möter från olika aktörer i skolans vardagsverksamhet. Vi använder oss av en kvalitativ metod och intervjuer för att undersöka vårt fält. I vår studie ingår nio intervjuer med specialpedagoger, verksamma i kommunala skolor, fristående skolor eller central elevhälsa. Forskning har visat att specialpedagoger ofta möter förväntningar på att de ska arbeta direkt med stöd mot elever och att skolor ofta har en kategorisk syn på skolsvårigheter. Nyare forskning har även visat att få professioner, utöver specialpedagogerna själva, i skolan anser att specialpedagoger ska arbeta övergripande med organisation samt skolutvecklingsfrågor. Forskning har också visat att specialpedagoger ofta saknar mandat från ledning för hela sitt uppdrag och att de sällan har den strategiska position, exempelvis i ledningsgrupp, i organisationen som de skulle behöva för att lyckas med uppdraget. Studiens resultat visar att faktorer som respondenterna beskriver som avgörande för huruvida de har förutsättningar att utnyttja sin kompetens till fullo är framför allt en ledning som är medveten om specialpedagogens kompetens och har en vision om en inkluderande skola. Vidare så visar studien att det för skolanställda specialpedagoger även är en stor fördel att ingå i en ledningsgrupp eller ha en ledningsfunktion då det skapar bättre förutsättningar för specialpedagogerna att arbeta organisatoriskt samt närmre samverkan med ledning. De centralt anställda specialpedagoger i studien, som alltså arbetar mot skolor men som extern specialistkompetens, har större möjligheter att utnyttja sin fulla kompetens. Studien tyder också på att de skolanställda specialpedagogerna ofta måste kompromissa och att de får en roll som i mycket liknar speciallärarens på så sätt att de ofta arbetar kompensatoriskt med elever samt fungerar som rådgivare. Specialpedagogerna i studien uttrycker tydligt sitt relationella perspektiv på svårigheter men beskriver hur de ofta möter en kategorisk syn på skolsvårigheter från andra aktörer på arbetsplatsen, i synnerhet pedagoger.

Syftet med detta arbete är att bidra med kunskap om specialpedagogers arbete med bedömning som en del av undervisningspraktiken. I arbetet genomförs intervjuer med fyra specialpedagoger som arbetar i olika verksamheter. Deras beskrivningar syftar till att ge vidare insikt och vägledning om hur specialpedagogers arbete kring bedömning kan påverka elevers möjligheter till allsidiga bedömningar utifrån ett relationellt perspektiv.   Resultaten i den tidigare forskningen visar att det skett en ökning av antalet bedömningar såväl i svensk skola som internationellt. Det faktum att bakomliggande orsaker till ökningen inte problematiseras eller ifrågasätts kan beskrivas som en ökad bedömningskultur. Detta sker samtidigt som det saknas forskning kring konsekvenser av bedömning och vad som styr bedömning. Bedömningar såsom formativ och summativ bedömning har olika syften och påverkar således eleverna olika. Perspektiv på elever i skolproblematik och vilken roll specialpedagogen tar är viktigt i bedömningssammanhang.   De teoretiska perspektiv jag utgår ifrån är systemteori med utgångspunkt i Bronfenbrenners ekologiska systemteori där aktivitet i och mellan mikro-, meso-, exo- och makro-nivåerna är centrala. Dessutom är relationellt- och kategoriskt perspektiv valda utgångspunkter. Metoden är semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger. Resultaten visar att specialpedagoger har en stor roll i arbetet kring bedömning, inte minst genom övergripande och aktivt arbete med extra anpassningar samt implementerandet av och upprätthållandet av ett relationellt förhållningssätt i verksamheterna. Genom extra anpassningar och relationellt förhållningssätt ges eleverna möjlighet till stöttning så att deras kunskaper kan bli synliga vid bedömning. Kommunikation är centralt i specialpedagogiskt arbete. Legitimitet att utföra sitt arbete beror till stora delar på specialpedagogens relationella kompetens men att ha rektors mandat är också viktigt.

Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka pedagogers medvetenhet kring sin egen barnsyn, med särskilt fokus på möten med barn, som pedagoger i förskolan upplever har problemskapande beteende. Vi ville genom studien studera hur barnsynen tar sig uttryck i det pedagogiska arbetet på förskolan, framför allt i situationer där den egna barnsynen utmanas. I läroplanen tydliggörs betydelsen av personalens kompetens när det gäller att interagera och ha förståelse för varje enskilt barn, med betoning på barn i behov av särskilt stöd.Vi har utifrån syftet ställt oss frågorna; Hur beskriver pedagoger sin barnsyn? På vilket sätt återspeglas pedagogernas sätt att uttrycka sin barnsyn i deras yrkesutövande? För att få svar på våra frågor har vi använt oss av en mikroetnografisk metod med observationer och fokusgruppsdiskussioner som utgångspunkt. Studien är genomförd på fyra förskolor i två skilda kommuner. Resultatet pekar på att pedagoger i förskolan inte använder begreppet barnsyn i vardagen. Begreppet förekommer inte heller ordagrant i lagar, förordningar eller styrdokument. Vidare antyder resultatet att det finns en skillnad i hur pedagogerna uttrycker sin barnsyn och sina strategier mot hur de praktiserar dem, särskilt i mötet med beteenden som kan anses vara problemskapande.Sammanfattningsvis belyser vår studie vikten av pedagogernas medvetenhet kring den egna barnsynen och sitt eget förhållningssätt, då det visat sig ha betydelse för hur de förhåller sig i mötet med barnen.

Styrdokumenten för förskolan och den specialpedagogiska forskning som idag bedrivs förespråkar till stor del det relationella perspektivet som utgångspunkt i arbetet med barn. Det innebär att fokus och insatser riktas mot omgivningen runt barnet. Vår upplevelse är att det kategoriska perspektivet är det mest dominerande ute i verksamheterna, där blicken till stor del riktas mot den enskilda individens fel och brister. Dessa tankar har lett oss fram till syftet med studien, att undersöka förskollärares tankar och resonemang kring begreppet barn i behov av särskilt stöd i förhållande till det kategoriska och relationella perspektivet. Vilket synsätt är det mest dominerande och vilka pedagogiska konsekvenser kan de olika perspektiven få för det enskilda barnet? Studien är en kvalitativ intervjustudie som utgår ifrån åtta förskollärares beskrivningar. Resultatet visar på kategoriska beskrivningar då förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd. När det gäller förklaringar till att barn blir i behov av särskilt stöd och framgångsfaktorer i arbetet uttrycks mer relationella tankar. Slutsatsen är att det framträder ett glapp mellan teori och praktik, där respondenterna är medvetna om vikten av ett relationellt förhållningssätt men att de saknar verktyg att införliva dem i sitt dagliga arbete. Med stöd av tidigare forskning ser vi att ett kategoriskt perspektiv kan leda till en exkluderande förskolemiljö. För att verksamheten ska kunna ta sin utgångspunkt i styrdokument och forskning krävs ett förändrat förhållningssätt både på organisations- , grupp- och individnivå.

No description available.