Undersökningen syftar till att bidra med kunskap om hur polisers yrkesidentitet påverkar interaktionen med ungdomar utifrån myndighetens målsättning att öka allmänhetens förtroende för Polisen. Detta görs genom att intervjua åtta Västerortspoliser för att undersöka hur de upplever sina möten med ungdomar och hur målsättningen om att skapa förtroende hanteras. Dessutom görs en mindre jämförelse mellan närpoliser och uttryckningspoliser. Det övergripande vetenskapliga perspektivet som undersökningen antar utgörs av symbolisk interaktionism som tillsammans med teorier om organisationskultur, yrkesidentitet, roller och förtroende bildar studiens teoretiska referensram. Utifrån resultatet konstateras att den övergripande rollen som polis, och den yrkesidentitet som skapas kring den, försvårar förtroendeskapandet. I interaktionen med ungdomar hanteras detta genom att närpoliserna i stor utsträckning undertrycker de symboler och beteendemönster som associeras med Polisen då de upplevs som repressiva och auktoritära. Närpoliserna synliggör den personliga identiteten för att etablera kontakt och skapa förtroende. För utryckningspoliser är relationen med ungdomar mer opersonlig och sporadisk vilket även påverkar mötet mellan dem. Detta påverkar i sin tur även ungdomarnas förtroende för dem vilket de själva upplever som bristfälligt. Resultatet visar vidare att de, ur organisations- och subkulturen härrörande, värdenormer som formar polisernas yrkesidentitet har betydelse för interaktionen med ungdomar då de påverkar definitioner av mötessituationerna.

Den statliga arbetsrätten är ett akademiskt eftersatt område och det råder en brist på framställningar som gör ämnet mer överskådligt. Bestämmelserna som reglerar statlig tjänstetillsättning är spridda i ett stort antal författningar hänförliga till flera olika rättsområden. I denna uppsats görs en rättsområdesöverskridande kritisk genomgång av gällande rätt för statlig tjänstetillsättning, systematiserad i en funktionsbaserad disposition. Särskilt fokus läggs vid hur regler från olika rättsområden samspelar med varandra i en funktionell helhet. Framställningen visar att det på området fortfarande förekommer problem med motstridiga principer.

Denna uppsats syftar till att studera hur frontlinjebyråkrater, på två av ArbetsförmedlingensEtableringsenheter, uppfattar sitt handlingsutrymme i relation till regelverket, den dubbla rollen ochinvandrarklienten. Utgångspunkten i studien är att handlingsutrymmet är en viktig faktor iintegrationen av invandrare i det svenska samhället. Det blir därför intressant att undersöka vilkenbetydelse frontlinjebyråkraters uppfattningar har för implementeringen av integrationspolitiken.Uppsatsens teoretiska ram bygger på Schierenbecks (2003b) studie av frontlinjebyråkratens trerelationer (regelverket, dubbla rollen och invandrarklienten) och jag utgår ifrån hennes intervjuguidesamt analysschema. Det empiriska materialet i uppsatsen har samlats in genom semi-struktureradeintervjuer med frontlinjebyråkrater på Arbetsförmedlingens Etableringsenheter i Göteborg ochStockholm. Resultatet visar att samtliga frontlinjebyråkrater i studien uppfattarmyndighetsutövningen till de tre relationerna på ett liknande vis. De ser regelverket som flexibelt,orienterar sig mer mot organisationen än klienten och tillskriver invandrarklienter kulturella attribut.Sett till att frontlinjebyråkraterna ser invandrarklienten som bärare av kulturella attribut ikombination med att frontlinjebyråkraterna uppfattar sin tillämpning av regelverket som flexibel ochanvänder sig av sitt handlingsutrymme i myndighetsutövningen, finns risken enligt Schierenbeck(2003b:32ff) att dessa uppfattningar kan avspegla sig i frontlinjebyråkraterna myndighetsutövningoch på så vis få en negativ inverkan på det integrationspolitiken. / <p>2016-06-03</p>

<p>Som blivande socionom kan man känna att det här med makt och myndighetsutövning är något stort och ansvarsfullt. Detta är det något som många av oss kommer att ha som framtida arbetsuppgifter. I vårt arbete har vi försökt lyfta fram hur biståndshandläggare upplever och hanterar makten och myndighetsutövningen i sitt arbete. För att uppnå vårt syfte har vi intervjuat fyra biståndshandläggare om deras tankar och upplevelser inom detta ämne. Våra informanter har arbetat som biståndshandläggare mellan tre och tjugo år. Deras arbetsuppgifter är att utifrån Socialtjänstlagen bevilja bistånd till personer över 65 år. Vi har analyserat vårt intervjumaterial utifrån Foucaults relationella maktbegrepp, och här fann vi både likheter och olikheter. Intervjuerna gjordes i olika kommuner i Stockholmtrakten och spelades in på band, som vi därefter transkriberade. I vårt resultat kom vi fram till att våra informanter reflekterade över makten och hanterade den på ett föredömligt sätt. Vår slutsats blir att oroskänslan inför detta ansvarsfulla arbete mattas av med tiden och man blir säkrare i sin yrkesroll.</p>

<p>SAMMANFATTNING</p><p>Hot och våld mot myndighetsutövande handläggare inom olika myndigheter ökar i dagens samhälle, enligt statistik och media. Vi har för att öka kunskapen om detta valt att belysa de myndighetsutövande handläggarnas egna upplevelser i denna studie.</p><p>Syftet med studien är att studera myndighetsutövande handläggares föreställning och upplevelse av den hotbild som finns riktad mot dem i deras arbetssituation och hur detta påverkar deras arbetsvardag.</p><p>Uppsatsen är kvalitativ och baseras på intervjuer, urvalet består av 8 handläggare från Socialtjänsten och Försäkringskassan i en mellansvensk stad. Vi har i arbetet valt att använda oss av Roine Johanssons organisationsanalys samt Michael Lipskys organisationsteori som belyser byråkrati utifrån gräsrotsperspektiv samt Yeheskel Hazenfelds teori om männsikobehandlande organisationer.</p><p>Resultatet visar att de myndighetsutövande handläggarnas upplevelse och föreställningar inte riktigt överensstämmer med statistiken och vad som framkommit av tidigare forskning. Handläggarna tycker att medias bild är uppförstorad och anser att hotfulla situationer är förhållandevis ovanliga. Resultatet visar också att handläggarna tänker mycket på sitt bemötande gentemot klienterna.</p>

<p>Sammanfattning</p><p>Ett frihetsberövande i form av häktning torde vara en av de mest ingripande åtgärder den svenska staten kan företa gentemot en enskild individ. Olyckligtvis händer det ibland att den frihetsberövade av olika anledningar väljer att ta sitt liv. Rättsläget rörande det allmännas ansvar vid liknande skadesituationer och de närstående och anhörigas möjligheter till ersättning är mycket osäkert. I ett fall som i skrivande stund är på väg upp i Högsta domstolen hade en man begått självmord med hjälp av en livrem som han enligt rådande bestämmelser inte borde ha fått inneha. Tingsrätten tilldömde den avlidnes söner skadestånd något som senare ändrades av hovrätten.</p><p>Kan då det allmänna göras skadeståndansvarigt vid liknande situationer och om så är fallet vilka möjligheter till ersättning har den avlidnes närstående och anhöriga?</p><p>Ända fram till 1900-talet saknades ett skadeståndsansvar för det allmänna. När skadeståndslagen kom 1972 förändrades dock rättsläget. Det allmännas ansvar vid myndighetsutövning regleras nu i SkL 3:2 och innebär att stat och kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.</p><p>För att det allmänna skall kunna göras skadeståndsansvarigt krävs att både de objektiva och de subjektiva förutsättningarna är uppfyllda. De objektiva förutsättningarna innefattar att en skada måste ha uppkommit till följd av en aktiv handling eller skadeståndsgrundande passivitet, samt att det i förhållande till den skadegörande handlingen och den inträffade skadan föreligger kausalitet och adekvans. De subjektiva förutsättningarna innebär vid personskada att skadan skall ha orsakats genom oaktsamhet.</p><p>Den för skadeståndsbedömningen största problematiken vid liknande skadesituationer handlar om kravet på kausalitet och adekvans som återfinns i svensk rätt. Ett självmord kan sägas vara en sådan aktiv handling från den skadelidande själv som kan anses bryta orsakssambandet mellan den oaktsamma handlingen och den uppkomna skadan.</p><p>För det fall staten kan göras ansvarigt torde de närstående och anhöriga kunna tilldömas skadestånd för sveda och värk med anledning av dödsfallet till ett belopp av 50000 kronor.</p>

<p>Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv redogöra för skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen <em>ärende</em> och <em>faktiskt handlande.</em> Begreppen analyseras utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv, där fyra kriminalvårdsspecifika utgångspunkter (regler om personligt innehav i anstalt, undersökning av brev, avskildhetsplaceringar samt visitationer av bostadsrum) står i centrum för framställningen. Uppsatsen är utarbetad enligt en rättsdogmatisk metod, vilken förutsätter en beskrivning och analys av lagar, förarbeten, juridisk doktrin samt rättspraxis.</p><p>     Någon närmare beskrivning av begreppet <em>ärende</em> har i lagen eller dess förarbeten inte givits. I den juridiska doktrinen definieras dock begreppet som en verksamhet som genom handläggning av ett <em>ärende </em>utmynnar i ett beslut, som binder enskilda eller juridiska personer till ett rättsfaktum.<strong> </strong></p><p><strong>     </strong>I motsats till <em>ärende</em> framförs det <em>faktiska handlandet</em>,<em> </em>som kännetecknas av att inom ramen för den offentliga förvaltningen utföra sysslor som inte innefattar ärendehantering. Det <em>faktiska handlandet</em> exemplifieras i förarbeten av handlingar som utgörs av en lärares genomförande av en lektion eller då en polisman dirigerar trafik.</p><p>     Separationen mellan begreppen är i normalfallet lätt att inringa, då skiljelinjen ofta utgörs av den tidpunkt, vari ett juridiskt bindande dokument eller dylikt upprättas. Denna tydliga separation medför att skiljelinjen sällan möter några större juridiska hinder.</p><p>     Dock bör skiljelinjen tillmätas större rättslig betydelse inom vissa funktioner inom den offentliga verksamheten, däribland kriminalvården. Begreppens motsatsförhållande och betydelse blir särskilt viktig i samband med åtgärder inom kriminalvården som är att betrakta som <em>faktiskt handlande</em> och som de facto innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna som stadgas i RF samt Europakonventionen. Det är därför viktigt att all myndighetsutövning som faller inom ramen för kriminalvårdens <em>faktiska handlande </em>sker i överensstämmelse med objektivitets-, proportionalitets-, och ändamålsprincipen. Risken är annars att de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna, som utgörs av krav på en förutsebar och likformig rättstillämpning inte får samma genomslagskraft som vid ett typiskt <em>ärende</em>.<em> </em></p><p><em>     </em>Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen går knappast att dra upp. Därför är det viktigt att kriminalvården tydligt definierar huruvida olika frågor är att betrakta som typiska <em>ärenden</em> eller om företeelsen faller inom ramen för myndighetens <em>faktiska handlande</em>. Förslagsvis bör stor vikt läggas på hur frågor som utgör en juridisk gråzon ska hanteras, exempelvis kontroller av bostadsrum. En återkommande diskussion och utveckling av rättspraxis på området är därför nödvändig.</p>

Som blivande socionom kan man känna att det här med makt och myndighetsutövning är något stort och ansvarsfullt. Detta är det något som många av oss kommer att ha som framtida arbetsuppgifter. I vårt arbete har vi försökt lyfta fram hur biståndshandläggare upplever och hanterar makten och myndighetsutövningen i sitt arbete. För att uppnå vårt syfte har vi intervjuat fyra biståndshandläggare om deras tankar och upplevelser inom detta ämne. Våra informanter har arbetat som biståndshandläggare mellan tre och tjugo år. Deras arbetsuppgifter är att utifrån Socialtjänstlagen bevilja bistånd till personer över 65 år. Vi har analyserat vårt intervjumaterial utifrån Foucaults relationella maktbegrepp, och här fann vi både likheter och olikheter. Intervjuerna gjordes i olika kommuner i Stockholmtrakten och spelades in på band, som vi därefter transkriberade. I vårt resultat kom vi fram till att våra informanter reflekterade över makten och hanterade den på ett föredömligt sätt. Vår slutsats blir att oroskänslan inför detta ansvarsfulla arbete mattas av med tiden och man blir säkrare i sin yrkesroll.

Sammanfattning Ett frihetsberövande i form av häktning torde vara en av de mest ingripande åtgärder den svenska staten kan företa gentemot en enskild individ. Olyckligtvis händer det ibland att den frihetsberövade av olika anledningar väljer att ta sitt liv. Rättsläget rörande det allmännas ansvar vid liknande skadesituationer och de närstående och anhörigas möjligheter till ersättning är mycket osäkert. I ett fall som i skrivande stund är på väg upp i Högsta domstolen hade en man begått självmord med hjälp av en livrem som han enligt rådande bestämmelser inte borde ha fått inneha. Tingsrätten tilldömde den avlidnes söner skadestånd något som senare ändrades av hovrätten. Kan då det allmänna göras skadeståndansvarigt vid liknande situationer och om så är fallet vilka möjligheter till ersättning har den avlidnes närstående och anhöriga? Ända fram till 1900-talet saknades ett skadeståndsansvar för det allmänna. När skadeståndslagen kom 1972 förändrades dock rättsläget. Det allmännas ansvar vid myndighetsutövning regleras nu i SkL 3:2 och innebär att stat och kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. För att det allmänna skall kunna göras skadeståndsansvarigt krävs att både de objektiva och de subjektiva förutsättningarna är uppfyllda. De objektiva förutsättningarna innefattar att en skada måste ha uppkommit till följd av en aktiv handling eller skadeståndsgrundande passivitet, samt att det i förhållande till den skadegörande handlingen och den inträffade skadan föreligger kausalitet och adekvans. De subjektiva förutsättningarna innebär vid personskada att skadan skall ha orsakats genom oaktsamhet. Den för skadeståndsbedömningen största problematiken vid liknande skadesituationer handlar om kravet på kausalitet och adekvans som återfinns i svensk rätt. Ett självmord kan sägas vara en sådan aktiv handling från den skadelidande själv som kan anses bryta orsakssambandet mellan den oaktsamma handlingen och den uppkomna skadan. För det fall staten kan göras ansvarigt torde de närstående och anhöriga kunna tilldömas skadestånd för sveda och värk med anledning av dödsfallet till ett belopp av 50000 kronor.

SAMMANFATTNING Hot och våld mot myndighetsutövande handläggare inom olika myndigheter ökar i dagens samhälle, enligt statistik och media. Vi har för att öka kunskapen om detta valt att belysa de myndighetsutövande handläggarnas egna upplevelser i denna studie. Syftet med studien är att studera myndighetsutövande handläggares föreställning och upplevelse av den hotbild som finns riktad mot dem i deras arbetssituation och hur detta påverkar deras arbetsvardag. Uppsatsen är kvalitativ och baseras på intervjuer, urvalet består av 8 handläggare från Socialtjänsten och Försäkringskassan i en mellansvensk stad. Vi har i arbetet valt att använda oss av Roine Johanssons organisationsanalys samt Michael Lipskys organisationsteori som belyser byråkrati utifrån gräsrotsperspektiv samt Yeheskel Hazenfelds teori om männsikobehandlande organisationer. Resultatet visar att de myndighetsutövande handläggarnas upplevelse och föreställningar inte riktigt överensstämmer med statistiken och vad som framkommit av tidigare forskning. Handläggarna tycker att medias bild är uppförstorad och anser att hotfulla situationer är förhållandevis ovanliga. Resultatet visar också att handläggarna tänker mycket på sitt bemötande gentemot klienterna.