Long-term injuries in athletes are more common than you think. It is not notice in the same way if you yourself do not practice a sport or have been injured. How is their motivation really? Does the motivation change the longer the practitioners are injured or is the motivation the same throughout the injury period?   The purpose of this qualitative study is to investigate how the motivation changes in athletes with long-term injuries. To fulfill the purpose, three questions were used; How does the perceived social connection affect? How does the feeling of competence affect? How does the experience of self-determination affect?   The study uses a qualitative research method that consists of semi-structured interviews. Data collection is carried out by individual semi-structured interviews based on an interview guide (see Appendix 1).   The results show that most of the respondents feel that they have the support of their teammates, they think it is good when they can set up their own rehabilitation. The study shows that athletes feel that it is difficult not to feel as skilled and involved as they experienced before their injury.   The discussion showed that the results of the study were consistent with previous research. It is the inner motivation you want to access, the feeling when you train because it is fun and very nice. Belonging, competence and self-determination are three important factors that affect sport in order for it to regain motivation. Keywords: Long-term injury, motivation, rehabilitation

Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige, cirka 25 000–30 000 människor insjuknar varje år. Stroke är ett samlingsnamn för hjärninfarkt och hjärnblödning. Insjuknandet är ofta plötsligt och kan innebära allt från svåra till lindriga funktionsnedsättningar samt påtagliga neurologiska funktionsbortfall för patienten. Rehabiliteringen är en viktig förutsättning för patientens återhämtning och för att minska risken för depression och andra hälsoproblem. För att kunna erbjuda god rehabilitering behöver patienten uppleva delaktighet i sin vård och här har sjuksköterskan en betydande roll. Syftet med examensarbetet är att belysa patienters upplevelse av delaktighet under rehabiliteringstiden efter att ha drabbats av stroke. En litteraturöversikt har använts som metod. Databasen som använts är Cinahl och nio kvalitativa artiklar granskades och analyserades. Resultatet utmynnade till två huvudteman; känslan av det som hindrar och känslan av det som möjliggör. Utifrån huvudteman skapades fem subteman som presenterar patientens upplevelser av delaktighet under sin rehabilitering. Resultatet påvisar att patienter efter stroke lider av flera olika funktionsnedsättningar och att rehabiliteringen av en patient som drabbats av stroke är komplext. Patienterna beskrev de psykiska och fysiska påfrestningar som svåra att hantera. Vidare framkom det att delaktighet skapade trygghet, patienterna beskrev att när de blev väl informerade kring sin diagnos blev det ofta lättare att förhålla sig till situationen och kunde öka motivationen för rehabilitering. Slutsatsen som dras är att delaktighet är nyckeln till välbefinnande hos patienten samt vikten av att strokevården ständigt utvecklas för att kunna tillgodose patienternas behov. Examensarbete kan skapa förståelse för det komplexa vårdandet samt hur sjuksköterskans roll blir viktigt i vårdandet.

Bakgrund: Långvarig smärta är ett vanligt förekommande besvär och de flesta patienterna söker vård i primärvården, vilket betyder att primärvården har en viktig roll i att identifiera och bedöma smärtproblematik. MMR har visat sig vara den mest effektiva behandlingen vid långvariga smärttillstånd, men det är oklart hur fysioterapeuter väljer ut patienter för behandling med MMR. Syfte: Att beskriva fysioterapeuters erfarenheter och tankar kring om och när multimodal rehabilitering ska erbjudas som behandling i primärvården hos patienter med långvarig smärta. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats bestående av semistrukturerade intervjuer med sex legitimerade fysioterapeuter inom primärvården i Region Östergötland. Datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: MMR i relation till unimodal behandling; faktorer som stödjer eller motsäger erbjudande av MMR; primärvårdens roll vid erbjudande av MMR och slutgiltigt beslut till remittering av MMR. Konklusion: Fysioterapeuter i primärvården hade både lika och olika erfarenheter och tankar gällande arbetet med erbjudande av MMR. Förbättring på individ- och verksamhetsnivå skulle kunna skapa samsyn i hur remitteringen ska bedrivas och kan bidra till säkrare fysioterapeuter och en mer kvalitativ och jämlik vård för patienter med långvarig smärta. Resultatet av studien kan därför vara värdefull för fysioterapeuter och verksamhetsansvariga i primärvården.

Introduktion/bakgrund: Rektusdiastas är ett tillstånd som sker i takt med graviditeten där den raka bukmuskeln delar på sig. Efter förlossningen brukar musklerna dra ihop sig igen. I de flesta fall brukar det ske utan några problem, men i vissa fall kan den raka bukmuskulaturen förbli separerad och skapa besvär. Behandling av rektusdiastas består främst av fysioterapi. Den fysioterapeutiska träningen är framförallt fokuserad på att stärka bäckenbotten, buk- och ryggmuskulaturen. Upplevelsen av träning har visat sig vara positiv i flertalet studier där bland annat kvinnornas livskvalitet ökat med ett minskat avstånd i rektusdiastasen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av fysisk träning efter en graviditet hos kvinnor med kvarvarande besvär från rektusdiastas. Metod: Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes där kvinnor med kvarvarande besvär av rektusdiastas deltog. Intervjumaterialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i tre huvudkategorier; Fysiskt och psykiskt välbefinnande, Kroppslig svaghet och Begränsad kroppslig kontroll och sju underkategorier; Känslan av att må bra, Fysisk förbättring, Instabilitet, Minskad kroppskontroll, Önskan att återfå sin fysiska förmåga, Förändrad kroppsuppfattning och Undvikande beteende. Samtliga informanter upplevde träning som positivt både fysiskt och psykiskt. Det framkom att träning var ett behov i det vardagliga livet. Konklusion: Träning påverkar kvinnor med kvarvarande besvär från rektusdiastas positivt ur flera aspekter. Däremot upplevde många av informanterna att de var begränsade i vilka träningsformer de klarade av att genomföra. Känslor som ledsamhet och förtvivlan kopplat till träning framkom. Därför är det viktigt att fortsätta belysa detta för att utveckla rehabiliteringen och stödet till dessa kvinnor.

En av de största folksjukdomarna i Sverige är hjärt- kärlsjukdomar. Syftet med hjärtrehabiliteringen är att hjälpa patienten med att hitta tillbaka till en balans i livet och minimera risken för att patienten insjuknar igen.

Introduktion: Styrkelyftares ländryggsbesvär verkar främst karaktäriseras av en mekanisk nociceptiv smärta. Smärtans bakomliggande orsaker är ofta svårdefinierade, vilket försvårar utformandet av generaliserbara behandlingsriktlinjer. Grunden till behandlingens utformning är kliniska fynd som biomekaniska mekanismer, patoanatomiska aspekter men även psykologiska och beteendemässiga faktorer. Att ta hänsyn till en personcentrerad vård är viktigt i utformningen av behandlingsupplägget. För styrkelyftare kan det i många fall innebära att kunna fortsätta med målaktiviteten styrkelyft. Däremot har en behandling som fokuserar till fortsatt belastning i form av styrkelyftsträning aldrig utvärderats. Syfte: Att utvärdera effekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggsbesvär. Metod: Projektet utformades enligt single-subject experimental AB-design. Genomförandet ägde rum i samarbete med en privat fysioterapeutmottagning. Totalt inkluderades tre deltagare via ett konsekutivt urval, varav två kvinnor och en man. Deltagarna hade alla sökt vård för långvarig och/eller subakut ländryggssmärta i samband med styrkelyft. Samtliga deltagare hade en baslinjefas på 2-3 veckor och en interventionsfas på 5 veckor. Under hela projektets gång skattade samtliga deltagare smärta och funktion två dagar i veckan genom en digital enkät. Fysioterapeuten utformade varje deltagares intervention utifrån anamnes- och undersökningsfynd. Resultat: Den individanpassade behandlingen som genomfördes av ländryggssmärta hos styrkelyftare visade inte på tydliga effekter. Det har inte heller gått att påvisa signifikanta resultat utifrån deltagarnas skattningar av smärta och funktion. För deltagare 1 kunde ingen påverkan av funktion utläsas. Hos deltagare 2 kunde en svag funktionsförbättring ses i två aktiviteter samtidigt som deltagare 3 antydde en försämring av funktion i två aktiviteter. Ingen förändring av smärta kunde tolkas ur resultatet. Slutsats: Det har inte gått att stärka behandlingseffekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggssmärta. Projektets genomförande av datainsamling och metod har uppvisat på styrkor då inga avhopp eller negativa effekter rapporterats och metoden kan därmed användas i liknande studier. En svaghet i de instrumenten som användes visade sig vara okänsligheten att fånga upp förändringar i deltagarnas besvär och resultatet bör därmed avläsas med försiktighet.

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samverkar i yrkesinriktad rehabilitering motmålgruppen långtidssjukskrivna arbetslösa. I rehabiliteringsarbetet använderarbetsförmedlarna sig av ett gruppvägledningsmaterial. Syftet med det här examensarbetet är att undersöka de teorier som ligger bakom ett specifikt material för gruppvägledning, samt ta reda på vilka verktyg som lärs ut och om det finns något belägg för att just dessa ger resultat i målet att få arbete eller utbildning.Dessutom ämnade jag att ta reda på hur deltagarna upplevt och ansett sig ha haft nytta av gruppvägledningen. Genom kvalitativa intervjuer med deltagare, arbetsförmedlaresamt skaparen av gruppvägledningsmaterialet har jag försökt att svara på ovanstående. Resultaten visar att Arbetsförmedlarna ville genom gruppvägledningenstärka deltagarnas självförtroende samt ge dem verktyg till att bryta sin sjukskrivning och arbetslöshet, de såg gruppvägledningsmaterialet som en hjälp i detta arbete. I intervju med deltagarna visar det sig att deras självförtroende har stärktsgenom deltagandet i gruppvägledningen men deltagarna anser att den bidragandeorsaken till det är grupprocessen och de andra deltagarna i gruppvägledningen. De verktyg arbetsförmedlarna lärt ut har deltagarna tagit till sig och de anser dem vara användbara. Vidare visar min undersökning att bakomliggande teorier ej finns tillgruppvägledningsmaterialet. Det jag upptäckte under arbetes gång var att de övningar som presenteras i materialet till stordel liknar dem som Norman. E. Amundson presenterar i sin bok Aktivt engagemang. De teoretiker som återfinns i mitt arbete är R. Vance Peavy, Carl Rogers, Leon Festinger och Johan Asplund. Jag har även valt att belysa mitt arbete bland annat utifrån det IngaOlsson skriver om grupper och grupprocesser samt Norman. E. Amundsons bok Aktivt engagemang.

No description available.

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att kartlägga hur fysioterapeuter i Sverige tillämpar rehabiliteringen efter en primär, främre korsbandsrekonstruktion. Vidare var syftet även att kartlägga huruvida tillämpningen av rehabiliteringen skiljer sig beroende på fysioterapeuters kliniska egenskaper.  Metod: En kvantitativ, deskriptiv tvärsnittsstudie med en kvalitativ komponent, där deltagares fritextsvar analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys tillämpades. En enkät, framtagen tillsammans med en expertgrupp, skickades ut till fysioterapeuter med erfarenhet av korsbandsrehabilitering runt om i Sverige. För att ta reda på eventuella skillnader i tillämpningen av rehabiliteringen beroende på kliniska egenskaper hos fysioterapeuterna användes Chi2-test.  Resultat: Enkäten besvarades av 146 fysioterapeuter. Rehabiliteringen efter en främre korsbandsrekonstruktion skiljer sig främst åt när det gäller rekommendationer kring gymbaserad träning under rehabiliteringens inledande fas, samt under vilka rehabiliteringsfaser balans-, koordination- och idrottsspecifik träning bör vara prioriterade att träna. Fysioterapeuter i Sverige har även delade åsikter gällande om, eller hur, övningar i öppen kinetisk kedja för quadriceps bör praktiseras under rehabiliteringens två första faser. Fysioterapeuter som träffar ett större antal patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion per år, och fysioterapeuter med specialistkompetens, förefaller träffa patienterna mer frekvent samt använda valida och reliabla styrketest i större utsträckning än vad fysioterapeuter som träffar färre patienter och fysioterapeuter som ej innehar specialistkompetens gör.  Slutsats: Resultaten visar att fysioterapeuter i stor utsträckning tillämpar främre korsbandsrehabilitering likartat. Det framkommer emellertid aspekter där tillämpningen skiljer sig åt. Resultaten antyder att rehabiliteringen efter en korsbandsrekonstruktion är komplex, och därmed skiljer sig individer emellan. / Aim: The purpose of this study was to investigate how physiotherapists in Sweden rehabilitate patients who has undergone an anterior cruciate ligament reconstruction. Further, the purpose was to investigate whether there are differences in the practical implementation of rehabilitation depending on clinical characteristics among the physiotherapists. Method: The study was a descriptive, quantitative cross-sectional study with a qualitative component, where open-response questions were analyzed by using a qualitative content analysis. A survey was developed together with an expert group and was then sent to physiotherapists in Sweden with experience of anterior cruciate ligament rehabilitation. In order to find out possible differences in the practice of the rehabilitation depending clinical characteristics among the physiotherapists, the Chi-square test was used. Results: The survey was answered by 146 physiotherapists. The practice mainly differs in terms of recommendations regarding gym-based training during the initial phase of rehabilitation, and regarding when balance-, coordination- and sport-specific training should be implemented. There are also different opinions concerning how, and when, exercises in open kinetic chain should be initiated. Physiotherapists treating higher volumes of anterior cruciate ligament reconstructions per year, and physiotherapists with specialist certification, appears to have more frequent visits from patients and use reliable and valid objective strength measures in a greater extent compared to physiotherapists treating lower volumes of patients and physiotherapists without specialist certification.  Conclusion: The results of the present study show that physiotherapists in Sweden to a great extent practice rehabilitation after an anterior cruciate ligament reconstruction in a similar way. Although certain parts of the practical implementation differ among physiotherapists. These results indicate that the rehabilitation after an anterior cruciate ligament reconstruction is complex, and therefore varies among individuals.

Introduktion: Höftledsartros är en vanligt förekommande ledsjukdom hos hundar. Där prevalencen ökar med hundarnas ålder. Orsaken till höftledsartros varierar, men särskilt framträdande hos hundar med höftledsartros är höftledsdysplasi, tidigare trauma eller övervikt. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt är att undersöka vilka fysioterapeutiska interventioner som har klinisk relevans för hundar med höftledsartros. Samt vilken effekt dessa har på smärta och funktion. Metod: En litteratursammanställning utfördes för att kunna svara på syftet. För att finna relevanta artiklar utfördes en systematisk sökning i databaserna Web Of Science, Scopus, Journal of the American Veterinary Medical Association och PubMed. Resultat: Sammanlagt inkluderades tio artiklar i denna litteraturöversikt, varav nio stycken var RCT studier och en prospektiv klinisk studie. Dessa artiklar involverar interventioner som hydroterapi, stötvågsbehandling, viktminskning, akupunktur och rörelseträning. Trots relativt korta interventionsperioder kunde goda resultat ses på interventionerna. Där exempelvis enbart viktreduktion som intervention minskade hundarnas VAS och NRS minskade inom 19 veckor. Detta kombinerades även med träning i en studie, vilket bidrog till en förlängd effekt av grundinterventionen. Konklusion: Denna litteraturstudie visar på att vissa fysioterapeutiska interventioner såsom hydroterapi, stötvågsbehandling, viktminskning, akupunktur och rörelseträning förefaller ha en positiv effekt på smärtminskning, ökat rörelseomfång och ökad aktivitet hos hundar med höftledsartros. Mer studier krävs för att fastställa dessa interventioner och även stärka säkerheten för det kliniska arbetet.