Bakgrund: Globalt har substansmissbruk blivit ett växande problem och oron har ökat gällande omfattningen av olagliga droger inom den psykiatriska vården. Det har blivit vanligare med substansbrukssyndrom bland personer med psykisk ohälsa jämfört med befolkningen i övrigt, vilket har lett till att fler sjuksköterskor möter dessa patienter inom den psykiatriska vården. Syfte: var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med samsjuklighet av psykisk ohälsa och substansbrukssyndrom, inom psykiatrisk vård. Metod: en litteraturstudie baserad på 13 vetenskapliga artiklar genomfördes och analyserades med en kvalitativ design. Analysen ledde fram till två kategorier och sju underkategorier. Resultat: visade att sjuksköterskorna inom den psykiatriska vården såg flera utmaningar i vårdprocessen, såsom bristande rutiner och kunskapsbrist, men även möjligheter i sin vård av dessa patienter. Sjuksköterskorna efterlyste tydligare rutiner, bättre samverkan och mer utbildning om missbruk. Diskussion: Beskriver vikten av tydliga rutiner och samverkan i kombination med behovet av adekvat kompetens hos sjuksköterskorna. Slutsats: Tydligare rutiner, med förbättrad samverkan till omgivande instanser skulle i kombination med utbildning, förbättra omvårdnaden till patienterna. / Background: Globally, substance abuse has become a growing problem and concerns have increased regarding the extent of illicit drugs in psychiatric care. Substance use syndrome has become more common among people with mental illness compared to the general population, which has led to more nurses meeting these patients in psychiatric care. Aim: was to elucidate nurses' experiences of caring for patients with mental illness and substance use syndrome, in psychiatric care. Method: a literature study based on 13 scientific articles was conducted and analyzed with a qualitative design. The analysis led to two categories and seven subcategories. Result: showed that the nurses in psychiatric care saw several challenges in the care process, such as lack of routines and lack of knowledge, but also opportunities in their care of these patients. The nurses called for clearer routines, better collaboration and more education about abuse. Discussion: describes the importance of clear routines and collaboration in combination with the need for adequate expertise among the nurses. Conclusion: clearer routines, with improved collaboration with surrounding agencies, in combination with education, would improve the care of patients. / <p>Godkännandedatum: 2020-01-15</p>

Bakgrund: Att leva med en psykisk ohälsa är en stor påfrestning och utmaning för den som drabbas. De psykiska besvären begränsar personens vardagliga funktion och kan därmed påverka dennes privata och sociala liv. Ännu idag kan en person med psykisk ohälsa drabbas av fördomar och utsättas för stigmatisering. Tyvärr gäller detta inte bara i samhället utan dessa fördomar kan även finnas bland personer som jobbar inom vården. För att den drabbade ska kunna må bättre måste personen söka professionell hjälp och de som ska ge hjälpen måste ha kunskap om hur man bör göra det på bästa sätt. Syfte: att belysa sjuksköterskors attityder i mötet med personer som lider av psykisk ohälsa. Metod: Författarna valde att genomföra en icke-systematisk litteraturöversikt, som inkluderar 15 vetenskapliga artiklar med både kvantitativa och kvalitativa designer. Artiklarna söktes i tre databaser: PubMed, CINAHL och PsycInfo. Alla inkluderade artiklar granskades med hjälp av Sophiahemmets högskolas bedömningsunderlag samt analyserades med hjälp av Fribergs integrerade analysmetod. Resultat: Studien visar att det finns olika attityder hos sjuksköterskor till patienter med psykisk ohälsan samt att dessa har stor påverkan på omvårdnad och patientens återhämtningsprocess. Resultaten presenteras i tre kategorier som inkluderar patientens upplevelse av sjuksköterskans attityder och omvårdnad, sjuksköterskans attityder och omvårdnad samt faktorer som påverkar sjuksköterskans attityder och omvårdnad. Huvudfynden i studien är att sjuksköterskans attityder styrs av faktorer som kultur och stigma, vårdkultur, organisation och tidsbrist på avdelningar samt sjuksköterskans kunskap och erfarenhet. Slutsats: Ju större kunskap sjuksköterskan har, desto mer positiva attityder uppvisar hen till patienter som lider av psykisk ohälsa. Det finns behov av att utveckla medvetenheten hos sjuksköterskor om hur deras attityder kring personer med psykisk ohälsa påverkar omvårdnad och återhämtning. De drabbade behöver stöd och förståelse från sjuksköterskorna för att kunna skapa ett förtroende för vården och en vilja att söka hjälp. / Background: Living with a mental illness is a great stress and challenge for those affected. The mental disorders limit the person's everyday functionality and can thus affect his or her private and social life. Nowadays, a person with mental illness is still facing prejudices that have their roots in stigmatization. Unfortunately, this applies not only to society, but also to the professionals working in healthcare. In order for the affected person to feel better, the person must seek professional help and those who give the help must have knowledge of how to treat them. Aim: The aim of this study was to elucidate the nurse's attitudes in meeting persons suffering from mental illness. Method: The authors chose to carry out a non-systematic literature review which includes 15 scientific articles with quantitative and qualitative design. Scientific articles were found in 3 databases: PubMed, CINAHL and PsycInfo. All included articles were quality reviewed according to Sophiahemmet University's assessment documentation and analyzed with the help of Friberg's integrated analysis method. Results: The study shows that there are different attitudes of nurses to patients with mental illness and that these have a major impact on nursing and the patient's recovery process. The results are presented in three categories which include the patient's experience of the nurse's attitudes and nursing, the nurse's attitudes and nursing as well as factors affecting the nurse's attitudes and nursing. The main finding in the study is that the nurse's attitudes are governed by factors that culture and stigma, nursing culture, organization and lack of time in departments and the nurse's knowledge and experience. Conclusions: The greater the knowledge the nurse has, the more positive attitudes they show to patients suffering from mental illness. There is a need to develop awareness among nurses about how their attitudes about people with mental illness affect nursing and recovery. Patients need support and understanding from nurses in order to build trust in care and a desire to seek help.

Bakgrund: Suicid är en självdestruktiv handling som leder till döden och är oftast en konsekvens av ett ohanterbart lidande. Bedömning av suicidrisk utgör en betydande del av den psykiatriska omvårdnaden som både ställer krav och är en stor stressfaktor för sjuksköterskan. Syfte: Syftet med studien var att identifiera och syntetisera sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma suicidrisk inom psykiatrisk vård. Metod: En kvalitativ studie med en metaetnografisk design av Noblit och Hare (1988). Resultat: I studien framkom huvudmetaforen Livräddande arbete utan flytväst på stormiga hav som symboliserar sjuksköterskans roll och förutsättningar i arbetet med att bedöma suicidrisk. Sjuksköterskor ansåg att bedömning av suicidrisk gav dem en känsla av ansvar för personens liv. Syntetiseringen genererade temat Balansera mellan ytterligheter med tre subteman Autonomi kontra Begränsningar, Transparens kontra Distans och Magkänsla kontra Bedömningsinstrument samt temat Härbärgera känslor med tre subteman Bära ansvaret, Ha ryggen fri och Söka stöd och bekräftelse. Slutsats: Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård behöver stöd i arbetet med suicidnära personer och bedömningar av suicidrisk. Tid och möjlighet till reflektion är viktigt för sjuksköterskans hantering av de känslor som arbetet med suicidnära personer medför. Förslag till klinisk tillämpning är att införa tydliga rutiner gällande stöd i omvårdnadsarbetet samt regelbunden avsatt tid för reflektion. / Background: Suicide is a self-destructive act that leads to death and is usually a consequence of a suffering the person has not been able to handle. Suicide risk assessment constitutes a significant part of psychiatric care, which both place demands and is a major stress factor for the psychiatric nurse. Aim: The purpose of the study was to identify and synthesize psychiatric nurses' experiences of assessing suicide risk. Method: A qualitive study with a Meta ethnographic design by Noblit and Hare (1988). Results: The study revealed the main metaphor Life-saving work without a life jacket on stormy seas that symbolizes the nurse’s role and conditions in the work of assessing suicide risk. Nurses felt that assessing suicide risk gave them a sense of responsibility for the person’s life. The synthesis generated the theme Balancing between extremes with the three subthemes Autonomy versus Limitations, Transparency versus Distance and Gut feeling versus Assessment instruments and the theme Harboring emotions with the three subthemes Bear the responsibility, Cover your back and Seek support and affirmation. Conclusion: Nurses in psychiatric care need support. There´s a need for clinical supervision and scheduled time for self-reflection so the nurse can be able to handle the feelings working with assessing suicide risk may trigger. Suggestions for clinical application include introducing clear routines regarding support at work and regular time set aside for reflection.

Negativa attityder gentemot personer med psykisk sjukdom förekommer bland sjukvårdspersonal. Sjuksköterskeutbildningens psykiatriska delkurs är uppbyggd på olika sätt på olika högskolor i landet. Syftet var att studera sjuksköterskors och sjuksköterskestudenters attityder gentemot patienter med en psykisk sjukdom utifrån två frågeställningar: Vilken betydelse har olika bakomliggande faktorer för sjuksköterskors attityder? Går det att påverka dessa attityder och i så fall på vilka sätt? Metoden var en litteraturstudie, där kvalitativa och kvantitativa artiklar studerades och jämfördes. De teoretiska referensramar, som användes, var Parses omvårdnadsteori och den socialpsykologiska Tripartite Model of Attitude Change. Resultatet visade att rädsla, okunskap och brist på erfarenhet var de främsta faktorerna, som låg bakom de negativa attityderna. Framgångsrika strategier för att förbättra attityderna är enligt resultatet praktisk erfarenhet och utbildning, ökad kontakt med personer med psykisk sjukdom, viss teoretisk utbildning samt ett organisatoriskt stöd på arbetsplatsen. Det organisatoriska stödet kan ges i form av handledning och professionellt stöd i det vardagliga arbetet. Vår rekommendation är att sjuksköterskeutbildningarna borde ha en gemensam linje, där praktik med handledning och reflekterande seminarier överväger. / Negative attitudes towards people with mental illness are found among medical personnel. The nursing psychiatric training module is structured in different ways at different universities in the country. The aim of this study was to investigate nurses´ and nursing students´ attitudes towards patients with a mental illness with two questions: What is the importance of different underlying factors of nurses' attitudes? Is it possible to influence these attitudes and if so in what ways? The method was a literature study, where qualitative and quantitative articles were studied and compared. The theoretical frame of reference, which was used, was Parse´s nursing theory and the social psychological theory The Tripartite Model of Attitude Change. The results showed that fear, ignorance and inexperience were the main factors behind the negative attitudes. Successful strategies for improving attitudes, according to the results, are practical experience and training, increased contact with persons with mental illness, theoretical training and organizational support in the workplace. The organizational support may take the form of mentoring and professional support in their everyday work. Our recommendation is that all universities with nursing education should have a common line, where practice with supervision and reflective seminars are predominant.

Negativa attityder gentemot personer med psykisk sjukdom förekommer bland sjukvårdspersonal. Sjuksköterskeutbildningens psykiatriska delkurs är uppbyggd på olika sätt på olika högskolor i landet. Syftet var att studera sjuksköterskors och sjuksköterskestudenters attityder gentemot patienter med en psykisk sjukdom utifrån två frågeställningar: Vilken betydelse har olika bakomliggande faktorer för sjuksköterskors attityder? Går det att påverka dessa attityder och i så fall på vilka sätt? Metoden var en litteraturstudie, där kvalitativa och kvantitativa artiklar studerades och jämfördes. De teoretiska referensramar, som användes, var Parses omvårdnadsteori och den socialpsykologiska Tripartite Model of Attitude Change. Resultatet visade att rädsla, okunskap och brist på erfarenhet var de främsta faktorerna, som låg bakom de negativa attityderna. Framgångsrika strategier för att förbättra attityderna är enligt resultatet praktisk erfarenhet och utbildning, ökad kontakt med personer med psykisk sjukdom, viss teoretisk utbildning samt ett organisatoriskt stöd på arbetsplatsen. Det organisatoriska stödet kan ges i form av handledning och professionellt stöd i det vardagliga arbetet. Vår rekommendation är att sjuksköterskeutbildningarna borde ha en gemensam linje, där praktik med handledning och reflekterande seminarier överväger. / Negative attitudes towards people with mental illness are found among medical personnel. The nursing psychiatric training module is structured in different ways at different universities in the country. The aim of this study was to investigate nurses´ and nursing students´ attitudes towards patients with a mental illness with two questions: What is the importance of different underlying factors of nurses' attitudes? Is it possible to influence these attitudes and if so in what ways? The method was a literature study, where qualitative and quantitative articles were studied and compared. The theoretical frame of reference, which was used, was Parse´s nursing theory and the social psychological theory The Tripartite Model of Attitude Change. The results showed that fear, ignorance and inexperience were the main factors behind the negative attitudes. Successful strategies for improving attitudes, according to the results, are practical experience and training, increased contact with persons with mental illness, theoretical training and organizational support in the workplace. The organizational support may take the form of mentoring and professional support in their everyday work. Our recommendation is that all universities with nursing education should have a common line, where practice with supervision and reflective seminars are predominant.

Bakgrund: Psykisk ohälsa präglas ofta av samsjuklighet och/eller komplexa behov som försvårar bedömningar. Suicid är ett globalt folkhälsoproblem och hälso- och sjukvården skall arbeta med suicidprevention för att undvika vårdskador av såväl given som utebliven vård och omvårdnad. Tusentals personer utför självmordsförsök varje år och det är vanligare att dö i fullbordat suicid än i trafikolycka i Sverige. Sjuksköterskor träffar prehospitalt frekvent suicidnära patienter. Suicidriskbedömning är komplext och dess kvalité beror på kompetens och erfarenhet. Bristfällig suicidriskbedömning kan leda till undvikbara vårdskador för patienter. Syfte: Att undersöka och beskriva upplevelser och erfarenheter av suicidriskbedömning prehospitalt. Metod: Mixad metod av kvantitativ och kvalitativ design bestående av enkät och semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor i ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskor upplevde stress, oro och fysiska symtom som ont i magen och tungt i bröstet på väg fram till suicidnära patienter liksom känsla av osäkerhet och otillräcklighet gällande bedömning och bemötande. Sjuksköterskor upplevde skyldighet att förebygga suicid och de flesta hade både identifierat suicidnära patienter liksom utfört suicidriskbedömning prehospitalt utan att ha fått utbildning i det. Diskussion: Resultatet överensstämde med tidigare forskning gällande negativa upplevelser av att möta suicidnära patienter. Slutsats: Sjuksköterskor mötte frekvent suicidnära patienter och utförde suicidriskbedömningar samtidigt som de hade negativa känslor inför mötet med suicidnära patienter och upplevde sig ha varierande såväl reell som formell kompetens för suicidriskbedömning. / Background: Mental illness often characterizes by comorbidity and / or complex needs that complicate assessments. Suicide is a global public health problem and health services must work with suicide prevention to avoid injuries from poor assessment. Thousands of people commit suicide attempts every year and it is more common to die in suicide than in a traffic accident in Sweden. Nurses frequently see suicidal patients outside of hospital. Suicide risk assessment is complex, and its quality depends on competence and experience. Poor suicide assessment could lead to avoidable injuries in patients. Aim: To investigate and describe experiences of suicide risk assessment in emergency setting outside of hospital. Method: Mixed method consisting of quantitative and qualitative design with questionnaire and semi structured interviews with nurses. Results: Nurses experience stress, anxiety, and physical symptoms such as pain in the stomach and heavy feeling in the chest on the way to suicidal patients as well as feelings of insecurity and inadequacy regarding assessment and treatment. Nurses feel an obligation to prevent suicide, and most have both identified suicidal patients as well as performed a suicide risk assessment prehospital without having received training in it. Discussion: The results was consisted with previous research about negative emotions when caring for and assessing the suicidal patient. Conclusion: Nurses frequently meet suicidal patients and perform suicide risk assessments. At the same time, they have negative feelings towards meeting suicidal patients and have a variety of both real and formal competence for the task of suicide risk assessment. / <p>Datum för godkännande: 2022-01-17</p>

Background: Every year, many patients with mental health problems are admitted to compulsory care under the Compulsory Psychiatric Care Act (LPT). There is a significant risk of patients injuring themselves or others. To prevent these risks, coercive measures which often infringe patients’ privacy and restrict their autonomy are employed. Therefore, it is crucial to consider patients' experiences of coercive measures to protect their privacy, autonomy and to reduce the need for coercive measure by providing person-centered care. Aim: The aim of the literature review was to describe adult patients' experiences of coercive measures in psychiatry. Method: Structured literature review with a qualitative approach is used. Fifteen scientific articles were identified using three databases: PubMed, CINAHL, PsycInfo. Two additional articles were found via Google Scholar and included. Data was analyzed using thematic analysis. Results: Participants described negative and to some extent positive experiences with coercion measures. Three themes were identified: Negative experience regarding health, vulnerability and autonomy, Positive experience of coercive measure and alternative measures, and participation and communication were described as the experience of the patients. Conclusion: Coercive measures have both negative and positive experiences where the negatives can be mitigated through effective communication with patients. In addition, nurses play a significant role in providing patients person-centered care in the context of coercive measures.

Psykisk ohälsa är ett globalt problem och unga vuxna är en särskilt utsatt grupp. Mental Health Literacy (MHL) är en modell som innefattar fyra komponenter avseende psykisk hälsa och ohälsa. God MHL bidrar till att stärka psykisk hälsa och kan vara en förutsättning för tidig upptäckt och behandling av psykisk ohälsa, det är därför viktigt med en större förståelse för unga vuxnas MHL ur ett omvårdnadsperspektiv. Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors erfarenheter av unga vuxnas MHL. En kvalitativ metod med abduktiv ansats användes. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes på allmänpsykiatriska specialistmottagningar för vuxna och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra teman: erfarenheter av unga vuxnas förståelse att kunna uppnå och upprätthålla god psykisk hälsa, erfarenheter av unga vuxnas förståelse för psykiatriska tillstånd och hur de behandlas, erfarenheter av unga vuxnas upplevelse av stigma relaterat till psykisk ohälsa samt erfarenheter av unga vuxnas hjälpsökande. Unga vuxna har en ökad kunskapsnivå gällande psykiatriska tillstånd men en bristfällig förmåga att omsätta kunskapen till ett adekvat självomhändertagande. Vissa diagnoser var mer stigmatiserande och det fanns oklarheter angående hjälpsökande. Sjukvårdens kunskap om unga vuxnas MHL behöver förbättras för att främja god personcentrerad omvårdnad. Forskning inriktad på implementering av personcentrerad psykiatrisk vård behövs. / Mental illness is a global problem, and young adults is a vulnerable group. Mental Health Literacy (MHL) is a model that includes four components relating to mental health and illness. High levels of MHL contributes to strengthening mental health, can prerequisite early detection and treatment of mental illness, it´s therefore important to increase understanding of young adults’ MHL from a nursing perspective. The aim of the study was to explore mental health nurses’ experiences of MHL among young adults. Qualitative method with an abductive approach was used. The datamaterial was analyzed with qualitative content analysis. Ten semi-structured were conducted at psychiatric specialist clinics for adults. The results showed four themes: experiences of young people’s understanding for obtaining and retaining mental health, experiences of young people’s understanding of mental illness, experiences of young people and stigma in relation to psychiatric conditions, and experiences of young people’s help-seeking. Young adults have an increased knowledge regarding psychiatric conditions but lack ability to convert the knowledge into adequate self-care. Some diagnoses are more stigmatizing, and there´s uncertainty where the young adults can receive help for their mental illness. The health care organization needs better knowledge of young adults' MHL to promote psychiatric person-centred care.

Background: The common staff approach in psychiatric care has not been studied explicitly before. Earlier studies in related areas of social processes in psychiatric care highlight the importance of the interaction between the patient and the carer to understanding communication patterns and attitudes. Other studies on social order and power in psychiatric care shows carers and patients as taking part in a hierarchical system in which patients are subordinate to carers. Aim: The overall aim of this thesis is to study the phenomenon of the common staff approach in psychiatric care, how it emerges, and how it is used and experienced by both carers and patients. Method: In the first study, grounded theory was applied to data from observations and interviews carried out with carers and clients in two psychiatric care group dwellings. In the second and third studies, a phenomenological hermeneutic method was used to analyse narrative interviews conducted with nine careers working on psychiatric wards and nine patients with experience of psychiatric in-care, respectively. In the fourth study, qualitative content analysis was used to analyse data obtained by a vignette method from interviews with 13 carers with experience of working in psychiatric in-care. Results: A common staff approach can be understood as a social process in municipality-level group dwellings and psychiatric in-care, imposed by carers on clients or patients with the aim of restoring a predetermined order desired by the carers. When the order is disturbed the carers try to restore it by adopting a common and consistent approach towards the single patient perceived as the threat to order. Barriers to the success of a common staff approach, from the point of view of the carers, include the likelihood that colleagues will interpret situations differently, the chance that patients might succeed in dividing carers into “good” and “bad” camps, and the knowledge that the patient suffers under a common staff approach. The patients’ experiences partly confirm those of the carers – the dominant picture is that the patient feels persecuted and suffers under a common staff approach. However in some situations, patients can perceived the common approach as supportive and aimed to promote their recovery. Carers’ ethical reasoning about the common staff approach is usually applied on an individual basis; it can change depending upon the patient, the situation, and the proposed approach, as well as upon how the approach might affect other patients, staff members, or the carers themselves. Conclusions: The overall results from the four studies show that the common staff approach may meet carers’ needs, which under the approach take precedence over those of patients, but that the approach is more an exercise in asserting power and maintaining control than it is a therapeutic technique; that it is a difficult choice for the single carer to choose between the interests of the patient and the approval of colleagues; that the patient often suffers when a common staff approach is used; and that carers are seldom aware of the suffering experienced by the patient being managed by such an approach. A common staff approach has no part in a care-strategy; it is not an intentional care-plan; instead it appears to be a way for carers who feel vulnerable and under pressure to maintain order by controlling particular patients.

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm. / Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.