Bakgrund Oavsett samhällsklass, kultur och nationalitet utsätts barn dagligen för våld vilket skapar lidande som kan leda till livslånga konsekvenser, såväl psykiskt som fysiskt. Barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran är lagstadgad i Sverige, ändå anmäldes år 2014, 18 800 fall av misshandelsbrott mot barn i åldern noll till sjutton år. Till akutmottagningen kommer barn som har skador på grund av eller visar tecken på att de utsatts för misshandel. Det råder svårigheter för hälso- och sjukvårdspersonal att hantera misstänkt barnmisshandel. Problematiken innefattas av att upptäcka och tolka tecken, bemöta föräldrar samt att fatta beslut om när en orosanmälan ska utföras. Alla fall av misstänkt barnmisshandel lyder under lagstadgad anmälningsplikt, ändå är underrapporteringen inom vården omfattande vilket kan leda till förödande konsekvenser för barnet.  Syfte Syftet var att beskriva vilka upplevelser som sjuksköterskor på en barnakutmottagning har av att hantera misstänkt barnmisshandel.  Metod För att besvara studiens syfte valdes en kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. Sex intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med hjälp av en induktiv kvalitativ innehållsanalys. <img src="file:///page2image14728" />Resultat Resultatet visade att sjuksköterskornas misstankar om barnmisshandel väcktes av känslor som indikerade att något var fel, samt vid upptäckt av olika varningssignaler kopplade till barn och föräldrar. Hanteringsprocessen upplevdes berörande och känslomässigt betungande, samtidigt betonades vikten av att bemöta barn och föräldrar professionellt genom likvärdig behandling och ett icke dömande förhållningssätt. Vidare upplevdes svårigheter i att ta beslut huruvida en orosanmälan skulle utföras, på grund av osäkerhet i bedömningen och rädsla för att anmäla felaktigt. Sammanfattningsvis betonades det kollegiala stödet som betydelsefullt för att hantera påfrestande situationer och utgjorde säkerhet i hela hanteringsprocessen. Slutsats Det kollegiala stödet utgör en elementär del i hanteringen av misstänkt barnmisshandel. Erfarenhet och kontinuerlig utbildning kan medföra tillit till den egna kompetensen, vilket underlättar i att agera stöd till kollegor. Både tillit till den egna förmågan och att erhålla kollegialt stöd kan bidra till minskad osäkerhet i hanteringsprocessen och kan resultera i att den preventiva omvårdnaden av barn ökar genom att fler orosanmälningar utförs. <img src="file:///page2image15736" />

Bakgrund: Att barn far illa är ett globalt problem som kan resultera i allvarliga konsekvenser för barnet och barnets utveckling. Alla barn är lika mycket värda och har rätt till ett eget liv, utveckling och överlevnad. Hälso- och sjukvårdspersonal har anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa, trots det förekommer en underrapportering ifrån hälso- och sjukvården. Distriktssköterskan har efter specialistutbildning fördjupade kunskaper om barnets hälsa, ohälsa och normala utveckling och möter barn och vårdnadshavare inom olika instanser. Syfte: Att beskriva distriktssköterskans erfarenheter av att orosanmäla vid misstanke om att barn far illa. Metod: En integrativ litteraturstudie med deskriptiv design. Sökningarna gjordes systematiskt i tre databaser, Cinahl, Pubmed och PsycINFO. Sökningarna begränsades till åren 2013-2023, peer review och engelskt språk. Resultat: Resultatet inkluderade 14 artiklar.Det framkom två huvudkategorier; Faktorer som påverkar anmälningsprocessen och En skyldighet som skapar känslor. Olika faktorer påverkade distriktssköterskan i valet att initiera en orosanmälan. Det framkom att det bland annat brister i kunskaperna gällande att identifiera tecken på att barn far illa och att det fanns en rädsla för att skada relationen till familjen.Slutsats: Genom att uppmärksamma vilka dilemman distriktssköterskan ställs inför vid misstanke om att barn far illa kan resultatet av litteraturstudien leda till att antalet orosanmälningar ökar vilket i förlängningen leder till att barnen får hjälp.

Majoriteten av barnmisshandelsfall, 80 procent, begås av vårdnadshavare eller nära släkting. Barnmisshandel omfattar flera typer av misshandel: fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp och försummelse. Undersökningar visar att 44 procent av barn har någon gång blivit utsatt för någon form av barnmisshandel. Många barn spenderar största delen av sina dagar i förskolan och därmed mer tid med förskolepersonal än sina egna föräldrar. Därför blir de som arbetar i förskolan oerhört viktiga som dagligen möter barn och vårdnadshavare. Tidigare forskning visar att endast en minoritet av förskolepersonalens misstankar om att ett barn far illa leder till orosanmälan.   John Bowlbys anknytningsteori har använts för att analysera förskollärares förståelse av barn som far illa. För att analysera förskolepersonalens beslutsamheter kring att utföra en orosanmälan har vi tagit hjälp av Hans Berglinds handlingsteori.   Vi har använt oss av kvantitativ enkätstudie över internet, där vi har fått in 80 respektive 86 svar genom två enkäter. Resultatet i vår studie visar att 94,2 procent av förskolepersonalen haft misstankar om barn som far illa i förskoleverksamhet. Vi har även kunnat urskilja hur relationen till vårdnadshavare kan vara problematisk i förhållande till förskolepersonalens anmälningsplikt. Denna betydelsefulla fråga uppmärksammas inte tillräckligt vilket det stora mörkertalet bekräftar och en handlingsplan mot detta måste införas. Vi vet att förskolepersonalen kan göra oerhört stor skillnad om de lyckas se och stoppa att barn far illa.

Tidigare forskning visar att en stor mängd barn i missgynnande situationer inte uppmärksammas i skolan samt att lärare inte fullföljer sin anmälningsplikt. Det finns dock relativt lite forskning om orosanmälan från ett lärarperspektiv för barn i högstadie- och gymnasieålder. Föreliggande studie syftade till att undersöka och belysa faktorer om upptäckt och rapportering av elever som misstänks fara illa. Specifikt undersöktes hinder som högstadie- och gymnasiepedagoger upplever kring upptäckt och rapportering till Socialtjänst gällande oro och misstanke om att en elev kan fara illa. Femton lärare vid en högstadieskola samt två gymnasieskolor besvarade en enkät med kvantitativa och kvalitativa frågor om hinder och svårigheter att fullfölja sin anmälningsplikt. Resultaten visar att det största hindret till att inte anmäla sina misstankar var rädslan av att ha fel. Ett annat hinder i processen är en stor förtroendekonflikt mellan verksamheterna skola/socialtjänst. Skolans lärare har hög misstro mot socialtjänstens effektivitet för att hjälpa barnet. Tio av femton lärare i undersökningen beskrev en misstro inför att situationen skulle förbättras för barnet och familjen om de lämnade in en orosanmälan. Resultaten diskuteras utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv och jämförs med åskådareffekt och moralteorier. Studiens resultat breddar nuvarande kunskap om lärares perspektiv av hinder, svårigheter och upplevda risker om orosanmälan för barn i högre ålder.

Barnmisshandel är ett folkhälsoproblem med förekomst i hela världen. Det leder till negativa konsekvenser för barnets psykiska och fysiska hälsa, och det är en riskfaktor för våldshandlingar, sexuellt risktagande samt drogmissbruk senare i livet. Anställda har i sin profession inom hälso- och sjukvården skyldighet att genast göra en anmälan vid misstanke att ett barn far illa. FN:s barnkonvention stärker dessa myndigheter. Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar sjuksköterskor inom primärvården att upprätta en orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa. Metoden som använts är en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Datainsamling skedde via enkätundersökning i Google forms, 63 enkätsvar inkom. Resultatet redovisar främjande faktorer som hänsyn till barnets rättigheter samt ett gott samarbete med Socialtjänsten. Hindrande faktorer var en känsla av att inte ha tillräckligt med bevis, att ens oro var obefogad samt att inte kunna vara anonym i sin profession. Studien redovisar ett samband mellan sjuksköterskans yrkeserfarenhet och antal upprättade orosanmälningar samt sjuksköterskans medvetenhet kring arbetsrutiner i förhållande till antal upprättade orosanmälningar. Slutsatsen visar att det är viktigt att belysa främjande och hindrande faktorer för sjuksköterskor i sin profession, samt vilka samband det finns som underlättar för sjuksköterskan i sitt arbete kring orosanmälningar.

Studien tar upp och diskuterar de olika processer som sker i och med att en orosanmälan skickas in till socialnämnden från en grundskola. Det framgår från tidigare forskning att det råder komplexitet i den anmälningsplikt som åligger alla som arbetar inom myndigheter som berör barn och unga. Både komplexitet inför en anmälan och i processen efter anmälan är gjord. Det finns olika direktiv från både socialtjänsten och skolverket som lyfter behovet av att ha en tydlig rutin kopplat till hur en orosanmälan skall gå till. Det finns däremot inga bestämmelser för hur de ska se ut i detalj. Det förekommer endast rekommendationer. Denna studies syfte är att undersöka upplevelser från grundskollärare om hur de upplever processen efter att en orosanmälan är gjord. Det vill säga att undersöka hur behovet av stöttning och information står i förhållande till de rutiner skolan har. Den frågeställning som ställts är att framförallt undersöka ifall grundskollärarna upplever ett behov av en tydlig rutin kopplat till processen efter en orosanmälan är gjord. Studiens empiri har insamlats med kvalitativa intervjuer där intervjudeltagarna varit grundskollärare och genomgått processer av att göra en orosanmälan. Denna studie belyser vikten av att ha en tydlig arbetsgång i det sociala arbetet på skolan då det genom grundskollärares upplevelser framgår att det inte alltid är helt tydligt. Studien understryker vikten av en tydlig rutin för att kunna förbättra det sociala arbetet i skolan. Studiens empiri har analyserats med perspektiv inom organisationsteori och samverkansteori. Vad studien resulterar i är att det många gånger inte är ett helt tydligt arbete vid en orosanmälan i grundskolan. Det varierar från fall till fall samtidigt som grundskollärare eftersträvar mer delaktighet i processen av en orosanmälan för att kunna vara med och hjälpa eleven på bästa sätt.

Detta är en studie som syftar till att undersöka hur förskollärare beskriver sitt arbete med att identifiera barn som far illa i hemmet samt hur de bemöter vårdnadshavare i samband med en orosanmälan. Vi valde att genomföra kvalitativa intervjuer med förskollärare som har erfarenhet av barn som misstänks fara illa i hemmet, med anledning att få ett så nyanserat resultat som möjligt. Som ett resultat av undersökningen beskriver förskollärarna att barn som far illa i hemmet uppmärksammas på olika sätt, beroende på vilken typ av missförhållanden det rör sig om. Vidare framkommer av att förskollärarna beskriver kollegial stöttning som ett sätt att agera vid misstanke om att ett barn far illa i hemmet, samt att mötet med vårdnadshavarna ser olika ut beroende på vad oron grundar sig i. Vi har använt oss av teoretisk bakgrund som behandlar området samt anknytningsteorin som har Bowlby (1907–1990) som grundare.

Syftet med studien var att undersöka i vilken omfattning förskolepersonal känner till anmälningsplikten och vad som skapar oro hos förskolepersonal när det gäller barns hemförhållande. En kvantitativ enkätundersökning genomfördes online som skickades till rektorer i nio kommuner i Mellansverige med förfrågan om att vidarebefordra till förskolepersonal i deras enhet. I undersökningen användes Hans Berglinds handlingsteori. Resultatet visade att det fanns god kännedom om anmälningsplikten samtidigt framkom det att den egna osäkerheten kring oron och stöd från rektor kan påverka upprättandet av orosanmälan. Resultatet visar att fysiska tecken som blåmärken och vårdnadshavares bemötande skapar oro för barns hemförhållande. Rutiner uppfattas vara både stöd och hinder i att fullfölja anmälningsplikten. Även om det finns god kännedom om anmälningsplikten kan det ifrågasättas om det finns förståelse för att anmälningsplikten är personlig. Studien visar att det finns behov av fortbildning kring gruppen barn som riskerar att fara illa.

Syftet var att utveckla förståelse för hur anmälningsplikten kan praktiseras i förskolan när det gäller icke akuta orosanmälningar. Denna kvalitativa studie gjordes genom att samla in data från semistrukturerade intervjuer. Vi intervjuade åtta förskollärare från två olika kommuner. Studiens resultat visar skillnader i de två kommunerna om handlingsplanen när det handlar om orosanmälningar. Förskollärare i den ena kommunen hade kännedom om handlingsplanen och i den andra kommunen hade inte förskollärare det. I resultatet synliggörs skillnader när det handlar om rektorers samarbete och samsyn med arbetslag. Slutsatsen är att för att säkerställa barnets säkerhet behövs det personal som känner sig trygga i sina beslut samt har stöd ifrån arbetslag och rektor. Rektor behöver tillhandahålla en tydlig handlingsplan som är lättillgänglig för arbetslaget, för att underlätta arbetet med orosanmälningar och minimera risken att barn far illa.

Syftet med studien är att studera hur gymnasielärare i Sverige förhåller sig till sin anmälningsskyldighet i Socialtjänstlagen 14:1 när de får kännedom eller misstänker att ett barn upp till 18 år far illa. En kvalitativ metod tillämpades med fyra semistrukturerade intervjuer med gymnasielärare. Det insamlade datamaterialet analyserades med hjälp av en tematisk analys och hade sin teoretiska utgångspunkt i rollteorin samt från det teoretiska begreppet handlingsutrymme.  Resultaten visar att gymnasielärare inte alltid gör orosanmälningar direkt vid kännedom och allt mindre vid misstanke. De gör sällan egna orosanmälningar i sitt yrke utan förhåller sig till skolans rutiner av att kontakta rektorn vid oro för en ungdom. Utöver detta samlar de in information genom andra på skolan och har även individuella uppfattningar om vad som krävs för att göra en orosanmälan i form av egna bedömningskriterier. Ett annat framträdande resultat är att gymnasielärare inte vet det exakta innehållet och formuleringen i Socialtjänstlagen 14:1. Slutsatserna i studien visar att gymnasielärare saknar kunskap om anmälningsskyldigheten. De gör bland annat egna utredningar innan en eventuell orosanmälan trots att anmälningsskyldigheten är absolut, samtidigt som de delegerar sitt individuella ansvar till bland annat rektorn utifrån skolans rutiner. Det finns därmed ett behov av att se över rutinerna och gymnasielärares kunskaper om anmälningsskyldigheten, då dessa faktorer påverkar gymnasielärares förhållningssätt till den. Detta kan i sin tur ha en avgörande betydelse för ungdomars välbefinnande och säkerhet.