Försvarsmaktens ledningsfilosofi bygger på uppdragstaktik och krigets krav. Den svenska uppdragstaktiken har genom historien omarbetats och anpassats för att möta dåtidens krav och framtida utmaningar. Försvarsmakten har mellan 1979 och 2006 bytt utbildningsystem för sina officerare tre gånger. Dessa omständigheter utgör grunden för studien, att undersöka om förändring i utbildningen har påverkat synen på uppdragstaktik och om en eventuellt divergerande uppfattning påverkar Försvarsmaktens träning. Uppsatsen visar att det finns en viss förskjutning mellan officerskategorier till uppdragstaktiken ur metodologisk eller filosofisk synvinkel vilket grundar sig i utbildningens utformning. Försvarsmaktens på senare år begränsade gemensamma övningsverksamhet påverkar möjligen den yngre officersgenerationen i större utsträckning i tillämpningen av uppdragstaktik som ett resultat av utbildningen. En ofrivillig socialisation uppstår i Försvarsmakten i den fredstida styrningen och med new public management vilken anses äga narrativet över Försvarsmaktens egen ledningsfilosofi med negativa konsekvenser. Den ”nya” officerskategorin kan möjligen motverka framtida negativa influenser för uppdragstaktiken då den nya utbildningen fostrar kritiskt tänkande i större utsträckning.

Militärstrategisk doktrin 2016 fastställer att svensk militär ledningsfilosofi baseras på uppdragstaktik. Den operativa ansatsen är manöverkrigföring, där avsikten ställs i centrum. Kärnan i förståelsen för uppdragstaktik ligger i erkännandet av den ovisshet som tvekampen mot en motståndare medför och vad detta innebär för militär ledning.  Denna kvalitativa textanalys syftar till att studera om de ideal som ligger till grund för uppdragstaktik och icke-linjär krigföring används konsekvent i nu gällande svenska doktriner och armépublikationer. Resultatet visar att den svenska militärstrategiska doktrinen, MSD 16, är konsekvent i sitt uttryck och konsekvent mot uppsatsens indikatorer på uppdragstaktik, icke-linjär krigföring och manöverkrigföring. Analysen visar på en inkonsekvens mot MSD 16 både inom underliggande doktrin (Doktrin för gemensamma operationer 2020, DGO 20) och undersökta arméreglementen och handböcker. Inkonsekvensen leder till att den militärstrategiska inriktningen av svensk ledningsfilosofi försvagas, dess budskap förvrängs och en risk för att framtagna ledningsmetoder inte stödjer utövandet av uppdragstaktik på ett effektivt sätt. Det leder även till en risk att framtida utveckling inom svensk doktrin och handböcker ytterligare försvagar den militärstrategiska inriktningen, då dessa kommer byggas på existerande inkonsekventa publikationer.

Kriget är ingenting annat än en utvidgad tvekamp, en våldsakt för att påtvinga motståndaren vår vilja. Målet är att göra motståndaren värnlös. Om motståndaren skall uppfylla vår vilja, måste vi försätta honom i ett läge, som är ogynnsammare än det offer vi kräver av honom. Varje förändring i läget, som kan åstadkommas genom fortsatta krigshandlingar måste alltså leda till något än ogynnsammare. Med denna sanning tar många teorier och doktriner sina avstamp. För att lyckas med att försätta vår motståndare i ett ogynnsamt läge gäller det att föra striden och att göra det snabbare än motståndaren. Detta kunde Överste Boyd se i sina studier om luftstriderna under Koreakriget. OODA loopen eller "Boyds cykel" ligger numera till grund för manöverkrigföringen. William S. Lind skriver i handbok manöverkrigföring att själva syftet med manöverkrigföringen är att ta sig genom beslutscykeln, OODA loopen, snabbare än fienden. Som punkt 1 i handledningen för att lyckas med detta anger Lind att enbart en decentraliserad ledd styrka kan gå genom beslutscykeln snabbt. Denna slutsats går idag att finna i alla doktriner och metodhandböcker i Försvarsmakten. Uppdragstaktik med decentraliserad ledning förordas och beskrivs i samtliga nivåer och skall utgöra grunden för all ledning i Försvarsmakten. I samtliga doktriner och reglementen benämns dock undantag då uppdragstaktik med kommandostyrning är att föredra eller tvingas användas. Vid närmare efterforskningar så märks att uppdragstaktik används lite slarvigt både som filosofi och ledningsmetod. Efter ett antal års tjänstgöring vid luftvärnet har jag upplevt att metoden med uppdragsledning får stå tillbaka för en centraliserad ledningsmetod. Detta medför mycket lite utrymme för underställda att ta initiativ när det kommer till strid i luftarenan. Är detta önskvärt, ofrånkomligt och överhuvudtaget förenligt med uppdragstaktik. Är det möjligt att luftvärnet med sin särställning i både flygstridskrafterna och markstridskrafterna kan gå genom OODA loopen snabbare än motståndaren utan att vara decentraliserad ledd såsom Lind anger som grundregel nummer ett? Genom att klarlägga uppdragstaktiken som både filosofi och metod, jämföra med hur manöverteori och luftmaktsteori behandlar uppdragsstyrning samt se till luftvärnets förutsättningar för strid i luftarenan kan svaret på hur uppdragstaktiken kan tillämpas inom luftvärnet besvaras. Uppdragsstyrningen blir i luftvärnet en förutsättning för att kunna detaljstyra och leda genom kommando. Detaljstyrningen är just nu med de förutsättningar som finns ofrånkomlig och nödvändig. Samtidigt är uppdragsstyrningen grunden för att luftvärnet som markförband skall utveckla effekt från marken mot luften. / War is nothing but a duel on an extensive scale, an act of violence to compel our opponent to fulfil our will. The aim of the action in war is to disarm the enemy. If our opponent is to be made to comply with our will, we must place him in a situation which is more oppressive to him than the sacrifice which we demand. Every change in this position which is produced by a continuation of the war, should therefore be a change for the worse. Many theories and doctrines are based on this truth. To succeed to place our opponent in an adverse situation one must lead the battle and do it faster than the opponent. This is also what Colonel Boyd saw in his studies of the air fights during the war in Korea. The OODA loop or Boyd’s cycle is now a basic theory of maneuver warfare. William S. Lind writes in his handbook in maneuver warfare that the purpose itself of maneuver warfare is to go through the OODA loop faster than your enemy. As remark number 1 in the guidance for succeeding with that task, Lind state that only a decentralized force can go through the cycle of decision fast. This conclusion can be found in all doctrines and handbooks in the Swedish Armed Forces (SAF). Mission type tactics with decentralized control is ordered, or recommended and described in all service doctrines. It is the base for command and control within the whole organization. In all doctrines and regulations in the SAF there are exceptions when mission type tactics with direct control is preferred or an imperative necessity. After closer inquiries one can see that sometimes mission type tactics are carelessly used to describe both a philosophy and a method. After several years of service within the Ground Based Air Defense troops, my experience is that mission type control is not used as much as centralized control. This entails very little space for subordinated to take any initiative in the air war. Is that desirable, inevitable or on the whole consistent with mission type tactics? Is it possible that the GBAD with its unique position in both the ground- and air troops can go through the OODA loop faster than its opponents without decentralized control, as Lind alleged as rule number 1? Through a elucidation of mission type tactics as both philosophy and as a method, a comparison between how airpower and maneuver theory treat mission type tactics and together with the conditions for GBAD the answer to how the GBAD can apply mission type tactics will be found. Mission type tactics is a sine qua non for the GBAD in order to be able to use centralized control and to lead through command. Detailed guidance is right now inevitable and necessary with the conditions now at hand. At the same time the ability for the GBAD to be effective in the air is founded through the mission type tactics.

Syftet med vår uppsats är att utveckla en förståelse för vilka förutsättningar som råder för innovation och utveckling i Försvarsmakten samt vad som kan hindra respektive främja dessa och hur dessa förutsättningar förhåller sig till varandra.Vi har gjort detta genom en kvalitativ studie där vi intervjuat Försvarsmaktens utvecklingschefer. Efter en analys, med klassisk grundad teori som metod, av våra intervjuer växte en modell fram. Modellen heter Gränsöverskridande transformering. Den syftar just på det faktum att en transformering sker och är inledd. Att Försvarsmakten som ett resultat av den säkerhetspolitiska utvecklingen och med legitim bas i demokratiskt fattade beslut åter är i en transformering, ur ett minimalistiskt insatt insatsförsvar med professionella soldater och sjömän till att återigen utgöra ett folkligt förankrat värnpliktsbaserat försvar av den territoriella integriteten. Det sker likt det som skedde efter murens fall och som då skapade ett nytt befälssystem och pausade värnplikten. Lika nytt och omvälvande igen. Nationellt fokus och tillväxt i både volym och geografisk förekomst såväl som förmågor och personalkategorier. Detta är en transformering som i grunden påverkar alla delar av Försvarsmakten och alla dess processer, men också samhället i stort och de orter där verksamhet nu återigen blir vardag. Vi upptäcker genom modellen att utveckling som begrepp är centralt och att innovation inte används i någon större omfattning, men att utveckling ändå inte varit prioriterat under åren av minimalistiskt insatsförsvar.  Det är därför gränsöverskridande att lämna en kultur och tidsepok och gå in i en annan. Att byta sätten vi leder och leds på i vardagen, att se utveckling och kreativitet som något som får förekomma och måste få kosta, både i tid och pengar. Det är ett gränsöverskridande och en transformering som dessutom ska ske i en kontext där samhället förändrats. Teknikutvecklingen leds av civila intressen och Försvarsmakten har att finna sin plats i den globala världen av leverantörer och innovationer inom snart alla områden. Det är gränsöverskridande i att Försvarsmakten återigen bryter ny mark, att Försvarsmakten måste samarbeta med omvärlden för att kunna fullfölja och få effekt av den nya inriktning som gäller i och med tagna beslut. Här får Försvarsmaktens ledarskapsfilosofi med uppdragstaktiken och den valda ledarskapsmodellen en avgörande roll för möjligheten att genomföra en lyckad gränsöverskridande transformering. Vi drar utifrån det en sammanfattande slutsats. Att med uppdragstaktik som filosofisk och metodologisk grund för ledning i kombination med det utvecklande ledarskapet i varje ledares medvetna utövande och med tillit mellan parter så främjas goda förutsättningar för ett innovativt och utvecklande klimat. Att det krävs att innovation blir en medveten och aktiv handling och process för att kunna dra nytta av klimatet. / The purpose of this thesis is to develop an understanding about which conditions for development and innovation that is current in The Swedish Armed Forces and what can hinder or encourage these, and also how these conditions relate to each other. We have done this through a qualitative study where we have interviewed Swedish Armed Forces managers of development. After analysing the content from these interviews with Classic Grounded Theory as a method a model was created. The models name is Cross-border transformation and the aim is at the fact that a transformation is started and is ongoing. As a result of the security policy and with a legitim base in democratic decisions the Swedish Armed Forces is yet again in a transformation. From a minimalistic inset defence with employed soldiers and sailors to a democratic conscript based national defence of our territorial integrity. This is happening in the same way as it did when the wall fell, a new officers system was developed and we paused the conscription, as new and revolving yet again. Now instead the focus is again to growth in both volume, geographically as well as in capabilities and categories of personnel. This is a transformation that effects all parts of the Swedish Armed Forces and all its processes, but also the society at large and the cities where new military establishments yet again are to become part of the normal day life. We see through our model that development rather than innovation as a concept is used, but has not bin prioritised in the Swedish Armed Forces during the years of a minimalistic inset defence. It is therefore cross-border to leave a culture and an era to cross into another. To change the way we lead and are led in normal day life, to see development and creativity as something that is allowed to exist and that can cost both in time and money. It is cross-border and a transformation in addition to happen in a context where the society has changed. The technology development is led by civilian interests and the Swedish Armed Forces has to find its place in the global world of suppliers and innovations in almost all areas. It is cross-border that we yet again are breaking new ground, that we have to cooperate with the world around us to be able to carry out and get effect of the decisions of a new direction for the Swedish Armed Forces that has been made. At this point the Swedish armed forces leadership philosophy, the mission tactics and the chosen leadership model plays a decisive role for the possibility of a successful cross-border transformation. Based on this we come to a summarising conclusion that with mission tactics as a philosophical and methodological foundation for leadership, combined with developing leadership in every leaders conscious practice and with mutual trust between concerned parties will good conditions for a more innovative and developing climate be encouraged. To be able to benefit from this climate it requires that innovation becomes a conscious and active action and process.