Title: “Ethical dilemmas in school counselors work, a interview study with seven school counselors”: A study of school counselors experiences of ethical dilemmas and relations to students.  The purpose of this study was to investigate whether the school counselor experience an ethical dilemma when reporting a concern and whether the relationship is affected after the concern report has been made, as well as how the school counselor maintains a good relationship with the student. The study was based on three research questions which were following: Which ethical dilemmas occur when the school counselor finds out that a child maltreatment? How is the relationship between the school counselor and the student affected when the report of concern has been sent to social services? How does the school counselor maintain a good relationship with the student after a report of concern has been sent to social services?  The following study is a qualitative study where seven school counselors who work in primary schools were interviewed. Material was produced through previous research in the research area and the search process included both national and global research. During the search process, we discovered that there are knowledge gaps on a national level and globally regarding whether school counselors experience ethical dilemmas and how the relationship with the student can be affected and maintained after a report of concern. The results have been analyzed while relating them to previous research and theories. The results showed that when there was evidence for their concern, the school counselors did not experience any ethical dilemmas, for example in cases of physical violence. On the other hand, the school counselors experience an ethical dilemma in situations that are ambiguous, for example in cases of psychological violence. The school counselors also experience an ethical dilemma when the laws contradict each other, where the best interests of the child as a primary consideration is not taken into consideration. Furthermore, a report of concern can affect the relationship between the school counselor and the student. This can either result in parents silencing their children, which means that the children are no longer allowed to talk to the counselors, or that the children deviate from the school counselor by themselves. In such cases, the school counselor needs to hand over the responsibility to usually the students mentor at the school and supervise them. The exchange of information takes place between the school counselor and the where the school counselor follows the student's situation through the student's mentor.

The purpose of the study is to investigate school counselors' work with issues related to concerns that a child is being harmed due to abuse or neglect, and what they believe affects their decision to submit or not to submit a report of concern. The study uses a qualitative method with semi structured interviews. The theoretical framework for this study is neoinstitutional theory with focus on organizational fields and institutional logics. The results show that school counselors have a central role in their schools reporting system due to them often being responsible for writing and signing the reports. Considerations they make consist of whether or not to make a report and what approach they should have. Central factors that affect school counselors’ decision-making is; if they suspect physical abuse, if the guardians are willing to cooperate and whether or not social services advice for a report to be made or not. The findings of this study show that school counselors use their knowledge of social work in regards to dealing with suspicion of abuse and neglect and in making reports of concern.

Background: Children at risk of abuse are a worldwide phenomena. They can be hard to identify, which puts high demands on healthcare-workers who meet them. Since 2001 swedish healthcare-personnel are obliged by law to report concerns of children at risk, although less reports are made than can be expected. Nurses working with children need to be aware of signs of children at risk to identify them, sothe children can receive adequate help. Purpouse: The purpouse of this study was to describe the experience of nurses when assessing and reporting concern for children at risk. Method: Qualitative inductive interviewstudy, 19 semi-structured interviews were carried out with nurses from two hospitals in southeast Sweden. Interviews were analyzed with content analysis. Results: Four categories were found answering the nurses’ experiences. There were What makes the nurse assess concern awarely, The workplaces’ effect on the nurse’s assessment, The nurses preconditions to make a concern assessment and The nurses feelings related to a concern assessment. Conclusions:The nurses’ experienced a lack of competence concerning assessing the need of reporting concern for children at risk. The lack of competence led to doubt whilst assessing, which made the support from colleagues and clear guidelines more important. The nurses’ experienced that they knew what to observe and which feelings to react to, but they didn’t have the courage or confidence concerning their assessment to follow through with a report of concern. The duration of the hospital stay was considered to affect the assessment. The lacking competence was mainly concerning a lack of experience and education in the matter, but the main difficulty was that the concern was subjective and varied from each person. / Bakgrund: Barn som far illa finns världen över. De kan vara svåra att identifiera, vilket sätter höga krav på hälso- och sjukvårdspersonal som möter barnen. Sedan 2001 har svensk hälso- och sjukvårdspersonal anmälningsplikt angående oro för barn som far illa, trots detta står vården för en mindre andel anmälningar än förväntat. Sjuksköterskor som arbetar med barn behöver ha kännedom om barn som far illa och vilka tecken de ska leta efter, så att barnen kan erhålla adekvat stöd. Syfte: Studiens syfte var att beskriva hur sjuksköterskor upplever situationer när de ska bedöma behovet av en orosanmälan för barn som misstänks fara illa. Metod: Kvalitativ induktiv intervjustudie, 19 semistrukturerade intervjuer, sjuksköterskor från två sjukhus i sydöstra Sverige. Intervjuerna analyserades med innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framträdde: Det som får sjuksköterskan att medvetet göra en orosbedömning, Arbetsplatsens påverkan på sjuksköterskan i en orosbedömning, Sjuksköterskans förutsättningar för att göra en bedömning och De känslor sjuksköterskan kan uppleva i samband med en orosbedömning. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde en bristande kompetens i att bedöma behovet av anmälan om ett barn misstänktes fara illa. Den bristande kompetensen föranledde tveksamhet i bedömningen, vilket resulterade i att stödet från arbetskollegorna och tydliga styrdokument var viktiga. Sjuksköterskorna upplevde att de visste vad de skulle observera och vilka känslor de skulle reagera på men att de inte vågade fullfölja bedömningen och eventuellt skriva en orosanmälan. Längden på vårdtiden ansågs påverka bedömningen. Den bristande kompetensen handlade om oerfarenhet och för lite utbildning i ämnet men svårigheten var till största del att bedömningen var ytterst subjektiv och varierade från person till person.

Titel: Oro hos förskolepersonal vid misstankar om barn som far illa. Syfte: Uppsatsen syftar till att undersöka kunskap, inställning, och erfarenheter som anställd förskolepersonal i Gnosjö kommun har gällande att anmäla misstanke eller kännedom om att barn far illa.   Metod: Den metod som använts är pappersenkäter som skickats ut med post. Anställda på de kommunala förskolor samt en fristående privat förskola i Gnosjö deltog i enkätundersökning. Undersökningen inkluderade både öppna och slutna frågor tillsammans med 3-stegs vinjetter. Resultat: Få orosanmälningar görs av förskolepersonal och kunskapshöjande insatser efterfrågas av förskolepersonalen, trots att majoriteten anger att de har kunskap om orosanmälningar. Förskolepersonalen upplever till viss del bristande stöd av socialtjänsten, men stöd inom personalgruppen. Det finns samband mellan antal yrkesverksamma år och delaktighet i orosanmälningar. Förskolepersonalen beskriver oro för konflikter med föräldrar vid orosanmälan. Dessutom beskrivs att det förekommer att deras rektor hindrar orosanmälningar. Slutsats: Slutsats: Det finns ett behov av de kunskapshöjande insatser som önskas av förskolepersonalen, för att öka kunskap om orosanmälningar från förskolan som det finns en avsaknad av. / Title: Concern among preschool-staff in case of suspicion of children being maltreated Purpose: The thesis aims to investigate knowledge, attitudes, and experiences of preschool-staff in Gnosjö municipality concerning reporting suspicions or knowledge of child maltreatment.  Method: The method used for data collection is questionnaires sent out by post. Employees at the municipal preschools and an independent private preschool in Gnosjö participated in a survey. Questionnaires included both open and closed questions along with 3-step vignettes. Results: Few reports of concern are made by the preschool staff and they request knowledge-raising efforts, despite the majority describing that they have knowledge of reports of concern. The preschool staff experience a lack of support from social services, but experiences support from their staff group. There is correlation between years of work experience and participation in reports of concern. Preschool staff describe fear of conflicts with parents when reporting concern. They also described that their manager could prevent reports of concern. Conclusion: There is a need for the knowledge-raising efforts desired by the preschool staff, to increase knowledge of reports of concern from the preschool, of which there is a lack.

Sammanfattning Bakgrund: Antalet anmälningar om barn som far illa ökar i Sverige. Förklaringarna kan vara många men främst att barnens rättigheter tagit plats i olika verksamheter då barnkonventionen blivit lag. Socialstyrelsen påpekar en bristande följsamhet till anmälningsskyldigheten inom hälso- och sjukvården, särskilt inom vuxenpsykiatrin. Fyra av tio anmälningar handlar om psykisk ohälsa hos vårdnadshavare, vilket visar vuxenpsykiatrins viktiga roll i att upptäcka utsatta barn. Syfte: Beskriva erfarenheter och upplevelser kring anmälan gällande barn som far illa eller riskerar att fara illa utifrån sjuksköterskors perspektiv inom vuxenpsykiatrisk specialistvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Tio sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk specialistvård deltog genom semistrukturerade intervjuer. Konventionell innehållsanalys användes för att analysera transkriberat material. Resultat: Sjuksköterskorna beskriver patientens psykiska tillstånd som bidragande orsak till oro och om orosanmälan görs. Bristande tydlighet kring rutiner när och hur man ska orosanmäla. Stöd från närmsta kollegor uppfattades positivt och främjande för anmälningsbenägenheten, däremot beskrevs brister i samverkan med socialtjänst och återkoppling vilket upplevdes hämmande. God kommunikation i mötet med patienten ansågs centralt för att upprätthålla en terapeutisk allians eftersom förförståelse och reaktioner visade sig påverka sjuksköterskan och orosanmälan. Konklusion: Sjuksköterskorna behöver stöd i sina bedömningar kring orosanmälan. Tydliga rutiner tillsammans med reflekterande utbildning och implementering av standardiserade instrument skulle kunna göra sjuksköterskan tryggare i sin yrkesroll och därmed skapa bättre förutsättningar för sjuksköterskan att identifiera barn som far illa eller riskerar att fara illa. / Abstract Background: The number of reports of children who are ill is increasing in Sweden. The explanations can be many, but primarily that children's rights have taken place invarious activities when the Convention on the Rights of the Child became law. The National Board of Health and Welfare points out a lack of compliance with the notification obligation within health care, especially within adult psychiatry. Four out of ten reports are about mental illness in guardians, which shows the important role of adult psychiatry in detecting vulnerable children. Purpose: To describe experiences and perceptions regarding reporting of children being mistreated or at risk of mistreatment from the perspective of nurses in adult psychiatric specialist care. Method: A qualitative interview study with an inductive approach. Ten nurses in adult psychiatric specialist care participated through semi-structured interviews. Conventional content analysis was used to analyze transcribed material. Results: Nurses describe the patient's mental state as a contributing factor to their concern and decision to report. There is a lack of clarity regarding procedures for when and how to report concerns. Support from colleagues was seen as positive and promoting reporting, but there were perceived deficiencies in collaboration with social services and feedback, which were perceived as inhibiting. Good communication during the meeting was considered central to maintaining a therapeutic alliance as preconceptions and reactions affect the nurse and the report. Conclusion: Nurses need support in their assessments of reporting concerns. Clear procedures, together with reflective education and implementation of standardized instruments, could make nurses more confident in their professional role, and thus increase the likelihood of identifying more children who are being mistreated or at risk of mistreatment.

Syftet med denna flermetodsstudie har varit att med utgångspunkt i lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete, som träder i kraft i juli 2023, ge en lägesbild av hur kommunerna i Uppsala län statistikför och arbetar med orosanmälningar gällande misstänkt våld. Studien skrevs på uppdrag av Länsstyrelsen i Uppsala som del i det brottsförebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor. För att besvara syftet har inledningsvis samtliga orosanmälningar på barn 0–17 år gällande misstänkt våld under 2022 begärts ut från kommunerna i Uppsala län. Insamlingen av statistik följdes av intervjuer med socialsekreterare och förstehandläggare från fem av åtta kommuner i Uppsala län. Studiens teoretiska ramverk är the Decision- Making Ecology och the General Assessment and Decision- Making Model, vilka används för att öka förståelsen för hur beslut fattas på barnskyddsområdet. Resultatet i den kvantitativa delen visade att det fanns en stor variation på hur orosanmälningar gällande misstänkt våld statistikförs mellan kommunerna i Uppsala län. Vidare framkom det att kommunerna definierar våld på olika sätt, och att enbart en kommun uttryckligen statistikför misstanke om barn som har bevittnat våld. Resultatet i den kvalitativa delen visade att majoriteten av intervjupersonerna uppger att merparten av orosanmälningar gällande misstänkt våld leder till utredning, och att det ska motiveras väl om detta frångås. Samtliga intervjupersoner betonar vikten av en välfungerande samverkan och flera berättar om arbetet med att informera andra professionella om deras lagstadgade plikt att anmäla oro enligt socialtjänstlagen (2001:453) 14 kap. 1 §. För att arbeta ur ett mer barnrättsperspektiv föreslås det att utveckla enhetliga sätt att statistikföra orosanmälningar gällande misstänkt våld samt gemensamma definitioner av olika former av våld.

Bakgrund: I Sverige når Barnhälsovården (BHV) nära 100% av alla barn och BHV-sköterskan är en viktig person för barnets hälsa och utveckling. Det ger unika förutsättningar för att främja barnets hälsa och ge stöd till föräldrarna. I BHV-sköterskans profession ingår en skyldighet att göra en orosanmälan vid minsta kännedom eller oro över att ett barn under 18 år utsätts för omsorgssvikt. Detta kan innebära svåra val och situationer där BHV-sköterskan kan vara i behov av stöd och vägledning för att kunna hjälpa barnet och dess familj på bästa sätt. Syfte: Syftet var att beskriva BHV-sköterskors upplevelse och behov av stöd och vägledning vid orosanmälan. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex deltagare från barnhälsovården i Västra Götalandsregionen. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuerna. Resultat: Resultatet visade att upplevelsen bland BHV-sköterskorna var att det gjordes för få orosanmälningar trots att de kände bra stöd ifrån kollegor när en anmälan skulle göras. De belyste också att det var viktigt med en god relation mellan BHV-sköterskan och familjerna för att kunna skapa ett tryggt föräldraskap och vidare kunna prata om svåra saker som vid de tillfällen när BHV-sköterskorna kände oro för barnet. Det framkom också i resultatet att de BHV-sköterskor som arbetade på familjecentraler upplevde ett större stöd och fick mer vägledning vid behov än de som arbetade på en traditionell BHV-central. Slutsats: BHV-sköterskor behöver stöd och vägledning när ett barn utsätts eller misstänks utsättas för omsorgssvikt och en orosanmälan ska göras. De BHV-sköterskor som arbetade på familjecentral kände störst stöd och hade enklare att få vägledning. / Background: In Sweden, Child Health Care reaches close to 100% of all children and the Children Health Care (CHC) nurse is an important person for the child's health and development. It provides unique conditions for promoting the child's health and providing support to the parents. The CHC nurse's profession includes an obligation to report a concern at the slightest knowledge or concern that a child under the age of 18 is exposed to neglect. This can mean difficult choices and situations where the CHC nurse may need support and guidance to be able to help the child and their family in the best way.  Aim: The purpose of the study was to describe Child Health Care nurses experience and needsof support and guidance when reporting concerns over the health of a child. Method: Semi structured interviews were conducted with six informants from child health care in the Western part of Sweden. Qualitative content analysis was used to analyze the interviews. Results: The results showed that the experience among the CHC nurses was that too few reports of anxiety were made, despite the fact that they felt good support from colleagues when a report was to be made. They also highlighted that it was important to have a good relationship between the CHC nurse and the families in order to create a secure parenting and also to be able to talk about difficult things such as at the times when the CHC nurses felt worried about the child. It also emerged from the results that the CHC nurses who worked at family centers experienced greater support and received more guidance when needed than those who worked at a traditional CHC center. Conclusion: CHC nurses need support and guidance when a child is or is suspected of being neglected and a report of concern must be made. The CHC nurses who worked at the family center felt the greatest support and found it easier to get guidance

No description available.

The dilemma is a self-perceived experience of a child who does not have his needs respected and met. This puts me as an educator to be put in situations where I need to analyze the event and the needs of everyone involved from different perspectives. The purpose and dilemma of this essay is to focus on my role as an educator but also as an adult in the preschooler's life and what impact this can have based on a self-perceived situation. The thesis deals with the collaboration between preschool and social services and what opportunities there are to support children who live in insecure and deficient conditions. The essay discusses what knowledge there is about reports of anxiety, when they are justified, who decides on them and what consequences they can have for the child. One focus concerns the collaboration with the social services, another on which criteria need to be met in order to make a report. While I have examined my role as an adult, I have also critically examined the cooperation between various authorities such as the National Agency for Education, the UN Convention on the Rights of the Child and preschool, based on literature and research in the field. The essay contributes with a clearer picture of the children's lives in preschool and what conditions affect them and what the political form of government has for the impact on the activities in preschool. Finally, I also reflect on the various governing documents as both a support and a limitation. / Dilemmat är en egenupplevd händelse där ett barn inte får sina behov respekterade och tillgodosedda. Detta försätter mig som pedagog att sättas i situationer där jag behöver analysera händelsen och alla inblandades behov ur olika perspektiv. Syftet och dilemmat med denna uppsats är att utifrån en självupplevd situation fokusera på min roll som pedagog men också som vuxen i förskolebarnets liv och vilken inverkan denna kan ha. Uppsatsen behandlar samarbetet mellan förskola och socialtjänst och vilka möjligheter som finns för att stödja barns som lever under osäkra och bristfälliga förhållanden. Uppsatsen diskuterar vilken kunskap som finns om orosanmälningar, när de är befogade, vem som beslutar om dem och vilka konsekvenser de kan få för barnet. Ett fokus gäller samarbetet med socialtjänsten, ett annat på vilka kriterier som behöver fyllas för att kunna göra en anmälan. Medan jag har undersökt min roll som vuxen har jag också kritisk granskat samarbetet mellan olika myndigheter som Skolverket, FN:s barnkonvention och förskolan, utifrån litteratur och forskning på området. Uppsatsen bidrar med en tydligare bild av barnens liv i förskolan och vilka villkor som påverkar dem samt vad den politiska styrformen har för påverkan på verksamheten i förskolan. Till sist reflekterar jag även över de olika styrdokumenten som både ett stöd och en begränsning.

Forskning visar att risken för våld och utsatthet i hemmet för barn ökar som en konsekvens av ”nedstängningar” under våren 2020 i samband med covid-19. Personal vid förskola och socialtjänst mister insyn i förskolebarns liv när vårdnadshavare håller barn hemma. Utsatta barn hamnar således i – vad i studien benämns vara – ett ingenmansland. Studien syftar till att undersöka hur personal inom förskola respektive socialtjänst uppfattar pandemin påverkat förskolebarns frånvaromönster i relation till upprättade orosanmälningar gällande barn i förskoleålder våren 2020. Data insamlades från förskolerektorer samt socialsekreterare. Materialet analyserades genom konventionell innehållsanalys utifrån Becks teori om risksamhället. Resultaten visar att förskolan i jämförelse med innan pandemin, har lägre grad av insyn i barns liv samtidigt som socialtjänsten inte ser ett pandemirelaterat ökat antal orosanmälningar, snarare ett minskat eller stagnerat inflöde. Resultaten visar att barns utsatthet i hemmet därmed har ökat. Förskolebarn är  hemma i högre utsträckning än tidigare, särskilt barn med annat modersmål än svenska, samtidigt som förväntad ökning av orosanmälningar till socialtjänsten uteblivit. Rektorer gjorde inte i högre utsträckning orosanmälningar, trots att de uttryckt en direkt och indirekt ökad oro för barn. Barns hemsituation osynliggörs på så sätt för professionella vuxna, och barnen hamnar mellan skyddsnätet förskola och socialtjänst. / Research shows that the risk of violence and vulnerability in the home for children increases as a consequence of lockdowns related to the covid-19 pandemic. Staff at preschools and social services lose insight into the lives of preschool children when guardians keep their children at home. Vulnerable children thus end up being in a no-man's land. The study aims to investigate how staff in preschool and social services perceive the pandemic affected preschool children's absence patterns in relation to established reports of concerns regarding children of preschool age in the spring of 2020. Data were collected from preschool principals and social workers, analyzed through a conventional content analysis and Ulrich Beck's theory of a risk society. The results show that preschools to a lesser extent than before the pandemic, has insight into children's lives and the social services do not see any pandemic-related increased inflow of reports of concern, rather decreased or stagnated. The study shows  that children's vulnerability in the home has increased. Preschool children were at home to a greater extent than before, especially children with a mother tongue other than Swedish, and the annual expected increase in reports of anxiety to the social services did not materialize. Principals have not made more reports of concern, despite the fact that they have expressed a direct and indirect increased concern for children. Children's home situation is made invisible to professional adults, and the children end up in between two important safety nets, preschool and social services.