No description available.

Syfte. Projektets syfte var att utvärdera två smärtteam, Odontologiska smärtgruppen vid Odontologiska fakulteten, Malmö Högskola och Referensgruppen för långvarig Orofacial Smärta (ROS), Kalmar, gällande arbetssätt samt undersöka patienternas behandlingsresultat och upplevelser av kontakten med respektive smärtteam. Material och metod. Samtliga patienter från Odontologiska smärtgruppen de senaste två åren och ROS de senaste tre åren fick en enkät tillsänd. Femton respektive tretton patienter svarade (67 %). Enkäten omfattade patienternas nuvarande orofaciala smärtintensitet och dess på-verkan på det vardagliga livet, behandlingsresultat, käkfunktion och övriga smärtor.Resultat. Patienter från ROS hade signifikant fler övriga smärtor än patienter från Odontolo-giska smärtgruppen innan kontakt med respektive smärtteam (p = 0,017). Patienterna från ROS ansåg att smärtteamets bemötande var av större vikt för deras tillfrisknande än patienter-na från Odontologiska smärtgruppen (p = 0,025). Hög grad av depression eller ångest (oro, nervositet, ängslan, lite glädje eller intresse av att göra saker) på grund av smärtan under de senaste två veckorna påverkade det vardagliga livet (rs = 0,60, n = 23, p = 0,003) och behand-lingsresultatet negativt (rs = -0,55, n = 26, p = 0,004) samt begränsade käkfunktionen (rs = 0,50, n = 26, p = 0,004). Slutsats. Studien tyder på att patienter som utreds i ROS har fler andra smärtor än patienter från Odontologiska smärtgruppen. Patienter som utreds i ROS förefaller anse att smärtteamets bemötande var av större vikt för deras tillfrisknande. Gemensamt för alla deltagande patienter var att depression och ångest påverkar det dagliga livet negativt, att behandlingsresultatet blir sämre och att käkfunktionen är mer begränsad. / Objective. The purpose of this study was to evaluate two pain groups (“Odontologiska smärtgruppen” at the Faculty of Odontology, Malmö University and “Referensgruppen för långvarig Orofacial Smärta” (ROS), Kalmar) and to investigate patients’ experiences regarding communication and treatment effects.Material and methods. All patients examined by the Odontologiska smärtgruppen the last two years and ROS the last three years were invited to participate in a questionnaire study. Fifteen patients from Odontologiska smärtgruppen and thirteen from ROS responded (67 %). The questionnaire assessed current pain intensity, the impact of pain on everyday life, treatment outcome, jaw function and number of pains.Results. Patients from ROS had significantly higher number of other pains before contact with their pain group (p = 0,017). Patients from ROS considered the personal communication with the pain group to be of greater importance for their recovery (p = 0,025) then the patients from the Odontologiska smärtgruppen. Common to all patients was that depression or anxiety (nervousness, uneasiness, little pleasure or interest in doing things) due to orofacial pain the last two weeks had a major negative impact on activities of daily life, treatment result and jaw function limitation.Conclusion. This study suggests that patients evaluated at ROS have higher number of other pains before contact with their pain group. The personalized contact with the pain group was of greater importance for the recovery for the patients of ROS. Common to all patients were that depression and anxiety have a major negative impact on activities of daily life, treatment result and limitation of jaw function.

Debatten om sjukskrivningar och ohälsan i landet är något som ständigt rapporteras om i media. Olika lösningar för hur man ska gå tillväga med att få de som är sjuka tillbaka till arbete, samt hur man ska göra för att förebygga ohälsan på arbetsplatserna. Syftet med mitt arbete är beskriva hur rehabiliteringsprocessen ser ut utifrån det regelverk som vi har idag. Samtidigt ger jag en viss tillbakablick för att kunna utreda rehabiliteringsprocessen. Jag har i mitt arbete valt att utgå från att den som är sjukskriven har anställning, vilket leder till att huvudaktörerna i mitt arbete är Arbetsgivaren, arbetstagaren och Försäkringskassan.   Försäkringskassan är den aktören som har det övergripande ansvaret i att samordna och utöva tillsyn över rehabiliteringsprocessen. Det innebär att det är Försäkringskassan som ska vara spindeln i nätet som får alla trådar att strålar samman i syfte att utforma den bästa planen för den sjukskrivne att återgå till arbete. Samtidigt har försäkringskassan ansvar i att göra bedömning av arbetstagaren efter vissa tidsramar för att pröva om de kan utföra någon form av arbete.   Arbetsgivaren är den aktör som har huvudansvaret vad gäller rehabilitering på den egna arbetsplatsen. Jag har beskrivit vad som gäller både i förebyggande syfte samt vilket ansvar som arbetsgivaren har när personen väl är sjukskriven, och vilka rättigheter samt skyldigheter arbetsgivaren har. Allt från att skaffa hjälpmedel, omplacering och sista alternativet, nämligen avsluta anställningen.   Arbetstagaren är den person som alltid ska stå i fokus i rehabiliteringsprocessen. Hon eller han har vissa skyldigheter att lämna uppgifter till försäkringskassan och att aktivt delta i de program som man gemensamt genom en rehabiliteringsplan har satt upp.   Rehabiliteringsprocessen är en tidsbegränsad process där målet är att den som är sjuk ska kunna återgå till arbete och försörja sig själv. Den rättliga resan börjar här.

Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, förkortat till LARO, innebär att personer som är beroende av opioider blir behandlade med läkemedel för att minska suget efter andra opioider. Socialtjänsten, LARO-programmet samt polisen har alla en roll i denna typ av behandling. Socialtjänsten hjälper patienten att ansöka. Socialtjänstrepresentanter, personalgruppen från LARO-programmet samt enhetschefer träffas i en så kallad beslutskonferens, där de beslutar om den ansökande patienten ska få börja på programmet eller inte. I början av behandlingen kontrolleras patienten hårdare, kontrollen blir mindre ju längre patienten har varit i behandlingen och om patienten har följt behandlingens regler. Polisen hjälper till att kontrollera samt meddela LARO-personalen om patienter påträffas med andra droger. Patienter väljer programmet främst för att de anser att de är klara med droger, att de har förlorat vårdnaden om sina barn eller att de har träffat en ny partner. Några fördelar med programmet ansågs vara att patienterna får en chans till ett liv utan kriminalitet. De får en chans att få jobb, få en fast bostad och laga trasiga relationer. Några nackdelar ansågs vara bland annat svårigheten att prata om eventuella återfall med personalen på grund av rädslan för att bli utskriven. Även stigmatiseringen och den eviga missbrukarrollen ansågs vara en nackdel.

<p>Denna uppsats har kommit till under våren 2008 med anledning av vårt intresse om hur <em>Rehabiliteringssamverkan </em>upplevs både av handläggare vid Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt deltagare vid denna samverkansform. Vårt intresse har resulterat i att vi har gjort en djupare litteraturstudie av regelverket gällande Arbetslivsinriktad rehabilitering och därefter gjort kvalitativa intervjuer med några deltagare och handläggare vid denna samverkan med ett sociologiskt perspektiv på samspel. Vårt resultat visar att <em>Rehabiliteringssamverkan </em>handlar till stor del om par- och trepartsrelationer mellan myndigheterna och deltagarna och används för att nå ett lyckat resultat tillbaka till arbete. I dessa relationer ses helhetssynen som en viktig aspekt genom att deltagarna får nå resultat i den takt de förmår. Samverkan mellan myndigheterna är betydelsefullt för att lyckas med den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.</p>

Syftet med den här studien var att studera och skapa kunskap kring hur man kan arbeta för att hjälpa unga vuxna som hamnat mellan stolarna. Vad gör man med unga människor som hamnat utanför vårt välfärdssystem? De som kallas hemmasittare och saknar kontakt med myndighetsvärlden? Vilka är dom som kommer i kontakt med dem och på vilket sätt jobbar dom för att få dessa människor att åter komma i kontakt med världen utanför hemmet? Vår hypotes var att ökad valkompetens kan bidra till att hjälpa ungdomarna att komma närmare en sysselsättning. Vi har i vår fallstudie genomfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer och tagit del av verksamheternas dokument. Intervjuerna har skett med anställda vid verksamheter som i sin vardag kommer i kontakt med hemmasittande ungdomar och aktivt arbetar för att föra dem närmare en sysselsättning. Vi har även intervjuat ungdomar för att få en uppfattning om deras erfarenheter av dessa verksamheter. Resultatet av vår studie visar att verksamheterna arbetar med att öka ungdomarnas valkompetens, men på en mer grundläggande nivå än vad vi inledningsvis trott. Vi konstaterar även att ökad valkompetens är komplext och svårt att mäta.

Detta specialarbete handlar om att undersöka effekterna för korister av en röstergonomisk metod som kallas ”Rörfonation i vatten”. Denna metod utnyttjar ett tekniskt hjälpmedel och har använts av finska talterapeuter i sextio år. Studier har visat positiva resultat med mer optimerat svängningsmönster i stämband även för sångare. Metoden innebär att man ”ljudar” (fonerar) ett utdraget /u:/ i ett speciellt utformat glasrör i ett kärl med vatten. Vattenbubblorna som då uppstår ger ett modulerat tryck tillbaka mot stämband och struphuvud. I denna studie undersöktes effekterna av arbete med rörfonation hos åtta korister under en period på tolv dagar med intensivt repetitionsarbete i samband med julhögtider. Resultaten visade markant förbättring av upplevd sång- och talkvalitet och förkortad återhämtningstid.

Både den största delen sjukfall och den största ökningen av sjukfall utgörs av psykiatriska diagnoser. I denna grupp är anpassningsstörning och reaktion på svår stress, ångestsyndrom samt depression vanligast förekommande. Syftet med denna studie var att undersöka vilka faktorer som är av betydelse för återgång tillarbete för personer med dessa diagnoser. Vilka faktorer upplevs ha varit till störst hjälp? Är någon särskilt viktig? Saknades några? För att få djupgående svar som beskriver hur personer med dessa diagnoserupplever olika faktorer har åtta personer inom diagnosgrupperna intervjuats. En tematisk analys har lett fram till ett resultat som visar att socialt stöd är den viktigaste faktorn för återgång till arbete. Det är också den faktor som upplevdes mest bristfällig. Vad gäller vilken faktor som har varit till störst hjälp så syns ett mer varierat resultat, beroende på att insatser inte sett likadana ut för alla respondenter.

Bakgrund: Vårdhund är en utbildad hund som tillsammans med en vårdutbildad hundförare arbetar med olika klientgrupper. Att använda vårdhund har blivit vanligare inom vård och omsorg. Vårdhunden har visat sig ha positiva effekter på människan. Syfte: Beskriva hur och varför arbetsterapeuten arbetar med vårdhund som intervention. Metod: Kvalitativ studie med semistrukturerade intervjufrågor. Nio deltagare valdes med bekvämlighetsurval samt avsiktligt urval. Ett antal inklusionskriterier valdes för urvalsgruppen; (1) legitimerade arbetsterapeuter. (2) arbetar med, alternativ ha erfarenhet av att arbeta med vårdhund som intervention. Studien analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet av analysen gav tre huvudkategorier som innefattar relationsbyggande, meningsfullhet och motivation. Sammanställningen visar att arbetsterapeuterna använder vårdhund som intervention för att bygga relationer, motivera till aktivitet och delaktighet samt för att öka meningsfullheten för klienten i aktivitet. Slutsats: Arbetsterapeuten involverar vårdhunden i behandlingssituationen med klienten, låter hunden ta eget initiativ och kontakt. Arbetsterapeuten gör klienten delaktig i hundens skötsel. Vårdhunden används som intervention för att motivera klienten till delaktighet i aktivitet. Hunden öppnar upp för kommunikation och underlättar i relationsbyggandet mellan arbetsterapeut och klient. Vårdhunden kan minska ångest och oro samt gör behandlingssituationen roligare och mer avslappnad.

I Sverige ökar både heltids- och deltidssjukskrivningar och stressrelaterad ohälsa är en vanlig bakomliggande orsak. Tidigare studier talar för att trädgårdsterapi är en användbar metod för återhämtning i denna patientgrupp. Syftet med studien var att beskriva betydelsen av att delta i trädgårdsterapi hos personer med stressrelaterad ohälsa. En litteraturstudie med kvalitativ ansats valdes och sökningarna genomfördes i Pubmed, Cinahl, Greenfile, Amed och Psychinfo. Sju artiklar inkluderades, granskades och analyserades. Resultatet visade att det var av betydelse för deltagarna att känna att trädgården erbjöd en fristad med lagom mängd sensoriska intryck och att finna symbolik i naturen. Även att spegla sig i andra deltagare och personal var av vikt för att känna sig sedd, få stöd och känna igen sig. Deltagarna fick dessutom förbättrad självbild och ett mer hälsofrämjande aktivitetsmönster genom att vistas i naturen. Arbetsterapeuten utgör en viktig roll i att anpassa miljö och aktivitet efter deltagarens behov och bör därför ingå i det professionella teamet inom trädgårdsterapi.