Background: Six out of ten children in the world are regularly punished physically by their legal guardians. Childhood abuse and neglect is associated with risk of long-term problems with health and development. Within child health services (CHS), there is an under-reporting of lack of care. Child health services must contribute to securing children's health, safety, environment and development based on the Convention on the Rights of the Child. Aim: To investigate CHS-nurse's experiences of detecting and reporting concerns about suspected child abuse and neglect.  Method: A qualitative interview study with 11 CHS-nurses with experience of detecting and reporting suspected child abuse and neglect within child health services. An inductive content analysis was conducted. Result: Based on the analysis six categories emerged that formed a theme: The complexity of detecting and reporting concerns about child abuse and neglect. Indications of child abuse and neglect were both clear and diffuse. The close relationship of trust with the families was important. Competence and experience increased opportunities to detect and report concerns about children. Previous negative experiences with authorities were an obstacle. Cooperation with social services was considered to be desirable regardless of the areas socio-economic standard. Conclusion: Detecting and reporting concern of suspected child abuse and neglect is a complexity of different factors. Education, support and awareness of indications are essential. The cooperation with social services is divergent. Preventive actions, competence development and better cooperation with social services is needed. Keywords: Child abuse and neglect, Child health services, Detect, Experiences, Report concern.

Våld mot barn förekommer i hela världen. Trots att våldet går att förhindra finns det ett stort mörkertal barn som lever under våld utan att få någon hjälp vilket kan medföra fysiska och psykiska konsekvenser. Skolsköterskan kan genom sin kompetens vara en avgörande aktör i att tidigt upptäcka och sätta stopp för att barn far illa i hemmet genom upprättandet av orosanmälan. Tidigare studier visar att andra vårdprofessioner bland annat erfarit brist på kunskap samt kampen med egna känslor som faktorer som väckt tvivel vid orosanmälan. Tvivel som orsakar att orosanmälningar inte alltid upprättats. Därav var studiens syfte att belysa skolsköterskors erfarenheter av att upprätta orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Data samlades in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta skolsköterskor. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Studiens resultat belyses i tre kategorier: vara känslomässigt påverkad, vikten av att samarbeta med alla inblandade aktörer och stå upp för sin anmälningsplikt, samt sju subkategorier. Huvudfynden var skolsköterskans ambivalenta känslor vid upprättandet av orosanmälan vid misstanke om att barn far illa i hemmet, erfarenheten av gott internt och externt stöd, brist på återkoppling från socialtjänsten, erfarenheter av oklarheter i sekretessen, upplevelsen av att en öppen dialog med vårdnadshavare är gynnsamt samt skolsköterskans vetskap om sin anmälningsskyldighet. Om skolsköterskan tidigt kan förhindra och sätta stopp för att barn far illa kan riskerna för att drabbas av konsekvenser minska och barnet får förutsättningar till att uppnå känslan av hälsa och välbefinnande. Detta gynnar både barnet och samhällets hållbara utveckling.

I förskoleklassens, grundskolan och fritidshemmets gemensamma läroplan benämns inte den anmälningsplikt som råder (Skolverket, 2018). Detta trots att det specificeras i kap. 14 i Socialtjänstlagen (2001:453) att yrkespersoner inom skolverksamhet är skyldiga att anmäla vid misstanke att ett barn far illa. Skolverket (2019) benämner hur samverkan mellan skolan och socialtjänsten bör följas för de barn som inte har det bra hemma. Hur denna samverkan ska ske är däremot inget som understryks. Ytterligare kunskap behövs inom området i hur samverkan sker samt de rutiner som finns i förhållande kring anmälningsplikten. Studiens syfte är att få en större kännedom i hur samverkan mellan skolan och socialtjänsten ser ut. Målet är att uppmärksamma de rutiner pedagoger inom skolverksamheten har i samband med orosanmälan till socialtjänsten.   Uppsatsens resultat visar att pedagoger anser att brister finns i samverkan med socialtjänsten. Det synliggörs hur de yrkesverksamma finner samverkan med socialtjänsten som en envägskommunikation och att de känner bristfällighet i återkoppling. Resultatet visar även att mer än hälften av pedagogerna är osäkra kring vilka rutiner som finns gällande orosanmälan på den arbetsplats de har. Genom dessa resultat kan studien bidra med inspiration för förbättringsarbete kring samverkan mellan skolan och socialtjänsten.

Bakgrund: Enligt tidigare studier har det framkommit att sjuksköterskor har en lägre benägenhet att orosanmäla än andra yrkeskategorier. Alla har ett ansvar att uppmärksamma barn som far illa och sjuksköterskor har en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om ett barn misstänks fara illa. Syftet: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskans övervägande att orosanmäla eller inte vid misstanke av barn som far illa. Metod: Kvalitativ deskriptiv design och innehållsanalys tillämpades. Deltagarna i intervjustudien var sex legitimerade sjuksköterskor vilka arbetade med barnsjukvård i södra Sverige. Intervjuerna spelades in på band och transkriberades ord för ord, varefter analysen utfördes med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom tre huvudkategorier: Teamarbete, kunskap och erfarenhet samt professionens ansvar, och sju underkategorier. Det framkom att behov av stöd från kollegor, tillräcklig kunskap och att lita på sin intuition var viktiga faktorer för att genomföra en orosanmälan. Slutsats: Sjuksköterskorna är medvetna om sin anmälningsplikt, men det kollegiala stödet är viktigt i samband med att en orosanmälan ska göras. Det framkom även att ämnet behöver lyftas upp till diskussion ofta, för att möjliggöra att fler orosanmälningar skrivs, vilket kan leda till att fler barn får hjälp.

Syftet med denna kvalitativa netnografiska studie är att få en ökad förståelse för hur föräldrar hanterar att motta en orosanmälan gällande deras barn utifrån den stigmatisering som kan uppstå vid en aktualisering hos socialtjänsten och det ifrågasättande av föräldrarollen som en orosanmälan innebär. Detta för att socialsekreterare ska kunna hantera de spänningar som uppstår mellan socialtjänsten, föräldrarna och den som anmält samt upprätthålla relationen dem emellan. Studien har genomförts med en tematisk innehållsanalys av datamaterial insamlat ur 15 forumtrådar från föräldraforumet familjeliv.se. Denna studie har sin utgångspunkt i socialkonstruktivismen med en ontologisk inriktning mot idealismen och har genom Goffmans rollteori analyserat föräldrarollen för att få en djupare förståelse för de sätt en förälder hanterar en orosanmälan. Vi har i vårt resultat kunnat se ett mönster i hur ämnet orosanmälningar diskuteras på forumet och presenterar det genom fyra teman; försvara föräldraskapet, fokusera på anmälaren, fokusera på socialtjänsten samt skydda sig mot framtida anmälningar. Genom Goffmans teorier har vi kunnat se att föräldrarnas sätt att hantera orosanmälningar är kopplade till deras föräldraskap och hur föräldrarna på olika sätt försvarar föräldrarollen inför andra. Studien visar att föräldrar försvarar sin föräldraroll bland annat genom att visa på att anledningen till att de mottagit en orosanmälan inte handlar om brister i föräldraskapet utan om ett missförstånd eller olycka. Resultatet visar också på att många föräldrar lägger fokus på den som anmält oron för deras barn eller att de fokuserar på socialtjänstens arbete, genom att visa på brister eller problem hos anmälaren eller hos socialsekreterarna. I det sista temat har vi även kunnat se att föräldrar som mottagit en orosanmälan kan hantera detta genom att skydda sig mot att behöva gå igenom processen igen, bland annat genom att undvika att söka stöd hos professionella med anmälningsskyldighet. Resultatet visar också på att de i diskussionerna skapas verklighetskonstruktioner som får konsekvenser i form av att individer avstår att anmäla oro för ett barn. Studien bidrar med en inblick i föräldrarnas egna diskussioner med varandra där upplevelser och åsikter uttrycks. Detta gör att vår studie bidrar med en ny kunskap från ett perspektiv på orosanmälningar som vi kan se inte har getts något större utrymme i tidigare forskning.

Studiens övergripande syfte har varit att belysa erfarna socialsekreterares tankar och erfarenheter av hur en god relation skapas i inledningen av utredningsprocessen när klienten kommit i kontakt med socialtjänsten via en orosanmälan. Vidare har avsikten varit att identifiera vad som kännetecknar en god relation mellan erfarna socialsekreterare och föräldrar och hur socialsekreterarna kommit fram till sina strategier och förhållningssätt. Följande centrala forskningsfrågor har legat till grund för studien: Vilka strategier och förhållningssätt upplever erfarna socialsekreterare bygger en god relation till föräldrar som blivit aktualiserade hos socialtjänsten via en anmälan? Hur har de erfarna socialsekreterarna kommit fram till sina strategier och förhållningssätt? Studien har haft en kvalitativ forskningsansats och utgått från åtta semistrukturerade forskningsintervjuer som fokuserat på att lyfta fram socialsekreterares tankar och erfarenheter av vad som bidrar till att skapa en god relation till föräldrar som blivit kommit i kontakt med socialtjänsten via en orosanmälan. Socialsekreterarnas utsagor har speglats och tolkats med hjälp av tidigare forskning på området, socialkonstruktionistisk teori samt teori om sociala interaktionsritualer. Socialsekreterarna i vår studie belyste flera konkreta förhållningssätt och strategier som de anser skapar en god relation till föräldrar som kommit i kontakt med socialtjänsten via en orosanmälan. Socialsekreterarna lyfte fram vikten av att visa respekt för föräldrarnas situation och att skapa förutsättningar för en god kontakt. De beskrev även att flexibilitet och tydlighet under utredningsprocessen underlättar relationsskapandet med föräldrar. Slutligen beskrevs värdet av att föräldrarna upplever att de och socialsekreteraren arbetar mot ett gemensamt mål. Ökad erfarenhet, uppmärksammandet av framgångsfaktorer och personliga egenskaper framställdes av socialsekreterarna som betydande faktorer för hur de kommit fram till sina strategier och förhållningssätt.

I Sverige far tusentals barn illa varje år till följd av misshandel eller andra missförhållanden. Detta trots att alla barn har rätt till trygga uppväxtförhållanden. Sjuksköterskeyrket är en av de professioner som omfattas av skyldigheten att anmäla då oro finns för att ett barn far illa och har således ett ansvar för att dessa barn identifieras. Då sjuksköterskor i sitt arbete träffar barn och vuxna som kan vara involverade i situationer där barnet far illa eller riskerar att fara illa, bör förutsättningarna för att hjälpa dessa barn vara goda. Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva vad som påverkar sjuksköterskor i beslutet att orosanmäla vid misstanke om att barn far illa. En litteraturstudie har genomförts där 14 artiklar har analyserats. I resultatet framkommer en rad faktorer som redovisas under tre teman: kunskapens påverkan, arbetsmiljömässig påverkan och sjuksköterskors individuella förutsättningar. Det finns ett behov och en efterfrågan på kunskap kring barn som far illa. Det är viktigt att kunskap inom detta område erhålls både genom formell utbildning och reflektion. I studien framkommer en misstro hos vissa sjuksköterskor gentemot de myndigheter som mottar och behandlar orosanmälan. För att bygga upp förtroendet krävs en god kommunikation yrkesgrupperna emellan. Personliga egenskaper påverkade sjuksköterskor i anmälningsförfarandet. Därför behöver deras förförståelse kontinuerligt medvetandegöras och reflekteras. Genom en ökad kunskap om och medvetenhet kring barn som far illa och anmälningsprocessen kan sjuksköterskor bidra till att färre barn drabbas av ett lidande till följd av missförhållanden i barndomen.

Studiens mål har varit att undersöka samarbetet mellan förskolan och Individ- och familjeomsorgen genom att låta lagar och tidigare forskning möta kvalitativa studier utförda i en liten norrländsk kommun. Utifrån de resultaten har studien syftat till att identifiera möjliga utvecklingsområden för förbättrat samarbete som kan gynna utsatta barn på ett positivt sätt. Deltagarna i den kvalitativa studien har varit förskolepedagoger, en förskolechef och en socialsekreterare vid Individ- och familjeomsorgen. Resultatet visar att samtliga intervjupersoner har samma mål med sitt arbete, att sätta de utsatta barnens välbefinnande i centrum. Hinder för förbättrat samarbete har identifierats och även ett antal möjliga förbättringsområden.

I denna studie har tre fokusgruppintervjuer hållits med totalt 10 yrkesverksamma pedagoger i förskolan, i en svensk medelstor kommun. Syftet med studien är att undersöka hur förskolepedagogerna resonerar kring ämnet sexuella övergrepp mot barn, samt undersöka pedagogernas resonemang kring orosanmälan till socialtjänsten. Utifrån fokusgruppintervjuerna framkom fyra huvudteman: organisation, att upptäcka, kollegialt stöd samt anmäla eller inte anmäla, vilka delades in i 10 underteman. De mest framträdande resultaten visar att förskolepedagogerna saknar rutiner för att upptäcka barn som utsätts för sexuella övergrepp. Det visade sig också att stödet från organisationen och rektorn är av stor betydelse för att en orosanmälan skall göras samt för att öka pedagogernas kunskap gällande sexuella övergrepp mot barn. För att hantera känslomässigt jobbiga situationer som kan uppstå i samband med misstanke om sexuella övergrepp, visade resultatet att kollegorna finner en viktig roll för varandra, där en kollegial dialog används flitigt. Resultatet visade också att en fungerande samverkan med socialtjänsten kan bidra till att en orosanmälan görs och att samverkan är viktig för pedagogernas trygghet. Resultaten analyseras med hjälp av tidigare forskning och institutionell teori där begreppet handlingsutrymme är i fokus.

Denna studie har genomförts i syfte att undersöka om orosanmälan görs i tillräckligt stor utsträckning samt vilka faktorer som kan påverka benägenheten att anmäla. Målgruppen för studien har varit yrkesverksamma inom förskola och förskoleklass. Vidare har studien även undersökt om det går att identifiera skillnader som kan påverka benägenheten att anmäla, inom olika kommuner. Studien har även undersökt om yrkesverksamma upplever några brister i samverkan med socialtjänsten som kan komma att påverka benägenheten att orosanmäla. Studien har genomförts med en kvalitativ metod baserad på̊ sex kvalitativa intervjuer med yrkesverksamma från tre storleksmässigt olika typer av kommuner, rangordnade från små̊, till medelstora, till stora. Resultatet har analyserats genom en kombination av två teoretiska ramverk vid namn: stigma och samverkan. Genom att använda oss av ovanstående nämnda metod har vi utifrån informanterna kunnat identifiera följande teman: ett svårdefinierat begrepp, rädsla för att anmäla, samverkan och skillnader mellan kommuner. / This study sought to investigate the reasons why referrals to social services from preschools appear to be lower than one would expect. The study has also attempted to gain an insight into the different processes practiced in the three municipalities examined in this study. More specifically this study has explored if the respondents experience difficulties with cooperation with local social services offices and if this contributes in some way to possible challenges regarding the making of referrals. With this in mind, the study carried out six interviews with pre-school teachers from three different municipalities. The results, examined via a combination of stigma and cooperation theories, highlight the following themes that reflect the experiences of the research participants: difficulty with definition, fear of making a referral, cooperation, and process within the municipalities. The results highlight the importance of cooperation between agencies and indicate the necessity for open communication between pre-schools and social services.