I Identitetskris undersöks ambivalensen hos den fiktiva figuren doktor Glas. En svängande osäkerhet tar sig uttryck genom såväl karaktärens självsyn som genom de större frågor som karaktären ställer sig om människan och dess varande. Dessa tankar och frågor står att finna i de dagboksanteckningar som doktorn fingeras skriva, vilka har varit föremålet för uppsatsens analys. Doktor Glas framställs i ena stunden som ensam, viljesvag och självkritisk för att i nästa stund framställas som en man fylld av självförtroende och kraft som står över sina medmänniskor. Med hjälp av ett posthumanistiskt perspektiv kopplas karaktärens ambivalenta självsyn samman med hans uttalanden om Darwins utvecklingslära och om förhållandet djur­–människa. Glas uttrycker längtan efter ett tillstånd där människan inte teoretiserar hela sin tillvaro och istället lever mer ödmjukt och enkelt. På samma gång uttrycker han ett förakt mot människans ursprung bland djuren och förespråkar den civiliserade och tänkande människan. Analysen visar hur doktorns identitetsvacklande kan hänga samman med hans kluvna uttalanden kring människan som särskild från andra djur, från naturen och från sitt ursprung. Söderbergs stora idéroman visar sig innehålla mer känslogrund och fler paradoxer än vad man först kanske tror, när man väljer att se på den ur ett nytt perspektiv. Romanen kanske till och med kan sägas innehålla ett posthumanistiskt frö …

The subject music is only mentioned twice in the curriculum for preschool Lpfö98 and since other subjects such as science are mentioned much more often, there is a risk that music as a subject possibly may be under-prioritized in preschool. The purpose of this study is to plan, implement and analyze transdisciplinary teaching with focus on musitur (musence), a fusion of the subjects music and science, based on posthumanistic theory. From this purpose, the following questions have emerged; What characterizes musitur in transdisciplinary teaching in preschool and How can intra-actions be visualized at musitur-sessions? The project itself is a student-initiated development work involving transdisciplinary teaching. The empirical material was collected at a preschool in the center of a city with the help of video documentation and the material is meticulously transcribed. The result is analyzed and based on posthumanist theory and includes rhizomatic learning, transdisciplinary learning, bodymind and intra-action, which is described and explained with the help of, among others, the theories and concepts of the researchers Barad, Lenz Taguchi and Palmer. The result of the study shows that the combination of the subjects music and science can lead to the production of musitur. A transdisciplinary learning can thus possibly contribute to broadening insights regarding the two subjects. Furthermore, the result shows that materialities both can slow down and increase interest that may affect the learning in a positive sense.

In order to strengthen the importance of melodically instrumental play in Early Childhood Education it appears essential to design a simplified, structured system as an outset for future users. The purpose of the present study is to examine and analyze how children’s and pedagogue’s altered usage of melodic instruments appears after linear musical activities. Notions used for analysis are derived from a posthumanistic perspective, of which the theoretical recourses of this study are based upon. Generation of empirics was collected with video and photo during three weeks and a total of five observations with two pedagogues and eleven three to five year-old children. A structured system with color-coded markers appears to give meaningfulness to play with melodic instruments as it tends to add an alternative focus of attention to children’s use of the piano. Colored symbols provided a unified starting point for the construction of individual melodies for both children and pedagogues, which altered how they used the piano. The understanding of the colored markers and symbols was linked together and made visible through our participants when sheet music were used during non-linear situations and activities. Various forms of interactions between material, children and pedagogues was emitted during the process, such as the piano without colored markers initially invited the children to play together, yet the structured system tended to make the participants more protective of their play.

The aim of this thesis is to look closer at the phenomena Snapchat dysmorphia and the underlying aspects of what it involves. I have done this by using Karen Barads concept of intra-action, agency and discourse together with glitch theory. Through a materialistic influenced discourse analysis of several videos of young people discussing the phenomena I have seen how discourses on femininity play a crucial part in the making and taking of selfies. I have found that young women taking lots of selfies do this as a part of a selfie making practice that is a part of a selfie culture. By deconstructing the phenomena and what parts that play a part in it I could see what the underlying features was for example discourses on femininity and ideals but also the normalization of plastic surgery and image editing on social media.

Det här examensarbetet utgår ifrån idén om kunskaper som icke-linjärt och geografisktorganiserade. För att ge idén en form målar texten upp fantasibilden fältet, som kopplassamman med en figuration av de posthumanistiska filosoferna Gilles Delueze och FélixGuattari: rhizomet. Genom att synliggöra hur konstnärligt bildskapande kan förstås somrhizomatiskt lärande ämnar studien kontextualisera posthumanistiska alternativ fördidaktiska tillvägagångssätt i bildundervisning. Studiens relevans för det bildpedagogiskafältet motiveras av att lärande i bildskapande redan tenderar att kännetecknas av oriktade,kreativa och flödande processer. De huvudsakliga forskningsfrågorna som studienengagerar sig i är hur rhizomatiskt lärande framträder i konstnärligt bildskapande och hurdetta synliggör och kontextualiserar posthumanistiska alternativ för didaktiskatillvägagångssätt i bildundervisning. Studien antar metodologiska praktiker inspireradeav autoetnografi, utvecklade genom postkvalitativt tänkande. För att framkalla empirikonstruerades ett meningsfullt kollaborativt måleriprojekt mellan mig själv och engymnasieelev från bild- och formprogrammet, vilken betraktas som medforskare istudien. I analysarbetet används en kartograferande analys, som syftar till att synliggörakomplexa sammankopplingar som uppstår inom ramen för bildskapande praktiker. Dettaarbete leder fram till att exempel på hur materiell agens, konfabulativa konversationeroch materiellt-diskursiva praktiker görs synliga inom bildskapande sammanhang, vilketskrivs fram i denna uppsats samt gestaltas i måleri, ontologiteoretisk textformgivningsamt haptisk-optisk, metodologisk lek. De posthumanistiska trådar som går att följagenom uppsatsen bär alla på erbjudanden om didaktiska tillvägagångssätt förundervisning i ämnet bild och därför avslutas uppsatsen med att ett första steg tas in i endiskussion om didaktik. Genom att ta tillvara oriktade kreativa processer, konfabulativakonversationer och konstnärliga möten mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörerbidrar detta examensarbete till ett pågående samtal om posthumanistisk pedagogik.

Vi vill med det här kandidatarbetet inleda en konversation med havet. Tillsammans med Karen Barads posthumanistiska performativitet, agentiell realism, vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen där materialiteten ses som passiv och designern som ensam härskare över meningsskapandet i designprocessen. Med Barads onto-epistemologiska utgångspunkt undersöker vi hur design-processen uppstår i arrangemang av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer, där mening framförhandlas genom relationer inom fenomen. Genom att tillämpa detta posthumanistiska förhållningssätt i lekfulla experiment tillsammans-med-havet kan vi se hur mening är situerad och skapas inom de materiell-diskursiva fenomen och apparater som utgör designprocessen.  Vi förstår designprocessen som ett ingripande i världens tillblivelse. Ett ingripande där ett kollektiv av aktörer står som medskapare, där mening, kroppar, subjekt och objekt uppförs och samformas genom intra-aktion. Detta förhållningssätt föder en medvetenhet om vårt ansvar i att ingripa i världens tillblivelse och vårt ansvar för de kroppar som skapas, en etik i handling. / In this Bachelor thesis we aim to establish a conversation with the sea. With Karen Barads posthumanist performativity, agential realism, as our companion we aim to challenge the anthropocentric role of the designer. In doing this we question the view of materiality as passive and the designer as the sole creator of meaning in the design process.  With Barads onto-epistemological standpoint we explore how the process of design is enacted in a performance of human and non-human actors, where meaning is negotiated through relations within phenomena. By putting this posthumanist notion into practice through playful experiments together-with-the-sea, we can understand how meaning is situated and shaped within the material-discursive phenomenas and apparatuses that is, and is part of, the design process.  We understand the design process as an intervening in the world’s becoming. An intervening where an assemblage of actors stands as co-creators and where meaning, bodies, subject and object is enacted and co-shaped through intra-action. This perspective gives us an awareness of our responsibility to intervene in the world’s becoming and our accountability for the bodies produced, an ethics in action.

Utifrån ett posthumanistiskt synsätt, och tillsammans med Karen Barads teori kring agentiell realism och performativitet, vill vi i det här kandidatarbetet bjuda in vår omvärlds fysiska fenomen som medskapare i vår designprocess. Med hjälp av dessa fenomen vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen genom att belysa materialitetens performativa förmåga till kunskapsproduktion och meningsskapande i designprocessen. Vi undersöker hur designprocessen och dess involverade val och handlingar uppstår genom mötet av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer; vi beviljas ett inifrånperspektiv som placerar oss mitt i vår världs trassel av intra-aktioner och blir därmed en del i dess tillblivelse. Genom att tillämpa detta förhållningssätt i experiment som utforskar relationen mellan den analoga världen och den digitala, undersöker vi hur dessa möten kan bidra till utformandet av en gestaltande ljudinstallation. / With a posthumanist approach and based on the theory of agential realism and performativity by Karen Barad, we want, in this Bachelor Thesis, to invite the physical phenomena of our surrounding world as co-creators of our design process. With help from these phenomena we would like to challenge and question the anthropocentric designer role by illustrating the performative ability of materiality for producing knowledge and creating meaning in the design process. We explore how the design process and its involved choices and actions emerge through the concurrence of both human and non-human actors; we are granted a from-within perspective that places us in the midst of the entanglement of our world’s intra-actions and therefore become a part of its genesis. By applying this approach to experiments which delve into the relationship between the analog world and the digital, we explore how these concurrences can contribute to the designing of a sound installation.

Denna kvalitativa studie syftar till att synliggöra pedagogiska miljöers möjligheter att främja alla barns språk- och kommunikationsutveckling. Studien genomfördes på två förskolor på olika orter där respondenterna var förskollärare. Som datainsamlingsmetod valdes turistguidning. Hela studien präglas av den posthumanistiska teorin för att synliggöra hur miljön eller materialet agerar främjande för barnen. För att synliggöra miljöerna och materialens agens analyserades turistguidningen i två omgångar. Den första för att, ur ett posthumanistiskt perspektiv, synliggöra vilka visuella miljöer och material som existerar i den pedagogiska miljön. Den andra analysen genomfördes med fokus på respondenternas utsagor angående miljön och materialets agens. Koder, etiketter och kategorier framställdes därefter ur datan vilket skapade studiens analysmetod. I resultatet framställdes de språkfrämjande material och miljöer samt respondenternas tolkningar av material och miljöer som synliggjordes i de besökta förskolorna. De mest framträdande var: litteratur och läsmiljöer, pedagogisk dokumentation samt alternativ och kompletterande kommunikation. Av resultatet kom studien fram till slutsatsen att material och miljö kan agera språk- och kommunikationsfrämjande. / This qualitative study aims to highlight the opportunities for educational environments to promote all children's language and communication development. The study was conducted at two preschools in different locations where the respondents were preschool teachers. Tourist guidance was chosen as the data collection method. The whole study is characterized by the posthumanist theory to make it visible how the environment or the material acts to promote children's development. To make the environments and the agents of the materials visible, the tourist guide was analyzed in two rounds. The first to, from a posthumanist perspective, make visible which visual environments and materials exist in the pedagogical environment. The second analysis was conducted with focus on the respondents' statements regarding the environment and the material's agents. Codes, labels and categories were then produced from the data, which created the study's analysis method. The results presented the language-promoting materials and environments as well as the respondents' interpretations of materials and environments that were made visible in the preschools visited. The most prominent were: literature and reading environments, educational documentation as well as alternatives and complementary communication. From the results, the study came to the conclusion that materials and the environment can act to promote language and communication.

In reading The story of Edgar Sawtelle, this essay applies posthuman studies with animal studies and disability studies to analyse how the communication between species occur and how boundaries are expanded. Non-verbal language is closely examined and argued to be just as viable as verbal language in the making of relationships and subjects in literature. By applying posthumanism, biological research and a non-anthropocentric way of thinking one can evolve from the notion that humans are the only subjects which matter, something that has been verified because non-human animals never have been given a voice or an acknowledgment of a language. What happens in a novel when the main protagonist is lacking the ability to speak verbally, when verbal language is what has constructed human exceptionalism over all the other species? / Denna uppsats tillämpar posthumanistiska studier med djurstudier och funktionshinder-studier för att analysera hur kommunikationen mellan arter äger rum och expanderar gränser i David Wroblewskis roman The Story of Edgar Sawtelle. Icke-verbalt språk undersöks och argumenteras vara lika betydande som verbalt språk vid skapandet av relationer och subjekt i litteratur. Genom att applicera posthumanism, biologisk forskning och ett icke-antropocentriskt sätt att tänka kan man avveckla tanken om att människan är det enda subjekt som räknas, detta är något som enbart verifierats eftersom icke-mänskliga djur aldrig fått någon agens eller bekräftande att de har rätten till en röst. Vad händer i en roman när protagonisten saknar förmågan till verbalt språk, när det verbala språket är central som verkning i mänsklig exceptionalism?

No description available.