Slarvfel är ett vanligt begrepp inom matematikundervisningen i Sverige. Däremot finns det inga tydliga riktlinjer kring hur lärarna ska förhålla sig till fenomenet. Om lärare ser och bedömer slarvfel olika kan det finnas en risk för att bedömningen inte är likvärdig. Syftet med arbetet är att skapa en ökad förståelse för hur gymnasielärare ser på slarvfel i matematik i relation till summativ bedömning samt hur gymnasielärare i matematik arbetar förebyggande för att minimera slarvfel hos eleverna. Fenomenografin tillsammans med det relationella, kategoriska och det sociokulturella perspektiven står som grund för studien och data samlas in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer gjorda med fem matematiklärare. Den här studiens resultat visar i likhet med tidigare forskning att slarvfel bland annat är kopplat till stress och att det finns svårigheter med att bedöma slarvfel på prov. När det kommer till lärarnas förebyggande arbete för att förhindra slarvfel så nämner flera av lärarna att man bör arbeta med att minska stressen hos eleverna samt göra eleverna medvetna om eventuella slarvfel. I diskussionen förs vikten av att lära känna sina elever fram. Lärarna beskriver att de känner igen slarvfel på grund av att de känner till elevens kunskapsnivå. Samtidigt skiljer sig lärarnas åsikt om vilka elever som gör slarvfel mot den tidigare forskningen. I och med den skillnaden är en möjlig risk att lärare faktiskt missbedömer räknefel och slarvfel. Förslag på vidare forskning skulle kunna vara en nationell studie om elevernas syn på slarvfel eftersom forskning på området är begränsat i Sverige.

Sammanfattning/Abstract Retzlaff, Kajsa (2022). Att vända på alla stenar. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90 hp. Förväntat kunskapsbidrag Detta arbete försöker synliggöra hur processen med en pedagogisk utredning ser ut, vilka insatser som föreslås på de olika nivåerna och vilket mandat specialpedagoger upplever sig ha från rektor. Den visar också hur elever beskrivs i pedagogiska utredningar.  Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att synliggöra hur processen går till när specialpedagogen får i uppdrag av rektor att påbörja arbetet med att skriva en pedagogisk utredning. Om de upplever sig ha mandat från rektor att skriva det de ser, vilka åtgärder som föreslås på individ-, grupp- och skolnivå och hur olika svårigheter beskrivs i skriven text. • Hur ser processen ut när pedagoger skriver en pedagogisk utredning? • Vilka insatser föreslås på de olika nivåerna (individ, grupp och skola)?  • Hur beskrivs elever i de pedagogiska utredningarna? Teori Den teori som ligger till grund för detta arbete är stämplingsteorin och specialpedagogiska perspektiv så som relationellt och kategoriskt perspektiv, dilemmaperspektivet och KoRP. Metod Den vetenskapliga metod som har använts är en induktiv, kvalitativ ansats där hermeneutik utgör grunden. Studiens empiri består av 15 granskade pedagogiska utredningar och 4 semistrukturerade intervjuer. Resultat Specialpedagogen får ofta det övergripande ansvaret för de pedagogiska utredningarna. Under utredningens gång så sker samarbete med undervisande lärare, elev, föräldrar och det förekommer att andra professioner tillfrågas. Kollegor kan ibland vara bollplank. Texten som skrivs samman ska vara subjektivt skrivet, värderingsfritt och återberätta det som lärare, 4föräldrar och elev sagt och det ska inte upplevas som kränkande av eleven. Själva processen att ta sig an arbetet skiljer sig åt och det gör också sättet att skriva på. Specialpedagogerna skriver rekommendationer främst på grupp- och individnivå men det saknas rekommendationer helt på skolnivå, även fast specialpedagogerna upplever att de har mandat av rektor att skriva det de ser. Vidare upplever de att det är få som läser utredningen när den är färdig. Specialpedagogiska implikationer Rektor ger ofta ansvaret för pedagogiska utredningar till specialpedagogen. Det är ett arbete som skyndsamt ska utföras. Det som ska utredas är hur skolans lärmiljö ska anpassa sig efter de elever som skolan har och hur eleven ska nå kunskapskraven. Arbetet bör utföras noggrant och objektivt där elevens historia berättas. I bedömningsdelen skriver specialpedagoger rekommendationer på individ- och gruppnivå men det saknas rekommendationer helt på skolnivå trots att de upplever att de har mandat från rektor. Något som tillkommit på senare tid är att föräldrar kan höra av sig till skolan i syfte att få en neuropsykiatrisk diagnos. För att barn- och ungdomspsykiatrin vill att en pedagogisk utredning är gjord innan barnet blir mottagen för en utredning. Specialpedagogerna i detta arbete berättade att de upplever att ingen eller att det sällan är någon läser det de skrivit.

SammanfattningSyftet med det här examensarbetet är att undersöka hur lärare och specialpedagoger på gymnasiet uppfattar att reformen av det pedagogiska stödet som infördes i skollagen den 1 juli 2014 fungerar, samt vad som påverkar genomförandet av politiska ideal och reformer i praktiken.Intervjuer med specialpedagoger, enkätsvar från lärare, studier av forskning om inkludering, policy och praktik utgör en mixed methods-ansats. Metodvalet syftar till att bredda underlaget för analysen och förståelsen av en mångfasetterad verklighet och verksamhet.Resultatet av undersökningen tyder på att alla elever på gymnasiet inte får det stöd de enligt skollagen har rätt till. Det visar också att reformen, tvärtemot sitt uttalade syfte, har ökat lärarnas dokumentations- och arbetsbörda. Slutligen blir det tydligt att olika dilemman och konflikter kan uppstå när ideal ska förverkligas, att en omtolkning av de politiska direktiven görs på flera nivåer i det byråkratiska systemet och i klassrumspraktiken – och att de många politiska direktiv som skolan utsatts för under senare år inte alltid har den effekt beslutsfattarna hoppas eftersom de delar ut fler påbud än resurser att efterleva dem. Slutsatsen är att makthavarna i framtiden borde basera reformer på vetenskaplig grund och i dialog med dem som arbetar och går i skolan, samt att lärarna borde ta sitt ansvar som demokratins väktare och protestera mot att de inte ges förutsättningar att tillmötesgå elevernas behov och tillvarata deras rättigheter.Nyckelord: Dilemmaperspektiv, extra anpassningar, inkludering, kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv, resurser, segregering, street level bureaucracy, särskilt stöd.

Denna kvalitativa studie, med en tematisk analys av nio lärares beskrivningar av Singaporematematik, har som syfte att redogöra för lärares erfarenheter ur ett specialpedagogiskt perspektiv och vad Singaporematematiken kan tillföra den specialpedagogiska verksamheten. Metoden har varit semistrukturerade intervjuer och urvalet har skett genom redan tidigare kända kontakter med kriteriet att lärarna ska ha erfarenhet av att arbeta med Singaporematematik och elever i matematiksvårigheter. Urvalsmetoden kan benämnas som snöbollsurval. Analysen av resultatet visar att lärarna i huvudsak beskriver sin undervisning ur ett relationellt perspektiv med kategoriska inslag. Lärarnas engagemang och intresse för undervisning, matematik och elevers lärande är det som i grunden är viktigt. När lärarna beskriver synen på elevernas lärande visar resultatet att Singaporematematik enligt analysen kan leda till djupare förståelse, ökad motivation och engagemang hos eleverna. Blockmodellen förklaras som ett visuellt verktyg som lärarna beskriver kan fungera som en hjälp för eleverna i bryggan mellan det konkreta och det abstrakta. Vår slutsats är att Singaporematematik kan tillföra den specialpedagogiska verksamheten en tydlig struktur, ökad kommunikation i klassrummet, gemensamt lärande, differentierad undervisning och stöd för eleverna att vandra mellan olika representationsformer. Dock behöver inte denna undervisning benämnas Singaporematematik och undervisningen behöver inte vara kopplat till något speciellt läromedel.

Abstrakt Denna studie utfördes i en kontext där det saknades tidigare forskning i Sverige som fokuserade på stödpersonalens utbildningsbakgrund inom anpassad skola. Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om utbildningsinnehållet inom de nationella yrkespaketen för barn och fritids-, samt vård och omsorgsprogrammet, och att undersöka i vilken utsträckning utbildningens innehåll matchar kompetenskraven som ställs på stödpersonal i deras praktiska utövning inom anpassad skola. Denna undersökning genomfördes med hjälp av dokumentstudie och summativ kvalitativ innehållsanalys. Tidigare forskning om stödpersonalens yrkesroll har avslöjat en mångfald av arbetsuppgifter, vilket har bidragit till en fördjupad förståelse av kompetenskrav som är nödvändiga inom detta område. Genom kategorisering och kodning av det insamlade materialet framkom att det fanns skillnader i utbildningarna, vilka inte fullt ut överstämde med de identifierade kompetensbehoven enligt tidigare utredningar. Studiens utfall har visat på att utbildningen för elevassistenter har en tydlig inriktning på pedagogik och lärande. Samtidigt har den avslöjat brister i vissa områden, inklusive bristande kunskap om specifika funktionsnedsättningar och förmåga att möta omvårdnadsbehoven hos elever med betydande funktionsnedsättningar. Resultaten av studien har indikerat att utbildningen för undersköterskor primärt inriktar sig på individuell omsorg, omvårdnad och medicin, och detta uttrycker en framträdande betoning på ett kategoriskt perspektiv. Samtidigt har det framkommit att det kategoriska perspektivet fortsätter att vara dominerande även inom den svenska anpassade utbildningen. Parallellt med detta har vård- och omsorgssektorn genomgått betydande förändringar med en ökad betoning på kompetensförsörjning och en högre status för undersköterskor. I kontrast till dessa framsteg har utbildningssektorn, specifikt när det gäller stödpersonal, inte genomgått motsvarande förändringar. Dessa ojämnheter kan resultera i en obalans där undersköterskor överrepresenteras vid rekrytering till stödpersonaltjänster inom anpassad skola. En möjlig konsekvens av denna obalans är att det relationella perspektivet, med dess inriktning på interaktion och inkludering, riskerar att hamna i skuggan. Detta kan innebära att fokuset inom anpassad skola fortsätter att ligga främst på omsorg och omvårdnad snarare än att främja elevernas akademiska prestationer, en utveckling som har varit föremål för kritik under de senaste åren.

Sammanfattning Syftet med studien är att undersöka pedagogiska kartläggningar för att studera hur elevers skolsituation beskrivs av skolpersonal i dem. Med skolpersonal avses den personal som deltagit i arbetet.  Den pedagogiska kartläggningen är en del av den pedagogiska utredningen vars syfte är beskriva elevers skolsituation. Den pedagogiska utredningen är ett verktyg för att möta elevers varierande förutsättningar för lärande. Den ska kartlägga och bedöma elevens eventuella behov av särskilt stöd.  Metoden är en tematisk analys och vid analysen tillämpas de specialpedagogiska perspektiven; kategoriskt och relationellt perspektiv. Tidigare forskning visar att det kategoriska perspektivet dominerar när elever beskrivs i elevdokumentation. Resultatet visar att elever beskrivs utifrån vad de är/inte är och vad de gör/inte gör på ett kategoriskt sätt medan behov och insatser som skolan gör utgår ifrån ett mer relationellt sätt att se på svårigheter. Ofta är lärmiljön och undervisningens innehåll/utformning inte en del av elevbeskrivningarna i de pedagogiska kartläggningarna. Skolpersonalen fokuserar på elevernas sociala situation; hur elever interagerar med vuxna och barn i skolan när de beskriver elever. Empirin visar också att elevers kunskaper inte beskrivs specifikt, men att förmågor som anses som viktiga för att lyckas i skolan oavsett ämne, exempelvis följa skolans regler, beskrivs utförligt av skolpersonalen i de pedagogiska kartläggningarna.

Syftet för studien var att undersöka hur matematiklärare jobbar med elever med dyslexidiagnos beroende på de svårigheter som eleverna upplevs ha i ämnet. Detta gjordes genom semistrukturerade intervjuer med fem olika lärare. Resultatet analyserades genom de teoretiska ansatserna om relationell respektive instrumentell förståelse samt de specialpedagogiska perspektiven, relationellt och kategoriskt perspektiv. Resultaten visade att det finns en viss brist på lärares kunskap om de svårigheter som dyslektiska elever möter i matematikämnet samt att några av lärarna gör anpassningar utan medvetenhet om det specialpedagogiska perspektivet de använder. Resultatet visade även att det saknas en tydlig medvetenhet om vilken typ av förståelse som främjas genom lärarnas matematikdidaktiska tillvägagångssätt och perspektiv.

Denna studie handlar om diagnosens betydelse för att få ta del av stödinsatser i skolans verksamhet. Syftet med studien var att undersöka hur lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosens betydelse för att få tillgång till skolverksamhetens stödinsatser. Problemformuleringen som studien utgick ifrån var att alla elever har rätt till utbildning utifrån sina egna förutsättningar enligt skollagen, vilket innebär att skolpersonal bör bemöta elever genom att skapa relationer och få en förståelse utifrån deras behov av anpassningar och stöd (SFS:2010:800). Den diskrepans som föreligger i dagens skolverksamheter är att elever riskerar att inte få rätt stöd i sin undervisning och utveckling såvida inte en diagnos ligger till grund för det givna stödet (Isaksson 2009). Problemet har utretts genom en kvalitativ forskningsansats där lärare, specialpedagoger och rektorer har intervjuats med semistrukturerade frågor. Resultatet har analyserats utifrån de tre specialpedagogiska perspektiven: det kategoriska perspektivet, det relationella perspektivet och dilemmaperspektivet, samt även utifrån den snäva och vida verksamheten (Persson, 2019; Nilholm, 2021; Karlsudd, 2021). Studiens resultat visar att samtliga respondenter upplever att skolverksamheten strävar efter att ge det stöd som eleven behöver och att elevens stödinsatser inte behöver vara kopplade till en diagnos, utan att det är elevens behov som styr. Dock är upplevelsen att diagnosen kan ge bättre möjlighet för eleven att uppnå styrdokumentens intentioner med tanke på vetskapen om vilka stödbehov eleven har. Lärare, specialpedagoger och rektorer uppfattar diagnosen och dess betydelse som ett dilemma då normen för det normala tycks ha smalnat av och leder till en ökning av diagnoser.

Slarvfel är ett fenomen som svenska matematiklärare påträffar i samband med summativa bedömningar. Trots detta finns det väldigt lite forskning som fokuserar specifikt på slarvfel. Syftet med denna studie var att undersöka matematiklärares syn på slarvfel och om det finns en koppling mellan denna inställning och hur lärare går till väga för att bedöma elevers prestationer i matematik. Detta undersöktes genom semistrukturerade intervjuer med fem verksamma matematiklärare på gymnasieskolor i södra Sverige. För att analysera vår data använde vi fenomenografi med de relationella- och kategoriska perspektiven samt bedömningsmodeller som referensramar. Våra resultat visar i enlighet med tidigare forskning att matematiklärare anser att stress är den ledande faktorn till varför elever gör slarvfel vid provsituationer. Resultaten visar även att dessa lärare anser att slarvfel är sällsynta och därmed har en liten inverkan på bedömningen av elevens kunskaper. Ingen av de undersökta faktorerna visade en tydlig koppling till lärares inställning till slarvfel. De lärare som deltog i studien använder sig huvudsakligen av sin intuition baserat på tidigare kunskap om elevens prestationer för att skilja slarvfel från kunskapsbrist.

Syftet med denna studie är att undersöka och analysera tillgängliga lärmiljöer för alla barn i förskolanur rektorers, specialpedagogers och förskollärares perspektiv. Genom en kvalitativ intervjustudieundersöktes utmaningar och möjligheter samt vilka strategier som används för att skapa och bibehållatillgängliga lärmiljöer. Data samlades in med hjälp av intervjuer med tre kommunala förskolor i Sverige. Analysen av studiens resultat bygger på ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Utmaningarna som framkom av studiens resultat handlade bland annat om att medvetandegöra vilka teorier som ligger till grund för inkluderingsarbetet. Det för att kunna ha ett gemensamt yrkesspråk att utgå ifrån gällande diskussioner kring tillgängliga lärmiljöer. Samt att bli mer explicit i sitt uppdragoch vad det innebär för beslutfattande åtgärder. Studiens resultat visade på att möjligheter genom kompetensutveckling, samverkan, kollegialt lärande, upprättande av förtroendefulla relationer mellanalla yrkesgrupper och även med hemmet, samt ett kontinuerligt systematiskt kvalitetsarbete inom organisationen, är avgörande för att säkerställa goda förutsättningar för inkluderande och tillgängligalärmiljöer för alla barn. Slutsatsen är att yrkesgrupperna behöver kunskaper och förståelse som bidrar till likvärdighet och samsyn kring inkludering. Trots att rektorer, specialpedagoger och förskollärare har olika ansvarsområden, är det viktigt att samarbeta och föra diskussioner kring inkludering och tillgängliga lärmiljöer. Det medför att begreppen främjas från flera perspektiv vilket ökar möjligheterna tillmedvetenhet och kunskaper som i sin tur kan leda till ökad effektivitet och kvalitet kring arbetet med inkludering för alla barn.