Bakgrund Barnmisshandel är ett globalt hälsoproblem med både svåra direkta och långtgående konsekvenser. I tidigare forskning ses var femte barn uppge sig blivit utsatt för någon typ av barnmisshandel. Vuxna som blivit utsatta för barnmisshandel har en ökad risk för psykisk- och fysisk ohälsa. Sjuksköterskan har en viktig del i att följa barnets utveckling och att arbeta för en trygg uppväxt där förebygga och upptäcka barnmisshandel ingår. Syfte Att undersöka vilka hinder som finns att en orosanmälan inte utförs i en situation där ett barn misstänks utsättas för eller vid kännedom utsätts för barnmisshandel. Vidare är syftet också att undersöka vilken kunskap och stöd som behövs för att öka möjligheterna att dessa barn upptäcks i mötet med sjuksköterskan och att åtgärder verkställs. Metod En litteraturgranskning av kvalitativa studier med Evans metod för dataanalys och resultatet presenterades i en beskrivande syntes. Resultat Hinder som försvårar upptäck och anmälan gällande barnmisshandel identifierades, så som organisation, brist på kompetens, personliga barriärer samt svåra möten. Behov av utbildning och stöd gällande upptäckt och anmäla kring barnmisshandel sågs. Slutsats Barns rätt att inte fara illa kan förbättras genom att eliminera hinder. Förbättringar inom organisationen som kontinuerligt stöd och utbildning främjar upptäckt och ökar orosanmälningar vid misstanke om barnmisshandel. Sjuksköterskans insikt gällande skyldigheter är viktigt att fokusera på, att våga ge stöd till barn som uttrycker utsatthet och våga möta känslor av rädsla och obehag ökar möjligheterna att hitta barn som utsätts för barnmisshandel. / Background Child abuse is a global health issue that causes severe consequences in early life development and adulthood. Every fifth child are exposed to child abuse. Adults who have experienced child abuse have a higher risk for mental and physical illness. Monitoring the child’s progress and making sure they have a safe home environment is important. Purpose To explore what obstacle there is for nurses not to report child abuse in a situation where it is suspected or confirmed. It was also to explore what kind of knowledge and support the nurses need to increase their chances of identifying these children and to provide intervention. Method A review of qualitative studies were conducted with the method of Evans for the descriptive analysis. Results Several risks for not detecting or reporting child abuse were identified; organization, lack of skills, personal barriers and tough encounters. A focused need for education and support to detect and report child abuse were expressed. Conclusion The children’s right not to be harmed can be improved by eliminating barriers. Improvements within the organization, support and education promote detection and reports of concern in suspected child abuse and will reduce the potential for child harm. The nurse's understanding of responsibilities is a critical part to focus on. If nurses dare to provide support to children who express vulnerability and face their own feelings of fear and discomfort it would increase the opportunity to find children who are subjected to child abuse.

Syftet med denna uppsats är att belysa förskollärares roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. Det är en kvalitativ enkätstudie som syftar till att synliggöra förskollärares egna kunskaper och erfarenheter av barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Studien utgår från en hermeneutisk ansats där våra tolkningar, förståelser samt förförståelser ligger till grund för vårt analysarbete. Resultatet av studien visar på kunskap, bristande kunskap och erfarenhet hos examinerade förskollärare där barn far illa i sin uppväxtmiljö men även en brist på stödjande dokument i förskolor för hur arbetet med dessa barn bör gå till. Förskollärarna lyfter att en utbildning inom området vore av vikt för att kompetensutveckla personalen på förskolorna.

Förskolan ska ge varje barn förutsättningar att uppleva trygghet och få sina behov tillgodosedda. Utifrån barnkonventionen och förskolans läroplan har förskollärare och andra yrkesverksamma i förskolan, en skyldighet att motverka att barn utsätts för fysiskt och/eller psykiskt våld i hemmet. Vid missförhållanden i hemmet där vårdnadshavaren brister i omsorg om barnet, kan förskolan bli en betydande del för barnets vardag och utveckling.Syftet med vår studie är att undersöka förskollärares utmaningar i arbetet med barn som far illa, eller riskerar att fara illa i hemmet. För att uppnå studiens syfte intervjuades åtta förskollärare med hjälp av semistrukturerade intervjuer, utifrån en kvalitativ intervjumetod. Intervjuerna genomfördes via mail och fysiska möten. Materialet analyserades med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori, med fokus på barnets utveckling i olika system.Studien visar att kunskap i ämnet har en betydande roll för hur förskollärare ska få möjlighet att utföra sitt uppdrag. Förskollärarna i studien menar att barnets rätt till en trygg plats ligger till grund för välmående och utveckling. Trots utmaningar i att se varningssignaler och samverka med vårdnadshavare, anser förskollärarna att deras lyhördhet och flexibla arbetssätt skapar goda förutsättningar för att uppmärksamma utsatta barn. Dock menar många av förskollärarna att det behövs fortbildning och kompetensutveckling i ämnet, för att skapa bästa möjliga förutsättningar för barn i förskolan.

Syftet med studien är att öka kunskapen om förskollärares uppfattningar av arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. För att undersöka detta har sju förskollärare intervjuats om deras uppfattningar kring arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. För att analysera det insamlade materialet och söka svar på våra frågeställningar har anknytningsteorin med tillhörande begrepp använts; anknytningsmönster, trygg bas, inre arbetsmodeller och kompletterande anknytningsperson. Resultatet visar bland annat att förskollärarna uppmärksammar barn genom deras beteenden och samspelet med sina vårdnadshavare samt genom fysiska skador och brister i de grundläggande behoven. Förskollärarna tar sig an barnen då de oroar sig för att barnen far illa eller riskerar att fara illa i hemmet. En slutsats som dras är att arbetet med barn som far illa kan påverkas av de resurser som finns på förskolan. För att kunna tillgodose barns behov av närvarande trygga pedagoger behövs mer personalresurser. Ytterligare en slutsats är att det finns en viss osäkerhet hos förskollärarna angående om och när en orosanmälan ska göras.

Barn som far illa är ett globalt problem och många barn får inte det stöd de har rätt till. Sjuksköterskor inom barnhälsovården (BHV) följer barns utveckling och ska utgöra ett stöd för familjen. I uppdraget ingår att göra orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Studier visar att orosanmälan inte alltid görs. Mer kunskap behövs om varför så inte sker och hur orosanmälningar erfars av BHV-sjuksköterskor. Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Kvalitativ metod användes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta BHV-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ tematisk analys, baserad på beskrivande fenomenologi. Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna upplever orosanmälningar som en tung och krävande arbetsuppgift. De känner oro och sorg över barnets situation, de vill upprätthålla en god relation med föräldrarna samtidigt som de känner sig osäkra på sin bedömning. När de såg orosanmälan som en hjälp och stöd till familjen underlättade det beslutet. Tidigare erfarenheter och kollegor utgjorde ett stöd. Sekretessen mellan dem och socialtjänsten försvårade det uppföljande arbetet med familjen. BHV-sjuksköterskorna såg att en öppen kommunikation med familjen bidrog till att föräldrarna kände sig delaktiga. Det medförde en ökad tillit, vilket ansågs utgöra grunden för en god relation. För att klara uppgiften att göra orosanmälan behöver BHV-sjuksköterskor goda förutsättningar som stöd från kollegor och handledning. Vid svåra samtalsämnen krävs goda kunskaper i samtalsmetodik. Genom fortlöpande samtal om barns rättigheter ökar barnens möjligheter till god hälsa, vilket är en förutsättning för en hållbar samhällsutveckling.

Den kvalitativa studiens syfte är att öka kunskapen om socialsekreterares syn på samverkan med förskolan. Ett mål med studien är att synliggöra hur socialtjänstens arbete med barn som far illa kan se ut när en orosanmälan kommer in. Frågeställningar som studien vill besvara är hur socialsekreterare beskriver samverkan med förskolan i frågan om barn som far illa eller riskerar att fara illa samt hur socialsekreterare ser på sekretessen i arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa. För att besvara studiens syfte och frågeställningar genomfördes halvstrukturerade intervjuer med fem socialsekreterare i fyra olika kommuner i mellersta Sverige. I resultatet framkommer beskrivningar av socialtjänstens arbete vid orosanmälningar och socialsekreterares förväntningar på förskolepersonal att anmäla flera gånger om oron kring ett barn kvarstår. Studiens slutsatser är att samverkan bör ske på ett övergripande plan för att bidra till större tillit för socialtjänstens arbete hos förskolepersonal och för att sekretessen inte ska utgöra ett hinder. Med hjälp av en övergripande samverkan kan förskolepersonalens anmälningsbenägenhet öka och fler barn som far illa kan få den hjälp och det stöd som behövs.

Introduktion/Bakgrund: Barnmisshandel är ett globalt dilemma. Sverige antog Barnkonventionen som svensk lag år 2020 för att stärka de svenska barnens rättigheter i samhället. I Sverige har alla sjuksköterskor anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa. Detta är dock inget alla länder har lagstadgat för. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskornas erfarenhet av orosanmälan när barn misstänks fara illa. Metod: Litteraturstudien följde Roséns (2017) granskningsprocess. Studiens resultat utgick från sju artiklar som kvalitetsgranskades. Kvalitetsgranskningen genomfördes utifrån Forsberg och Wengströms (2016) granskningsmallar. Resultat: Sjuksköterskornas erfarenhet av att genomföra en orosanmälan redovisades i fem kategorier; kunskapsbrist, norm och kultur, vanmakt, svårigheter att identifiera tecken på barnmisshandel och reaktioner från vårdnadshavare. Slutsats: Sjuksköterskornas erfarenhet var att de behövde kunskap om barnmisshandel och dess tecken och bättre anvisningar för tillvägagångssätt vid rapportering av fall där barn misstänks fara illa. Den kliniska betydelsen för detta arbete är att uppmärksamma ämnet för att sjuksköterskor ska få mer utbildning och kunskap inom barnmisshandel. Förslag till fortsatta studier inom ämnet är mer forskning inom Norden för att med uppdaterade siffror kunna jämföra med andra länder och sprida kunskapen.

We wanted to examine the knowledge preschool teachers have about the mandatory reporting when children are being maltreated. We have used the Attachment theory and the Communication theory in our study to help us analyse the results. Qualitative method was used in our study made with interviews from a couple of preschool teachers of their knowledge about the mandatory reporting about maltreatment of children. Some of these answers may explain why preschool teachers reports the least amount of the cases brought to attention among other professions such as police, teachers, nurses etc. Some of the results were; they already had a good relation to the children´s parents and therefore were split in loyalty, some of the preschool teachers have had a bad experience before with threatening parents and let it influence their decision to report, others have said that both families and the preschool teachers lived near the preschool which made everything more difficult, even so in a smaller town, where everyone knows each other. Of course, this is only a couple of preschool teacher´s experiences and perceptions about the mandatory reporting about maltreatment of children, and therefore do not represent all preschool teachers in Sweden.

The purpose of the study is to investigate school counselors' work with issues related to concerns that a child is being harmed due to abuse or neglect, and what they believe affects their decision to submit or not to submit a report of concern. The study uses a qualitative method with semi structured interviews. The theoretical framework for this study is neoinstitutional theory with focus on organizational fields and institutional logics. The results show that school counselors have a central role in their schools reporting system due to them often being responsible for writing and signing the reports. Considerations they make consist of whether or not to make a report and what approach they should have. Central factors that affect school counselors’ decision-making is; if they suspect physical abuse, if the guardians are willing to cooperate and whether or not social services advice for a report to be made or not. The findings of this study show that school counselors use their knowledge of social work in regards to dealing with suspicion of abuse and neglect and in making reports of concern.

Syftet med studien var att bidra med kunskap om hur pedagogers uppfattningar kan påverka deras förhållningsätt till anmälningsplikten och orosanmälningar i förskolan. Centrala perspektiv som avsågs undersökas var vilka etiska dilemma pedagoger kan ställas inför samt pedagogers uppfattningar om vilka konsekvenser det kan få för barn som far illa utifrån ett utvecklings- och lärandeperspektiv. Detta är en kvalitativ studie där empirin samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta yrkesverksamma pedagoger. Vi har gjort en tematisk analys där vi tagit stöd i Braun och Clarkes (2006) steg för steg metod, där Katz (1960) fyra funktioner baserat på den funktionella attitydteorin låg till grund för att koda och kategorisera empirin. Studiens resultat påvisade att pedagogernas uppfattningar kring barn som far illa har en betydelse för i hur stor utsträckning orosanmälningar görs. Pedagogerna är eniga om att barns utveckling och lärande påverkas i de fall där barn far illa, vilket gör att de inte får samma möjlighet att ta till sig den undervisning som förskolan ska förmedla. Slutsatsen av denna studie är att pedagogers uppfattningar gällande anmälningsplikten och orosanmälan har en betydelse för huruvida pedagogerna orosanmäler eller inte. Det råder inga tvivel om att pedagogerna är medvetna om anmälningsplikten som lag, däremot finns det en osäkerhet gällande vart gränsen dras när en orosanmälan ska göras. / <p>Betyg i Ladok 240109.</p>