This study aims to explore course literature in civic didactics and analyze which aspects of intercultural pedagogical competence are defined in the course material as well as how it could be implemented in civic education. The analysis deconstructs the term 'intercultural pedagogical competence' into two critical understandings: interculturalism and multiculturalism. The study demonstrates both the similarities and critical disparities between interculturalism and multiculturalism, in an attempt to further the understanding of intercultural pedagogical competence. To examine the study objective, the method conducted was qualitative text analysis. The material consisted of six separate publications related to civic didactics chosen from the syllabi of two Swedish university programs for upper-secondary school teachers. Based on a review of the course literature, the results suggest that various aspects related to intercultural pedagogical competence were included in the literature, while not in all of the publications examined. Furthermore, it is suggested by the course literature that intercultural pedagogical competence can be implemented in civic education through critical thinking, democratic education, or by associating the educational content to the students' own experiences.

The purpose of this research is to investigate how social science textbooks, used in high schools, complies with government documents and curriculums, focusing on the topic of source criticism. Additionally, the research aims to find to what extent textbooks provide students with opportunities to learn how to respond critically to information they come across. The research questions that this study aims to answer are: (1) How do the textbooks comply with the requirements in the government documents? (2) How do the textbooks comply with the theories of source criticism and social science didactics? (3) In relation to related research and theories, what weaknesses can be identified in the textbooks and how can teachers handle these? To answer the research question, a qualitative ethnographic content analysis is used, and the result is analysed through two theories, source criticism and social science didactics. The results show that all textbooks are compliant with the government documents, however, two out of the four researched textbooks did not live up to the requirements identified in the source criticism theory. Looking at the social science didactics theory, none of the researched textbooks met all the requirements in that theory. Lastly, weaknesses were identified in all textbooks. To address this, teachers have the opportunity to complement the textbooks and structure their teaching to meet the theory requirements.

No description available.

I denna uppsats undersöker vi gymnasieelevers attityder till samhällskunskapsämnet och dess delområden, med fokus på hur variablerna gymnasieprogram, skolors antagningspoäng och kulturellt kapital samvarierar med elevers attityder. Syftet är att identifiera skillnader i attityder till samhällskunskapsämnet och dess delområden utifrån dessa variabler. I studien används en mixad metod, bestående av en kvantitativ enkät och kvalitativ analys. Genom enkäten samlade vi in data från elever på olika gymnasieskolor, som varierar i antagningspoäng, för att mäta deras attityder till samhällskunskapsämnet och dess delområden. Resultaten visar att elever på naturvetenskapsprogrammet generellt sett är mer intresserade av samhällskunskap och motiverade att prestera för att nå höga betyg jämfört med elever från andra program. Vidare framkommer att elever vid skolor med höga antagningspoäng har en mer positiv inställning till ämnet och är mer motiverade att nå höga betyg. De tenderar även att se ämnet som viktigt, relevant och i sin helhet, medan elever på skolor med lägre antagningspoäng oftare ser ämnet som ointressant och fokuserar på delområden istället för helheten. Elever med högt kulturellt kapital har mer positiv känslomässig inställning till ämnet och är också mer motiverade att nå höga betyg. Studien konkluderar att gymnasieelevers attityder gentemot samhällskunskapsämnet och dess olika delområden skiljer sig åt mellan variablerna gymnasieprogram, skolors antagningspoäng och kulturellt kapital. Som samhällskunskapslärare bör man ha detta i åtanke inför och under sin samhällskunskapsundervisning.

Att elever får kunskaper om EU och att de får förutsättningar att kunna påverka på EU-nivå är viktigt ur en demokratisk synvinkel, detta klargörs även i skolans styrdokument. EU-undervisningen verkar dock vara bristfällig, särskilt när det kommer till att göra elever kompetenta till att delta. Läroböcker är en värdefull resurs som används bland annat till planering av undervisning och som stöd till elevers lärande. Därför ämnar denna uppsats till att undersöka fem svenska samhällskunskapsläroböcker för kurserna Samhällskunskap 1–3, mer specifikt undersöka hur de framställer EU. Syftet som är tvådelat är att analysera likheter och skillnader i omfattning, innehåll, och djup, samt identifiera och belysa de diskurser som råder i EU-avsnitten. Resultatet indikerar att läroböcker har ett primärt fokus på EU:s organisation och lite uppmärksamhet ges till att involvera läsaren angående EU-frågor. Dessutom präglas den bild av EU som reproduceras av ett synsätt som ser EU som något opålitligt och till viss del problematiskt. Genom att belysa hur olika diskurser kommer till uttryck har uppsatsen som ambition att bidra till lärares didaktiska beslutsfattande. Med hjälp av de exempel som används i uppsatsen för att belysa hur olika diskurser reproduceras kan lärare fatta medvetna didaktiska beslut och komplettera ens undervisning och innehåll så elever får goda förutsättningar att leva och verka i ett demokratiskt samhälle.

Våren 2020 tömdes svenska gymnasiums skolbyggnader och klassrum på både lärare och elever på grund av coronapandemin. Sveriges gymnasielärare skulle nu undervisa sina elever på distans och syftet med denna studie är att studera hur samhällskunskapslärare på två olika Stockholmsskolor upplevde möjligheterna att via denna distansundervisning utföra två av den svenska skolans viktigaste uppdrag: det kompensatoriska och det demokratifostrande. Svensk skola misslyckas sedan tidigare med sitt kompensatoriska uppdrag, då elevers sociala klasstillhörighet spelar allt större roll för deras möjligheter att klara skolan. Detta är ett faktum som också visat sig spilla över på samhällskunskapsämnets demokratifostrande uppdrag. Svenska elevers demokratikunskaper har nämligen också visat sig tätt kopplade till deras socioekonomiska bakgrundsfaktorer, där elever från högre social klass är mycket bättre demokratiskt »fostrade«. Samtidigt pressas denna svenska skola av besparingskrav och en konstant jakt på effektiviseringar, där just en ökad digitalisering ofta ses som en nyckel för att kunna genomföra dessa effektiviseringar i framtiden. Under våren 2020 öppnades en lucka i tiden där jag i detta examensarbete tilläts studera hur svenska samhällskunskapslärare upplevde hur det fungerade att utföra det kompensatoriska och demokratifostrande uppdraget via deras helt digitala distansdidaktik. Genom att undersöka två olika gymnasieskolor i Stockholm, med väldigt olika elevunderlag vad gäller social klass, når denna studie slutsatsen att såväl det kompensatoriska uppdraget som det demokratifostrande uppdraget upplevs försvårat under perioden med distansundervisning. Samhällskunskapslärarna på skolan med elever som har svårare att nå målen upplever att deras möjligheter att nå ut till dessa elever försämrats och att det kompensatoriska uppdraget kommit i kläm. På båda skolorna har lärarna upplevt tydliga problem med att utföra de delar som de brukar prioritera i det demokratifostrande uppdraget, vilket lär kunna förstärka skillnaderna i demokratikunskaper mellan elever från olika sociala klasser, enligt min analys. För att placera in studien i sin skolpolitiska nutidskontext lyfts också lärarnas upplevda arbetssituation in i studien, då det i relativt stor mån påverkat deras val av didaktik. Arbetssituationen upplevs försämrad för de lärare som försökt arbeta på ett kompensatoriskt sätt under distansperioden.

Den här studien syftar till att urskilja en yrkesetisk gräns baserat på samhällskunskapslärares uppfattning av ämnets övergripande syfte i förhållande till ämnesplanen. Om en gränsdragning existerar syftar studien också till att, i relation till innehållet så som det presenteras i ämnesplanen, synliggöra var den gränsen går. Analysen baseras på empiri som är insamlat med hjälp av en kvantitativ enkätmetod och görs med hjälp av ett struktureringsteoretiskt perspektiv.    Teorin bygger på att institutionerna i samhället ständigt reproduceras genom den samverkan som varje dag sker mellan aktören och institutionen och det är först i mötet med det abnormala som aktören tvingas ta ställning till om hen ska fortsätta reproducera institutionen eller ej.  Struktureringsteorin används i den här studien för att synliggöra det abnormala genom att låta samhällskunskapslärare resonera kring om de, rent hypotetiskt, skulle fortsätta reproducera skolan genom att utöva sitt yrke om politiker plockade bort innehåll från ämnesplanen som man ansåg låg till grund för ämnets övergripande syfte. Detta görs med hjälp av de tre teoretiska begreppen betydelseskapande, auktoritetsutövning och legitimitet. Resultatet i studien visar att det går att urskilja en yrkesetisk gränsdragning hos 61 av de 90 lärare som svarade på enkäten.  Mötet med det abnormala kan översättas till att politikerna tar bort statsvetenskap från ämnesplanen eftersom lärarna då skulle förlora sin legitimitet. Resultatet visar också att det är studiet i demokratiteori som samhällskunskapslärarna uppfattar som ämnets övergripande syfte i förhållande till ämnesplanen och om statsvetenskap tas bort från ämnesplanen betyder det även att möjligheten att utbilda inom demokrati tas bort vilket leder till att lärarna skulle förlora känslan av betydelse för ämnet. Resultatet visar också att auktoritetsutövande är synonymt med att planera innehållet baserat på världsläget och efter elevgrupp.

Syftet med denna samhällsdidaktiska studie är att ge en fördjupad förståelse av vilka källkritiska strategier högstadieelever använder sig av vid digital källkritik samt hur undervisning inom ämnet påverkar deras val av strategier. I studien har två klasser i årskurs 9 utfört ett övningstest som behandlar digital källkritik kopplade till kriget i Ukraina. Studien jämförde två klasser som genomförde samma test, en av klasserna exponerades innan testet för en kort lektion om källkritik och den andra klassen genomförde testet utan den. I studien har jag analyserat elevernas svar utifrån sju källkritiska strategier. Resultaten visar att elever som exponerades för lektionen var mer benägna att använda sig av digitala verktyg samtidigt som de förlitade sig mindre till källkritiska frågor. Studien visar även att de elever som inte exponerats för interventionen var mer benägna att förlita sig på källkritiska frågor men inte digitala verktyg. Resultaten kan vara ett nyttigt bidrag för lärare som vill ha inspiration för sin undervisning inom digital källkritik genom de sju källkritiska strategier som jag använt mig av till studien. Resultaten bidrar även med insikt om vilka strategier högstadieelever förlitar sig på och vilka utmaningar som tillkommer vid undervisning av digital källkritik.

Syftet med arbetet är att undersöka samhällskunskapsämnets roll i årskurs 1–3 och hur lärarna ser på ämnet utifrån de fyra F:n: fakta-, förståelse-, färdighet- och förtrogenhetskunskap. Den forskning som finns om samhällskunskap för årskurs 4–6, visar på att ämnet är stort och svårdefinierat. Däremot finns ingen forskning gällande kunskapsformernas roller i klassrummen, kopplat till samhällskunskap för årskurs 1–3. Denna kvalitativa undersökning är inspirerad av den fenomenografiska forskningsansatsen. Undersökningen är genomförd med semistrukturerade intervjuer med sex lärare från fem olika skolor. Resultatet är sedan analyserat utifrån ett pragmatiskt och ett hermeneutiskt perspektiv. Carlgrens fyra kunskapsformer används för kategorisering av den del av resultatet som avser kunskapssynen i ämnet. Resultatet visar på en stor variation gällande kunskapsformernas roll i ämnet, men där förståelsekunskap ges en framträdande roll. Gällande ämnets roll i årskurs 1–3 syns en variation och en del förvirring. Ämnet tycks svårt att urskilja från SO-blocket och upplevs nära sammankopplat med värdegrunden. Detta till den grad att värdegrunden nämns som en del av samhällskunskapsämnet och SO nämns som ett eget ämne. Resultatet diskuteras utifrån ämnesdidaktisk forskning.

Det är en utmaning för många elever att analysera komplexa samhällsfrågor, samtidigt som det blir en alltmer central del i läroplanerna. Denna svårighet togs i beaktning och en kausalanalytisk modellutvecklades med syfte att hjälpa eleverna med deras analytiska förmåga. Utformningen av modellen gav eleverna möjlighet att koppla samhällsfrågan till kolumnerna orsak, konsekvens och åtgärd på en politisk och social nivå. I studien deltog 72 elever från tre olika gymnasieskolor. De skrev en analytisk fritext efter det aktiva arbetet med den framtagna modellen. Mätningen av analysförmågan hos eleverna utfördes genom en experimentell mellanpersondesign. Experimentgruppen tog del av den fullständiga modellen som innehöll alla kolumner, medan kontrollgruppen tog del av den ofullständig modellen som inte innehöll kolumnen Åtgärd. Resultatet visar att det finns en skillnad mellan gruppen som tog del av den fullständiga modellen och den ofullständiga modellen av en effektstorlek på d = 0,74. Det visar en tendens att den framtagna kausalanalysmodellen kan vara ett steg i rätt riktning mot att hjälpa eleverna i den analytiska processen.