Den här kvalitativa intervjustudien beskriver hur ett tiotal lärare i de lägre skolåren resonerar kring Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd i läsutveckling för årskurs 1. Studien fokuserar på lärarnas uppfattningar om organisation, upptäckter och resonemang kring stöden. Tio lärare har intervjuats med samma intervjuguide som bas. Urvalet av intervjupersoner är ett målstyrt bekvämlighetsurval bestående av lärare som har erfarenhet att arbeta med bedömningsstöden i läsning. Intervjuerna har transkriberats och analyserats med inspiration av tematisk analys. Resultatet av studien visar att lärarna är positivt inställda till bedömningsstödet. De tycker att de fått en bra bild av både enskilda elevers och gruppen/ klassens läsförmågor genom att genomföra bedömningsstöden. Resultatet av bedömningsstöden har använts för både summativ och formativ bedömning. Lärarna i studien resonerar mer kring upptäckter av elever i behov av extra stimulans än de resonerar kring upptäckter av elever i behov av anpassningar eller stöd. Den aspekt som lärarna är mest kritiska över vad gäller bedömningsstödet i läsning är den tidsåtgång som krävs för att genomföra dem. De betonar vikten av en bra organisation kring stöden för att kvaliteten på klassens undervisning inte ska bli lidande under den period som stöden genomförs.

Sammanfattning/AbstractWidegren Lantto, Helena (2019). Speciallärarens roll i förhållande till specialiseringen grav språkstörning. Speciallärarprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.Förväntat kunskapsbidragSedan år 2011 utbildas speciallärare med specialisering inom grav språkstörning. Tidigare studier visar att måluppfyllelsen hos elever med språkstörning är generellt lägre än hos andra elever. Skolorna uppger att målgruppens behov anses svåra att tillmötesgå och kompetensen kring språkliga svårigheter och hur de bör hanteras i skolan tycks begränsad (SPSM, 2018). Studien vill belysa om och i så fall på vilket sätt speciallärarens kompetens inom språkstörning kommer till uttryck i skolpraktiken.Syfte och frågeställningarSyftet med studien är att synliggöra ett antal speciallärares uppdrag och arbetsuppgifter i förhållande till specialiseringen grav språkstörning. Preciserade frågeställningar:•Vad berättar specialläraren om sina arbetsuppgifter? •Vad berättar specialläraren om sitt uppdrag?•Vad anger specialläraren som orsak till utformningen av uppdraget och arbetsuppgifterna?•Hur svarar arbetsuppgifterna och uppdraget mot specialiseringen grav språkstörning enligt specialläraren? TeoriUppsatsen bygger på en tolkningsinriktad kunskapsteoretisk ståndpunkt. Det innebär att tyngden ligger på förståelse av hur deltagarna i en viss miljö uppfattar sin verklighet. Analysen bygger på en induktiv slutledning av det insamlade materialet. Det insamlade materialet leder fram till identifiering av olika mönster, likheter och skillnader som blir intressanta att söka kunskap och hitta förklaringar till. Tidigare studier visar att måluppfyllelsen är lägre hos elever med språkstörning och skolorna uppvisar svårigheter med att stötta dessa elever i tillräcklig omfattning. Lärarna själva uppger en svårighet i att stötta eleverna och utrycker farhågor gällande sin egen kompetens på området. (Dockrell & Lindsay, 2001). Byström (2018) menar att speciallärarnas uppdrag utifrån examensordningen för speciallärare (SFS 2011-688) kan sammanfattas i undervisning, utredning och utveckling. Byströms studie visar dock att utvecklingsdelen utgör en mindre del av speciallärarens yrkesvardag. Klang, Gustafsson, Möllås, Nilholm och Göransson (2017) visar i likhet med Byströms studie att specialläraren mer sällan deltar i det strategiska långsiktiga arbetet, utan ägnar sig mest åt undervisning och administration. Detta trots att examensordningen för speciallärare (SFS 2011-688) kan tolkas som att specialläraren ska arbeta både förebyggande och åtgärdande med lärmiljön på individ, grupp- och organisationsnivå. MetodStudien bygger på kvalitativa intervjuer med ett antal speciallärare med specialiseringen grav språkstörning. Intervjuerna har sedan transkriberats och därefter analyserats i förhållande till tidigare forskning. ResultatDe förväntade kunskapsbidragen utifrån speciallärarutbildningens examensordning (SFS 2011-688) och informanternas beskrivning av deras arbetsuppgifter och uppdrag överrenstämmer till stor del. De betonas dock olika mycket hos de olika individerna, vilket är rimligt då resultatet pekar på att arbetsuppgifterna till stor del utformas utifrån de olika lokala förutsättningarna och individen själv. Nio arbetsuppgifter identifierades som de tillfrågade speciallärarna uppger att de ägnar sig åt. De tre mest vanligt förekommande och också mest omfattande i tid är: undervisning av enskilda elever, samtal och dokumentation. Majoriteten saknar en arbetsbeskrivning, men ställer sig också tveksamma till hur en sådan skulle kunna utformas för att göra rättvisa till uppdraget. Det framkommer att flertalet upplever att de själva till viss del kan påverka hur uppdraget utformas. Dock betonas vikten av att som speciallärare vara flexibel och möta behoven som uppstår på skolan. Uppdraget påverkas av lokala förutsättningar och styrs främst av elevernas behov, men även styrdokumenten, ekonomi och kollegor nämns. Vilka andra yrkeskategorier som arbetar på skolan, tycks också ha ett inflytande på vilka arbetsuppgifter specialläraren sedan har.Samtliga tillfrågade menar att deras specialisering kommer till användning i det dagliga arbetet och uttrycker att specialiseringen ger kunskap om både konkreta anpassningar och förståelse för var, när och varför svårigheter kan uppstå för elever med språkstörning eller språklig sårbarhet. Lärarnas kompetens handlar också om en ökad förståelse för att inte enbart kunskapskraven kan vara svåra att nå, utan att skolsituationen i stort kan vara utmanande för elever med språklig sårbarhet. Några uppger dock att de inte får användning av sin utbildning och kompetens fullt ut, utan nämner att de exempelvis skulle önska delta i ett mer övergripande och förebyggande arbete än vad de har möjlighet till i dagsläget. I motssats till det menar andra att det är i det mindre sammanhanget med enskilda elever deras kompetens bäst nyttjas.Specialpedagogiska implikationerMycket pekar på att många elever med språkstörning inte får sitt stödbehov tillfredställt i en tillräckligt stor omfattning i skolan. Måluppfyllelsen i skolan är generellt lägre inom den här gruppen jämfört med andra elever. Kartläggningen från SPSM (2018) och även andra studier (Dockrell et al., 2001) visar att skolorna anser att det är svårt att stötta eleverna i tillräcklig omfattning och att kompetensen i skolorna tycks uppvisa brister. För att komma tillrätta med detta skulle det krävas omfattande stöd till skolorna. De olika statliga skolmyndigheterna (SPSM, Skolverket etc) utgör aktörer som bidrar med stöd och kunskap, och det krävs förstås kompetens och medvetenhet hos de personer som direkt ska arbeta med eleverna. Kunskapen och medvetenheten kring att elever med språkstörning inte enbart har språkliga svårigheter behöver vidgas till en förståelse för att även andra kognitiva, sociala och emotionella stödstrukturer kan krävas för att eleven ska lyckas i skolan. Speciallärare med specialiseringen grav språkstörning kan bidra till detta. För att speciallärarnas kompetens skulle komma fler elever till gagn skulle dessa ges möjlighet att arbeta mer skolövergripande och förebyggande. Samtidigt har specialläraren en viktig uppgift i att möta eleven i den direkta undervisningssituationen och ofta i det mindre sammanhanget. Även fler logopeder anställda i skolverksamheten skulle kunna vara intressant att utforska mer som ett möjligt bidrag.

Förväntat kunskapsbidrag:I arbetet med elever i behov av särskilt stöd kan skolan behöva samarbeta med andraverksamheter för att stödet ska optimeras, till exempel samarbeta med habiliterandeverksamhet. Kunskapsbidraget i denna litteraturstudie är att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola genom att redogöra för på vilka olika sätt forskare beskriver samarbetet. Genom det kan nya tankar framkomma och möjligen överföras till den egna verksamheten. Alternativt kan litteraturstudien vara underlag för vidare forskning.Syfte och frågeställningar:Syftet med litteraturstudien är att få en överblick över på vilka olika sätt forskare belysersamarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Genom att få en överblick kan synen på ett sådant samarbete vidgas. Habilitering är ett svenskt fenomen, men för att inte enbart beskriva forskning inom svensk kontext används internationellt publicerad forskning som handlar om samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Artiklarna sätts i relation till varandra utifrån vilka likheter och skillnader som går att utläsas gällande metodval, specialpedagogiskt perspektiv och systemteori, för att på så sätt få överblick över forskningsfältet.Teori:I litteraturstudien används specialpedagogiska perspektiv, systemteori och organisationsteori. Specialpedagogiska perspektiv används för att belysa vad forskarna fokuserar på i sina artiklar gällande samarbete mellan olika verksamheter. De specialpedagogiska perspektiv som artiklarna utläses från är kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv och dilemmaperspektiv. Systemteori används för att få en överblick över vilka olika nivåer forskare utgår ifrån när de beskriver samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet och vad som sker i gränserna mellan de olika nivåerna. De systemteoretiska nivåer som artiklarna utläses ifrån är meso, mikrooch makro. Organisationsteori används eftersom organisationers uppbyggnad kan ha betydelse för samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet.Metod:Systematisk litteraturstudie används som metod för att få en överblick över forskningsfältet. Befintlig forskning som publicerats under de senaste tjugo åren används för att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola. Artiklar som analyseras och diskuteras väljs utifrån inklusions- och exklusionskriterier och kvalitativ innehållsanalys används för att finna likheter och skillnader i de olika artiklarna.Resultat:De vanligaste metoderna som forskare använder sig av när de ska beskriva samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola är dokumentanalys och enkäter. Ingen av artiklarna hade observation eller etnografi som metod. Majoriteten av artiklarna skrivs utifrån ett relationellt perspektiv. Resultatet visar att det finns olika anledningar till att samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola är komplext. Det som påverkar samarbetet på makronivå är lagar och policys, till exempel att de är otydligt framskrivna och därmed tolkas på olika sätt. På mesonivå påverkas samarbetet av bristande förståelse för varandras verksamheter och avsaknaden av professionella relationer mellan instanserna. Oklarhet gällande vilken roll habiliteringen harpåverkar samarbetet på mikronivå. Gemensamt för de olika nivåerna är problematiken i vem det egentligen är som ska ta ansvar för att anstifta och upprätthålla samarbete mellanhabiliterande verksamhet och skola.Specialpedagogiska implikationer:Samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet kan stötta elever i behov av särskilt stöd. Men på grund av otydliga förordningar är samarbete inte självklart och det går inte att ta för givet att personal ute på skolor är medvetna om vilken stöttning de kan få från habiliteringen. Å andra sidan går det inte heller att ta för givet att samarbetet leder till förändring. Olika specialpedagogiska synsätt, traditioner och terminologier kan försvåra kommunikationen och därmed påverka samarbetet. Det kan exempelvis vara att personal på habilitering ser skolsituationen ur ett kategoriskt perspektiv och utgår från elevens funktionsnedsättning, istället för att utgå ifrån den kontext som eleven befinner sig i. Därför behövs det någon, exempelvis en specialpedagog, som både informerar om samarbetsmöjligheter och även utvärderar dem.

Skolan har dubbla funktioner, eleverna ska få utvecklas i sin takt efter sina förutsättningar ochbehov samtidigt som alla elever ska nå minst E i slutbetyg. De elever som har svårt att nåkunskapsmålen ska erbjudas specialpedagogiska anpassningar och/eller särskilt stöd. Dessaspecialpedagogiska insatser baseras ofta på pedagogiska kartläggningar/utredningar och syftar tillatt forma och anpassa undervisningen till den enskilde elevens behov. I föreliggande uppsats harjag studerat 12 utredningar som genomförts vid tre olika högstadieskolor ur ettsocialkonstruktivistiskt perspektiv med diskursanalys och utifrån tre specialpedagogiskaperspektiv.Resultatet visar att officiella mallar, bland annat från Skolverket, i hög grad styr hur elevenbeskrivs. Ju fler rubriker utredningen har, där organisationen och gruppen får stå i centrum, destostörre sannolikhet är det att utredningen intar ett relationellt perspektiv. De utredningar som saknarsyftes- och problemformuleringar har en tendens att inta ett kompensatoriskt perspektiv därutredarens röst är den allenarådande och eleven beskrivs utifrån tillkortakommande. De åtgärdersom framställs i utredningarna handlar i första hand om att kompensera elevens svårigheter utifråndiagnoser. Slutsatsen är att det är av stor vikt att utredningsmallen är utformad så det underlättarför utredaren att inta ett relationellt perspektiv genom att låta eleven och personer i elevensomgivning beskriva hur skolan ska organiseras för att eleven ska får rätt förutsättningar att nåkunskapsmålen.

Program och kurs: Specialpedagogprogrammet/ Magisteruppsats 15hpNivå: Avancerad nivåTermin/år:Ht 2016Handledare: Bernt GunnarssonExaminator:Lisa HellströmTitel/ Rapportnummer:Normalitet och avvikelseNyckelord:individualisering, inkludering, normer, specialpedagogiska perspektiv, systemteori, ________________________________________________________________Syfte: Syftet med vår studie var att undersöka hur några lärare resonerar kring normalitet och avvikelse. Syftet var också att undersöka om det finns några skillnader mellan hur några lärare i förskoleklass och lärare i mellanstadiet resonerar kring begreppen, samt att utifrån studiens resultat dra slutsatser rörande specialpedagogens arbete.Teori:Vi har valt att spegla empirin utifrån ett systemteoretiskt och sociokulturellt perspektiv. I båda dessa teorier betraktar man samspelet mellan gruppen och individen som det primära i lärsituationer. De normer vi konstruerar och de beteenden som uppstår måste förstås i ett större socialt och kulturellt sammanhang.Metod:Vi har använt oss av den hermeneutiska vetenskapssynen. Hermeneutiken är lämplig att använda när syftet med studien är att få tillgång till informanternas egna upplevelser av fenomen samt när informanterna ska ges ett stort utrymme att själva välja vad de vill tala om. Vår forskningsprocess har utgått från kvalitativa semistrukturerade intervjuer i syfte att söka kunskap utifrån några lärares resonemang kring normalitet och avvikelse. Tanken med att göra en semistrukturerad intervju är att informantens perspektiv blir synligt. Vi intervjuade totalt sex lärare i F-9 skolor. Empirin analyserades utifrån en tematisk analysmetod, där resultatet analyserades och kategoriserades utifrån teman.Resultat:Resultatet visar att samtliga lärare i studien anser att en normal elev är en elev som följer och rättar sig efter rådande normer i respektive verksamhet. En elev blir avvikande eller anses onormal när denne bryter mot normen som till exempel att eleven inte följer reglerna i klassrummet, avviker, vägrar eller stör. Studien pekar på att det saknas strategier kring hur man hanterar och bemöter elever som avviker från normen på ovan nämnda sätt. Resultatet visade att det finns olika tolkningar kring vad inkludering är och hur man arbetar inkluderande. Några lärare i studien framhåller vikten av sitt eget ledarskap och tydlig struktur. Några framhåller att det är verksamheten som ska möta elevens behov i inkluderingsprocessen. Lärarna beskriver också gruppens betydelse för den enskildes förmåga att kunna anpassa sig. Vi uppfattade att lärarna hade blandade kunskaper vad inkludering är och vi tänker att specialpedagogen har en stor uppgift. Samtliga lärare framhåller att alla barn är olika och att de har även rätt att vara det. Samtidigt upplever lärarna att det är svårt att individualisera utifrån elevens behov och förutsättningar i kombination av höga krav på måluppfyllelse. Detta kan betraktas ur ett dilemmaperspektiv, där krav på måluppfyllelse kontra värdegrundsarbete, varken går att uppfylla eller kombinera i ett individualiserings syfte. Studien visar att specialpedagogen fortfarande används till stor del som specialläraren användes förr. Fokus ligger mycket på eleven utifrån det kompensatoriska perspektivet. Några lärare har fått handledning av specialpedagogen i syfte att jobba med gruppen som helhet. Detta upplevde de som mycket positivt. Specialpedagogens roll handlar om att medvetandegöra lärarna kring normer och värderingar som ligger till grund för deras förhållningssätt och agerande gentemot elever som avviker från normen. Specialpedagogen kan genom handledning stärka lärarnas förståelse för den egna rollen och hur ledarskapet och lärmiljön påverkar inkluderingsprocessen för elever som avviker. Lärare upplever idag ofta en maktlöshet och en känsla av otillräcklighet. Lärare som upplever maktlöshet tenderar att se på elever ur ett bristperspektiv. Specialpedagogen kan genom handledning ge nya perspektiv och olika sätt att förhålla sig och tänka kring elever i behov av särskilt stöd. Specialpedagogen kan genom ett systemteoretiskt synsätt bidra till förändring, genom att observera, kartlägga och analysera helheten kring elever som avviker.

Sammanfattning:Undersökningen innehåller svar från tre rektorer och tre specialpedagoger som arbetar inom grundskolan i samma kommun. Jag har med hjälp av intervjuer undersökt deras synsätt i att använda åtgärdsprogrammen i ett skolutvecklingsperspektiv. Genom detta arbete vill jag kunna bidra med kunskap om åtgärdsprogrammens användning i dagsläget och hur de kan användas och utveckla det systematiska kvalitetsarbetet på skolorna. Problemområde:Bakgrunden till valt ämne är genom lästa studier som säger att det krävs kompletterande studier om hur åtgärdsprogrammen används och fungerar i praktiken. Min upplevelse efter många års arbete i grundskolan är hur vanligt det är att förklara elevernas svårigheter som brister och egenskaper hos individen. Jag vill försöka se om rektorer och specialpedagoger tänker som jag kring åtgärdsprogrammens vidare använding i ett skolutvecklingsperspektiv. Syfte och precicerade frågeställnigar:Syftet är att undersöka vilka olika synsätt rektorer/specialpedagoger uttrycker när det gäller synen på åtgärdsprogram som en möjlighet till skolutveckling. Vilka behov föranleder och vilka åtgärder utarbetas i ett åtgärdsprogram? Vilka specialpedagogiska perspektiv avspeglas bland aktörerna på skolorna?Vilken betydelse ges verksamhetskulturen på de undersökta skolorna? Hur ser rektorer och specialpedagoger på möjligheten att använda åtgärdsprogrammen som en grundpelare i arbetet med skolutveckling? Teoretisk ram:Jag har utgått från systemteorin för att komma åt helheten på individ-, grupp- och skolnivå. Utöver detta har jag använt mig av kompenastoriskt/kategoriskt och kritiskt/relationellt perspektiv, samt tittat på om verksamhetskulturen varit proaktiv eller reaktiv.Metod:Jag har valt en kvalitativ ansats för min studie. För att samla in empirin har använts intervjuer och därefter har materialet bearbetats, kategoriserats och tolkningar har gjorts av svaren hos de intervjuade specialpedagogerna. På detta vis har jag bildat mig en uppfattning om deras synsätt på åtgärdsprogram i ett skolutvecklingsperspektiv. Jag är medveten om att resultaten inte kan göra anspråk på en generaliserbarhet då jag endast intervjuat tre verksamma rektorer och tre specialpedagoger på tre olika kommunala grundskolor.Resultat med analys:Rektorer och specialpedagoger tenderar att utgå ifrån ett kompensatoriskt/kategoriskt perspektiv men att det finns mer eller mindre engagemang på skolorna för att skapa ett kritiskt/relationellt perspektiv. Rektorer och specialpedagoger ser kortsiktiga lösningar trots att de vill att respektive skola ska arbeta för en proaktiv verksamhetskultur. Mycket fokus ligger på pedagogerna som anses kunna lösa olika situationer. Alla informanter är positiva till att arbeta med åtgärdsprogrammen som en del av det systematiska kvalitetsarbetet men det är en lång väg för skolorna om detta förändringsarbete ska kunna omsättas i praktik.Kunskapsbidrag:Denna uppsats ska bidra med kunskap om hur rektorer och specialpedagoger tänker kring att utveckla arbetet med åtgärdsprogram ur ett skolutvecklingsperspektiv.

Syftet med denna studie var att undersöka och få en fördjupad förståelse för hur speciallärare med specialisering språk-, skriv-, och läsutveckling upplever sitt yrke i relation till examensordningen. Vi har även undersökt rektorers syn och tankar kring speciallärarrollen och deras examensordning. Studien har en kvalitativ och kvantitativ forskningsansats med enkäter som underlag. Resultatet har analyserats med hjälp av två olika teorier, professionsteori och organisationsteori. Därtill lyftes även det specialpedagogiskt perspektiv in i studien. Vidare har det framkommit att det är ett fåtal rektorer som fokuserar på gällande examensordning vid en anställning och studiens resultat har visat att den inte heller var av vikt i den faktiska verksamheten. Det är ett fåtal speciallärare i studien som har en tydlig nedskriven uppdragsbeskrivning. Speciallärare idag har visat sig ha ett brett uppdrag med skilda arbetsuppgifter. Det framkom att undervisning var det uppdrag som nämndes flest gånger och undervisningen skedde på individ- eller gruppnivå. Flera av respondenterna beskrev att de i sina uppdrag utförde läs- och skrivutredningar, pedagogiska kartläggningar, var delaktiga i elevhälsoteamet och handledning av kollegor. Utifrån respondenternas svar tolkar vi speciallärarrollen som en komplex, spännande och utmanande roll i svenska skolan.

En betydande forskning om adhd har gjorts, men den har i stort sett utelämnat flickor och detär en av anledningarna till den avsaknad av kunskap som funnits om flickor och adhd (Kopp,2018). Samtidigt visar Skolinspektionens rapport (2018) att delaktigheten i skolan generellt ärlåg för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, dit till exempel adhd hör. Syftetmed vår studie är att synliggöra delaktigheten i skolsituationen för flickor med diagnosen adhdur ett elev- och ett lärarperspektiv och genom detta bidra med kunskap till området. Utifrånstudiens forskningsfrågor har vi undersökt hur flickor med diagnosen adhd och lärare beskriverflickornas skolsituation ur ett delaktighetsperspektiv samt vilka skillnader och likheter somfinns i flickornas och lärarnas beskrivningar. Vi har också ringat in ett antalutvecklingsområden som kan bidra till att främja delaktigheten i skolsituationen för dennaelevgrupp. Studien genomfördes med en kvalitativ forskningsstrategi med inspiration från enjämförande forskningsdesign och som datainsamlingsmetod användes semistruktureradeintervjuer. Totalt genomfördes fyra intervjuer, två med elever i grundskolans årskurs sju ochtvå med lärare verksamma på mellanstadiet. Urvalet var i huvudsak målstyrt. Intervjuernaspelades in och transkriberades i sin helhet och materialet kodades därefter utifrån de sexaspekterna i Szönyi och Söderqvist Dunkers (2018) delaktighetsmodell; tillhörighet,tillgänglighet, samhandling, erkännande, engagemang och autonomi. Fyra olika temanframträdde tydligt i vår empiri och vi valde att kalla dem relation och kommunikation, tydlighetoch struktur, inkludering, samt diagnoser kontra olikheter. Resultatet visade att samtligainformanter beskrev goda relationer och god kommunikation mellan elev och lärare somcentralt för att skapa delaktighet i skolsituationen. De intervjuade flickorna uttryckte att det tartid att få det stöd de behöver i skolan och kopplade detta till att de svårigheter de stötte på iskolsituationen ofta inte blev synliga för lärarna, samt att det kunde vara svårt att få komma tilltals och ges inflytande över skolsituationen. Resultatet visade också att struktur och tydlighet iundervisningen var en starkt bidragande faktor till ökad delaktighet för flickorna i vår studie,vilket framhölls av både flickor och lärare. De intervjuade eleverna uttryckte ett behov av att iolika utsträckning få arbeta i avskildhet och vi tyckte oss se att även en av lärarna lyfte fram atten sådan anpassning, förutsatt att den skedde på elevens initiativ, kunde bidra till ökad snarareän minskad delaktighet. Utifrån intervjuerna med flickorna kunde vi skönja en efterfrågan påökad kompetens hos lärare kring hur adhd-liknande svårigheter kan ta sig uttryck hos flickor.Vi såg en fara i att fokus på ökad kunskap om diagnosen adhd skulle kunna bidra till ettkompensatoriskt perspektiv på skolsvårigheter, där till exempel specialpedagogikens uppgiftfrämst skulle vara att kompensera individen utifrån de brister denne uppvisar (Nilholm, 2020).Emellertid ansåg vi ändå att kunskapen kan gynna flickornas skolsituation eftersom den kangenerera mer förståelse och kunnande för hur skolan kan anpassa undervisningen för ökaddelaktighet.

No description available.

<p>Syftet med denna kvalitativa fallstudie är att undersöka hur pedagoger skapar inkluderande undervisning i klassrummet och resonerar kring den samt undersöka hur pedagogernas inkluderande strategier är relaterade till det sociokulturella perspektivet på lärande. Data har samlats in genom observationer av lektioner samt semistrukturerade intervjuer av de pedagoger vars lektioner vi observerade. Bearbetningen av insamlad data genomfördes separat för varje fall och resulterade i fyra olika fallstudier. Fallen består av beskrivningar av olika händelser, både mer generella skeenden men även sådant som är karaktäriserande för de olika fallen. Det fanns fem inkluderande undervisningsstrategier som tydligt visade sig och som pedagogerna la sin tyngdpunkt vid. En av dessa var att använda sig utav gemensam arbetsplan utifrån de olika ämnenas kursplaner och mål. Ett annat var pedagogernas medvetenhet om elevernas olikheter. De andra undervisningsstrategierna var användandet av gemensamma genomgångar vid introduktionen av material, individanpassad återkoppling och stöd samt att pedagogerna gav eleverna möjligheter att få visa sina kunskaper. Det fanns även tre inkluderande undervisningsstrategier som kan ses ur ett sociokulturellt perspektiv. En av dessa strategier var att skapa goda relationer och kommunikation. De två andra var att pedagogerna styrde elevernas placeringar och grupperingar med syftet att förbättra elevernas möjligheter för samlärande samt pedagogernas medvetna användning av samlärande i undervisningen. Tyngdpunkten lades kring den kunskap om de skillnader och den variation som finns hos den enskilda individen. Det som också tydligt synliggjordes i de inkluderande undervisningsstrategier pedagogerna använde sig utav var betydelsen av att ha fungerande relationer och kommunikation med elever.</p>