Rätten att bli bortglömd uppstod under 2014 i.o.m. EU-domstolens avgörande, Costeja mot Google. Rättigheten i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (GDPR) blev under 2018 lag i samtliga 28 EU-länder. En av de viktigaste förändringarna via GDPR är den breda definitionen av personuppgifter. Under GDPR kan alla data som identifierar en person betraktas som personuppgifter. Biometriska data, genetiska data och data som rör enskildas kulturella eller ekonomiska aspekter ligger nu inom lagens område. Rätten att bli bortglömd stadgas i art. 17 GDPR och har medfört nya spelregler angående den enskildas integritet på internet. Syftet med GDPR är huvudsakligen att stärka individers befintliga rättigheter och se till att enskilda får mer kontroll över sina personuppgifter, men också att harmonisera EU:s regler om skydd av personuppgifter och därmed skapa affärsmöjligheter och främja innovation. GDPR är en besvärlig och svårtolkad uppsättning av bestämmelser att tillämpa. Ur den registrerades perspektiv är det viktigt att behandlingen sker korrekt från första början. Den stödjande och rådgivande rollen hos datainspektionen är således av stort värde, då kränkningar sällan kan läkas i efterhand. Det åligger den personuppgiftsansvariga att, i varje enskilt fall när den registrerade utövar rättigheten att bli bortglömd, bedöma om personuppgiften ska raderas eller inte. Personuppgiftsansvariga företag har dock ett eget intresse att begränsa tillämpningsområdet angående rättigheten, då sökresultatens träffsäkerhet minskar när rättigheten tillämpas. Det kan härav frågas om det verkligen är förmånligt att personuppgiftsansvariga företag utgör den s.k. första ”instansen” eftersom dessa organisationer kan anses vara partiska. Ett effektivt rättsmedel, i enlighet med art. 47 i rättighetsstadgan, utgör en vital del av att säkerställa att rätten att bli bortglöm. Detta arbete granskar och ifrågasätter om ett s.k. effektivt rättsmedel föreligger i Sverige.  Bestämmelser om riksdagens överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet stadgas i svensk grundlag. Enligt grundlagen kan riksdagen inom ramen för samarbetet överlåta beslutanderätt som inte rör principer för statsskicket. Det är ostridigt att svenska offentlighetsprincipen utgör en av principerna för det svenska statsskicket. Det är även ostridigt att Sverige som medlem i EU fullt ut ska följa EU-rätten. Yttrandefriheten och den personliga integriteten är grundlagsskyddade rättigheter och kan ibland utgöra varandras motsatser. Yttrandefriheten skyddar våra demokratiska rättigheter att få yttra oss och ta del av information, medan rätten till personlig integritet skyddar oss från att inte förekomma i sammanhang där vi inte vill delta. GDPR stadgar att rätten till radering inte får strida emot bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet. Detta arbete reder ut förhållandet mellan rätten att bli bortglömd och grundlagarna angående yttrande- och informationsfrihet samt offentlighetsprincipen.  GDPR gäller för alla organisationer, överallt i hela världen som behandlar personuppgifterna för EU-medborgare. En fråga som har uppstått är hur långt räckvidden rätten till radering sträcker sig. Det finns en oro att rätten bara är värt någonting om den gäller universellt. Annars blir den enskildas förflutna lätt synlig, trots att hen utnyttjat rätten till radering, för amerikanska kollegor eller till och med av en EU-medborgare som kan förfalska sin IP-adress till ett land (en domän) utanför EU. En viktig aspekt som detta arbete analyserar är således om andra länder utanför EU har gjort någon form av inkorporering angående rättigheten eller om åtminstone samhället har ansett att rätten att bli bortglömd borde föras in i deras rättsordning. / The right to be forgotten was established in EU law in 2014 through the ruling of the European Court of Justice, Costeja v. Google. The right to be forgotten, expressed in article 17 GDPR, instantly became law in all 28 EU countries in 2018. One of the most important changes introduced through GDPR is the wider definition of personal data. Under GDPR any data that identifies a person may be considered personal data. Biometric data, genetic data, and data relating to individuals’ cultural or economic aspects are now within the scope of the law. The purpose of GDPR is primarily to strengthen the existing rights of individuals and to ensure that individuals gain more control over their personal data, but also to harmonize EU privacy rules and thereby create business opportunities and promote innovation.  GDPR’s provisions are difficult to interpret and apply. From the perspective of the registrant it is important that the treatment is done correctly from the beginning. The supportive and advisory role of the Swedish Data Protection Authority is of great importance since violations can rarely be healed afterwards. It is the responsibility of the data controllers for personal data in each case, when the registered person exercises its right to be forgotten, to determine if the personal data is to be deleted or not. Data controllers, as are companies, have their own interest in limiting the scope of the right to be forgotten, as the search results accuracy decreases when the right applies. Is it really beneficial to have companies as data controllers to constitute a so-called first “instance” when these organizations can be considered biased? An effective remedy is a vital part as ensuring that the right to be forgotten works. This work is a study of the so-called effective remedies in Sweden.  According to the Swedish Constitution the parliament may within the framework of the cooperation, transfer decision-making rights that do not relate to state institutions principles. It is unequivocal that the Swedish principle of public access to official records is one of the principles of Swedish state affairs, but it is also unequivocal that Sweden as a member of the EU must fully comply with EU law. Freedom of expression and personal integrity are constitutional rights and can sometimes constitute each other's opposites. Freedom of expression protects our democratic right to express ourselves and share information, while the right to personal privacy protects us from appearing in context where we don’t want to participate. GDPR recommends that the right to erasure should not violate rules on freedom of expression. This thesis clarifies the relationship between the right to be forgotten and the principles of freedom of opinion and information in Swedish law, as well as the publicity principle.  GDPR applies to all organizations, all over the world, which process personal data for EU citizens. A question that has arisen is how far the scope of the right to erasure extends. There is a concern that the right is only worth anything if it applies universally. Otherwise, the individual's past becomes easily visible, prone to using the right to delete, for American colleagues or even by a EU citizen who can forge his IP address to a country (a domain) outside the EU. An important aspect that this thesis analyzes is whether other countries outside the EU have made any kind of incorporation of the right to be forgotten or if society at least has considered if the right to be forgotten should be incorporated in their legal order.

Denna uppsats behandlar likt rubriken antyder gränserna för en aktieägares talerätt vid klander av bolagsstämmobeslut. Ledning och problemformuleringar tas till stor del från en, under uppsatsens skrivande, pågående domstolstvist mellan Bure Equity AB och Rushrail AB. Uppsatsen behandlar bland annat hur en aktieägares talerätt kan påverkas av: överlåtelseförbehåll, avförande ur aktieboken, retroaktivt införande i aktieboken efter tidigare avförande, och möjligheterna att erkännas talerätt genom en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL.   Undersökningen konstaterar att: överlåtelseförbehåll i allmänhet, och hembudsförbehåll i synnerhet, kan påverka talerättens gränser då hembudsförbehållets passiviserande verkan kan påverka aktieägarlegitimationen, avförande ur aktieboken utan anmälan från ny aktieägare inte ska kunna påverka aktieägarlegitimationen vilket innebär att talerättens gräns inte heller ska påverkas, retroaktivt införande i aktieboken inte ska påverka talerättens gränser, och att möjligheterna till en analog tillämpning av 7 kap. 50 § andra meningen ABL är mycket begränsade.   Majoriteten av uppsatsen är skriven i väntan på dom från HD.

Rätten till nödvärn finns för att särskilda intressen i samhället ska skyddas. Brott som begåtts i nödvärn anses vara försvarliga och rättssystemet medger att undantag kan tillåtas, men endast med hänsyn till behov och proportionalitet som genomsyrar det svenska rättssystemet. Nödvärnsrätten som den ser ut idag är dock inte helt problemfri, utan svårigheter i tillämpningen kan uppstå. Exempel på det sistnämnda är rätten till nödvärn vid brott i nära relationer. Det som huvudsakligen är problematiskt är sakförhållandet att brottsoffer i nära relationer inte sällan är uteslutna från skyddet som nödvärnsregleringen är avsedd att ge. Skyddets begränsade omfattning beror inte nödvändigtvis enbart på nödvärnsregleringens utformning, utan kan många gånger vara en effekt av de särtypiska brottsomständigheterna i nära relationer. Nödvärn som ansvarsfrihetsgrund finns för att skydda ett intresse som anses vara värt att försvara. Ordinärt straffbara gärningar blir istället försvarliga i nödvärn och detta skydd tillfaller envar. Brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer kan av olika anledningar många gånger ej nyttja denna nödvärnsrätt. Med detta som utgångspunkt är syftet med denna uppsats att utreda om det finns ett behov att ändra nödvärnsregleringen för att bättre skydda brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer.

Syftet med den här uppsatsen är att utreda vad hybrida missmatchningar är och hur dessa används av företag för att skatteplanera. År 2013 fick OECD ett uppdrag av G20-länderna som syftade till att motverka internationell skatteflykt. Arbetet går under namnet BEPS. En del av arbetet med BEPS är att neutralisera effekterna av hybrida missmatchningar. Hybrida missmatchningar innebär att multinationella företag utnyttjar asymmetrier i staters skattesystem i syfte att t.ex. erhålla dubbla avdrag eller göra avdrag för en kostnad utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning. BEPS resulterade i 15 åtgärdspunkter med tillhörande rekommendationer varav åtgärdspunkt 2 handlar om att motverka hybrida missmatchningar. Syftet är att neutralisera de skattemässiga effekterna av dessa. För att det ska vara möjligt krävs ändringar i staters nationella lagstiftning och OECD:s modellavtal. Därför har Finansdepartementet under sommaren 2017 lagt fram en promemoria, Nya skatteregler för företagssektorn, som grundar sig på rekommendationerna från BEPS-projektet. Promemorian består bl.a. av ett avdragsförbud för ränteutgifter vid vissa gränsöverskridande situationer för företag som är i intressegemenskap. Förslaget är tänkt att träffa två situationer, dels när företag gör avdrag för samma utgifter två gånger, dels när avdrag medges utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning. Vissa av de åtgärdspunkter som OECD presenterade i och med BEPS-projektet kräver ändring i modellavtalet och staters bilaterala/multilaterala dubbelbeskattningsavtal. Som ett led i BEPS-projektet har även ett förslag om ett multilateralt skatteavtal lagts fram. Eftersom avdragsförbudet syftar till att antingen neka avdrag eller ta upp en inkomst till beskattning, som egentligen inte skulle ha tagits upp, är frågan om modellavtalet och staters skatteavtal skulle tillåta detta. De flesta skatteavtal som Sverige ingått bygger på modellavtalet. Modellavtalet och dess tillhörande kommentarer anger inget hinder mot att avdrag nekas eller att inkomster tas upp till beskattning. Rätten till avdrag regleras i nationell lagstiftning.  Globaliseringen har resulterat i att det inte längre är möjligt för stater att utveckla sina skattesystem utan att ta hänsyn till andra stater. Det behövs ett enhetligt skattesystem i syfte att motverka företags skatteflykt genom hybrida missmatchningar. Därför är det föreslagna avdragsförbudet en del i att implementera BEPS i svensk lagstiftning och i längden att skapa ett mer enhetligt skattesystem i världen.

Parallellt med den svenska regleringen av arv förekommer rättsformeln förmånsförvärv av livförsäkringsersättningar. I svensk arvsrätt har bröstarvingar, avkomlingar till den avlidne, bästa arvsrätten. Under vissa förutsättningar kan emellertid en efterlevande make erhålla arv före bröstarvingarna som då istället blir efterarvingar. Arv till en efterlevande make utgår i regel med fri förfoganderätt, vilket innebär att en efterarvsrätt för bröstarvingarna aktualiseras. Detta medför att en kvotandel av arvet efter den först avlidne tilldelas dennes arvingar vid den efterlevandes frånfälle. Inte sällan erhåller även den efterlevande maken medel från livförsäkringar i egenskap av förmånstagare. Diskussion har här uppstått huruvida en sekundosuccession till förmånsförvärvda ersättning kan anses föreligga. Inom området återfinns prejudikatet NJA 1975 s. 302 som anger en presumtionsregel som anför att en sekundosuccession i enlighet med arvsrättsliga regler skall presumeras, om inte omständigheter talar för annat. Frågan ställs på sin spets när särkullbarns rätt debatteras, eftersom dessa i regel utfår sitt arv direkt och således inte blir efterarvingar i efterlevande makens bo. Ytterst blir följaktligen spörsmålet huruvida en försäkringsrättslig efterarvsrätt är avhängig en konkret efterarvsrätt enligt ärvdabalken eller kan uppkomma med hänsyn till övriga arvsrättsliga principer. Rättsområdet får anses utgöra något av en juridisk gråzon, då det föreligger förhållandevis lite vägledning att tillgå. Till följd av detta får doktrin en tämligen stor betydelse i frågan. Vid beaktande av HDs ställningstagande i rättsfallet ovan avseende den arvsrättsliga reglering som föreligger, samt förarbeten av denna torde emellertid en efterarvsrätt till försäkringsmedel kunna föreligga för samtliga bröstarvingar.

No description available.

No description available.

Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) framgår det att vårdslöshet är den lägsta gränsen för att skadeståndsskyldighet ska kunna utdömas. Det står därmed klart att skadan måste ha orsakats av vårdslöshet för att skadeståndsskyldighet ska inträda, men ur SkL utläses ingen vidare förklaring hur vårdslösheten ska bedömas. SkL är en generell författning, var förrättstillämparen har tolkningsutrymme och förfarandet baseras till stor del på rättspraxis.Enligt 1 kap. 1 § SkL är lagen tillämplig i inom- och utomobligatoriska förhållanden. Begreppet culpa uppfattas på olika sätt beroende på vad omständigheterna är i det enskildafallet. Det återfinns således inte en klar definition av vad culpa innebär och det föreligger därmed tolkningssvårigheter vid bedömning av huruvida ett agerande varit vårdslöst eller inte. I en situation kan ett agerande anses som oaktsamt, medan samma beteende i en annansituation kan bedömas vara aktsamt eftersom omständigheterna skiljer sig åt. Inte minst skiljer sig bedömningen väsentligen åt i inom- och utomobligatoriska förhållanden. En tolkningssvårighet som uppstått är vad som ska anses vara oaktsamt vid ett kontraktsbrott. Det finns rättspraxis på området där Högsta domstolen (HD) uttalat att kontraktsbrottet inte är tillräcklig grund för oaktsamhet. HD hävdar att det är handlingarna som lett fram till kontraktsbrottet och skadan som ska anses vara vårdslösa för att skadestånd ska utdömas. Däremot råder det skilda åsikter både i juridisk litteratur och hos sakkunniga om HD har rätt i sin bedömning. Vissa delar HD:s uppfattning, medan andra anser att det faktiska kontraktsbrottet är tillräckligt för att vårdslösheten ska anses bevisad. Bedömningen av culpöst agerande tar avstamp i två förhållningssätt; handlingsnormsgrundade- och fria culpabedömningar. HD:s domskäl i rättsfallet NJA 2011 s.454 är ett typfall när den fria culpabedömningen användes för att avgöra frågan om enhyresgäst hade agerat culpöst eller inte, däremot har domen kritiserats. Rättsfallet harresulterat i att en del sakkunniga har ställt sig frågan om den fria culpabedömningen har fåtten utvidgad roll vid rättstillämpningen. Skiljaktigheterna är en följd av att den friaculpabedömningen, som härstammar från den utomobligatoriska delen av skadeståndsrätten,applicerades på en inomobligatorisk relation. Eftersom det inte återfinns någon mall för hurculpabedömningen ska göras, varken när den är handlingsnormsgrundad eller fri, är culpöstagerande i avtalsförhållanden ett ämne som ger upphov till diskussion

No description available.

No description available.