Det huvudsakliga syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur culpabedömningen görs när barn och unga vållar personskada. Den allmänna culpabedömningen i 2 kap. 1 § SkL är inte tillämpbar på individer under 18 år varvid motsvarigheten återfinns i 2 kap. 4 § SkL och avser en skälighetsbedömning. Uppsatsen har behandlat hur gällande rätt tar sig uttryck på skadeståndsrättens område samt hur rättsläget såg ut innan skadeståndslagens ikraftträdande. Metoden är rättsdogmatisk. Rättsutredningen har visat att barn och unga under 18 år kan bli ersättningsskyldiga. Skadeståndet ska emellertid jämkas i den mån det anses vara skäligt. Motiven till skadeståndslagen uttrycker att barn över 15 år i princip bär fullt skadeståndsansvar vilket innebär att skadevållarens ålder har stor betydelse. Vårdnadshavares tillsynsansvar är väsentligt när det gäller barn i yngre åldrar varvid även barnets samtycke till lek kan vara problematiskt att bedöma. Brister vårdnadshavare i tillsynsplikten kan de ha agerat vårdslöst enligt 2 kap. 1 § SkL vilket kan medföra skadeståndsskyldighet. Ansvarsförsäkring utgör en central ståndpunkt vad gäller den skadelidandes rätt till skadestånd till följd av en inträffad skada.

Frågan om utvisning som straffrättslig påföljd är av högst aktuell och relevant karaktär, vilket diskuteras frekvent både ur ett politiskt perspektiv samt i media. Genom att undersöka olika faktorer som har betydelse för bedömningen av utvisning på grund av brott har syftet med uppsatsen varit att producera kunskap om hur frågan om utvisning i brottmål hanteras, med särskild hänsyn till vistelsetid och anknytning till Sverige. Med hjälp av en traditionell rättsdogmatisk metod är uppsatsens analys baserad på allmänt accepterade rättskällor. En viktig grundpelare i uppsatsen har varit migrationslagstiftningens utveckling ur ett historiskt perspektiv. Det har konstaterats att flera betydelsefulla lagändringar avseende bestämmelserna om utvisning på grund av brott successivt har gjorts genom åren. Uppsatsens analys påvisar att risken för fortsatt brottslighet samt brottets allvar tillsammans med beaktning av utlänningens vistelsetid och anknytning till Sverige är avgörande för domstolens bedömning av utvisning i brottmål.

Våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem som förekommer i det offentliga men framför allt bakom hemmets stängda dörrar. Det finns ett mörkertal vad gäller våldets omfattning eftersom många övergrepp aldrig anmäls på grund av rädsla. Våldet uttrycker sig såväl fysiskt som psykiskt, genom slag, sexuella övergrepp, kontrollutövande eller verbala kränkningar. Utsattheten förekommer i olika former där vissa kan anses mer utsatta än andra. De kvinnor som kommer till Sverige från andra länder för att leva med en man i Sverige kommer sällan med vetenskap om att mannen är våldsam, det visar sig senare. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka kvinnans möjligheter till ett fortsatt uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 16 § utlänningslagen (2005:716) när förhållande brustit på grund av mannens våld mot kvinnan. Metoden som har använts i denna undersökning är den rättsdogmatiska metoden där lag, förarbeten, praxis, ratificerad konvention samt doktrin studerats. Till en början förekommer en redogörelse för bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning, följt av de omständigheter som kan ge kvinnan rätt till fortsatt uppehållstillstånd när denna anknytning brustit på grund av mannens våldsutövande. Vidare berörs de internationella åtaganden som Sverige åtagit sig att följa och slutligen utreds det om Sverige erhåller rätt fokus vad gäller utredningen av rätten till fortsatt uppehållstillstånd för våldsutsatta. Av resultatet framgår att kvinnan har möjligheter till fortsatt uppehållstillstånd enligt bestämmelsen i 5 kap. 16 § första stycket 2 UtlL, men att denna tillämpning ställer ett strikt beviskrav på kvinnan.

No description available.

Denna kunskapsöversikt syftar till att skapa en överblick över vad som kännetecknar forskning om kooperativt lärande inom religionskunskap internationellt samt hur kooperativt lärande kan bidra till svensk religionskunskap i ett pluralistiskt samhälle. De behandlade frågeställningarna är: Vad kännetecknar forskning om kooperativt lärande i religionskunskapen? Hur används kooperativt lärande i religionskunskapen? På vilket sätt kan tillämpningen av kooperativt lärande i religionskunskapen bidra till det pluralistiska samhället vi befinner oss i idag? För att besvara dessa frågeställningar genomfördes en systematisk litteraturstudie i ERIC ProQuest och Primo-databaserna, där 11 vetenskapliga artiklar kartlades och analyserades. Resultaten från kunskapsöversikten indikerar att kooperativt lärande, genom metoder som delade diskussioner och gruppsamarbete positivt påverkar och främjar religionskunskapen inom ett pluralistiskt samhälle. Trots vissa hinder som särskilt relaterar till elevers preferenser visar resultaten att kooperativt lärande har en övergripande positiv inverkan. De analyserade artiklarnas resultat framställdes främst genom både kvalitativa och kvantitativa metoder (Mixed Method Research). Sammanfattningsvis understryker denna kunskapsöversikt potentialen hos kooperativt lärande att stödja och berika religionskunskapen i en värld kännetecknad av mångfald och pluralism.

Uppsatsens syfte är att utreda domstolens möjligheter och skyldigheter vad gäller processledning kring alternativa brottsrubriceringar. Ämnesvalet aktualiserades genom den så kallade snippadomen från mars 2023. I uppsatsen presenteras och tolkas de två paragraferna av intresse, 30 kap 3 § och 46 kap 4 § st 2 rättegångsbalken. Detta görs för att utröna vad gällande rätt är när det handlar om lämpligheten i att processleda kring alternativa rubriceringar. Genom HD:s avgörande i snippadomen konstateras att det finns en skyldighet att processleda i specifika situationer vilket analyseras vidare i uppsatsen. Författaren kommer fram till att lämpligheten att processleda är mer vidsträckt och formulerar en egen modell för när sådana situationer föreligger. Enligt modellen är det lämpligt att domstolen processleder åklagaren i de fall det inte är otänkbart att den alternativa rubriceringen faller in under samma gärningsbeskrivning. Uppsatsen utreder även frågan kring barn som målsäganden i kontexten av processledning och det förs en diskussion där olika rättigheter för barn tas upp och vägs mot den tilltalades rättigheter. Slutsatsen blir att det borde införas en skyldighet att processleda när målsäganden är ett barn. Skyldigheten är dock beroende av om det utifrån de ovanbeskrivna förutsättningarna bedöms vara lämpligt att processleda. Vidare presenteras snippadomen mer ingående i syfte att belysa konsekvenserna av en missad processledning. Avslutningsvis görs en analys av hur den framtida rättstillämpningen kommer se ut efter avgörandet. Genom att den av HD konstaterade skyldigheten är så pass specifik menar författaren att det inte föreligger någon större risk för att underrätterna kommer bli alltför aktiva vid framtida rättegångar.

Beviskravet i brottmål för att en fällande dom ska kunna meddelas formuleras som ställt utom rimligt tvivel. Detta beviskrav är inte föreskrivet genom rättegångsbalken (1942:740) eller annan lämplig författning, utan har i stället utvecklats genom praxis. Ställt utom rimligt tvivel uttalades av HD för första gången i NJA 1980 s. 725. I avgörandet fastställde HD att det krävdes vara ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till brott för att kunna dömas och att i det aktuella målet fanns betydande utrymme för sådant tvivel. Åtalet ogillades således. Efter NJA 1980 s. 725 har denna formulering av beviskravet fortsatt att tillämpas av domstolarna och accepterats inom doktrinen. Även om formuleringen etablerades för över fyrtio år sedan saknas en vedertagen uppfattning av dess innebörd. Förevarande uppsats har därför bland annat haft i uppgift att undersöka beviskravet och dess formulering i syfte att försöka nå en närmare precisering av begreppet. Uppsatsen åsyftade även att granska huruvida beviskravet är konstant eller differentierat i den meningen att somliga faktorer kan inverka på dess nivå. För att uppnå uppsatsens syfte och besvara dess frågeställningar har den rättsdogmatiska metoden tillämpats. Varför en annan eller ytterligare metoder inte tillämpats grundar sig i att uppsatsens ändamål görs inom ramen för den rättsdogmatiska metoden. Det vill säga, avsikten är att systematisera, sammanställa och redogöra för gällande rätt, inte att analysera de lege ferenda. Arbetet baseras huvudsakligen på vad som framkommit av praxis och doktrin. Genom att Peczeniks rättskällelära har företagits i uppsatsarbetet har slutsatserna främst baserats på vad som framkommer av prejudikat, med anledning av att de utgör en viktigare rättskälla enligt rättskälleläran. Nyckelord: Beviskravet, utredningens robusthet, utredningskravet och alternativa hypoteser.

No description available.

No description available.

No description available.