Inledning: Terapi med en kvinna som utsatts för våld i nära relation kan vara en utmaning för terapeuten då det innebär att lyssna till hur en nära partner till kvinnan har utsatt henne för våld. Det kan bli en smärtsam påminnelse om mörkare sidor av människans existens och kan väcka starka känslor hos den som lyssnar. Frågeställningar: Denna studie syftar till att undersöka legitimerade psykoterapeuters erfarenheter av att i terapi möta kvinnor som har varit utsatta för våld i nära relation. Frågeställningarna är: Hur arbetar terapeuten för att uppnå en terapeutisk allians? Vad upplever terapeuten som hjälpande respektive försvårande i att bygga en terapeutisk allians? Vilka känslomässiga upplevelser och reaktioner kan väckas inom terapeuten själv i dessa möten? Hur hanterar terapeuten dessa uppkomna reaktioner? Metod: Terapeuter som bedrivit terapier med en kvinna som har utsatts för våld i nära relation intervjuades om sina erfarenheter. Materialet analyserades med hjälp av induktiv tematisk analys, som kan beskrivas som data-driven eller botten upp. Resultat: Resultaten visar att upprättandet av terapeutisk allians med en kvinna som har upplevt våld i nära relation kan ta lång tid, ibland flera månader och år. Deltagarna beskrev vikten av ett mellanmänskligt möte och av att vara genuint intresserad och närvarande i det den utsatta kvinnan berättade. En terapeutisk allians beskrevs kunna ha sin början då kvinnan upplevde sig vara förstådd av sin terapeut. Deltagarna beskrev också att de behövde vara mera aktiva i dessa terapier än i andra terapier och de använde sig av psykoedukativa metoder. Många motöverföringsreaktioner beskrevs, vilka både kunde vara kroppsliga, kognitiva och emotionella. Diskussion: Deltagarna beskrev det som en utmaning att konfronteras och identifiera sig med kvinnans upplevelser av både hot och våld från en nära partner. För terapeuten blir det en viktig del att vara medveten om och inte agera ut sina motöverföringsreaktioner för att kunna forma och bibehålla en terapeutisk allians. / Introduction: Listening to a woman who has been exposed to intimate partner violence (IVP) may be a challenge for the therapist, as it involves listening to how the woman has been exposed to violence from someone who is close to her. It can be painful remainder of the darker sides of human existence and can evoke strong feelings within the therapist who is listening. Aim: The aim of this paper is to explore what practices that psychotherapists consider helpful in establishing a therapeutic alliance with a woman who has been exposed to IVP? What kind of transference and countertransference reactions does the therapist typically experience? How do these reaction affect the therapist, and how can they be used in therapy? Method: Therapists who conducted therapies with women who had been exposed to IVP were interviewed about their experiences. The material was analysed using inductive thematic analysis, which can be described as data-driven analysis or “bottom-up”. Conclusion: The results show that the establishment of a therapeutic alliance with a woman who has experienced IVP can take a long time, sometimes several months or years. The participants described the importance of an interpersonal meeting and of being genuinely interested to the accounts of the victimized woman. A therapeutic alliance was described as beginning when the woman felt to be understood by her therapist. The therapists also describe that they needed to be more active in therapies with woman who had been exposed to IVP than in other therapies, and that they used psycho-educative methods in these therapies. Many countertransference reactions were described, which could be physical, cognitive and emotional. Discussion: The therapists described the challenge of listening to and identifying with the women’s experiences of both threats and violence from a close partner. For the therapist, it is important to be aware of, and not to act out on their countertransference reactions to be able to create and maintain a therapeutic alliance with the victimized woman.

No description available.

Inledning: Vilka drivkrafter manifesta och latenta får den blivande terapeuten att påbörja och gå vägen till att bli terapeut? Vilka drivkrafter driver vidare? Hur kan de latenta drivkrafterna nås och förstås? Syftet med studien är att utforska drivkrafterna och betydelsen av en psykoterapeutisk process.  Frågeställningar: Hur beskriver terapeuten sina drivkrafter på sin väg att bli terapeut? Bildar drivkrafterna något mönster? Vilken betydelse har en psykoterapeutisk process på vägen att bli psykoterapeut?  Metod: Studien är en hermeneutisk fenomenologisk studie ur ett narrativt perspektiv. Den har genomförts som semistrukturerade djupintervjuer med öppna grundfrågor. Det insamlade materialet har efter att ha analyserats samlats i teman.  Resultat: Under arbetets gång har ett mönster blivit allt tydligare: drivkrafterna tillsammans med den existentiella kampen mellan ratio, ett rationellt förnuft och en emotionell sanning är en psykoterapeutisk process. Diskussion: Tillsammans ger drivkrafterna bilden av kampen mellan ratio, det rationella förnuftets sanning och känslans, den emotionella sanningen. Det är också bilden av den psykoterapeutiska processen som väg och nav i utbildningen och i livet, ett personligt integrationsarbete av teori, erfarenhet och metod. Detta åskådliggörs i uppsatsens text av de i de teoretiskt logiskt resonerande avsnitten som små pilar inskjutna lyrikcitaten, ett synliggörande av den emotionella sidan i människan, inflätad i det logiska, rationella tänkandet. Denna process är en reparation, ett försonings- och läkningsarbete intrapsykiskt och interpersonellt. Det är en självgranskning och ett personligt integrationsarbete, en integration av teori, metod, erfarenhet och personlighet som blir en väg till identitetsförståelse. Den psykoterapeutiska processen med egenterapi och handledning leder vidare och djupare i ett sökande efter drivkraftens upphov, dess grund och rotfäste: en väg med ett mål, men utan ände. / Introduction: What forces, apparent and hidden drive the future psychotherapist to take the first steps on the path to become a therapist and what forces drive hir to continue?. The aim of the study is to explore these impelling/motivating forces and the relevance of psychological process on that path.  Questions: How does the therapist describe these forces on hir way to become a therapist?Do they form a pattern to analyse? What is the relevance of a psychotherapeutic process on that path? Method: The study is hermeneutic, phenomenological in a narrative perspective, based on semi structured interviews in depth with open questions. The resulting material was organized in themes.   Results: While working with the study an emerging pattern has become clearer: the impelling forces, interlaced with the existential struggle between ratio, rational reasoning and emotional truth can be interpreted as a psychotherapeutic process.   Discussion: The impelling forces in the study give together a picture of life’s fundamental struggle between ratio, intellectual reasoning and emotional truth. These forces also give the picture of the therapeutic process as a path and hub in the therapists training and life, an individual, personal labour of integrating theory, experience and method. The use of poetic citations, little arrows in the theoretical, logical texts in the study illustrate the emotional side of the human being interlaced with the logical and rational. This process is a task of mending, reconciliation and healing. It means selfexamination, a personal integration of theory, experience and personality leading to a sense of identity. The psychotherapeutic process with personal therapy and counselling leads on to a further search for the origins of the compelling forces, their foundations and roots. A path with a goal but no end.

Inledning: Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Psykisk ohälsa är vanligare bland utrikes födda. För att kunna möta dessa patienter från andra kulturer på deras villkor finns ett behov av ökad kultur- och omvärldskunskap bland terapeuter. Studier inom ämnesområdet mångkultur och psykoterapi kan bidra med värdefull kunskap som ökar kulturkompetens och kulturell sensibilitet hos såväl terapeuter som tolkar och därmed leder till mer framgångsrik behandling av psykisk ohälsa bland utrikes födda. Frågeställningar: Syftet var att göra en explorativ studie av kulturmöte mellan terapeut och patient i terapirummet, med frågeställningen: Vilka upplevelser har psykologer/psykoterapeuter samt tolkar av mötet mellan svenska psykologer/psykoterapeuter och patienter från persiska och arabiska kulturer i psykoterapi? Metod: Fyra legitimerade psykologer/psykoterapeuter samt fyra auktoriserade tolkar ingick i två fokusgrupper. Data analyserades och tolkades utifrån induktiv tematisk analys. Resultat: De kulturella skillnaderna mellan svenska terapeuter och persiska och arabiska patienter som såväl psykologer/psykoterapeuter som tolkar hade erfarenhet av var: att psykisk ohälsa är stigmatiserat och att söka hjälp kan vara skambelagt; att kön har betydelse; att patienter mer ofta är multitraumatiserade och har andra känslouttryck; att tillit är avgörande; att terapeuter har begränsad kultursensibilitet och att psykoterapi är sammanlänkat med en västerländsk kultur. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån tidigare forskning och teoretikers tankar om mångkultur och psykoterapi – och stämde väl överens med dessa. Den terapeutiska alliansen diskuterades, både dess betydelse och de hinder som identifierades i studien. Förslag på att terapeuten öppet talar om kulturskillnader med patienten; att terapeut och tolk samarbetar och att ha separat ingång/väntrum var exempel på åtgärder som föreslogs för att minska kulturella skillnaders betydelse i psykoterapi. / Introduction: Sweden is a multicultural society. Mental illness is more common among foreign-born. In order to be able to meet these patients from other cultures on their terms, there is a need for increasing cultural and international knowledge among therapists. Studies in the field of multiculturalism and psychotherapy can contribute with valuable knowledge that increases cultural competence and cultural sensitivity of both therapists and interpreters and thus leads to more successful treatment of mental ill health among foreign born. Question formulation: The purpose was to do an explorative study of cultural meeting between therapist and patient in the therapy room, with the question: What experiences do psychologists/psychologists and interpreters of the meeting between Swedish psychologists/psychotherapists and patients from Persian and Arab cultures in psychotherapy Method: The study had a qualitative research approach. Four legitimate psychologists/psychotherapists as well as four authorized interpreters were included in two focus groups. Data were analyzed and interpreted based on inductive thematic analysis. Results: The cultural differences between Swedish therapists and Persian and Arab patients who both psychologists/psychotherapists and interpreters had experience of were: that mental illness is stigmatized and seeking help can be shameful; that gender is important; that patients are more often multi-traumatized and have other emotional expressions; trust is crucial; that therapists have limited cultural awareness and that psychotherapy is linked to a Western culture. Discussion: The results were discussed based on previous research and theorists' thoughts on multiculturalism and psychotherapy - and were in good agreement with these. The therapeutic alliance was discussed, both its significance and the barriers identified in the study. Suggestion that the therapist openly discuss cultural differences with the patient; that the therapist and interpreter cooperate and have separate entrance/waiting rooms were examples of measures that were proposed to reduce the importance of cultural differences in psychotherapy.

Syftet med denna uppsats var att undersöka behandlingseffekten av studentledd psykoterapi på Umeå Universitets psykologmottagning gällande depressions- och ångestsymptom. Mer specifikt var syftet även att jämföra de två behandlingsmetoder som praktiseras på mottagningen; kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykodynamisk terapi (PDT), samt jämföra de självskattningsinstrument för depression och ångest som ingår i mottagningens testbatteri (Patient Health Questionnaire 9-items, PHQ-9; Hospital Anxiety and Depression scale, HADS; General Anxiety Disorder 7-item scale, GAD-7). Ett ytterligare delsyfte var att beskriva mottagningens klientpopulation. Stickprovet bestod av 61 deltagare (72.1 procent kvinnor, 49.2 procent studenter, medianålder 23 år) som behandlats med antingen KBT eller PDT. För att undersöka effekterna av behandling jämfördes deltagarnas symptomskattningar före och efter behandling uppdelat på behandlingsmetod med hjälp av två-vägs variansanalys (ANOVA). Resultaten visade stora effektstorlekar för behandling gällande depression och ångest. Inga signifikanta skillnader observerades mellan behandlingsmetoder, vilket kan bero på bristande power. Diskrepans mellan instrumentens förmåga att identifiera deltagare med symptom på depression och ångest kunde ses, i synnerhet gällande depressionssymptom. I linje med rådande forskning visar studiens resultat att studentledd behandling har effekt på depression och ångest. Validiteten för de instrument som används på Psykologmottagningen bör dock undersökas närmare. Sammantaget belyser resultaten i denna studie vikten av att välja mätinstrument anpassade för den tilltänkta populationen för att kunna utvärdera behandlingseffekt.

Inledning: Omedvetna processer är centralt i psykodynamiskt arbete. Idag innebär psykodynamisk terapi flera terapeutiska former, frågan är var det omedvetna tar plats i denna nya ordning? Övergripande syftet med denna undersökning är att beskriva hur psykoterapeuter använder sina teoretiska utgångspunkter om fenomenet det omedvetna i den kliniska praktiken. Frågeställningar: Hur arbetar terapeuterna med omedvetna processer? Vilka möjligheter och eller/svårigheter uppfattar man i arbetet med omedvetna processer? Metod: Fem psykoanalytiskt inriktade terapeuter intervjuades semi struktureratmed hjälp av en frågeguide. Bearbetning är utförd genom tematisk analys. Resultat: Samtliga terapeuter arbetar med det omedvetna som central utgångspunkt, det finns med som en arbetsmodell. Både patient och terapeut blir engagerade relationellt i ett arbete med omedvetna processer. Terapeuter arbetar olika beroende på patientens problematik och förmåga. Terapeuterna avänder även egna omedvetna förnimmelser i ett arbete med patientens omedvetna. Diskussion: Det är tydligt hur samtliga terapeuter alltid har med idén om det omedvetna in i sina arbeten, även om arbetet skiljer sig åt vad gäller patienttyper. Det omedvetna speglar sig relationellt. Enligt Milton, J (2001), handlar den psykoanalytiska modellen om att relationellt bli indragen som terapeut tillsammans med patienten i överföring och projektion. Metodval diskuteras. / Introduction: Unconscious processes are central to psychodynamic work. TodayPsychodynamic therapy involves several therapeutic forms, the question is where do the unconscious takes place in this new order? Overall purpose of thisstudy is to describe how psychotherapists use their theoreticalstarting points about the phenomenon of the unconscious in clinical practice. Questions: How do therapists work with unconscious processes? What opportunities and difficulties are perceived in the work with unconscious processes?Method: Five psychoanalytically oriented therapists are interviewed through semi-structured interviews and based on a question guide. Processing is performed through thematic analysis. Results: All therapists work with the unconscious as a central starting point, it is included as a working model. Both patient and therapist become involved relationally in a work with unconscious processes. Therapists work differently depending on the patient's problems and abilities. The therapists also use their own unconscious diminution in a work with the patient's unconscious. Discussion: It is clear how all therapists always carry the idea of the unconscious into their work, even if the work differs in terms of patient types. The unconscious is reflected relationally. According to Milton, J (2001), the psychoanalytic model is about being relationally involved as a therapist with the patient in transference and projection. Method choice is discussed.

Inledning: Det råder en brist i forskning kring hur psykosociala behandlingarinverkar på närstående. Ännu mindre insikt finns i hur familjehem upplever enpsykodynamisk behandling av ett barn i deras vård. Avsikten med denna studie är attskapa en bild av den subjektiva upplevelsen av att ha ett familjehemsplacerat barn ipsykoterapi samt vad intervjupersonerna har uppfattat som behandlingens syfte ochmålsättning. Frågeställningar: Hur har intervjupersonerna upplevt att ha ansvaret för ett barnsom samtidigt går i barnterapi och hur upplever de att terapin har påverkat barnetsamt den övriga familjen?Vad har intervjupersonerna förstått av behandlingens syfte och mål och i vilken gradhar de upplevt sig vara delaktiga i behandlingsprocessen ? Metod: Via fem semistrukturerade djupintervjuer har författaren ämnat att skapa enförståelse för intervjupersonernas subjektiva upplevelser av att ha ett professionelltansvar för ett familjehemsplacerat barn i psykoterapi. Intervjuerna har analyseratsoch tematiserats utifrån de gemensamma latenta teman i det grundläggandematerialet. Resultat: Materialet har kategoriserats utifrån ett huvudtema och tre underteman.Den övergripande teman som framstår i materialet är en ambivalent hållning till denpsykodynamiska behandlingen. Huvudteman har sedan brutits ner i treunderkategorier utifrån hur den ambivalenta hållningen belyses i relation tillupplevelsen av delaktighet , allians och förändring .Diskussion: Studien visar att ambivalensen som uppstår i förhållande till detpsykodynamiska arbetet är ett förväntat resultat av behandlingens inverkan påfamiljesystemet. Vidare instämmer studien med tidigare forskning som lägger tonviktpå betydelsen av en stark allians mellan föräldrar och terapeuten för att möjliggör ettframgångsrikt behandlingsarbete. / Introduction: There currently exists a dearth of research studying how psychosocialtreatment methods affect relationships outside of the treatment. Still less insightexists into how foster families experience the psychodynamic treatment of childrenin their care. This study attempts to examine and describe foster families experienceof psychodynamic child therapy and what they themselves have understood to be thetreatments purpose and goal. Question:How have the interview subjects experienced having responsibility for a child intherapy and what have they understood to be the treatments purpose and goals?What effect has the therapy had on the child itself and how has the therapy affectedtheir own relationship to the child?Method: The author has attempted to gain an understanding of the interviewsubject’s subjective experience of having responsibility for a foster child inpsychotherapy. The method chosen has been five semi-structured interviews thathave then been analyzed to uncover the underlying latent themes in the originalmaterial. Result: The material has been categorized into one main theme and threesub-themes. The main theme that the material shows is an ambivalent to thepsychotherapeutic treatment. The main theme has then been broken down in thethree subsets based upon how the interview subjects ambivalence appears in relationto their experience of participation , alliance , and change. Discussion: Results of the study show that the ambivalence that i felt towards thepsychodynamic treatment is an expected result of the treatment influence on thefamily system. The study confirm earlier research that places importance on a strongalliance between the therapist and the parents in the facilitation of a successfultherapeutic treatment.

Inledning: Uppsatsens ambition är att utforska passformen mellan de två samtalsformerna själavård och psykodynamisk psykoterapi genom att intervjua personer som är skolade i och använder båda formerna. Frågeställningar: Hur upplever enskilda präster som är också är legitimerade psykoterapeuter passformen mellan själavård och psykoterapi och vilka strategier har de för att förlika dessa paradigm med varandra? Metod: Uppsatsen hämtar sina resultat från fem induktivt orienterade intervjuer som bearbetats med tematisk analys. Resultat: Tre teman utkristalliserade sig: Definitionsproblematik, konflikt perspektiv och konsolidering. Diskussion: Diskussionen tar framförallt fasta på svårigheten att medvetandegöra skillnader och likheter mellan själavård och psykoterapi, men försöker också få upp områden till ytan som skulle kunna utforskas vidare. Dessa områden täcker flera nivåer från strukturella intressekonflikter mellan olika tillsynsmyndigheter till den psykodynamiska teorins kontra teologins förståelse av Gud.

Inledning: Det högkänsliga draget eller den högkänsliga personen (HSP) är en del av personlighetspsykologin och myntades först av Elaine Aron. Ämnet och draget är relativt outforskat och det finns fortfarande områden att belysa. Syftet med arbetet är att undersöka ett av dessa områden och det är psykoterapeuters erfarenhet av det högkänsliga draget i psykoterapi.  Frågeställning: Vad har psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter för erfarenheter av det högkänsliga draget i en psykoterapi?  Metod: Fem legitimerade psykoterapeuter med erfarenhet av området valdes ut genom ett bekvämlighetsurval samt snöbollsmetod. För att besvara studiens fråga användes en kvalitativ metod med en induktiv ansats, samt semistrukturerade frågor och öppna fördjupningsfrågor. Intervjumaterialet strukturerades enligt en tematisk analys.  Resultat: De intervjuande psykoterapeuterna beskrev högkänsliga draget som ett resultat av individens uppväxtmiljö och omständigheter i livet. Det är uttrycket för negativa livsomständigheter, vilka går att arbeta med i en terapi. En integrering av kropp och själ blir i detta sammanhang ett mål för att uppnå en psykisk och fysisk hälsa hos personer med det högkänsliga draget. På grund av studiens storlek bör inga generella slutsatser dras rörande det högkänsliga draget, utan bör enbart vara begränsad till denna studie.  Diskussion: Psykoterapeuters erfarenheter kring det högkänsliga draget visade sig dela mycket av redan existerande föreställningar. Troligen har det sin grund i att definitionen av draget redan finns i befintlig litteratur och haft en viss mediaexponering, men kan även berott på att författaren haft en förförståelse om draget som kan haft en påverkan på respondenterna i studien. Att kroppen och sexualitet kom upp som ett ämne skapade nya frågor som tyvärr inte fick tillräcklig med plats i denna studie. Ämnet som sådant är intressant att studera vidare. Då studien enbart berör fem psykoterapeuters erfarenheter om det högkänsliga draget, bör inte några generella slutsatser dras rörande draget. Resultaten som presenteras bör endast begränsas till denna studie. / Introduction: The Highly Sensitive Trait or Highly Sensitive Person (HSP) is part of personality psychology and was first coined by Elaine Aron. The subjects and the trait is relatively unexplored and there are still areas to highlight. The purpose of this work is to investigate one of these areas and it is psychotherapists experience of patients with the highly sensitive trait.  Question: What are psychodynamic oriented psychotherapists’ experience of the highly sensitive trait in a psychotherapeutic context?  Method: Five licensed psychotherapists with experience in the area were selected through a convenience selection and snowball method. To answer the study’s question. A qualitative method with an inductive approach was used, with semi-structured questions and open in-depth questions. The interview material was structured according to a thematic analysis.  Results: The interviewed psychotherapists described the highly sensitive trait as a result of the individuals upbringing environment and circumstances in life. It is the expression of negative life circumstances, which can be worked with in a therapy. In this context, the integration of the body and mind becomes a goal for achieving mental and physical health in people with the highly sensitive trait. Due to the size of the study no general conclusions should be drawn regarding the highly sensitive trait, but should be limited to this study only.  Discussion: Psychotherapists ́ experience of the highly sensitive trait turned out to share much of already existing perceptions. This was probably due to the fact that the definition of the trait already exists in literature and has had a certain media exposure. But it may also be due to the authors pre-existing understanding of the trait that may have had an impact on the respondents in the study. The fact that the body and sexuality came up as a topic created new questions that unfortunately did not got enough space in this study. The subject is however interesting to study further. As the study is only based on the experience of five psychotherapists about the highly sensitive trait, no general conclusions should be drawn about the trait. The results should only be limited to this study.

Inledning: Genom delad erfarenhet och igenkänning förmedlas en känsla av att inte vara ensam. Relationer påverkar vår hälsa, är vi inkluderade mår vi bra medan ofrivillig ensamhet påverkas oss negativt. Ensamhet är ett välkänt begrepp, men det saknas studier kring det psykodynamiskt orienterade psykoterapiarbetet med ofrivilligt ensamma patienter.  Syfte och frågeställningar: Studien syftar till att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters erfarenheter av arbete med ofrivilligt ensamma patienter. Hur beskriver psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter arbetet med ofrivilligt ensamma patienter, vad är hjälpande och vad kan vara svårt är frågeställningen. Metod: Sju psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter har intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer både enskilt och i form av fokusintervju. Bearbetning och analys av materialet gjordes med hjälp av tematisk analys. Resultat: Respondenterna beskrev att det var svårt att hjälpa de patienter som inte kunde eller ville förändras, vidare kunde det också vara så att just den enskilde psykoterapeuten inte var den bäst lämpad att kunna hjälpa. När det gick att hjälpa klarade patienten att integrera det relationella i terapiprocessen. Psykoterapeuten klarade då också av att låta sig beröras, stå ut och hålla gränser i terapirummet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån svårigheter att etablera kontakt med den som inte själv tagit initiativ till kontakten, att lyckas få unga patienter att stanna kvar i terapin och att få grepp om de patienter som saknade intresse och förmåga att uttrycka sin ensamhet. För terapeuten kunde det vara tungt att bära patientens utsatthet och ibland var terapeuten inte rätt person att hjälpa. De patienter som gick att hjälpa klarade att använda terapirelationen som ett övningsobjekt och en modell för relation. Viktigt i arbetet för terapeuterna var att förstå sin egen ensamhet, låta sig beröras, hålla ramen, härbärgera och ta eget stöd i kollegor. Risker i arbetet var konsekvenser av att bryta ramen och att inte klara att härbärgera. / Introduction: Through shared experience and recognition, a feeling of being alone is conveyed. Relationships affect our health, included we feel good while involuntary loneliness affects us negatively. Loneliness is a well-known concept, but there are few studies on the psychodynamic oriented psychotherapy work with involuntarily lonely patients. Aim and questions: The study aims to investigate psychodynamic oriented psychotherapists' experiences of working with involuntarily lonely patients. How do psychodynamic oriented psychotherapists describe the work with involuntarily lonely patients, what is helpful and what can be difficult is the question. Method: Seven psychodynamic oriented psychotherapists have been interviewed with the help of semi-structured interviews both individually and in the form of a focus interview. Processing and analysis of the material was done using thematic analysis. Results: The respondents described that it was difficult to help the patients who could not or did not want to change, and it could also be the case that the individual psychotherapist was not the best person to be able to help. When it was possible to help, the patient was able to integrate the relational into the therapy process. The psychotherapist then also managed to allow himself to be touched, endure and keep boundaries in the therapy room. Discussion: The results are discussed on the basis of difficulties in establishing contact with those who have not taken the initiative themselves, in succeeding in getting young patients to stay in therapy and in gaining a grip on the patients who lacked interest and ability to express their loneliness. For the therapist, it could be difficult to bear the patient's vulnerability and sometimes the therapist was not the right person to help. The patients who went to help were able to use the therapy relationship as an exercise object and a model for relationship. Important in the work for the therapists was to understand their own loneliness, let themselves be touched, keep the frame, contain and take their own support in colleagues. Risks in the work were consequences of breaking the framework and not being able to contain.