No description available.

De globala försörjningskedjorna för transnationella företag är komplexa och invol-verar ofta många produktionsnivåer som sträcker sig över flera jurisdiktioner. Flera av europeiska företag köper leveranser från entiteter baserade i tredje länder med svagare kapacitet att tillförsäkra de sociala, mänskliga rättigheterna eller miljönor-mer där identifiering och begränsning av relaterade risker och påverkan är svag. Därför blir det en viktig fråga om hur transnationella företag ska utöva ansvaret för och säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i deras globala värdeked-jor samt den roll som EU kan spela för att skydda mänskliga rättigheter utanför sina gränser. EU-rätten kan i vissa fall tillämpas extraterritoriellt i förhållande till tredje land d.v.s. utövande av extraterritoriell jurisdiktion kan utgöra ett motiverat undan-tag vid exceptionella omständigheter, vilket kan ge upphov till statlig jurisdiktion utanför medlemsstaternas territoriella gränser. För att ge mänskliga rättigheter ett starkare skydd kommer EU-kommissionen att presentera direktivet om hållbar bo-lagsstyrning vilket innebär att företagsledningar måste respektera mänskliga rättig-heter i hela globala värdekedjan. Numera finns det endast sektorsbundna skyldigheter att rapportera att företag an-vänder sig av tillbörlig aktsamhet i den gällande rätten men efterlevandet läggs på medlemsstaterna att sanktionera företag. Resultatet av ansvarsutkrävande beror i högsta grad på staternas rättskapacitet. Utifrån det presenterade materialet går det att dra slutsatsen att direktivet kan bidra till att täppa vissa rättighetsluckor och di-rektivet kan innebära en utökad möjlighet för det svenska rättssystemet att utöva extraterritoriell jurisdiktion, för att kunna avgöra i företagsrelaterade civilrättsliga mål mot EU-företag när kränkningar av de mänskliga rättigheterna begåtts av deras dotterbolag eller leverantörer i tredjeländer, med hänvisning till ”forum av nödvän-dighet”, artikel 6 EKMR och artikel 47 EU-stadgan d.v.s. rätten till rättslig pröv-ning. Däremot kan det komma att behövas ytterligare lagstiftning, utifrån det pre-senterade underlaget, eftersom detta direktiv ger endast möjlighet till utökning i staters dömande jurisdiktion men inte deras verkställande jurisdiktion.

The main ambition of this paper has been to examine the ways in which dual citizenships sometimes can become a problem in relation to obtaining human rights. More specifically, to delimit the work, the focus has been put on individuals with dual citizenships in the need of consular assistance. Even though consular assistance itself cannot claim to be a human right, it can help a state to maintain human rights to its citizens, even when abroad. It may be about assisting a citizen in a legal process and/or trying to ensure that things goes right in conjunction with a deprivation of liberty, for example. To further delimit the work two specific countries have been chosen for the study, namely Iran and Sweden.   When a person living in Sweden, for example, is visiting in Iran and at the same time have citizenships in both Sweden and Iran, and then comes in need of consular assistance from Sweden, problems may occur. Because of international law etc., Sweden cannot assist this individual in the same way as an individual with only a Swedish citizenship who also is in the need of consular assistance in Iran. Dual citizenship can instead in different ways result in serious consequences abroad, such as in the case of the Swedish-Iranian citizen Ahmadreza Djalali who currently, on vague grounds, is at risk of the death penalty in Iran.  The conclusions drawn in this paper is that an individual, because of dual citizenships, sometimes can lose fundamental human rights. To illustrate this even further, citizenship theories mainly by Hannah Arendt and Seyla Benhabib, has been used to exemplify how citizenship still may be significant when it comes to obtaining human rights, similar to Arendt’s well-known theories about how the lack of citizenship causes you to lose human rights. But instead how dual citizenship also, in some cases, causes you to lose human rights. The results implied that something needs to be done in this area but also that it is not an easy task to handle. Exactly how this can be solved is still unclear, but most likely something has to be done on a larger global level. The old frameworks that regulates both consular assistance and citizenship needs to be updated and adapted to our increasingly globalized world.

Min ambition är att med aktuellt material samt med en handfull adekvata metoder pröva mintes om att det krävs en central europeisk myndighet, med såväl polis, åklagare som domstol,som är underställd justitiedepartementen med fullt mandat för att komma tillrätta med en utavvår tids största globala organiserade brottsligheter, Penningtvätt. Detta hotar samhälletsförtroende för kapitalmarknaderna, kan leda till finansiell systemkris och på det stora helasåledes vårt moderna sätt att leva. Samhällskontraktet mellan staten och dess medborgareutmanas. Människans innersta väsen, med en epigenetisk tillika predisponerad girighet står idirekt polemik med vårt sätt att på nations och unions vägar mitigera detta humana drag. Utanett skifte från förvaltningsrätten till straffrätten, med en verkställighet med tydligt preventivaoch direkt effektiva sanktioner som är större än ett ändrat arbetssätt och lite penningböter(som till slut diskonteras i Bankernas P/L kalkyler), så står inte dessa väl cementeradeinstitutioner till svars som en del utav en lösning. Inte heller är regleringen i form av lagar,regler och förordningar optimal, den borde kräva med [emfas] (direkt kausalitet) en vässadverkställighet och inte ett samordnande av artiklar, direktiv, regler och förslag. Bankerna,vågar jag påstå (stryk: att vi idag med all säkerhet kan stipulera), är en avgörande del avproblemet, vilket jag varken tror de vill eller skall så vara: de är en av nycklarna till lösningenpå problemet med penningtvätt. Alltså annorlunda uttryckt: hur får sheriffen kulor i revolvernoch hur får vi sheriffen att ta till mod för att stämma i bäcken? Sheriffen är härtillsynsmyndigheten. Hur skiftar vi paradigmet hos nyckelaktören: banken? Vad skulle kunnaskrämma banker och bankanställda till compliance/efterlevnad? Kan vi jämföra med och hurfår vi i så fall fram ett ställföreträdaransvar likt det sjukvården besitter?

No description available.

No description available.

Virtuell egendom avser objekt som existerar inom ramen för ett datorspel. Denna typ av egendom innehar fyra grundläggande egenskaper; avsaknad av fysisk form, beständighet,rivalitet och interaktivitet. Kombinationen av egenskaper kan anses vara unik för virtuell egendom. Däremot delas flera egenskaper med annan egendom. Avsaknaden av fysisk formdelas framför allt med immaterialrätter. De andra tre egenskaperna delas med till exempel lösöre. Virtuell egendom saknar alltså fysisk form. Det finns flera grunder för att virtuell egendom ändå ska uppfattas som egendom. Först och främst finns det en rättighet att knyta virtuell egendom till, nämligen ett ägande. Vidare syftar virtuell egendom ofta till att efterhärma fysisk egendom. Egendomen förefaller således kunna omfattas av egendomsbegreppet medstöd av objektfiktion. Stöd för att virtuell egendom kan omfattas av egendomsbegreppet finns också i rättspraxis. Virtuell egendom är lös egendom. Det kan inte sättas likhetstecken mellan virtuell egendom och någon annan existerande egendomstyp. Det kan däremot inte heller med säkerhet slås fast att virtuell egendom utgör sui generis. Detta eftersom virtuell egendom delar många grundläggande egenskaper med annan egendom, vilket gör virtuell egendom möjlig att jämföra med annan egendom. Virtuell egendom kan både utmätas och ingå i konkurs om egendomen är möjlig att avskilja och inte är förlagd med ett överlåtelseförbud från spelföretaget, det vill säga den ursprungliga ägaren. En separatist till virtuell egendom kan grunda sitt anspråk på äganderätt. Huruvida virtuell egendom är tillräckligt specifik och identifierbar, samt om den kan anses vara bibehållen, är beroende av vilken typ av virtuell egendom som avses. Specialitetsprincipen kan således endast aktualiseras på sådan virtuell egendom som utifrån en särskild bedömningär specifik och identifierbar. Separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt till virtuell egendom är även möjlig att erhålla med stöd av LRV, om egendomen går att identifiera och avskilja. Separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt torde också vara möjligt för sammatyp av virtuell egendom. Aktuellt sakrättsmoment för virtuell egendom torde, likt immaterialrätter, vara avtalet. Den sakrättsliga hanteringen av virtuell egendom förefaller lämplig, även om viss kritik kan riktas mot att traditionsprincipen inte är möjlig att tillämpa.

Denna studie syftar till att undersöka svenska grundskoleelevers uppfattningar kring begreppen hållbar utveckling och återvinning samt hur eleverna upplever att de bidrar till återvinningen i samhället. För att undersöka detta genomfördes gruppintervjuer där sammanlagt 32 elever i årskurserna 4-6 på två skolor i olika kommuner deltog. Intervjuerna har sedan analyserats utifrån en fenomenografisk analyssats. Resultatet visar på att eleverna i åldrarna 10-13 är osäkra på vad hållbar utveckling är och de har svårt att sätta ord på begreppen, samtidigt har de kunskaper kring ämnet men problemet består i att de inte kan koppla ihop sina kunskaper med begreppet. När det kommer till återvinning visar resultatet på att eleverna har någorlunda koll på vad detta ord betyder och innebär. De ser begreppet hållbar utveckling och återvinning som synonyma. Studien visade stor skillnad på vad eleverna anser att de gör för att bidra till återvinningen, beroende på om de är i skolan eller hemma. De kopplar inte återvinning till skolan utan detta är något som sker utanför skolan. Slutsatsen vi drar av denna studie är att skolan behöver tydliggöra för eleverna vad skolan gör för att bidra till ett hållbarare samhälle och inkludera detta mer synligt i undervisningen, och då med ett större fokus på det sociala och det ekonomiska perspektivet eftersom eleverna har bra kunskaper kring det ekologiska. På så sätt blir eleverna mer inkluderade och får en bredare kunskap i ämnet.

I studien granskas ändringen i lagen om mottagande av asylsökande, som möjliggör för 32 kommuner att tillämpa geografiska restriktioner för asylsökandes eget boende i områden med sociala och ekonomiska utmaningar. Studiens frågeställningar rör hur asylsökandes eget boende framställs bland kommunala tjänstepersoner och politiska handlingar, vad för problem som lagändringen ämnar lösa och vad för effekter som förväntas av lagändringen. Datamaterialet består av en policyanalys av politiska handlingar, en enkätundersökning riktad till kommunala tjänstepersoner och fyra intervjuer med tjänstepersoner som besvarat enkäten. Forskningen förankras teoretiskt inom områdena segregation, integration och migration, samt samhällsplaneringsperspektiven av socialt rättvis planering och fronetisk planering. Studiens resultat visar att lagändringen motiveras genom att asylsökandes eget boende framställs som orsaken bakom en rad problem på nationell, kommunal, områdes- och individnivå i politiska handlingar, exempelvis segregation och bristande integration. Resultatet från enkäten visar att tjänstepersonerna över lag inte förväntar sig att lagändringen kommer att ge önskvärda effekter. Intervjuerna visar att detta kan förklaras av att incitamenten anses vara för svaga samt att just asylsökandes eget boende inte anses vara orsaken bakom segregation. Studiens slutsats är att det krävs en förändrad politisk förståelse av segregation, för att fokus ska flyttas från asylsökandes val till det som faktiskt påverkar segregationen.

Inför ämnesvalet av det här arbetet upptäcktes att det var få av de stora bankerna i Sverige som beviljade förvärvslån till ägarlägenhetsfastigheter. Nämnda fenomen blev huvudfokus för uppsatsen, och arbetet fick syftet att utreda vilka juridiska och ekonomiska skäl som kunde föreligga. Vid fortsatt kontakt med banker har olika svar erhållits av olika medarbetare, vilket ökade intresset för vad som egentligen var anledningen till den misslyckade kreditmarknaden av ägarlägenhetsfastigheter än mer. För att erhålla ett underlag av vad som skulle kunna tänkas vara ett problem för aktörerna genomfördes intervjuer med banker och markexploatörer, och utöver det upprättades egenformulerade frågor.  Efter att ha utrett de tänkbara juridiska och ekonomiska problemen på området har det kommits fram till att det egentligen inte föreligger några hinder för bankerna att erbjuda förvärvslån till ägarlägenhetsfastigheter. Det har istället kunnat konstateras att det föreligger en stor okunskap hos bankernas medarbetare och att bristen på kundkrets är den främsta ekonomiska orsaken till att kreditinstituten inte har en tydligare policy angående förvärvslån till ägarlägenhetsfastigheter. Det har också fastslagits att det råder en viss osäkerhet kring samfällighetsföreningarna och hur dessa ska upprättas. Lagen ger inget tydligt svar på hur en samfällighetsförenings ska bildas om ingen delägare är intresserad av bildandet. För att öka möjligheten för förvärvslån till Ägarlägenheter har slusatsen dragits att det krävs mer kunskap hos bankmedarbetare samt en enhetlig standard för kreditvärdering på området.