<p>Mitt examensarbete handlar om vilka strategier pedagoger kan använda sig av, i undervisningen, när det handlar om barn med ADHD. Jag har tittat på forskning om ADHD angående utgångspunkterna arv och miljö. Vidare har jag studerat vad konsekvenserna blir om pedagogerna utgår från ett relationellt eller ett kategoriskt perspektiv i undervisningen av barn med ADHD. Syftet, med arbetet, är att kritiskt granska forskning om ämnet, undersöka om relationellt och/eller kategoriskt perspektiv är utgångspunkten samt vilka strategier och orsaker för undervisningen som lyfts, genom de olika utgångspunkterna arv och/eller miljö på bästa sätt. En litteraturstudie har använts som utgångspunkt samt relevant litteratur och avhandlingar om ämnet. I mitt resultat framkom det att den absolut största skillnaden mellan det medicinsk/biologiska (arv) och psykologiska (miljö) perspektivet handlar om orsakerna till att barn får ADHD. Alla forskare är överrens om att det är ett samspel mellan arv och miljö, men de finns en del motstridigheter om vilket som väger tyngst. Ytterligare ett resultat som kom fram är att det kategoriska perspektivet är vanligast hos lärare idag, på grund av att det finns för få resurser på skolorna. Enligt min studie har jag funnit att både det relationella och det kategoriska perspektivet ska användas samtidigt, beroende på elevens problem.</p>

Mitt examensarbete handlar om vilka strategier pedagoger kan använda sig av, i undervisningen, när det handlar om barn med ADHD. Jag har tittat på forskning om ADHD angående utgångspunkterna arv och miljö. Vidare har jag studerat vad konsekvenserna blir om pedagogerna utgår från ett relationellt eller ett kategoriskt perspektiv i undervisningen av barn med ADHD. Syftet, med arbetet, är att kritiskt granska forskning om ämnet, undersöka om relationellt och/eller kategoriskt perspektiv är utgångspunkten samt vilka strategier och orsaker för undervisningen som lyfts, genom de olika utgångspunkterna arv och/eller miljö på bästa sätt. En litteraturstudie har använts som utgångspunkt samt relevant litteratur och avhandlingar om ämnet. I mitt resultat framkom det att den absolut största skillnaden mellan det medicinsk/biologiska (arv) och psykologiska (miljö) perspektivet handlar om orsakerna till att barn får ADHD. Alla forskare är överrens om att det är ett samspel mellan arv och miljö, men de finns en del motstridigheter om vilket som väger tyngst. Ytterligare ett resultat som kom fram är att det kategoriska perspektivet är vanligast hos lärare idag, på grund av att det finns för få resurser på skolorna. Enligt min studie har jag funnit att både det relationella och det kategoriska perspektivet ska användas samtidigt, beroende på elevens problem.

I skolan finns många barn med ADHD-diagnos eller koncentrationssvårigheter. Som lärarekan det vara en utmaning att ge dessa barn de bästa förutsättningarna för kunskapsutveckling.Inom specialpedagogiken talas det om två perspektiv för att som lärare möta dessa elever.Dels kan det handla om ett mer kategorisk förhållningssätt till eleverna vilket kopplar sammansvårigheter med individen. En lösning på problemet kan då vara en utredning ochmedicinering för att råda bot på elevens bekymmer. Dels kan läraren inta ett mer relationelltförhållningssätt som tar hänsyn till individens omgivande miljö. Här handlar det om att seöver kvaliteten på verksamheten och hitta passande pedagogiska metoder för eleven iklassrummet. I examensarbetet intervjuas ett antal lärare för att på så sätt utreda vad dessaanser fungera i fråga om pedagogiska metoder. Detta för att presentera tänkbara tips förarbetet i framförallt klassrummet och diskutera dessa i relation till perspektiven.

Med denna studie undersöks hur specialpedagogerna själva uppfattar att deras kompetens och kunnande tillvaratas inom den organisation de verkar. Kring specialpedagogiken har det ofta funnits olika uppfattningar om dess innehåll och vad det bör innehålla både i teori och praktik. Denna diskussion kan tolkas delvis som kritik mot specialpedagogiken och mot specialpedagogerna. Den kan också tolkas som att specialpedagogiken är en expansiv, föränderlig och diskursanpassat vetenskap. Specialpedagogen ute i verksamheten torde kunna sammanfatta hur uppdraget utförs och hur kompetensen tillvaratas från sitt perspektiv på olika nivåer och inom olika system där hon verkar. Jag vill med denna undersökning rikta fokus och uppmärksamhet på hur specialpedagogen uppfattar olika specialpedagogiska perspektiv i sitt uppdrag. Syftet med mitt arbete är att undersöka hur specialpedagogerna upplever sitt uppdrag och hur det utförs i ett systemteoretiskt perspektiv samt hur de uppfattar att olika aspekter framträder och samverkar i deras uppdrag. Jag vill se hur uppdraget definieras och verkställs av specialpedagogerna själva mot de ramar olika styrdokument ger och undersöka hur specialpedagogernas uppdrag och kompetens kan, bör och vill användas. Jag har genomfört en kvalitativ undersökning med åtta intervjuer av specialpedagoger som är verksamma inom grundskolans, f-9- organisation för att lyfta fram deras uppfattning och syn på hur specialpedagogiken och specialpedagogerna genomför sitt uppdrag i perspektivet kring de styrdokument som anger uppdraget. I undersökningen visar det sig att specialpedagogernas uppdrag ser olika i ut i de organisationer och på de olika nivåer specialpedagogens arbetar. Att dessa uppdragsgivare organiserar specialpedagogernas uppdrag med olika resurser och förutsättningar visar på hur olika aspekter formar uppdraget ur ett praktiskt perspektiv där specialpedagogerna ser och viktar andra delar av uppdraget och kompetensen, t.ex. handledning, att kunna bättre bidra till en hållbar utveckling av specialpedagogisk verksamhet inom de olika system de verkar.

<p>Syftet med föreliggande studie är att få en inblick i sex pedagogers upplevelser och hantering av utagerande beteende, ta reda på vilket pedagogiskt synsätt som tycks råda hos de intervjuade pedagogerna, samt undersöka möjliga orsaker till varför utagerande beteende hos elever uppkommer och utvecklas. Som arbetssätt används semistrukturerade intervjuer. Enligt föreliggande författares tolkning visade resultatet av studien att pedagogerna upplevde att en god föräldrasamverkan är viktig i arbetet med utagerande beteende hos elever. Pedagogernas perspektiv och förhållningssätt gentemot eleverna varierade. Samtliga av de fyra special- och resurspedagogerna undervisade utifrån ett relationellt perspektiv då de ansåg det viktigt att skapa långsiktiga lösningar för eleven och utgå från relationen mellan hem- och skolmiljö. De två grundskolepedagogerna undervisade istället utifrån ett kategoriskt perspektiv då de ansåg att deras brist på tid och kompetens inom det specialpedagogiska området istället medförde kortsiktiga lösningar för eleven. Dock var alla respondenter överens om att specialpedagogisk inkludering i undervisningssituationen är positivt både för eleven och för dess omgivning. Samtliga av informanterna använder sig också av olika samtalstekniker och värderingsövningar för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. Informanterna och tidigare forskning delar en samstämd bild om att orsakerna till ett utagerande beteende kan vara många och svårbestämda, dock framkommer det att hemmiljön många gånger är en dominerande riskfaktor för uppkomsten av beteendeproblem. Definitionen av vad utagerande beteende innebär är också relativt samstämd medan emellertid forskningen visar ett betydligt bredare spektrum av uttrycket utagerande beteende. Kort kan definitionen beskrivas som ”stökigt” beteende med samarbets- och anpassningssvårigheter. Merparten av pedagogerna anser att undervisningen måste individualiseras och göras till ”en skola för alla”, men både de intervjuade pedagogerna och forskningen är relativt eniga om att praktiken ofta inte överensstämmer med teorin.</p>

Syftet med föreliggande studie är att få en inblick i sex pedagogers upplevelser och hantering av utagerande beteende, ta reda på vilket pedagogiskt synsätt som tycks råda hos de intervjuade pedagogerna, samt undersöka möjliga orsaker till varför utagerande beteende hos elever uppkommer och utvecklas. Som arbetssätt används semistrukturerade intervjuer. Enligt föreliggande författares tolkning visade resultatet av studien att pedagogerna upplevde att en god föräldrasamverkan är viktig i arbetet med utagerande beteende hos elever. Pedagogernas perspektiv och förhållningssätt gentemot eleverna varierade. Samtliga av de fyra special- och resurspedagogerna undervisade utifrån ett relationellt perspektiv då de ansåg det viktigt att skapa långsiktiga lösningar för eleven och utgå från relationen mellan hem- och skolmiljö. De två grundskolepedagogerna undervisade istället utifrån ett kategoriskt perspektiv då de ansåg att deras brist på tid och kompetens inom det specialpedagogiska området istället medförde kortsiktiga lösningar för eleven. Dock var alla respondenter överens om att specialpedagogisk inkludering i undervisningssituationen är positivt både för eleven och för dess omgivning. Samtliga av informanterna använder sig också av olika samtalstekniker och värderingsövningar för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. Informanterna och tidigare forskning delar en samstämd bild om att orsakerna till ett utagerande beteende kan vara många och svårbestämda, dock framkommer det att hemmiljön många gånger är en dominerande riskfaktor för uppkomsten av beteendeproblem. Definitionen av vad utagerande beteende innebär är också relativt samstämd medan emellertid forskningen visar ett betydligt bredare spektrum av uttrycket utagerande beteende. Kort kan definitionen beskrivas som ”stökigt” beteende med samarbets- och anpassningssvårigheter. Merparten av pedagogerna anser att undervisningen måste individualiseras och göras till ”en skola för alla”, men både de intervjuade pedagogerna och forskningen är relativt eniga om att praktiken ofta inte överensstämmer med teorin.

Syftet med studien var att undersöka vad specialpedagogisk kompetens innebär för speciallärare, specialpedagoger och lärare verksamma inom Komvux och Lärvux, samt hur utbildningen organiseras och genomförs för att göra studiesituationen tillgänglig för elever i behov av specialpedagogiska insatser. Studien utgår ifrån en kvalitativ ansats och halvstrukturerade fokusgruppsintervjuer tillämpades som datainsamlingsmetod. Fyra fokusgruppsintervjuer genomfördes i fyra olika kommuner, med totalt 15 respondenter. Insamlat material har analyserats utifrån teorin om KASAM, samt det relationella och kategoriska perspektivet. Resultatet visar att den mest betydelsefulla faktorn för att göra studiesituationen tillgänglig för vuxna elever i behov av specialpedagogiska insatser är respondenternas förmåga att bygga och bibehålla respektfulla relationer. Respondenterna genomför stödjande insatser för att göra studiesituationen hanterbar och begriplig, i syftet att öka elevers autonomi och stärka tilltron till den egna förmågan, genom att skapa struktur och tydlighet i studierna, erbjuda individuell handledning och stöd i studieteknik, samt tillhandahålla alternativa verktyg. Specialpedagogisk kompetens är starkt förknippad med pedagogens personliga egenskaper som innebär ett respektfullt för-hållningssätt, genuint intresse och engagemang i mötet med eleven. Den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara genom ett kollegialt lärande och respondenterna åtar sig ett omfattande ansvar över elevhälsofrämjande insatser för att tillgodose vuxnas behov, rätt till utbildning och därmed en andra chans. Utifrån resultatet kan en slutsats dras att respondenterna i sin profession har en nyckelroll i att utforma en meningsfull studiesituation för att vuxna elever ska uppleva en känsla av sammanhang.

Studiens syfte är att undersöka hur förskollärare beskriver arbetet med inkludering av alla barn i förskolan. Forskningsfrågorna lyder: Vad innebär ett inkluderande arbetssätt för förskollärare? och Vad berättar förskollärare om vilka förutsättningar och hinder de möter i arbetet med inkludering av alla barn? Forskningsresultatet framkom ur åtta semistrukturerade intervjuer med verksamma förskollärare från sex olika förskolor i Skåne. Studien har sin teoretiska utgångspunkt i de relationella och kategoriska perspektiven samt delar av hermeneutiken. Forskningsresultatet visar att när barn får vara delaktiga i utformningen av verksamheten där förskollärare tar tillvara på barnens tankar och idéer möjliggörs inkludering av alla barn. Vidare visar resultatet att när förskollärare litar på sin egen kompetens och använder olika strategier som att dela stora barngrupper i grupper med färre barn ökar deras möjligheter att se varje barn och möjliggöra för alla barn att bli inkluderade. Dessa strategier är betydelsefulla i arbetet med inkludering. I studiens diskussion diskuteras begreppen delaktighet och inkludering vilket utifrån förskollärarnas beskrivningar tolkas att delaktighet är en förutsättning för att inkludering ska kunna ske. Vidare diskuteras att god kommunikation i arbetslaget är centralt när verksamheten ska planeras, genom kommunikation är det möjligt att synliggöra varje barns behov.

Syftet med denna studie var att undersöka lärares föreställningar om undervisning av elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning i förskoleklass och i år 7-9. I vår strävan efter att förstå och studera föreställningar har vi valt en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som metod. Sammantaget har tolv semistrukturerade intervjuer genomförts. Insamlade data har presenterats under lämplig temarubrik med tillhörande underrubrik och analys har sedan gjorts med stöd av det relationella perspektivet, det kategoriska perspektivet och dilemmaperpektivet. Resultatet visade hur lärares kompetens, erfarenheter och inställning påverkar deras upplevelse av att undervisa elever med IF och hur vitt skilda upplevelserna kan vara. Vidare framkom i studien vad lärare ser som viktigt att tänka på i undervisning samt hur många lärare ser grundsärskolan som den plats där elever med IF får en undervisning anpassad efter deras behov. Betydelsen av stöd till lärare framträdde tydligt, därmed även speciallärarens/specialpedagogens betydelse för lyckad integrering eller inkludering av elever med IF. Inkluderingstanken måste synas i beslut, organisation och resursfördelning för att god undervisning och omsorg ska kunna existera.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd, hur pedagogerna arbetar för att inkludera barn i behov av särskilt stöd, samt vilka hinder som pedagogerna möter när det gäller det inkluderande arbetet i förskolan. Syftet har till stor del växt fram utifrån våra egna upplevelser där vi sett att alla barn inte alltid inkluderas i förskolans verksamhet. För att få svar på våra forskningsfrågor utgick vi från kvalitativa intervjuer i form av en semistrukturerad intervjuguide där sex förskollärare samt tre barnskötare intervjuades, alla verksamma i förskolan. Resultatet från de nio intervjuerna har analyserats med hjälp av det relationella samt det kategoriska perspektivet. Resultatet av vår studie visar att verksamma pedagoger definierar kategorin barn i behov av särskilt stöd på olika sätt. En del pratar om diagnoser och vissa om “andra svårigheter”. Flertalet av de intervjuade pedagogerna pratar om barn med behov av särskilt stöd och inte om barn som är i behov av särskilt stöd. Alltså beskrevs barnen utifrån deras svårigheter medan ett fåtal antydde på att svårigheter kan uppstå i situationer och att individuella anpassningar därefter behövs göras. Vidare visade resultatet på att individuella anpassningar kan vara svåra att göra då alla barn är olika och behöver olika sorters stöd, därav kan det vara svårt att hitta precis de anpassningar som behövs för att hjälpa barnet. Det visade sig finnas en del olika utmaningar i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. En del pedagoger uttryckte att de kände sig otillräckliga, att de hade brist på kunskap samt att de hade dåligt samvete. Några andra pedagoger ansåg att den stora utmaningen låg i hur extra resurser ska fördelas, det vill säga om resurser ska användas för hela barngruppen eller endast för ett specifikt barn. Pedagogerna nämner olika strategier som de använder sig av för att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Den mest dominerande strategin var att dela in barnen i mindre grupper, detta för att öka tryggheten och ge alla barn i den mindre gruppen lika stort utrymme att dels komma till tals och få stöttning av pedagogen. Andra strategier var att anpassa lärmiljön samt att anpassa undervisningen utifrån barnens behov.