Denna undersökning har som syfte att analysera och jämföra Boris Johnsons och Stefan Löfvens tal till respektive nation gällande COVID-19 pandemin 2020. Med grund i en retorisk analys utmärks argumentationsmedlen ethos, pathos och logos samt stilfigurerna anafor, metafor och metonymi för att se vilka av dessa retoriska medel som dominerar i talarnas krisretorik. Resultatet visar att argumentationsmedlen ethos, pathos och logos används i båda talen men i olika omfattningar. Pathos dominerar i Löfvens tal medan alla tre argumentationsmedel samspelar till samma grad i Johnsons tal. Resultatet visar även att alla tre stilfigurer används men att anaforen är mest framträdande i båda talen och förekommer betydligt oftare än metaforer och metonymier. Slutsatsen som dras är att ingen av dem använder sig av stilfigurer i någon högre grad vilket kan bero på att ett land i kris kräver seriös kommunikation utan utmålade ord och ledare som behöver vara tydliga och vara säkra på att alla som lyssnar förstår. Undersökningen visar att Löfven använder sig mest av pathos medan Johnson balanserar alla argumentationsmedel i samma utsträckning.

En undersökning över hur ordet "ansvar" använts i svensk politik 1991-2013 och den förändring ordet genomgått i avsende på argumentativ funktionalitet under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister.

No description available.

I nutid förefaller samtalet om seger och förlust vid användningen av det militära maktmedlet omformulerat till något annat än uttryck som seger och förlust. Detta kan upplevas som förunderligt, då målet med militärmakt borde vara konstant över tiden. Vad har orsakat denna transformering av att uttrycka sig i termer av seger eller förlust vid användningen av det militära maktmedlet? Är segerbegreppet rent av inte tillämpligt i moderna konflikter eller är det så att Sverige, ståendes utanför militära allianser, inte har ett behov av sådan retorik? Syftet med undersökningen är att, med hjälp av hypotesprövning hitta svaret på hur segerbegreppet används i den nutida svenska politiska retoriken. Hypoteserna som ligger till grund för undersökningen, skapas ur teorier om svensk strategisk kultur. Undersökningen visar att den politiska retoriken kring seger och förlust och nyttjandet av segerbegreppet, påverkas av strategisk kultur. Resultatet visar en skillnad mellan den politiska retoriken med utgångspunkt i den nationella kontexten av strategisk kultur i förhållande till en utgångspunkt i den internationella kontexten. Undersökningens resultat visar även att den politiska retoriken kring segerbegreppet påverkas av utvecklingen i den aktuella insatsen och är således föränderlig.

Denna uppsats analyserar två tal av Sveriges statsminister Stefan Löfven; det ena från Socialdemokraternas partikongress 2015 och det andra från Almedalen samma år. Syftet är att ge en inblick i hur visioner för framtiden uttrycks av en samtida högt uppsatt politiker och att undersöka om det finns några skillnader i hur dessa visioner uttrycks beroende på om talaren i första hand vänder sig till sitt eget parti eller till en bredare opinion. Uppsatsen lyfter fram tre olika aspekter av politiska visioner (praktiska, utopiska och imaginära) och analyserar talen med fokus på dessa. Detta kombineras med en retorisk situationsanalys som syftar till att belysa och förklara skillnader i hur visionerna uttrycks i de två talen. Resultatet visar att de visioner som Löfven uttrycker i båda talen lägger ett större fokus på att lösa omedelbara praktiska problem än att bygga ett framtida samhälle. Det framkommer även att talet från partikongressen mer tydligt kopplar visionerna till socialdemokratin som ideologi än vad talet i Almedalen gör. / This thesis analyses two speeches by the Swedish prime minister Stefan Löfven; one from the Swedish Social Dmocratic Party's congress in 2015 and the other from Almedalen week the same year. The purpose is to provide insight into how visions for the future are expressed by a contemporary high-profile politician and to explore if there are any differences in how these visions are expressed depending on whether the speaker is primarily adressing his own party or a broader public. The thesis features three different aspects of political vision (practical, utopian and imaginary) and anyses the speeches focusing on these. This is combined with an analysis of the rhetorical situations, intended to highlight and explain differences in how the visions are expressed in the two speeches. The results show that the visions expressed by Löfven in both speeches tends to focus more on solving immediate problems than buildning a future society. The thesis also reveals that the speech from the congress connects the expressed visions to social democratic ideology more clearly than the speech from Almedalen Week does.

Syftet med undersökningen är att analysera och jämföra Carl XVI Gustafs och Stefan Löfvens tal till nationen angående covid-19 pandemin. De retoriska dragen jag har valt att grunda min undersökning på är ethos, pathos och logos, dispositio samt topikerna kausalitet och definition. De retoriska medlen används för att visa hur de används i en retorisk krissituation och vilka likheter eller skillnader det finns mellan talarna.            Resultatet visar att både Löfven och Carl Gustaf samspelar med ethos, pathos och logos. Skillnaden på dispositionen mellan talarna är att Löfven avviker från Renbergs standardposition medan Carl Gustaf följer den. Definitions- och kausalitetstopiker används av båda talare för att framställa logos och pathos och beskriva orsak och konsekvenser samt definiera vad de egentligen pratar om.            Slutsatsen utifrån resultatet visar att Löfven använder sig mest av pathos och logos medan Carl Gustaf fokuserar mest på ethos och pathos. Undersökningen visar att båda talare använder topiker men att defintionstopiker förekommer oftare än kausalitetstopiker i talen. I dispositionen använder både Löfven och Carl Gustaf två argument tillsammans med ett motargument.

Introduktion: Under 2011 till året därpå var två politiker, Carl Bildt (moderat utrikesminister) och Håkan Juholt (Socialdemokraternas partiledare), utsatta för mediedrev: Etiopiensvenskar-na och bostadsaffären. Juholt var som en svamp som sög upp all kritik medan Bildt framstod som teflon i jämförelse. Hur kommer det sig att Bildt klarade sig och fick sitta kvar som mi-nister, medan Juholt avgick? Problem: Vad är det som skiljer Bildt från Juholts retorik under mediedreven 2011 enligt sta-tusläran? Hur ramar journalisterna in debatten för Bildt respektive Juholt? Teori: Med statusläran (stasis theory) kan en sakfråga analyseras retoriskt genom ett av fyra status (”ställning”): fakta, definition, kvalitet eller procedur. Exempelvis, ett dödande kan handla om huruvida det ägt rum (fakta), om det var mord eller självförsvar (definition), om det var rätt (kvalitet) samt om frågan ska avgöras i annat forum (procedur). Fakta och proce-dur är starkast försvar, definition och kvalitet svagast. Metod: Kvalitativ retorisk analys av Bildt och Juholts medieframträdanden i tv och radio, där medierna anklagar och aktörerna försvarar sig i en dialogsituation. Resultat: Bildt använder mer eller mindre uteslutande ett bevisande (fakta) och överförande status (procedur). När ny information är motstridig, hävdar han att den ska beskrivas an-norlunda (definition). Juholt använder huvudsakligen ett kvalitativt status, ofta för att bedyra sin goda karaktär, även när han kunde valt ett mer lämpligt status. Flera fall har också upp-täckts där journalisterna ställt frågor som varit inramade (presupponerad) på ett tveksamt sätt, ofta på ett kvalitativt status. Diskussion: Bildt använder starkare status vilket får till följd att skandalen inte tenderar att utvecklas i lika hög utsträckning då frågor om moral och värderingar utesluts. Juholt har valt det svagaste statuset. Slutsatsen är att man inte ska välja en försvarsstrategi och hålla fast vid den, utan anpassa försvaret varefter som ny information blir tillgänglig och anklagelsernas karaktär förändras. Slutsatsen gäller reaktiv kriskommunikation, inte nödvändigtvis proaktiv. Dessutom föreslås tre nya analyskriterier till statusläran. Studien begränsas huvudsakligen av medievalet (radio och tv) eftersom bara en del av den medierade politiken fångas, liksom ty-pen av kris (etiska normbrott). / Introduction: During 2011, two major Swedish politicians, Carl Bildt (right-wing foreign min-ister) and Håkan Juholt (leader of the Social Democrats), were set under siege during a so called ‘media hunt’: The Ethiopiaswedes and the residence affair. Juholt was like a sponge absorbing every bit of critique, whereas Bildt seemed like Teflon in comparison. How did Bildt manage to remain in power, while Juholt had to resign? Problem: What sets Bildt’s rhetoric apart from Juholt’s rhetoric during the media hunt under 2011 in relation to the stasis theory? How do the journalists frame the media discourse for Bildt and Juholt? Theory: A controversy can be analyzed rhetorically with one of four stases of the stasis theo-ry: fact, definition, quality or procedure. E.g., a killing has either occurred or not (fact), it may be defined as murder or self-defense (definition), there’s a question if it was the right thing to do (quality) and if the controversy should be judged in another forum (procedure). Fact and procedure is the strongest defense, definition and quality is the weakest. Method: Qualitative rhetorical analysis of Bildt’s and Juholt’s media appearances in TV and radio, where the media accuse and the politicians defend themselves in a dialogue situation. Results: Bildt uses more or less exclusively the stases of fact and procedure. When new in-formation is contradictory to fact, he claims that it should be described differently (stasis of definition). Juholt mostly uses a stasis of quality to assert his good moral character, even when he could’ve chosen a more appropriate stasis. A few cases where the journalists’ questions have been framed (presuppositioned) in a questionable manner have also been found, often in a qualitative stasis. Discussion: Bildt uses stronger stasis which prevents the scandal from evolving and therefore excludes questions about morals and values. Juholt uses a weaker stasis. The conclusion is that one shouldn’t select a rhetorical self-defense strategy and stick to it; rather, the defense should adapt to new information as well as changes in the type of accusation. This conclusion holds for reactive crisis communication, not necessarily proactive. Three new analytical criteria for the stasis theory are also offered. The study is primarily limited by the type of crisis (norm transgressions) and the choice of media (radio and TV) because only a part of the mediatized politics is captured.