Uppsatsen utforskar gränser mellan konstnärlig gestaltning utifrån radikal intervention och samverkan i det offentliga rummet. Uppsatsen är indelad i fyra delar med bland annat en del som analyserar det egna Konstprojektet – Bodies of Excess [Överflödiga kroppar]. Konstprojektet utprövar radikal konst som metod för demokratisk intervention i det offentliga rummet. Uppsatsens analys består av dels konstprojektets materialitet, dels av en undersökning om konst, politik och vetenskap – konst i det offentliga rummet, aktivism och radikal demokrati. I uppsatsen utreds platsernas ideologiska symbolik och dess socioekonomiska villkor, vilket illustreras genom att markera de rum i Stockholm som konstprojektet Bodies of Excess undersöker. Med utgångspunkt ur konstprojektet undersöks platsens betydelse och det platsspecifika samt konstnärlig forskning, konstens plats i samhället och gestaltning – offentlig konst.  Genom att dra paralleller och se samband mellan rum och kropp, konst och vetenskap, institution och aktivism undersöks idén om konst som radikal konst och som nyttoaspekt i samhället samt hur konsekvenser skulle resultera för de båda formerna, aktivistisk konst och konstnärlig forskning. / Konstnärligt gestaltningsarbete vid Linköpings universitet 30hp (Utställningen som medium, kultur och mediegestaltning [KUM], avancerad nivå). Institutionen för kultur och samhälle (IKOS) Avdelningen för kultur, samhälle, form och medier (KSFM). Handledare: Anna Berglind

Against a backdrop of feminist and social scientific research on sex, female embodiment, and normality this thesis aims to discern how young women, who in adolescence have learned that their bodies are developing in ways considered ‘atypical’ for the female sex, make sense of their bodies and their situation. In focus are the ways in which the women make sense of and negotiate female embodiment; how they, particularly in stories about their interactions with others, position their embodied selves; and how norms and beliefs about sexed embodiment, heterosexual practice, and in/fertility are strengthened and challenged in the interviewees’ sense-making. The data comprise 23 in-depth interviews with women who in adolescence have learned that they do not have a uterus and a vagina, or who have learned that they do not have two X chromosomes and have no, or non-functioning, ovaries. Through narrative and thematic analysis the thesis shows how the women’s sense-making can be obstructed by norms about female embodiment, heterosexual practice, and in/fertility, expressed through medical terminology and practice and in interaction with family, friends, and peers, as described by the interviewees. Concomitantly, as the thesis demonstrates, medical terminology can be experienced and function as a resource in the women’s sense-making. Diagnostic categories enable them to put the specificities of sex development into words and raise awareness about bodily variation. Furthermore, in their stories about others’ reactions to their bodies and about their experience and management of certain medical treatments, the women question norms about female embodiment, heterosexual practice, and in/fertility that were previously taken for granted. The complexity of the women’s sense-making is demonstrated through the ways in which the interviewees, on the one hand, align with norms about female embodiment, heterosexual practice, and in/fertility, and in which they, on the other hand, succeed in challenging the same. In this ‘juggling’ of reinforcement and resistance, the thesis argues, the women are found to expand rather than dismiss beliefs about female embodiment.  Thus, the thesis contributes with deepened knowledge about what it can be like to live with these specific conditions and with problematizations of how norms about female embodiment can be enacted and questioned. / Mot bakgrund av feministisk och samhällsvetenskaplig forskning kring kön, kvinnlig kroppslighet och normalitet syftar avhandlingen till att undersöka hur unga kvinnor, som i tonåren fått reda på att deras kropp utvecklas på ett sätt som anses ”otypiskt” för det kvinnliga könet söker förstå och skapa mening kring sin kropp och situation. Framförallt undersöks dessa kvinnors meningsskapande, hur de i sina berättelser positionerar sig i relation till andra, och hur normer och föreställningar om kvinnlig kroppslighet, heterosexuell praktik och in/fertilitet förstås, förhandlas, stärks och ifrågasätts i berättelserna. Materialet som undersöks utgörs av 23 djupintervjuer med kvinnor som i tonåren fått reda på att de antingen inte har någon livmoder och vagina eller att de inte har två X kromosomer och inga eller  icke-fungerade äggstockar. Genom narrativa och tematiska analyser visar avhandlingen hur kvinnornas meningskapande formas av normer kring kvinnlig kroppslighet, heterosexuell praktik och in/fertilitet, då de uttrycks i kvinnornas berättelser om sin situation i möten med andra och i relation till medicinsk praktik. Samtidigt, visar avhandlingen, kan medicinsk terminologi, specifikt diagnoser, och praktik utgöra resurser i kvinnornas meningsskapande som möjliggör för dem att sätta ord på och sprida kunskap om kroppslig variation. I kvinnornas berättelser om andras reaktioner på deras kroppar och om deras erfarenhet och hantering av specifika medicinska behandlingar utmanas vidare normer som kvinnorna tidigare har tagit för givet. Genom analysen framträder således komplexiteten i kvinnornas meningskapande då de å ena sidan anammar förgivettagna normer om kvinnlig kroppslighet, heterosexuell praktik och infertilitet och å andra sidan utmanar de samma. I detta ”jonglerande” av anpassning till normer och motstånd mot desammasyns kvinnorna expandera snarare än avfärda föreställningar om kvinnlig kroppslighet. Avhandlingen fördjupar därmed kunskapen om hur det kan vara att leva med dess specifika tillstånd och till att problematisera hur normer om kvinnlig kroppslighet kan ta sig uttryck och ifrågasättas.