Vad motiverar en kriminellt belastad person att bryta sin brottsliga bana och söka psykoterapi som en del av den processen? Syftet med föreliggande uppsats är att öka förståelsen för psykoterapins plats i en identitetsförändringsprocess. Frågeställningarna som studien vill undersöka är: tidigare kriminellas motiv till att söka psykoterapi, deras förväntningar på vad psykoterapin ska hjälpa dem med, samt skäl för att ta avstånd ifrån eller återgå till ett kriminellt liv. Studien är en kvalitativ, explorativ undersökning som utgår ifrån intervjuer med fyra personer som själva har sökt psykoterapi efter avtjänade fängelsestraff. Resultatet visar att motiven för att lämna kriminaliteten var primärt de anhöriga, en vilja att inte förlora mer relationer, tid, arbete och boende, en rädsla för att dö samt en ökad personlig mognad. De har valt att gå i psykoterapi för att få hjälp att stoppa sitt kriminella beteende genom kontroll och prevention. Vidare att få bearbeta sina tidigare upplevelser och känslor samt få hjälp med återanpassningen till samhället; bli rehabiliterade. Psykoterapin påverkade och stärkte identitetsförändringsprocessen. Motiven för att tidigare välja kriminalitet var ett behov av att slippa ångest, maktlöshet, frustration, utsatthet och stämpling. Ytterligare skäl var få känna kicken, välbehaget och gemenskapen. Slutsatserna är att för att en förändring ska vara möjlig behöver den kriminella identiteten vara uppluckrad varför behandling under anstaltstiden sällan blir verksam. Det kriminella, mot förändringen konkurrerande, normsystemet behöver vara tillräckligt försvagat. Psykoterapin och psykoterapeutens plats i en identitetsförändringsprocess blir att vara ett stöd i den mest sköra fasen, i det vakum som uppstår när sociala band i övrigt är svaga och den nya identiteten ännu inte är tillräckligt stadigt förankrad. Den känslomässiga kopplingen till de behov och känslor som kämpar emot varandra i förändringsprocessen behöver benämnas och bearbetas.

Resultatet visar att samtliga informanter uttrycker en stor tillfredsställelse med att ha utbildat sig till psykoterapeut. De intervjuade upplever att den personliga utvecklingen och yrkeskompetensen har stimulerats av utbildningen. De känner sig nu friare och tryggare i samtalen. Samtliga uppger att de har fått flera verktyg att arbeta med som gör att de känner sig säkrare att samtala med flera personer i rummet och att även ta med barnen i samtalen. Informanterna anser att utbildningen har ökat deras reflektionsförmåga. De känner sig mer närvarande, lyhörda och nyfikna.   Legitimationen innebär att högskoleverket prövar utbildningens kvalitet och uppfyller den inte tillräcklig vetenskaplig grund blir den inte godkänd. ”Det här är en utbildning som är allmängiltig. Ingen kan säga att det där var väl ingenting. Det är en utbildning som är hållbar” sade några informanter i vår undersökning. Utbildningen står för många olika delar såsom en bred teoretisk grund, metodinlärning, handledning, familjerekonstruktion och egenterapi.

Syftet med denna kvalitativa studie är att studera blivande psykoterapeuters motiv att utbilda sig till psykoterapeuter och att undersöka om de angivna                      motiven skiljer sig åt beroende på grundutbildning och val av teoretisk inriktning på studierna. Studien genomfördes med hjälp av en enkät där deltagarna i undersökning fick svara på öppna frågor om motiv som fått dem att söka psykoterapeututbildningen samt gradera hur deltagarna stämde in i ett antal tänkbara motiv att välja att utbilda sig till psykoterapeut. Med en kvalitativ ansats och genom att företa en induktiv analys av resultatet kunde tretton temakategorier som motiverar att välja psykoterapeutyrket upptäckas; ökad kunskap, ökad kompetens och bättre behandlingsresultat, personligutveckling/personliga egenskaper, karriär/arbetslivssituation, autonomi, status/ekonomi, att komma vidare i en yrkesroll,legitimation/legitimitet, påverkan av en signifikant person eller litteratur,altruism, försvar och egna svårigheter, förväntade belöningar samt ökad tryggheti arbetet. Blivande psykoterapeuter med psykodynamisk eller relationell inriktning angav i större utsträckning motiv som kunde relateras inre konflikter och svåra erfarenheter i livet än vad dem med kognitiv                       beteendeterapeutisk inriktning gjorde.

Enligt många psykoterapiforskare förklarar arbetsalliansen en stor del av variansen i behandlingsutfallet. Tidigare kvantitativ forskning anger att variationer av terapeutens egenskaper, personliga drag och interventionsteknik stärker eller hindrar arbetsalliansen. Denna undersöknings syfte var att explorativt undersöka terapipatienters egna uppfattningar av alliansförknippade faktorer. Nio patienter i pågående psykoterapi intervjuades med Critical Incidents Technique. Tematisk analys resulterade i tre huvudkategorier av allianskopplade faktorer: Inom Stärkande faktorer betonades terapeutens strukturansvar, villkorslösa värme och respekt, auktoritet, förmåga till känslohantering och medvetandegörande. Hindrande faktorer innefattade bl.a. otydlighet, bristande uppmärksamhet och skuldbeläggande. Villkorsförknippade faktorer inbegrep terapeutens grundlighet, självutlämnande och införandet av nya metoder vilket verkade antingen hindrande eller stärkande för allansen. De stärkande och hindrande faktorerna går i linje med tidigare forskningsfynd. De villkorsförknippade faktorerna fanns inte omnämnda i tillgänglig litteratur. Resultatets tillförlitlighet, metodens styrkor och svagheter, författarnas bias och kliniska implikationer diskuteras. Trots urvalets begränsande inverkan på resultatens generaliserbarhet föreslås vidare forskning om villkorsförknippade faktorer.

Dagens psykoterapiforskning domineras av effektstudier. Vad som ligger bakom patientens uppnådda förändring är inte lika utforskat. Den forskning som finns har på senare tid alltmer betonat det relationella perspektivet. Syftet med denna uppsats var att belysa några leg. psykoterapeuters erfarenhet av vändpunkter inom psykodynamisk psykoterapi inom allmänpsykiatrisk öppenvård. Semistrukturerad intervju valdes som metod. Frågeställningarna berörde bidragande orsaker till vändpunkter samt hur psyko-terapeuter märker att en vändpunkt i en terapi har ägt rum. Resultaten visade att bidragande orsaker till en vändpunkt kunde sammanfattas under rubrikerna: allians, överföring och motöver-föring, ramfaktorer, dåtid och nutid, beroende och agens, ont och gott samt icke-verbala metoder. Hur psykoterapeuter märker att en vändpunkt i en terapi har ägt rum sammanfattades under rubrikerna: tecken innan en vändpunkt sker, kontakt och kroppsspråk, angelägenhet om terapin, från terapisituation till livet, självtillit och ökad mognad, realistisk självbild, förbättrade relationer och härbärgerande. En vändpunkt ansågs oftast utvecklas successivt genom terapeuts och patients gemensamma arbete. Det genuina mötets betydelse mellan terapeut och patient betonades.

Det debatteras inom psykoterapiforskningen om hur förändring går till. Accep-tans beskrivs av två relationella teoretiker, Safran och Muran (2000), som hjärtat i psykoterapi. Acceptans tycks inte ha studerats som common factor inom psykoterapiforskningen. Frågeställningarna är: Hur kan förändringsproce-ssen beskrivas i psykodynamisk psykoterapi med hjälp av begreppet acceptans? Har patienterna nått en ökad acceptans, vilken slags acceptans ar de uppnått och hur hänger det samman med förändring? Framträder acceptans i intervjuer-na på ett sådant sätt så att man kan se det som en common factor av betydelse?  Arbetet har en kvalitativ ansats där intervjuer med sex vuxna som genomgått långtids psykoanalys eller psykodynamisk terapi analyserades med tematisk analys. Resultat: Fem teman i framträdde i analysen: a) Acceptans av flera aspekter av själv, b) Acceptans av egen begränsning, c) Acceptans av ansvar och agens, d) Acceptans av olikhet, e) Terapeutens acceptans av patienten. Resultatet visar på att all förändring inte är och inte kan beskrivas i termer av acceptans men det tyder på att acceptans kan ses som en viktig underliggande mekanism som bidrar till förändring. Det pekar också i riktning mot att studiet av acceptans som utfallsmått kan bidra till att studera strukturell förändring efter psykoterapi men ytterligare forskning skulle behövas för att undersöka detta vidare. / There is a debate in psychotherapy research on how change takes place. Accep-tance is described in relational theory by Safran and Muran (2000) as the heart of change in psychotherapy. It seems acceptance has not been studied as a common factor in research of psychotherapy. The question at issue is: How can the process of change in psychodynamic psychotherapy be described using the concept of acceptance? Have the patient reached an increased level of accep-tance, what kind of acceptance is it and how is it linked to change? Does accep-tance appear in such a way in the interviews that one can see it as a common factor of importance? This study has a qualitative approach, where interviews with six adults have been analyzed using a thematic approach. Five main themes emerged: a) Acceptance of more aspects of self, b) Acceptance of personal limits, c) Acceptance of responsibility and agency, d) Acceptance of difference, e) The therapist's acceptance of the patient. The result shows that not all change is or can be described in terms of acceptance but it indicates that acceptance can be seen as an important underlying mechanism that contributes to change. It also indicates that the study of acceptance as measure of outcome could contribute to studying structural change after psychotherapy but further research would be needed.

För att undersöka interbedömarreliabiliteten i Emotional Interaction Style – assessment (EIS – assessment), vid bedömningar av Marschak Interaction Method (MIM), har tre inspelade MIM filmer skattats av sju bedömare. Reliabiliteten beräknades med intraklasskorrelationskoefficient (ICC). I bakgrunden har en teoretisk genomgång gjorts av aktuell forskning gällande barns utveckling och samspel mellan barn och föräldrar. Vidare har bakgrunden till MIM och EIS-assessment redovisats. För att ytterligare belysa användbarheten av skalan har bedömarna, i samband med skattningen av filmerna, reflekterat och förutsättningslöst skrivit ned tankegångar, frågor och erfarenheter vilka varit en del av diskussionerna i samband med att uppsatsgruppen träffats. Medelvärdet på intraklasskorrelationskoefficienten, på hela materialet, visar på en god samstämmighet mellan skattarna. Styrkan i överensstämmelsen i film A värderas som god, i film B mycket god och i film C hyfsad. I film A och B värderas den inre konsistensen (Cronbachs alfa) som mycket god. I film C värderas den inre konsistensen som god. Vår bedömning är att EIS – assessment är en användbar skala för att beskriva samspel mellan föräldrar och barn i kliniska sammanhang och att det vore värdefullt med fortsatt forskning.

Undersökningsgruppen består av fem patienter som behandlas för bipolära tillstånd. Syftet med studien är att kartlägga konceptualiseringens betydelse för att förhindra återfall i depressiva och maniska episoder utifrån följande begrepp: tidiga symtom, olika sårbarhets- och stressfaktorer, tanke- och beteendemönster samt copingstrategier. Undersökningen har skett vid två tillfällen med två till tre veckors mellanrum. Som stöd vid den första intervjun användes semistrukturerat frågebatteri med avsikt att kartlägga patientens livshistoria, symtombild, stressfyllda livshändelser och om det finns särskilda sådana som har haft en direkt betydelse för försämring, antingen åt det depressiva eller maniska hållet, och om återkommande händelser inverkar negativt på patientens sätt att hantera sin sjukdom. Vid den andra intervjun har individuella frågor ställts för att be om förtydliganden och kompletterande uppgifter.   Av resultatet framgår att avsaknad av konceptualisering ökar risken för återfall vid bipolär sjukdom. Det finns ett positivt samband mellan en individualiserad kartläggning av symtom, utlösande händelser inklusive stress och övertygelser och möjligheten att som patient själv kunna kontrollera och hantera sin sjukdom. Det finns också ett positivt samband mellan god insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med de tanke- och beteendemönster som patienten har utvecklat och användande av bra strategier i syfte att lindra, hämma eller skjuta upp depressiva och maniska perioder. Ett negativt samband redovisas mellan begränsad insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med tanke- och beteendemönster som hon utvecklat och användande av dåliga strategier.   Vidare framgår att patienterna genom erfarenhet har lärt sig att identifiera tidiga tecken på depression och mani. De har också god insikt om hur negativa livshändelser och inte sällan samtidigt förekommande stress på arbetet och privat är utlösande faktorer vid episoderna. Däremot saknas en motsvarande insikt om hur även positiva händelser med eller utan avbrott i den dagliga rytmen och personliga ageranden också kan vara den utlösande orsaken till insjuknanden. Av den modell för konceptualisering som redovisas i denna studie framkommer att för att kunna förebygga återfall bör den innefatta en förklaring av vilken form av stress som patienten är särskild sårbar för genom att klargöra sambandet mellan a) tidiga symtom särskiljt från senare depressiva och maniska symtom, b) livshändelser och olika former av stress som är utlösande orsaker till de affektiva episoderna, c) dysfunktionella tanke- och beteendemönster vars teman är ständigt närvarande i de stressfyllda livshändelserna och vid olika former av stress samt d) strategier med vilka man kan förebygga återfall.   Nyckelbegrepp: bipolära tillstånd, depressiva och maniska perioder, kognitiv konceptualisering, tidiga symtom, sårbarhets- och stressfaktorer, dysfunktionella tanke- och beteendemönster samt copingstrategier.

Bakgrund: Forskning har visat att det finns ett samband mellan psykisk och fysisk hälsa och affekter och att affektmedvetenhet och affektreglering har betydelse för upplevelsen av negativa affekter och psykiska symtom. Få som söker vård för psykisk ohälsa erbjuds psykoterapi och det är intressant att undersöka andra psykologiska behandlingsmodeller för affektintegrering. Känsloskola är en något modifierad variant av Affektskola, som är en manualbaserad pedagogisk gruppbehandlingsmetod för affektintegrering. Mycket lite är känt hur den metoden fungerar i ett psykiatriskt sammanhang.   Syfte: Att undersöka om psykiatriska öppenvårdspatienters deltagande i Känsloskola hade en positiv effekt på psykiska symtom (SCL-90), alexityma drag (TAS-20) och funktionsförmåga (GAF-självskattning), direkt efter avslutad Känsloskola och sex månader senare, samt om den subjektiva upplevelsen av Känsloskola var ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Metod: 37 psykiatriska öppenvårdspatienter inkluderades för deltagande i Känsloskola. Patienterna fyllde i självskattningsformulär SCL-90, TAS-20 och GAF-självskattning före, direkt efter och sex månader efter avslut. En kompletterande intervju där deltagarnas egna röster kom fram gjordes vid avslut. Data bearbetades kvantitativt och kvalitativt.   Resultat: Kvantitativa data visade en signifikant minskning av psykiska symtom och alexityma drag direkt efter avslutad Känsloskola och en fortsatt förbättring efter sex månader som dock inte blev så stor att signifikans uppnåddes samt en ökad funktionsförmåga efter sex månader. Kvalitativa data visade ökad affektmedvetenhet och förmåga att uppfatta och uttrycka affekter och förbättrad affektreglering.   Slutsatser: Resultatet pekar mot att en affektintegrerande psykologisk behandlingsmodell, Känsloskola, kan bidra till utveckling och vidmakthållande av psykisk hälsa och att metoden passar väl i psykiatrisk verksamhet.

Syftet med uppsatsen var att utarbeta och prova EAS-T (Emotional Availability Scales – Therapy), en manual för att mäta emotionell tillgänglighet mellan terapeut och patient i en psykoterapi. Arbetet ingår som en del i projektet LURIPP (Linköping University Relational and Interpersonal Psychotherapy Project). Våra frågeställningar var: * Kan man mäta den emotionella tillgängligheten i en psykoterapi med EAS-T? * Finns det någon korrelation mellan EAS-T och patientskattade processmått?   För att svara på frågorna har vi arbetat med att modifiera EAS (Emotional Availability Scales), ett instrument som används för att mäta kvalitén på relationen mellan förälder och barn, så att den ska passa terapeut-patient-relationen. Vi har skattat videoinspelade sessioner av IPT-terapier (interpersonell psykoterapi) med hjälp av detta instrument. I ett andra steg har vi jämfört vår skattning med patientskattade processmått, som varit tillgängliga via LURIPP: WAI-S (Working Alliance Inventory - Short), Känsloord och med PHQ-9 (Patient Health Questionnaire), där patienten skattar sin depressionsgrad före varje samtal.   Resultatet visade att manualen hade god användbarhet, men att det också fanns behov av revidering inom vissa dimensioner. Jämförelsen mellan EAS-T och patientskattade processmått visade att det fanns vissa signifikanta korrelationer och vissa som inte var signifikanta, men ändå intresseväckande. Mest intressant fann vi EAS-T-variabeln icke-invaderande, som visade en negativ korrelation till de andra processmåtten. En mer invaderande terapeutstil resulterade i att patienten upplevde en bättre terapeutisk allians och skattade mer positiva känsloord efter sessionen. Patienten skattade också symptomförbättring till nästa session. Det finns många intressanta frågor som ännu är obesvarade vad gäller emotionell tillgänglighet i terapisituationen, där vi hoppas på vidare forskning!