Inom Norra Älvsborgs Länssjukhus och Uddevalla sjukhus sjukvård (NU-sjukvården) jobbar idag ca 150 sjuksköterskor i ambulanserna och enligt 2014 års statistik så uppgår de prioriterade 1-4 uppdragen till 58 000 uppdrag/år. Ökad befolkning och allt fler multisjuka innebär ökat tryck på ambulansverksamheten då allmänheten förväntar sig att snabbt bli omhändertagen och få vård när de upplever sig akut sjuka. För att ambulanssjuksköterskan ska ha möjlighet att göra kvalificerade bedömningar och ta rätt beslut krävs ett väl utvecklat beslutsstöd. Beslutstöd och riktlinjer är avgörande för att patienten prioriteras rätt och får den vård som  dennes hälsotillstånd kräver. Denna studie önskar undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkra bedömningar avseende vård på plats och bedömning av vårdnivå. Åtta kvalitativa intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor med olika kompetenser och från olika ambulansområden i NU-sjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet påvisar att ambulanssjuksköterskan är övervägande nöjd med behandlingsriktlinjer och tycker att de känns frikostiga, men att de saknar viss medicinskteknisk utrustning. Det framkom även önskemål om ökat stöd av läkare i sina prehospitala bedömningar. Övervägande del av ambulanssjuksköterskorna i studien önskar förnyade behandlingsriktlinjer och digitala patientjournaler,   det   senare   för   att   tidseffektivisera   arbetet   och   göra   det   mer patientsäkert.  Att  bedöma  på  plats  och  ändra  vårdnivå  anses  inte  vara  något  stort problem  för  patienten  om  det  bygger  på  information  och  lugnt  bemötande  med noggrann genomgång av vitalparametrar samt ibland hjälp till annan vårdnivå.

Ambulanssjuksköterskor upplever att antalet uppdrag ökar och att tillgängligheten på ambulanser minskar. Speciellt för de allvarligaste uppdragen. Det upplevs också som att en del patienter ringer efter ambulans eller åker lite mer frekvent än vad som kan anses brukligt. Att ge dem adekvat hjälp samt frigöra ambulansresurser till mer akuta uppdrag borde gagna både den enskilda patienten samt ambulanssjukvården. Syftet med studien var att genom journalgranskning kartlägga mångbesökare och jämföra den prehospitala bedömningen med den slutdiagnos som ges på sjukhuset för att undersöka om de erbjuds en optimal vårdnivå. Studien är genomförd med en kvantitativ ansats där en retrospektiv journalgranskning använts för att finna de som åkt ambulans, i Skaraborg, till en vårdinstans fyra gånger eller fler under 2014. Resultatet visade att två tredjedelar av patienterna i kategorin var födda före 1950. De sökte i störst utsträckning för andningsbesvär, bröstsmärtor, buksmärta samt infektion. Endast 2,8% bedömdes ha psykiska besvär och 2,9% transporterades till en vårdcentral. Det visade sig också att en tredjedel av de patienter som räknades som mångbesökare aldrig lades in på sjukhuset. Av de som definierades som mångbesökare var 68 % över 60 år. Flera av dessa patienter skulle fått bättre hjälp om individuella vårdplaner tagits fram som utgått från en personcentrerad vård där hänsyn tagits till varje individs situation och egen åsikt. Det skulle också göra att flera av dessa ej behövt åka till en akutmottagning vilket antas givit ett minskat vårdlidande och högre tillgänglighet på akutambulanser.

Bakgrund: Ambulanssjukvård innebär utförande av avancerade och omedelbara vårdåtgärder till patienter som är sjuka eller skadade och befinner sig utanför sjukvårdsinrättningar. Sjuksköterskan möter patienter i alla åldrar och har ett stort ansvar i den prehospitala vårdprocessen, från när larmet inkommer tills att patienten lämnas. Barn är dock en sällsynt patientgrupp inom ambulanssjukvården och tidigare forskning visar att sjuksköterskor upplever en rad olika utmaningar kring prehospital vård av barn. Motiv: Tidigare forskning kring ämnet börjar bli daterad och enligt vår kännedom har sjuksköterskors upplevelser av att vårda barn utifrån den prehospitala vårdprocessen inte studerats. Genom att identifiera upplevelserna i de olika faserna kan åtgärder sättas in för att öka tryggheten. Syfte: Syfte med studien var att belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt utifrån den prehospitala vårdprocessen. Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som jobbade inom ambulanssjukvården (n=8). Datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: I resultatet identifierades sju olika kategorier: Möter sjuka barn för sällan för att det ska kännas tryggt; En plan, behandlingsriktlinjer och kollegor skapar både trygghet och osäkerhet; Utmaningen med barnlarm är spännande och ökar fokus; Möta patientens och anhörigas känslor väcker egna känslor; Undersökning, bedömning och behandling präglas av rädsla för att göra fel; Transporten innebär svårigheter och osäkerhet men även en känsla av kontroll samt Behov av stöd i efterförloppet. Konklusion: Resultatet visar att sjuksköterskorna i ambulansen upplever utmaningar, men även möjligheter, i den prehospitala vårdprocessens alla faser. För att patienter ska vårdas utifrån samma förutsättningar bör sjuksköterskan arbeta efter den prehospitala vårdprocessen. Det kan tolkas att det finns en avsaknad av kontroll och stöd i förhållande till det krav som ställs på sjuksköterskorna. Kontroll och stöd antas kunna öka med kunskap och erfarenhet samt strukturerat stöd i efterförloppet.

Bakgrund: Prehospitala förlossningar är en sällsynt förekommande händelse, men när så sker är ambulanssjuksköterskor med i 90 % av fallen. Ambulanssjuksköterskor har en begränsad utbildning i förlossningssjukvård och samarbete med barnmorskor förekommer på olika sätt. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av samarbetet i samband med prehospitala förlossningar. Metod: En kvalitativ studie gjordes vid tre ambulansstationer och två förlossningskliniker. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med totalt 7 sjuksköterskor i ambulans som vid ett eller flera tillfällen samarbetat med barnmorska vid prehospital förlossning samt 6 barnmorskor som vid ett eller flera tillfällen på något sätt varit behjälplig till ambulanssjuksköterska vid prehospital förlossning. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två teman med tre kategorier i varje. Första temat var Att samarbete och respekt med patientfokus ger trygghet i ovan situation och kategorierna i temat var; Att samarbeta för föräldrarnas bästa, Att ha respekt för varandras professioner och kunskap och Att känna trygghet. Det andra temat var Att se utvecklingsmöjligheter för ökad kunskap och bättre förutsättningar för samarbete med följande kategorier; Att ha behov av kunskap om förlossning och en vilja att förmedla den, Att ha behov av rutiner och riktlinjer och Att ha behov av teknisk utveckling. Slutsats: Både ambulanssjuksköterskorna och barnmorskorna är positiva till samarbete och vill utveckla detta. Ambulanssjuksköterskorna upplever trygghet och ett stöd i samarbetet med barnmorskorna och vill lära sig mer om förlossningsvård. Barnmorskorna är förstående och vill finnas till hands för ambulanssjuksköterskorna och de välkomnar hospitering. Forskningsimplikationer: I studien beskrivs långa avstånd till förlossningsklinik, relaterat till centralisering. Det framkommer också om förändring av utrustning i ambulanserna. Det skulle behövas mer forskning kring hur detta påverkar upplevelsen för ambulans-sjuksköterskorna, upplevelsen för den födande kvinnan och hur detta påverkar säkerheten för förlossningsvården.

Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore & Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.

Abstrakt  Bakgrund: Psykisk ohälsa ökar i samhället och då krävs en omfattande psykiatrisk kompetens i vården. Det behövs även i ambulanssjukvården eftersom ambulansen många gånger är den första vårdkontakten som sker hos patienter med psykisk ohälsa. Forskning visar dock att ambulanssjuksköterskor många gånger känner sig osäkra i bedömningar runt psykisk ohälsa och upplever sig inte ha tillräckligt med kunskap inom området.   Syfte: Syftet var att kartlägga utfallet av utförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av medföljande akutpsykiatrisk resurs i ambulans.  Metod: En mixad metod genomfördes där kvantitativa data har analyserats med deskriptiv statistik och kvalitativa data med manifest innehållsanalys som bildat en syntes enligt Graneheim och Lundman (2017).  Resultat: Mycket pekar på att det är spetskompetensen inom psykiatri i kombination med patientkännedomen som gör att de akutpsykiatriska resurserna har framgångsrika vårdmöten. Att ta sig tid för samtal och reflektion med patienten lyfts också som en viktig del. En sjuksköterska med erfarenhet från psykiatrin ses som en nästintill nödvändig profession i en psykiatriambulans. Utifrån utförda uppdrag som psykiatriambulansen haft är drygt 40 % psykiatriska uppdrag, 50% somatiska uppdrag och 10% förflyttningsuppdrag. Slutsats: Psykiatriambulansen har bidragit med både ökad kompetens gällande psykiska sjukdomar samt en förståelse för hur psykiatrin fungerar. Införandet av psykiatriambulanser är ett relativt nytt fenomen och de förhållandevis få studierna på området behöver utökas för att få ett bredare perspektiv. / Abstract  Background: Mental illness is increasing in the society. Therefore the development of psychiatric competence and care is essential. Increasing and developing the competence of the ambulance nurses regarding mental illness is described as valuable as the ambulance is often the first on the scene for people with acute mental illness. However, research shows that ambulance nurses often feel insecure when assessing mental illness and do not feel they have enough knowledge in the area.   Purpose: The purpose was to investigate the outcome of completed assignments and describe ambulance nurses' experiences of the accompanying emergency psychiatric resource in an ambulance.  Method: A mixed method was implemented where quantitative data has been analyzed with descriptive statistics and qualitative data with manifest content analysis who created a synthesis by Graneheim and Lundman (2017).  Results: It seems that it is the excellence in psychiatry combined with patient knowledge that makes the emergency psychiatric resources so successful in the care of patients. A nurse with experience of mental illness is seen as a necessary profession in a psychiatric ambulance. Based on the assignments carried out by the psychiatric ambulance, just over 40% of the assignments were of a psychiatric nature, 50% were of a somatic nature and 10% was transfer assignments.  Conclusion: It can be concluded that the psychiatric ambulance contributed with both increased competence regarding mental illnesses and an understanding of how psychiatric care works. As a new phenomenon, the relatively few studies in this area would need to be expanded to get a broader perspective.

Ambulanssjuksköterskan ska i sin profession kunna bedöma, vårda och transportera på ett korrekt och patientsäkert sätt in till sjukhus. Den prehospitalt specialiserade sjuksköterskanförväntas bemästra en rad uppgifter vilket inkluderar en ökad säkerhetsmedvetenhet både för sig själv och för sin patient. En ambulans skiljer sig från övriga utryckningsfordon i trafiken då den förväntas klara av att transportera akut sjuka patienter med avancerat omvårdnadsbehov, dagens ambulansfordon är större i storlek och innehåller mer medicinskteknisk utrustning än sina föregångare. Vårdutrymmet är ambulanssjuksköterskans huvudsakliga arbetsmiljö som ibland delas med extra specialistpersonal eller närstående till patienten. I tidigare studier har ambulanspersonalens egna tankar och upplevelser inte beskrivits i någon större utsträckning, utan fokus har legat på i vilken omfattning ambulansrelaterade skadehändelser skett i trafiken och vilka yttre omständigheter som figurerat samt vårdutrymmets utformning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkerhet vid omvårdnadsåtgärder under patienttransport. Metoden som användes var en intervjustudie med deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sju semistrukturerade intervjuer från verksamma ambulanssjuksköterskor i Mellansverige. Intervjuerna analyserades därefter enligt en manifest innehållsanalys. Fyra huvudkategorier framkom i resultatet; begränsande och hindrande vårdutrymme, preventiva transportåtgärder, riskfylld och risktagande omvårdnad samt hinder i lastsäkring. Utformningen av vårdutrymmet visade sig från vårdarstolen sett begränsa åtkomst till både patient och utrustning samt att vissa åtgärder var omöjliga att genomföra med bilbälte på. Preventiva transportåtgärder i den mån det var möjligt samt samverkan inom ambulansbesättningen och med övriga medföljande ansågs allmänt öka säkerheten ombord. En form av risktagande omvårdnad bedrevs om patientens status var instabil eller kritisk; återkommande exempel av detta var vid illamående patienter eller vid hjärt- och lungräddning under transport. Samtliga ambulanssjuksköterskor var eniga om att just dessa situationer medförde obältat arbete. Avsaknad av adekvat lastsäkring av utrustning medförde improviserade förankringar och ibland lösa föremål. Flertalet ambulanssjuksköterskor angav att intensivvårdstransporter var särskilt oroande. Slutligen underströks även att delar av ambulansens befintliga utrustning inte var anpassade efter patienter med avvikande små eller stora kroppsstorlekar vilket medförde inadekvat fixering och förankring. Slutsatsen var att patientsäkerhet under transport utgick från vårdutrymmets utformning samt ambulanssjuksköterskans fysiska förmåga att utföra ergonomiska såväl som obekväma uppgifter. Vidare var arbetslivserfarenhet och kompetens av vikt för att interventioner skulle vara möjliga och att de genomfördes vid rätt tidpunkt. Klinisk erfarenhet och kompetensnivå var en förutsättning för säker vård och essentiellt för det prehospitala utvecklingsarbetet. Ambulansens utrustning var i flera avseenden inte modulär och genom den bristande graden av anpassningsbarhet förekom ett kalkylerande risktagande hos den prehospitala personalen. Genom ett självuppoffrande beteende hos ambulanssjuksköterskan ansågs vårdkvalitén öka i vissa avseenden samtidigt minska i andra. Det övergripande synsättet som beskrevs var en inställning att lösa prehospitala utmaningar med till hands tillgängliga medel och utifrån det altruistiska synsättet att sätta patienten i första rum. / The ambulance nurses must in their professional role know how to asses, treat and transport patients in a correct and safe manner to the hospital. The prehospital specialist nurse is expected to master several tasks which include an increased safety awareness both for themselves and for their patient. An ambulance differs from other emergency vehicles in traffic as it is expected to be capable of transporting acutely sick or ill patient in need of advanced medical care. Today's ambulance vehicles are larger in size and contain more medical equipment than their predecessors. The care space is the ambulance nurses´ main workplace which sometimes is shared with additional specialist staff or related kin to the patient. In previous studies the ambulance staff's own thoughts and experiences are not described in any great extent, the focus has been towards ambulance-related injury events occurred in traffic and what external factors that were present. The aim was to illustrate the ambulance nurses´ experiences of nursing interventions in the ambulance care space during patient transport. The method used was an interview study with a descriptive design. Data collection took place through seven semi-structured interviews from ambulance nurses in central Sweden. The interviews were then analyzed according to a manifest content analysis. Four main categories emerged in the result; restrictive and preventive care space, preventative transport measures, risky and risk-taking care and barriers to securing cargo.The design of the ambulance care space showed that the provider seat limited access to patient and equipment and that certain procedures were impossible to carry out while wearing seatbelt. Preventative transport measures, cooperation within the ambulance crew and that with others accompanying were considered to increase the general safety onboard. A form of risk-taking care was undertaken if the patient’s status was unstable or critical; a recurrent example of this were in nauseated patients or during cardiopulmonary resuscitation while in transport. All ambulance nurses agreed that these situations inparticular led to managing the patient while unbelted. The lack of adequate cargo securing methods resulted in improvised anchoring and sometimes loose objects in the ambulancecare space. Particularly worrying was the intensive care transports according to themajority of the ambulance nurses. It was also emphasized that part of the ambulance’s existing equipment was not adapted to patients with divergent small or large body sizes which resulted in inadequate fixation and anchoring. The conclusion was that patient safety emanated from the care space design and the ambulance nurse's physical ability to perform ergonomic as well as uncomfortable tasks during transport. Furthermore, work experience and competence were important for interventions to be possible and that they were implemented at the right time. Clinical experience and skill level were a prerequisite for safe care and essential for prehospital development work. The ambulance equipment was in many respects not modular and, due to the lack of degree of adaptability, there was a calculating risk-taking behavior by the prehospital staff. Through a self-sacrificing behavior of the ambulance nurse, the care quality was considered to increase in some respects while decreasing in others. The overall approach described was that prehospital challenges was to be solved with whatever means available and on the basis of the altruistic approach to put patients’ needs first.

Abtract Background Myocardial infarction is a critical and potentially deadly condition which requires immediate treatment in hospital. Ambulance personnel shall follow prehospital guidelines of care when examinating and treating patients with chest pain and the ambulance is equipped with ECG-monitoring for early identification of infarction in order for rapidly transport to hospital. Previous studies indicate deficiency in compliance to prehospital guidelines and patients with chest pain don´t always receive an ECG in prehospital care. A report from region Västerbotten have shown that 66,3% of patients with chest pain receive ECG in ambulance care. Aim To examine compliance to prehospital guidelines in care of patients with chest pain. Methods A retrospective medical record review (N=204). Inclusion criteria The journals that was reviewed are patients who in 2019 were cared by ambulance staff and taken to hospital as priority one with chest pain. Result The mean age of patients in this study was 70,3 year (SD+/-14,1) and the majority where men (59,3%). Most of the patients presenting with prior heart or vascular disease (67,2%). A total of 42,4% experienced secondary features such as nausea, sweating or dizziness and in 32,4% of the journals these symptoms where not documented. In ambulance 80,9% did receive ECG and 35,8% got ASA, with no significant differences between gender and time of day. Most of the patients (73,5%) required pain relief one or several times during ambulance transport and 21,6% of the patients experienced pain but didn't receive treatment. Conclusion This study indicates that not all patients with chest pain get treated by the prehospital guidelines. Not every patient received an ECG and few patients received ASA. Lack of documentation regarding patients exhibited symptoms and reasons for not treating pain were found in the journals. In summary these deficiencies can negatively affect patient safety, cause medical hazards and increase health care costs.Keywords: Prehospital care, prehospital guideline of care, chest pain, myocardial infarction, ECG