Abstrakt I´m too ashamed to show you är ett undersökande projekt som består dels av filmen Satisfaction (2011) och dels av uppsatsen Lucifer – Ljusbringaren i rummet, om olika filmvisningskontexter. Projektet är en observation och analys av visningssammanhangets betydelse för filmmediet och hur man som besökare är med och konstruerar de rumsliga konventionerna för den rörliga bilden. Titeln Lucifer anspelar dels på ordets latinska innebörd (lucem ferre) som betyder ljusbringaren och dels på att Lucifer inom den kristna mytologin har identifierats med Satan. Bildskärmar eller projiceringar bringar ljus till rummet och Tv:n har också ofta liknats vid en lägereld. Samtidigt har bildskärmar i olika tider setts som ett hot mot samhället, med videovåld, våldspornografi, videospelsvåld, och beskyllts för att vara både fördummande och att man blir fyrkantig i ögonen om man tittar för länge på den. Projektet är framförallt en jämförande studie av porrfilmens -, spelfilmens - och konstfilmens visningsinrättningar och dess betydelse för upplevelsen. I filmen Satisfaction som är en undersökande lek med de skilda filmgenrernas konventioner, har jag utgått från en porrfilm som jag omarbetat och senare visat i en utställningskontext. Detta för att försöka se vad som händer med ursprungsfilmen och hur man som betraktare också förhåller sig till den nya filmen i utställningsrummet. Blir det porrfilm, videokonst eller kortfilm? Undersökningen bygger framförallt på intervjuer och deltagande observationer på respektive inrättning. Och utifrån min förförståelse och i mötena med de olika institutionerna har jag fått en ökad förståelse för deras olika synsätt och förhållningsätt till filmmediet. Filmmediets presentationsformer utvecklas hela tiden och i takt med ny teknologi sker det också förflyttningar mellan hur vi väljer att använda filmmediet i hemmet och hur vi konsumerar det i mer offentliga sammanhang. De olika visningsinrättningarna måste förhålla sig till filmmediet på olika sätt, faktorer som ekonomi, visningstraditioner och ändamål spelar in. Men det är svårt att veta om det är det filmen som skapar rummet eller rummet som skapar filmen.

Frånvaro (av något, beskrivningar, tolkningar, svar) föder ett sökande, och sökandet innebär en engagerad närvaro. Allt konstnärligt arbete handlar i grund och botten om samma sorts ställningstaganden. Att lägga till eller lämna ifred. Att hitta balansen mellan beskrivningar och frånvaro av beskrivningar. Bildrutor och frånvaro av bildrutor. För mig har frånvaron kommit att betyda mycket. Det som är öppet tilltalar mig mer än det som är stängt. Frågor är mer intressanta än svar. I den här texten undersöker jag – med bas i mitt praktiska arbete med animation, teckning, video och ljud – relationer mellan närvaro och frånvaro, insida och utsida, rörelse och stillhet och också mellan ljud och bild. Jag beskriver hur jag har arbetat praktiskt med ett antal verk, hur tankarna rört sig i olika riktningar under arbetet och hur min mentala process ser ut, något jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå själv. Intuition, rationalitet, beslut och tvekan. Texten, precis som mina verk, utgör ett både personligt och publikt arbete med att öva på att lyssna inåt, och att fokusera på process i motsats till resultat. Inom animationsbranschen där jag länge befunnit mig siktar man ofta långt, långt fram och arbetet innebär mikroskopiska steg mot det planerade resultatet. Här söker jag istället efter intuitiva och dynamiska metoder för att arbeta med film, animation och med rörelse i teckningar. Ett sorts kontinuerligt skissande, ett sökande utan slut, eller som Maria Sá Cavalcante skriver "...förberedelser utan ände, som förberedelser som inte strävar mot något annat än att fortsätta förbereda." (Sá Cavalcante Schuback - Att tänka i skisser, 139). Att spela in naturliga samtal mellan människor har alltid intresserat mig. Jag tycker om samtal och är intresserad av relationer, och att arbeta med inspelade dialoger gör att jag kan djupdyka i människors samspel. Det är komiskt, poetiskt, sorgligt, pinsamt och rörande. Att bildsätta inspelningarna fungerar som ett sätt att belysa dem, vända och vrida på dem. På samma sätt, men ändå så annorlunda, fungerar det att ljudlägga inspelade bilder. Jag har utforskat de här två olika arbetsordningarna, att börja med bilden och att börja med ljudet, och också att låta dem uppstå parallellt eller i samspel. Mitt arbete med filmen "Like, what do you sing to your children?", har varit ett frö till många av de här tankarna. Filmen uppstod ur ett slumpmässigt inspelat material som jag kommit att kalla Fårömaterialet, eftersom det spelades in på Fårö. Arbetet med filmen har fått mig att slita mitt hår, förlora mig i filosofiska avgrunder, ge upp, komma tillbaka, göra om. Det är ett arbete som ständigt leder mig vidare. Det är talande för hur jag vill arbeta. Att börja med att göra något, något som känns ovidkommande i stunden, kan visa sig bli avgörande för ett helt konstnärskap. Det som är till synes litet innehåller så mycket om man tittar noga. / <p>Opponent: Marius Dybwad Brandrud, doktorand på SKH</p>

The aim of this thesis is to study the films of the Coen brothers at the intersection of the auteur film and the genre film, by conducting a literature review of the current research on their films. By means of a hermeneutic approach, mainly focusing on the term of genre, four major themes have been established based on the literary review: genres and conventions, hybridization of genre, other art cinema features, and the spectator as auteur. The analysis of the previous research shows that all Coen films have strong genre affiliations, foremost pertaining to classic Hollywood genres such as film noir, screwball comedy, and western. Furthermore, the Coens use gamesome strategies such as hybridization and allusions, which can be regarded as art cinema features. The meaning making is thus to a large degree left to the audiences, allowing them to be placed in the position of the “auteur”. These gamelike strategies and the fact that audiences are given the role as sort of co-creator constitute key auteur features in the filmmaking of the Coen brothers, who could thus be defined as auteur filmmakers rather than mainstream genre filmmakers.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013). Analysen fokuserar på hur element från slow cinema kan adapteras till en mer kommersiellt accepterad film med ett klassiskt berättande. Gravity visar sig exemplifiera dels Cuaróns personliga stil men även ett samspel av element från de två berättarmodellerna, och slow cinema. Avslutningsvis förs en diskussion där jag jämför analysens resultat dels med tidigare forskning samt ett antal andra filmexempel. Slutsatsen blir således att konstnärlig auktoritet och filmisk kvalitet likväl kan uppstå inom kommersiella modeller som konstnärliga sådana. Dagens filmklimat och dess vidare utveckling kan gynnas av en uppluckring av de föråldrade konventioner som Bordwells berättarmodeller innebär. Istället skall filmskapare fritt kunna röra sig mellan olika stilar, tillvägagångsätt och berättande, likt Cuaróns förkroppsligade kamera.