I tvistemål ska domstolen upprätta en sammanställning över parternas talan. Arbe­tet med sammanställningen är tänkt att underlätta klargörandet av parternas ta­lan, i syfte att få en klar och korrekt bild av tvisteläget i ett tidigt skede av pro­ces­sen. Under de intervjuer som jag höll i början av uppsatsarbetet framkom emel­ler­tid att en uppfattning bland ombud som arbetar med kommersiella tviste­mål är att sammanställningar även används för andra ändamål än som ett verktyg vid för­be­redelsen. Ombuden berättade att domstolar ibland låter en samman­ställ­ning fun­gera som avgörande eller betydelsefullt beslutsunderlag vid bedöm­ningen av om en omständighet har åberopats tidigare under målets handläggning, antingen vid en tillämpning av preklusionsreglerna eller vid prövning av över­klaganden i högre instans.  I uppsatsen utreder jag vilken betydelse sammanställningen har vid en pre­klusions­bedömning och vid avgörandet av saken, samt hur arbetet med samman­ställningen under förberedelsen ska gå till. Uppsatsen inleds med en genom­gång av vissa grundläggande element vid förberedelsen i tvistemål, följt av en diskuss­ion om vad en sammanställning bör innehålla, vem som ska upprätta den och när den ska upprättas. Den mest omfångsrika delen av uppsatsen rör samman­ställning­ens betydelse vid en preklusionsbedömning. Centralt i denna del är undersök­ningen av vilket material som domstolen ska använda för att bedöma om en om­ständighet är ny i målet. Därefter analyseras vilken roll sammanställningen kan och bör ha när domstolen ska avgöra saken genom dom, samt vilka möjligheter en domstol har att, utan lagstöd, fatta ett processuellt beslut om att låta samman­ställ­ningen fungera som beslutsunderlag när det ska avgöras om en omständighet är ny. Utredningen avslutas med en jämförelse av hur reciten i skiljeförfarande används i skiljemål och vilken betydelse den tillmäts. Slutsatsen är sammantaget att en sammanställning inte kan anses ha någon annan betydelse än som ett verktyg under förberedelsen. Det är en domare, före­trädesvis referenten, som ska upprätta sammanställningen. Sammanställningen kan med fördel innehålla även andra uppgifter än parternas yrkanden och grunder, till exempel uppgift om bevis och en bakgrundsbeskrivning av tvisten. Samman­ställningen ska upprättas successivt under förberedelsens gång och bör skickas ut till parterna i god tid före huvudförhandlingen. Det finns inget stöd i rättskäl­lorna för att sammanställningen kan användas som avgörande eller bety­delsefullt besluts­underlag vid nyhetsbedömningen när det är fråga om preklusion. Därutöver hindrar RB 17:2 att sammanställningen används som underlag för domen. Det är inte heller lämpligt att rätten utgår från den när avgörandet ska beslu­tas, eftersom målet kan ha förändrats under huvudförhandlingen. Min bedöm­ning är att det inte heller är möjligt för domstolen att fatta ett processuellt beslut om att låta samman­ställningen ersätta inlagorna vid en bedömning av om en omstän­dighet är ny. I skiljeförfarande har reciten däremot stor betydelse; den kan användas som underlag för skilje­domen. Med hänsyn till de skillnader som finns mellan skilje­förfarande och domstols­processen, och med hänsyn till att ändamålen bakom en recit i skilje­förfarande skiljer sig från ändamålen bakom sammanställ­ningen i all­män domstol, kan det dock inte anses vara möjligt för domare i allmän domstol att hämta väg­ledning från det skiljemannarättsliga området i frågan om sammanställ­ningens betydelse i allmän domstol. / In civil cases, the court is obligated to draw up a compilation of the parties’ respec­tive actions. The purpose with drawing up a compilation is to facilitate the clari­fi­cation of the parties’ actions, in order for the court to get a clear and correct view of the dispute at an early stage of the proceedings. However, when interviewing counsels working with commercial cases amenable to out-of-court settlement, it emerged that a perception among these persons is that compilations are also used for other purposes than as an aid during the preparatory proceedings. The counsels’ stated that courts sometimes use compilations as a decisive or significant basis for decision making when deciding whether a circumstance has been invoked earlier in the proceedings, either when applying the rules of preclusion or when reviewing appeals.  In this thesis, I investigate what role a compilation has when deciding if a circum­stance shall be precluded and when deciding the case, as well as how the court’s work with the compilation should be performed. The thesis begins with a review of certain basic elements in the preparatory proceedings of civil cases, followed by a discussion regarding what a compilation should contain, who should draw it up and when it should be drawn up. The most extensive part of the thesis concerns what role the compilation has when the court is to decide if a circum­stance shall be precluded. Central to this part is the analysis regarding what mate­rial the court shall use when assessing whether a circumstance has been in­voked earlier in the proceedings. Thereafter follows an analysis concerning what role a compilation can, and should, have when the court is to decide the matter by judge­ment, and what the possibilities are for the court to, without support in legis­lation, make a decision with the meaning that the compilation should be used as decision basis when deciding whether a circumstance is new. The thesis is concluded with a comparison of how the recital is used in commercial arbitration and what role it plays in such proceedings.  The aggregative conclusion is that a compilation plays no other role than as a tool during the preparatory proceedings. It is a judge, preferably the reporting judge, who is to draw up the compilation. The compilation may advantageously also contain other information than the parties’ claims and cause of action, for example information about evidence that will be presented and a description of the dispute. The compilation shall be drawn up successively during the preparatory proceedings and should be sent out to the parties well before the main hearing. I find no support in the sources of law that allows for the compilation to be used as a decisive or significant basis for decision making when assessing if a circum­stance is new and therefore should be precluded. Moreover, chapter 17, section 2 of the Code of Judicial Procedure prevents the compilation from being used as a basis for the judgement. Neither is it appropriate for the court to proceed from the compilation when the matter is to be decided, as the case may have changed during the main hearing. My assessment is that it is not possible for the court to make a procedural decision to have the compilation replace the submissions when assessing whether a circumstance is new. In commercial arbitration, on the other hand, the recital is of great importance; it can be used as a basis for the arbitra­tion award. However, in view of the differences between arbitration and judi­cial proceedings, and in view of the fact that the purposes of a recital in com­mercial arbitration differ from the purposes with a compilation in judicial proceed­ings, it cannot be considered possible for a judge to obtain guidance from the field of arbitration in the matter of what role the compilation plays in a judicial proceed­ing.

Sedan införandet av ny lagstiftning 2004 blev det möjligt att bilda tredimensionella fastigheter i Sverige och intresset har därefter gradvis ökat, dock har utbredningen av denna typ av fastighet inte mött förväntade nivåer. Anledningarna till denna utveckling har i största sannolikhet många bakomliggande orsaker som behöver utforskas. Detta arbete ämnar dock fokusera på att utreda hur lagstiftningen för 3D-fastighetsbildning påverkar utbredningen av dessa fastigheter i landet ur perspektivet av de förrättningslantmätare som tillämpar den praktiskt. Varför lagstiftningen i sig bör granskas är en fråga som härstammar i propositionen till Riksdagen där steg togs för att avsiktligt begränsa möjligheterna att bilda 3D-fastigheter. Detta med grund i en oro för en potentiellt skadlig uppsplittring av befintligt fastighetsbestånd vilket skulle medföra en ökad ekonomisk belastning för samhället.  Studien riktade sig till förrättningslantmätare med erfarenhet av att tillämpa lagstiftningen och innefattade både intervju- och enkätstudier i förhoppning att kunna besvara frågeställningen med samlade kvantitativa och kvalitativa data. Tre intervjuer planerades och genomfördes, transkriberades, sammanfattades och bildade sedan stomen för utormningen av enkätstudiens frågeställningar i ämnet. Den digitala enkäten distribuerades till samtliga kommunala Lantmäterimyndigheter och genom kontakt med Kundcenter till en statlig Lantmäterimyndighet. 36 svar inkom, efter applicering av inklusions- /exklusionskriterier kunde 32st svar användas som grund för enkätstudien av arbetets frågeställning.  Resultatet både kvalitativt och kvantitativt, visar att en betydande minoritet av FLM som tillämpar lagen, menar att lagstiftningen i dess nuvarande utformning bidrar till att hämma utbredningen av 3D-fastigheter i Sverige. En stor majoritet menar att det är riktigt att denna fastighetsbildningsåtgärd ska vara sekundär till traditionella metoder, då bestämmelsen i 3:1 3st FBL hindrar en skadlig uppsplittring av det befintliga fastighetsbeståndet samt bildningen av onödigt komplexa fastigheter där behovet kan tillgodoses med traditionella metoder. Gällande 3:1a FBL ansåg en dryg femtedel av respondenterna att något eller några av villkoren i paragrafen var för restriktiva. I kvalitativa data framgick mycket kritik mot finansieringsvillkoret. Utöver detta fanns att marknadens låga intresse samt aktörernas skepsis och okunskap var de största faktorerna som hämmar utbredningen av 3D- fastigheter ur målgruppen för studiens perspektiv. Dessutom att en stor brist på praxis för tillämpning av lagen rådde vid studiens genomförande. / In 2004 it became possible to form three-dimensional real property in Sweden through the introduction of new law. The interest has ever since gradually increased, however the spread of this new form of real property has not met the expected level of prevalence yet as of today. There is high probability that the reasons for this development have many underlying causes that need to be explored. This thesiswork aims to focus on investigating how the afformentioned law affects the prevalence of 3D real property in the country through the perspective of the land surveyors who use it in practice. Why the law in itself should be explored is a question stemming from the proposition to the Swedish parliament where steps were taken to intentionally limit the possibilities to found 3D real property. This was founded in a worry of a potentional damaging fragmentation of the existing Swedish real property stock, which in turn would cause an increased economic strain on society at large.  The study was directed to landsurveyors with practical experience in the application of this law and it included both interview and survey studies in hopes of answering the questions put with compiled quantitative and qualitative data. Three interviews were planned and executed, transcribed, summarized and used to create the coming survey questionnaire on the subject. The digital survey was distributed to every municipal landsurveying offices as well as one national landsurveyor through customer center. 36 answers were received. After the application of the criteria for inclusion and exclusion 32 answers were assessed fit to be used for the survey study to answer the questions of the thesis work.  The results both qualitative and quantitative show a conciderable minority of the landsurveyors who apply the law think it contributes to inhibit the spread of 3D real properties in Sweden. A vast majority think that the measure of founding 3D real property should be secondary to traditional methods is proper, since the law prevents a damaging fragmentation of the existing Swedish real property stock, as well as the foundation of unnessesarily complex real property where the needs can be met through simpler traditional methods. In the case of paragraph 3:1a FBL an ample fifth of the respondents considered one or more of the terms it contains to be overly restrictive. Apart from this it was found that the scarce interest from the market as well as the skepcism and ignorance of its actors were the greatest factors that limit the spread of 3D real property according to the respondents and that a shortage of praxis for the appliance of the law prevailed at the time of the study.

I Sverige pågår en intensiv debatt om organiserad brottslighet och dess förmåga att hota vittnen till tystnad. Denna debatt kretsar huvudsakligen kring straff- och processrättsliga aspekter och saknar ett konstitutionellt rättighetsperspektiv avseende statens skyldigheter att skydda människor under dess jurisdiktion. På så vis förbigår debatten de dramatiska förändringar som skett i det svenska konstitutionella landskapet under senaste tre årtiondena. Förändringar som till stor del varit ett resultat av en europeisering av den svenska rätten och bidragit till att enskildas fri- och rättigheter stärkts. Mot bakgrund av detta analyseras i denna uppsats de åtgärder som finns till skydd för vittnen i svensk rätt. I centrum för analysen står rätten till liv enligt art. 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och därmed förbunden rättspraxis. I uppsatsen presenteras inledningsvis hur vittnenas ställning, skyldigheter och rättigheter ser ut i svensk rätt. Därefter presenteras och analyseras innehållet i rätten till liv såsom den finns inskriven i art. 2 EKMR, inklusive en genomgång av den praxis som är mest relevant i fråga om vittnesskydd. De svenska vittnesskyddsåtgärderna analyseras därefter i ljuset av denna praxis, med fokus på om åtgärdernas är fullt förenliga med de krav som ställts i Europadomstolens praxis. Dessutom tillkommer en kort analys av huruvida systemet erbjuder ett tillräckligt skydd utifrån den hotbild som idag finns mot vittnen och andra bevispersoner i Sverige. I korthet finner denna analys att art. 2 EKMR innehåller en tämligen begränsad skyldighet för staten att aktivt agera för att skydda vittnen och andra hotade bevispersoner. De svenska regleringarna lever i huvudsak upp till denna skyldighet, eftersom staten tillsett att det finns straffrättslig lagstiftning på plats, samt genom dess operativa/praktiska åtgärder i form av personsäkerhets- och sekretessarbete. Det finns dock utrymme för förbättringar, särskilt i fråga om allvarlig men icke-organiserad brottslighet, såsom viss ungdomsbrottslighet, våld i nära relationer och hedersvåld. Delar av de författningar som reglerar personsäkerhetsarbetet kan behöva förändras för att dessa grupper ska tillförsäkras ett ändamålsenligt skydd, som fullt lever upp till de krav som ställs enligt art. 2 EKMR. Det finns också anledning att stärka upp de processuella garantierna för vittnen och andra bevispersoner som ansöker om personsskyddsåtgärder. / There is an ongoing and quite intense political debate regarding criminal gangs threatening witnesses to silence in Sweden. This debate has mainly focused on criminal and procedural law, lacking a constitutional perspective regarding the obligation of the state to protect people under its jurisdiction. As such the discussion also ignores some dimensions of the dramatic changes to the Swedish constitutional landscape that have taken place during last three decades. These changes, to a large extent results of Europeanization have meant that the constitutional rights and freedoms of individuals have been strengthened. Against this background, this thesis intends to analyze the system in place to protect witnesses in Sweden, from a modern constitutional perspective. Regarding the disposition of the thesis, firstly it presents the situation for and responsibilities of witnesses, as well as the regulations of measures that are meant to protect them. This is followed by a brief introduction to the contents of the right to life as it is enshrined in the European Convention on Human Rights (ECHR) and a presentation of the most relevant case law from the European Court of Human Rights pertaining to witness protection. The Swedish system for protecting witnesses is then analyzed in light of aforementioned case law.  Lastly the thesis opens up for an analysis of deficiencies within the Swedish system, specifically in regard to compliance with the demands that are contained within the ECHR and whether the system is adequate considering the situation for witnesses. In summary this analysis finds that art. 2 ECHR contains a fairly limited obligation for states to protect witnesses and other persons who have been threatened because they have provided information to the judicial system. The Swedish measures mainly live up to that obligation. There is however room for improvement, especially regarding serious but non-organized crime, such as domestic violence, honor crimes and some forms of juvenile delinquency. There is also a need to strengthen the procedural safeguards for witnesses applying for protection.

I den här uppsatsen analyseras den rättsliga grunden som möjliggör för polisen att behandla personuppgifter i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Till att börja med konstateras att begreppet personuppgifter kan avse i princip alla uppgifter som går att hänföra till en person. När sådana uppgifter samlas in kan de utgöra ett intrång i rätten till personlig integritet, antingen till följd av uppgifternas karaktär som känsliga, eller att uppgifterna tillsammans visar på hur den enskilda lever sitt liv. Den personliga integriteten skyddas både i RF och Europakonventionen. Eftersom en förutsättning för ett demokratiskt samtal är att den enskilda har rätt att pröva sina åsikter i sin ensamhet eller tillsammans med andra utan statens inblandning får personuppgiftsbehandling även betydelse för demokratiska rättigheter så som mötes- och demonstrationsfriheten.  Polisens personuppgiftsbehandling regleras framför allt i BDL och PBDL. För att behandling ska få ske krävs att det finns en rättslig grund för behandlingen, till exempel upprätthållande av allmän ordning, samt att ändamålet med behandlingen specificeras. Behandlingen måste även vara proportionerlig till det intrång i rättigheterna som den innebär vilket framkommer genom bestämmelsen om behandlingens nödvändighet.  Gällande rekvisitet upprätthållande av allmän ordning och säkerhet framkommer att polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning skiljer sig från uppgiften att upprätthålla allmän säkerhet, även om begreppen till viss del är svårdefinierade. Det konstateras även att all brottsbekämpande verksamhet kan anses falla inom upprätthållande av allmän ordning och säkerhet medan åtgärder av rent hjälpande natur faller utanför begreppet.  Implementeringen av dataskyddsdirektivet kritiseras utifrån att allmän ordning och säkerhet inte nämns som begrepp utan att det snarare verkar som att direktivet endast avser omfatta personuppgiftsbehandlingen för upprätthållande av allmän säkerhet. Vidare är det svårt att läsa sig till när personuppgiftsbehandlingen i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är tänkt att användas av polisen. Dessa svårigheter kritiseras utifrån legalitetsprincipen som ställer krav på lagens kvalitet och förutsebarhet. Till följd av att bestämmelsens påverkan på grundläggande rättigheter inte vägs mot de fördelar som bestämmelsen eventuellt kan innebära för polisen kritiseras lagstiftningen även utifrån proportionalitetsprincipen.

No description available.

I denna uppsats undersöker jag hur det nyligen tillkomna rekvisitet i våldtäktslagstiftningen, frivillighetsrekvisitet, har behandlats av rättstillämparen. Detta genom att undersöka hur domstolarna har bedömt de objektiva såväl som de subjektiva rekvisiten. Underlaget för denna granskning har varit ett antal av de avgöranden där den tilltalade har blivit fälld för det nya brottet grovt oaktsam våldtäkt. Vad jag har funnit är att det finns en viss diskrepans mellan domstolarnas bedömning av brottsoffret bristande frivillighet i den sexuella handlingen, och gärningsmannens uppsåt till densamma. Domstolarna kan väldigt lätt avgöra att brottsoffrets deltagande inte har varit frivilligt, men vid bedömning av gärningsmannens skuld har de i vissa fall enbart ansett denne vara oaktsam. Det är min mening att domstolarna i de fallen inte har gjort en fullgod bedömning av om gärningsmannen haft likgiltighetsuppsåt.

Kompetensöverskridanderegeln i 8 kap. 42 § aktiebolagslag (2005:551) (ABL) reglerar behörighets- och befogenhetsöverskridande av styrelse, VD och den särskilda firmatecknaren. Paragrafen innehåller fyra regler vilka är uppdelade på två stycken. Första stycket handlar om behörighetsöverskridande medan det andra stycket handlar om befogenhetsöverskridande. Kompetensöverskridanderegeln är en komplicerad paragraf som ofta missförstås och feltolkas.  Bakgrunden till paragrafen kommer från art. 9 i Publicitetsdirektivet, som i sin tur influerats av tysk rätt, och har som syfte att begränsa möjligheterna för bolaget att ogiltigförklara rättshandlingar slutna av bolagsorgan i överträdelse mot verksamhetsföremålet, föreskrifter i bolagsordningen eller beslut från överordnat bolagsorgan. Artikeln är utformad som ett tredjemansskydd, men syftet är att skapa ett omsättningsskydd och därigenom gynna de övergripande målen för Europeiska unionen och förhindra ultra-vires-doktrinen.  Problemet med svensk rätt vid implementeringen av paragrafen är att de två olika rättsområdena avtalsrätt och bolagsrätt sammanflätas och därtill kompliceras saken av att den särskilda firmatecknaren inte har någon motsvarighet i EU-rätt. Avtalsrätten och bolagsrätten använder samma termer och begrepp men fungerar på vitt skilda sätt. En avgörande skillnad är att den svenska avtalsrätten är främmande för utländsk rätt, medan bolagsrätten har lång historia av att influeras och tolkas genom utländsk rätt, dessutom har Sverige genom sitt medlemskap gått med på att vara direktivkonform. Det blir därför av vikt vilka delar som ska tolkas systemkonsekvent med bolagsrättsliga principer och vilka som ska tolkas systemkonsekvent med avtalsrättsliga principer. Förarbetena har gått på ett spår, lagstiftaren ett annat och doktrinen är splittrade. Det har lett till en komplicerad och inte användarvänlig paragraf, som delvis ska tolkas enligt allmänna avtalsrättsliga principer, delvis bolagsrättsliga principer, delvis tolkas enligt ordalydelsen och delvis tolkas analogt. Den avtalsrättsliga tolkningen är rådande de lege lata, vi anser dock de lege ferenda att den bolagsrättsliga tolkningen framträder som innehavare av starkaste argumenten.  Syftet med uppsatsen är att genom en ändamålstolkning utreda och förklara paragrafens komplexitet samt att via en frågeställning visa på de olika utfallen av paragrafen, beroende på vilket rättsområde som ska ges företräde vid tolkning och tillämpning. Hela paragrafen kommer att beröras men fokus ligger på 8 kap. 42 § 2 st. 2 men. ABL.

För att försäkringstagare ska känna sig trygga med att de har tecknat en lämplig försäkringsprodukt tar många försäkringstagare hjälp av rådgivare innan de ingår försäkringsavtal. Innan rådgivningen kan börja behöver försäkrings- eller investeringsrådgivaren genomföra en behovsanalys av konsumenten, för att utreda bl.a. konsumentens krav och behov. Därefter ska rådgivningen och de rekommendationer som ges baseras på de uppgifter som framkommit i behovsanalysen för att konsumenten ska kunna erhålla lämpliga råd och rekommendationer för just hens specifika situation. Att genomföra rådgivningen på ovanstående sätt ingår i den omsorgsplikt som rådgivaren behöver uppfylla, vilken går ut på att tillvarata konsumentens bästa intressen.  I uppsatsen utreds hur rådgivningen om privata personförsäkringar och försäkringsbaserade investeringsprodukter ska genomföras enligt EU-rättsliga källor och framförallt enligt svensk rätt, som genomfört de EU-rättsliga direktiven. Tre stycken djupare intervjuer har genomförts och används för att ta reda på om rådgivningen i praktiken stämmer överens med gällande rätt. Intervjuerna har även som syfte att klargöra hur olika personer inom försäkringsbranschen upplever att behovsanalysen i praktiken genomförs och om det finns några problem eller oklarheter med den nuvarande regleringen.  Slutsatserna kan sammanfattas till att lagstiftningen är tillräcklig på försäkringsområdet, däremot kan en mer principbaserad reglering vara vägen att gå framöver för att utreda de oklarheter och problem som framkommit i uppsatsen. Att använda sig av mer principbaserad reglering kan hjälpa rådgivare och fungera som vägledning i rådgivningssituationer som är mer komplicerade. Det råder bl.a. en osäkerhet på marknaden hur en konsuments lämpliga risknivå, inbegripen risktolerans och riskvilja, ska avgöras. Det finns ett behov av att tillsynsmyndighet eller lagstiftare behöver klargöra reglerna på området ytterligare, för att konsumentskyddet ska stärkas. Utöver en mer principbaserad reglering på området är en ytterligare lösning på framkomna problem att FI behöver utöva mer tillsyn över rådgivare och försäkringsförmedlare. Det kan t.ex. vara i form av mer omfattande granskning av rådgivningsdokumentationer, för att upptäcka genvägar som rådgivare ibland tenderar att ta. Granskningen av dokumentationer kan även leda till att FI upptäcker fler rådgivningstillfällen där rådgivaren inte tagit uppgifterna i hänsyn när rådgivning sedan genomförts.

Konkursförfarandet inleds med en ansökan om konkurs och förfarandet regleras i konkurslagen (1987:672). Om en gäldenär är på obestånd så kan denne ansöka om konkurs genom att antingen till tingsrätten inge en skriftlig ansökan som är egenhändigt undertecknad, eller genom att digitalt ansöka om konkurs och signera med hjälp av en elektronisk legitimation. Reglerna avseende konkursförfarandet är starkt präglat av det borgenärsinriktade intresset och förfarandet därför ämnat att vara både tids- och kostnadseffektivt. Av denna anledning så godtas i regel gäldenärens uppgift om obestånd och denne försätts därefter omgående i konkurs genom ett konkursbeslut. Utöver att den enskilde individens ansökan om konkurs ska vara egenhändigt undertecknad, ställs inga ytterligare krav när denne skriftligen ansöker om konkurs. Detsamma gäller i fråga om juridiska personer som ansöker om konkurs.  Förekomsten av falska eller obefogade konkursansökningar är mindre vanligt, men ändock något som inträffar. Med en falsk konkursansökan avses sådan ansökan där annan än gäldenären själv falskeligen har undertecknat en ansökan som ser ut att härstamma från gäldenären. En obefogad konkursansökan innebär att en behörig företrädare för ett bolag ansöker om konkurs å bolagets vägnar, trots att beslut om detsamma inte har fattats i bolaget eller att det föreligger meningsskiljaktigheter om bolagets förmögenhetsläge. Detta arbete syftar till att belysa problematiken med att det i idag inte genomförs några kontrollåtgärder för att säkerställa att riktigheten i gäldenärens ansökan, samt till att utreda begreppet rättsmissbruk och sätta det i relation till konkursförfarandet. Spörsmålen har genomgående analyserats utifrån ett gäldenärsinriktat perspektiv, för att tydliggöra vilka konsekvenser som ett konkursbeslut kan ha och därigenom ifrågasätta avsaknaden av kontrollåtgärder.  Utifrån det material som i arbetet har presenterats har det varit möjligt att konstatera att nuvarande kontroller i samband med gäldenärens ansökan kan anses otillräckliga. Det finns ett behov av att stärka rättssäkerheten, varför ett flertal åtgärder har exemplifierats samt diskuterats. En tänkbar kontrollåtgärd vore att införa en legitimationskontroll i samband med att en enskild gäldenär ansöker om konkurs. Detta skulle kunna minska risken för att någon falskeligen undertecknar en ansökan i gäldenärens namn. Ytterligare förslag innebär att ett styrelseprotokoll bifogas tillsammans med den juridiska personens ansökan om konkurs, för att på så sätt styrka att beslutet om konkurs är fattat med befogenhet och motverka möjligheten för en bolagsföreträdare att handla på eget bevåg.  I fråga om begreppet rättsmissbruk så är detta en princip som idag inte är allmänt erkänd inom det svenska rättssystemet, men som har desto starkare anknytning inom andra länder. Principen innebär att ett rättssystem inte ska tillåta att någon på ett klandervärt sätt skapar viss rättighet och därefter utnyttjar det uppkomna rättsläget till egen fördel. I fråga om gäldenärens ansökan om konkurs kan det då ifrågasättas varför det svenska konkursinstitutet 1 tillåter att förfarandet kan missbrukas, och att någon kan utnyttja ett konkursbeslut som uppkommit på ett klandervärt sätt till egen fördel.  Tanken med arbetet är att inspirera till en bredare diskussion där gäldenären och dennes rättssäkerhet ges större utrymme än vad som idag är fallet.

Den svenska bostadsmarknaden är i ständig utveckling och det dyker ibland upp nya alternativa boendeformer. Ett exempel på detta är införandet av ägarlägenheter 2009. En förändring som nu diskuteras i riksdagen är införandet av ett hyrköpssystem där hyreslägenheter omvandlas till hyresgästers privatägda ägarlägenheter. Införandet av en ny boendeform kan samtidigt innebära att de gällande lagarna behöver anpassas så att boendeformen passar in i det existerande systemet. I den här uppsatsen diskuteras de viktigaste förändringarna och de mest betydelsefulla ställningstaganden som behöver ske vid införandet av hyrköp i svensk rätt. De två mest betydelsefulla problemen att ta ställning till vid införandet av hyrköp är dels vilka förändringar som behöver göras i reglerna om bildandet av ägarlägenheter, eftersom de i dagsläget endast får bildas i samband med nybyggnation, dels hur hyrköp ska förhålla sig till dagens regler om köp och hyra i och med att hyrköpblir en typ av kombination av dessa. Några viktiga frågor som tas upp avseende gränsdragningen är formkraven för fastighetsköp och den löpande ersättningen som hyresgästen ska betala dels för nyttjandet, dels för köpet. Även avtalsförhållandets upphörande av olika anledningar lyfts och frågan om hur köpeskillingen ska bestämmas i ett sådant avtal som löper över en lång tid lyfts då det är av betydelse för att hitta en lösning som är lämplig för hyrköp som upplåtelseform. Ytterligare en viktig aspekt att beakta vid införandet av ett hyrköpssystem är hur hyresgästens rättsliga ställning påverkas genom övergången från hyresgäst till ägarlägenhetshavare. En sådan övergång medför viktiga förändringar för hyresgästens rätt till sin lägenhet, både på gott och ont. Eftersom det är fråga om ett förslag som diskuterats i riksdagen, men som inte har röstats igenom ännu behöver det tas ställning till hur väl införandet av ett hyrköpssystem svarar mot de intressen som riksdagen avsett att tillgodose genom den nya upplåtelseformen.