The aim of this literature study was to examine the way women with drug problems and a criminal lifestyle is described in previous research articles and how they are treated - as a victim, a perpetrator or both. Our questions at issues were phrased to answer these reflections, but turned out to be quite difficult to fulfill. Our result showed that there was a clear connection between drug using and violence, either during a person's childhood or domestic violence in close relationships. Furthermore, there was a connection between drug using and criminal activity as well. To achieve these results we did a literature review of 16 scientific articles. The sample included both qualitative and quantitative articles. Our conclusion based on the articles and our analysis of the result was that there isn't enough research on the subject to answer the questions at issues, since most of the research on both drug use and criminality is based on the male population.

Bakgrund: Att behandla smärta utgör en central uppgift för sjuksköterskan. Denna uppgift innefattar att bedöma och välja lämpliga åtgärder för att lindra smärta. Då en patient samtidigt har en missbruksproblematik medför denna uppgift särskilda svårigheter. Dessa utmaningar kan finnas såväl i uppgiften att skatta patientens smärta, som att välja åtgärder.Syfte: Undersöka vilka verktyg och strategier sjuksköterskan kan använda sig av då en patient med smärta också har ett missbruk, eller en historia av missbruk.Metod: En kvalitativ litteraturstudie har utförts då denna metod upplevdes bäst kunna besvara frågeställningar. Vetenskapliga artiklar har sökts i databaserna Cinahl och Pubmed. Från dessa sökningar valdes tio artiklar ut. Dessa kvalitetsgranskades och resultatet baseras på material ur dessa artiklar.Resultat: Utifrån material i studerade artiklar kunde två verktyg identifieras. Utifrån detta kunde det konstateras att smärtskattning av dessa patienter utförs med sedvanliga smärtskattningsverktyg trots att det inte förefaller optimalt på grund av patientens behov, och att ett anpassat smärtskattningsverktyg saknas. Ur materialet kunde även 14 strategier som sjuksköterskor kan använda i vården av dessa patienter beskrivas. Dessa innefattar såväl några mindre konstruktiva, som ett antal mycket goda strategier. Dessa användbara strategier möjliggör för sjuksköterskan att uppnå mål med en personcentrerad vård av hög kvalité.Konklusion: Ett behov av forskning och utbildning för sjuksköterskor finns gällande denna patientgrupp. Smärtbehandling av patienter med missbruksproblem är komplex, och kräver god samverkan i såväl personalteam, som med patienten. / Background: Treating pain poses a central task for the nurse. This task involves assessing and choosing appropriate actions to ease pain. When a patient also has an addiction problem, this task brings special challenges. These challenges can be found as well in assessing the patient’s pain, as in choosing the appropriate actions.Aim: To investigate which tools and strategies the nurse can utilize when a patient in pain, also has an addiction, or a history of addiction.Method: A qualitative literature study has been performed, since this method was perceived to best answer questions. Scientific articles have been searched for in the databases CINAHL and PubMed. From these searches ten articles were chosen. These were quality assessed and the result is based on material from these articles.Result: From material in the studied articles, two tools could be identified. From this it could be concluded that pain assessment of these patients is done with usual pain assessment tools, even though it doesn't appear optimal due to the patient’s needs, and that a customized assessment tools is missing. From the material also 14 strategies which nurses can use in the care of these patients could be described. These include as well some less constructive, as well as a number of very good strategies. These useful strategies make it possible for the nurse to achieve a person-centred care of high quality.Conclusion: A need for research and education for nurses exists regarding this patient group. Pain treatment of patients with addiction problems is complex and requires good cooperation as well in the staff team, as with the patient.

Den svenska narkotikapolitiken utgörs av två inriktningar där den ena är nollvision och den andra är harm reduction. Den sistnämnda är en inriktning som syftar till skadereducering vilket också är grundtanken bakom den omdiskuterade behandlingsformen läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, även kallad LARO. Syftet med denna uppsats är att beskriva variationer i uppfattningar av fenomenet LARO. De frågeställningar som undersökts i studien har kretsat kring vilka uppfattningar socionomer har av behandlingsformen samt vad som främjar och försvårar en framgångsrik behandling. För att få en djupare förståelse för de yrkesverksammas uppfattningar av LARO har en fenomenografisk ansats använts. Vidare har åtta kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomförts med socionomer som arbetar med beroende- och missbruksproblematik. Studiens empiri har analyserats utifrån en fenomenografisk ansats, tidigare forskning samt teorin kring harm reduction vilket har ansetts vara relevant för att besvara studiens syfte och frågeställningar. Vidare har studiens resultat presenterats under fem olika beskrivningskategorier som skildrar variationer i uppfattningar. De är vägen till drogfrihet, livslångbehandling för ett liv utan missbruk, sidomissbruk försvårar framgångsrik behandling, framgångsfaktorer för samverkan samt hindrande faktorer för samverkan. Studien leder oss att dra slutsatsen att vi med hjälp av ett fenomenografiskt tillvägagångssätt kunde bidra till diskursen kring harm reduction genom att bevisa insikt i uppfattningar av de som faktiskt arbetar inom området. / The Swedish drug policy consists of two directions, zero tolerance and harm reduction. The latter aims to reduce the consequences of drug addiction through treatment and one such treatment method is known as 'Medicine Assisted treatment for Opioid Dependence' (LARO). The purpose of this study is to describe variations in perceptions of the phenomenon LARO. The questions examined in this study were regarding social worker’s perceptions of LARO and what promotes and complicates a successful treatment outcome. In order to gain a deeper understanding of the professionals' perceptions of LARO, a phenomenographic approach has been used. Eight qualitative semi-structured interviews were conducted with social workers who work with substance abuse. The study's empirical data has been analyzed with a phenomenographic approach, previous research and harm reduction as a theory. The study's results have been presented under five different description categories that highlight variations in perceptions. They are prerequisites for a life without drugs, lifelong treatment for a life without addiction, side use complicates successful treatment, success factors for cooperation and impeding factors for cooperation. The study leads us to conclude that by using a phenomenographic approach we were able to contribute to the discourse surrounding harm reduction by proving insight to the perceptions of those actually working in the area.

Det pågår just nu en debatt i Sverige kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte, och argumenten för och emot en avkriminalisering är många. Syftet med den här studien var därför att undersöka hur socialarbetare som arbetar inom missbruk- och beroendevården ställer sig till debatten kring huruvida eget bruk av narkotika bör avkriminaliseras eller inte. Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes med socialarbetare som på olika sätt arbetar med missbruk- och beroende av narkotika. Resultatet visade att socialarbetarna i huvudsak såg mycket stora fördelar med att avkriminalisera eget bruk av narkotika. Fördelarna med att avkriminalisera eget bruk av narkotika beskrevs vara att stigmatiseringen av narkotikamissbrukare skulle minska, fler skulle våga söka hjälp för sitt missbruk samt att fokus skulle flyttas från att lagföra missbrukare till att ge dem adekvat vård och behandling. Vidare beskrevs den nuvarande lagstiftningen som problematisk, då den inte är anpassad utifrån hur Sveriges narkotikasituation ser ut idag. Nackdelar med en eventuell avkriminalisering av eget bruk av narkotika beskrevs vara att det skulle kunna bidra till en normalisering av narkotika, som i sin tur skulle kunna innebära att fler testar och därmed brukar narkotika. En annan nackdel som belystes var att en eventuell avkriminalisering skulle kunna innebära att det blir svårare att upptäcka de som missbrukar narkotika. / There is currently an on going debate in Sweden on whether personal use of drugs should be decriminalized or not, and there are several arguments both for and against it. The aim with this study was therefore to examine social workers, who work with addiction in different ways, view on the debate about whether personal use of drugs should be decriminalized or not. Four semi-structured interviews were conducted with social workers that work with addiction of drugs in different ways. The result shows that the social workers mainly saw great advantages with a decriminalization of personal use of drugs. They described that the advantages with a decriminalization of personal use of drugs, would be that the stigmatization of drug addicts would decrease, more people would dare to seek help for their addiction and also that the focus would be shifted from prosecuting addicts to make sure that they get adequate care and treatment. Furthermore, the present legislation was described as problematic since it is not adjusted to how the current drug situation in Sweden looks like. The disadvantages with a decriminalization of personal use of drugs, was described as that it could contribute to a normalization of drugs, which in turn could lead to that more people would test and use drugs. Another disadvantage that was mentioned was that a decriminalization could lead to a difficulty in identifying people who abuse drugs.

Syftet med studien var att undersöka kvinnors erfarenheter av att lämna ett missbruk. Fokus låg på övergången från livet med missbruk till ett drogfritt liv, avgörande faktorer för beslutet om att bli drogfri samt hur drogfriheten har påverkat kvinnornas sociala identitet. Studien hade en kvalitativ ansats och empirin samlades in genom intervjuer. Informanterna var tre kvinnor mellan 40-55 år som tidigare levt med ett tungt missbruk men varit drogfria i flera år. Deras berättelser analyserades med hjälp av meningskoncentrering och kopplades till interaktionistisk teori med fokus på social identitet och individens definition av situationen. Studiens huvudsakliga resultat visar att vägen mot drogfrihet påbörjas i samband med en vändpunkt till följd av ett känslomässigt uppvaknande. Händelseförloppen som ledde upp till vändpunkten varierade men innefattade att ha "fått nog" av missbruket. Det som var gemensamt var att samtliga informanters vändpunkt kunde relateras till sociala relationer och då främst relationen till deras barn. Detta tillsammans med negativa erfarenheter av missbruket och lärdomar från tidigare återfall skapade förutsättningar för långsiktig drogfrihet. Drogfriheten innebar stora livsförändringar och berättelserna tydliggjorde hur de i olika hög grad fortfarande identifierade sig som "missbrukare" trots flerårig drogfrihet. Diskussionen förs kring hur samhällets stigmatisering försvårar kvinnors väg mot drogfrihet och vilka konsekvenser detta medför i form av skam och bristande tillgång till stöd. Utifrån ett socialpedagogiskt perspektiv är det av vikt att undersöka och lyfta utsatta gruppers erfarenheter, förvalta dessa kunskaper och utveckla det sociala arbetet.

Individanpassade insatser beskrivs i nationella riktlinjer och lagstiftning som vård och behandling som ska möta individens behov utifrån dennes problematik. Socialtjänstens arbete med att tillgodose behoven hos individer med missbruksproblem har kritiserats av Inspektionen för vård och omsorg som menar att det finns brister i socialtjänstens arbete med att individanpassa insatser. Studien syftar därför till att få en ökad kunskap om hur socialsekreterare ser på sitt arbete med att tillgodose individanpassade insatser för personer med ett narkotikamissbruk, vidare är syftet att få kunskap om vilka möjligheter och utmaningar de kan anse att de har i detta arbete. Studiens teoretiska grund består av gräsrotsbyråkrati, samt begreppen handlingsutrymme och samsjuklighet. Urvalet i denna kvalitativa intervjustudie består av sex socialsekreterare från fyra kommuner i norra Sverige som arbetar med handläggning av missbruksärenden inom socialtjänsten. En tematisk analysmetod har använts för att analysera studiens insamlade empiri. Studiens resultat visade att en stor del av arbetet med att individanpassa insatser beskrevs av informanterna som en kartläggning av individens livssituation, problematik och behov. Vidare visade resultaten att informanterna upplevde att de har goda möjligheter att tillgodose individens behov utifrån sin frihet i arbetet. De utmaningar som lyftes fram av informanterna när det gäller att tillgodose individanpassade insatser var främst organisatoriska faktorer samt den externa samverkan med andra aktörer. Studiens slutsatser visade att det fanns en samstämmighet i socialsekreterares beskrivningar av hur de arbetar med individanpassade insatser, samt vilka delar som är centrala och viktiga i detta arbete. Vidare är studiens slutsatser att socialsekreterare har ett stort handlingsutrymme, men att handlingsutrymmet kan begränsas och regleras av organisatoriska faktorer som i förlängningen påverkar arbetet med att tillgodose individens behov. Utifrån studien dras också slutsatsen att det kan finnas ett behov av en gemensam syn och målbild med andra verksamheter för att individens behov ska kunna tillgodoses.

No description available.

Syftet med studien är att undersöka hur professionella talar om ungdomar med ADHD-diagnos och missbruksproblematik i relation till bemötande. Studien har också som avsikt att ta reda på hur diagnosen ADHD tas i beaktande av professionella i behandlingsplaneringen. Datainsamlingen har erhållits via semistrukturerade intervjuer med en kvalitativ metodologisk utgångspunkt. Resultatet har sedan analyserats utifrån de två valda teorierna som har använts i denna uppsats; von Wrights relationella och punktuella perspektiv samt socialkonstruktionismen. Urvalet innefattar sju professionella som jobbar på olika öppenvårdsmottagningar i flera olika städer. Samtliga sju intervjuades på sina arbetsplatser.   Studiens viktigaste resultat visar att samtliga intervjupersoner upplevde ett större flöde av ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som blir föremål för missbruksbehandling. Ändock var det en diskrepans i åsikter gällande om man bör förhålla sig till diagnosen ADHD eller inte. Enligt vissa deltagare bör man förhålla sig till ungdomen och inte specifikt diagnosen medan andra ansåg att professionella bör ha kunskap för att kunna förhålla sig till ungdomar med en diagnos. Några oväntade resultat var kopplingarna till ADHD-diagnos under samtalen. Det uppkom att vissa ansåg att begåvning var något som kunde hindra behandlingens resultat mer än en diagnos. Även odiagnostiserad ADHD kom på tal. Ungdomar och föräldrar har ofta en önskan om att utredas för ADHD. Anledningen är att man vill ha en diagnos som orsaksförklaring istället för att komma till underfund med ungdomens problematik. Detta såg vissa deltagare som en kunskapslucka om ADHD hos privatpersoner. Detta då kunskapen om de potentiella konsekvenserna en diagnos kan frambringa inte förekom som erkända av anhöriga och omgivningen. Trots ovanstående punkter finns det inte specifika riktlinjer vid verksamheterna som professionella följer i mötet med ungdomar som har diagnosen ADHD och samtidig missbruksproblematik. Även om det fanns en avsaknad av särskilda riktlinjer var samtliga intervjupersoner eniga om att skapandet av allians och individanpassade behandlingsprocesser är väsentligt för goda behandlingsresultat.   Studiens slutsats är att yrkesverksamma inom ungdoms- och missbruksvården behöver få större förståelse för hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och missbruksproblem relateras till varandra och hur detta ska bemötas professionellt. Detta medför en särskilt viktig aspekt att överväga vid behandlingsplanering, vilket är varför implementering av evidensbaserad praktik anses vara inte bara en trygghet för professionella men även för ungdomarna missbruksvården möter. Med en uppdaterad evidensbaserad praktik som är anpassad efter ADHD samt missbruk, skapas en kunskapsgrund och ett förhållningssätt som kommer präglas av det socialpedagogiska tankesättet.

Detta arbete handlar om på vilket sätt missbruksvård och hjälp till människor i missbruk tillämpas utifrån ett genusperspektiv. Syftet med denna studie är att undersöka socialsekreterares medvetenhet kring konstruktionen av det sociala könet och om det påverkar hur de bemöter klienter med missbruksproblematik i sitt arbete. Studien omfattas av semistrukturerade intervjuer där vårt urval består av fem stycken socialsekreterare. För att kunna besvara syftet används en kvalitativ metod och resultatet grundar sig på den insamlade empirin som vi sedan har kopplat till genusteoretiska perspektiv. Resultatet av den insamlade empirin visar att genusmedvetenheten och reflektioner kring genus i det dagliga arbetet skiljer sig åt mellan socialsekreterarna. Den grundkunskap om genus som socialsekreterarna tar med sig från sin utbildning, visar sig i studien inte vara tillräcklig för att undvika stereotypa föreställningar om behov baserat på om klienten är en kvinna eller en man. Undersökningen visar att det finns ett påtagligt behov inom socialtjänsten att implementera ett genusperspektiv och tillämpa samtal som berör genus som en stående punkt inom verksamheten. Detta för att socialsekreterarna ska kunna arbeta mot att beslut om insatser tas utifrån individens behov och att de inte utgår från socialt skapade föreställningar av behov.   Sökord: Kvinna, genus, missbruk, socialt arbete, socialtjänst.

Missbruk och psykisk ohälsa är ett växande samhällsproblem enligt nationella och internationella artiklar och rapporter. Personer med denna problematik är en större riskgrupp än personer med enbart en diagnos och riskerar i större utsträckning att få negativa utfall som självmordsförsök, kriminalitet och dödsfall. Individer med denna typ av samsjuklighet är svårare att behandla eftersom behandling måste ske för båda tillstånden samtidigt. Samordning mellan instanser som behandlar samsjuklighet är bristfälliga. Denna litteraturstudie genom en scoping review med systemteoretiskt tänkande undersöker och analyserar vad nationell forskning med inslag av internationell forskning i dagsläget visar för problem och framgångar samt hur kommun och region samverkar med samsjuklighet. I resultatet presenteras 6 artiklar varav 4 är internationella och 2 är nationella samt 4 nationella rapporter som analyserats med hjälp av en manifest innehållsanalys. Detta artikelunderlag gav oss en översikt på vidden och en kunskapsöversikt på befintlig forskning. Med hjälp av en manifest innehållsanalys fick vi fram 3 huvudkategorier. Den första kategorin beskriver hur samverkan mellan kommun och region kan förbättras för att individen ska stå i centrum utifrån nationella rapporter. Den andra kategorin beskriver hur integrerade team kan eller arbetar i dagsläget med samverkan nationellt inom kommun och region. Den tredje kategorin beskriver framgångar respektive problem i arbetet med samsjuklighet, där vi valt att använda oss av internationella och nationella artiklar för att bredda vårt perspektiv gällande arbetet med samsjuklighet. I resultatet framkommer det att arbetet med samsjuklighet kan se olika ut mellan kommun och region samt att det finns både framgångar respektive problem med arbetssättet gällande samsjuklighet i dagsläget. De problem som vi identifierar är att det i dagsläget inte finns tillräckligt med gemensamma riktlinjer och regler för hur kommun och region ska samverka. Kommun och region utgår från ett organisation- och samhällsperspektiv vilket leder till att fokuset inte hamnar på individen. De problem vi identifierat internationellt är att båda tillstånden inte tenderar att behandlas samtidigt och att personal kan missa missbruket när klienten är på en psykiatriavdelning. Framgångar som vi identifierat både internationellt och nationellt är förslag på gemensamma regler och riktlinjer, utbildning för berörd personal och specialteam som arbetar med samsjuklighet.