Den världsomfattande coronapandemin har påverkat mänskligheten på många plan och Sverige har tvingats möta en kris som krävt stora uppoffringar, både individuellt och kollektivt. I mars 2020 höll därför statsminister Stefan Löfven sitt första tal till nationen. I november samma år höll han det andra. Två tal till nationen under samma år och som bemöter samma kris är en historisk händelse som vi valt att analysera. Som kommunikationsstudenter ansåg vi det intressant att analysera retoriken och den retoriska situationen kring talen samt kriskommunikationen i relation till pandemin. Med tanke på coronapandemins aktualitet och den ovanliga talsituation som ett tal till nationen är, finns det ett allmän intresse för denna typ av studie och studien kommer behålla sitt värde för många år framöver. Studien har vi gjort med hjälp av en kvalitativ textanalys med fokus på retorisk ochsemiotisk analys och med hjälp av teorier rörande kriskommunikation och diskursanalys. Frågor vi ställt rör vilka skillnader som finns vad gäller retorik och semiotik mellan de båda talen, om det finns särskilda avsnitt i talen som har särskilda syften och i sådana fall vad dessa är, samt om det finns skillnader i Löfvens tonalitet och framställning. Utifrån dessa frågor kunde vigöra en retorisk analys och en semiotisk analys som i sin tur lade grunden för en analys kringkriskommunikationen och diskursen i samhället i mars respektive november 2020. Vi kom fram till att de retoriska och semiotiska skillnaderna mellan talen är få, men att det finns en viss skillnad i tonalitet och framställning vilket är ett resultat av den förändrade diskursen kring pandemin. / The corona virus has affected the world globally on many levels and together with the rest of theworld, Sweden has been forced into a crisis, which affected the citizens both individually and nationally. In Mars 2020, Swedish head of State Stefan Löfven spoke to the nation addressing thepandemic for the first time. In November the same year, he did it a second time. As this is a historical event we decided to analyze these two speeches regarding the corona virus. Since we are communication students we find it interesting to analyze the rhetoric as well as the semiotic situation regarding the speeches and the pandemic. Considering the timeliness of the coronapandemic and the unusual speech situation that a speech to the nation is, there is a public interest in this type of study and it will retain its value for many years to come. We made this study by using a qualitative text analysis, focusing on rhetoric andsemiotic analysis together with theories concerning crisis communication and discourse analysis. we have asked are if there are any rhetoric and semiotic differences between thetwo speeches, if there are several parts of the speeches with a specific purpose and in that casewhich they are and also if there are any differences regarding voice and formality. From these questions, we did a rhetorical as well as a semiotic analysis, which formed the base for further analysis regarding crisis communication and the discourses about the pandemic in March and November 2020. From this study we can see that the rhetorical and semiotic differences between thespeeches are few, but that there are some differences in voice and formality which are a result ofthe varying discourse in Sweden regarding the pandemic between March and November

Syftet med undersökningen är att analysera och jämföra Carl XVI Gustafs och Stefan Löfvens tal till nationen angående covid-19 pandemin. De retoriska dragen jag har valt att grunda min undersökning på är ethos, pathos och logos, dispositio samt topikerna kausalitet och definition. De retoriska medlen används för att visa hur de används i en retorisk krissituation och vilka likheter eller skillnader det finns mellan talarna.            Resultatet visar att både Löfven och Carl Gustaf samspelar med ethos, pathos och logos. Skillnaden på dispositionen mellan talarna är att Löfven avviker från Renbergs standardposition medan Carl Gustaf följer den. Definitions- och kausalitetstopiker används av båda talare för att framställa logos och pathos och beskriva orsak och konsekvenser samt definiera vad de egentligen pratar om.            Slutsatsen utifrån resultatet visar att Löfven använder sig mest av pathos och logos medan Carl Gustaf fokuserar mest på ethos och pathos. Undersökningen visar att båda talare använder topiker men att defintionstopiker förekommer oftare än kausalitetstopiker i talen. I dispositionen använder både Löfven och Carl Gustaf två argument tillsammans med ett motargument.

Syftet med denna fallstudie är att visa på en ökad förståelse kring regeringschefers förmåga att skapa förtroende sin kriskommunikation. Uppsatsen undersöker de tal till nationen som hölls av Sveriges statsminister Stefan Löfven och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid Covid-19 pandemin under våren och hösten 2020. Uppsatsen utgår från ett retoriskt perspektiv och undersöker talens innehåll utifrån dess transkriberingar. Analysen utgår från uppsatsens teoretiska perspektiv som innefattar retorikens olika delar, appellformer och stilfigurer. Den utgår även från den retoriska situationen. Metoden som används är retorisk analys och utgår från uppsatsens disposition, argumentation, stil och retoriska situation. Den retoriska analysen skapar möjligheten att analysera och tolka talen både i sin helhet men också genom meningar, ord och tecken. Vidare diskuteras resultaten utifrån tidigare forskning och teoretiska perspektiv med ett fokus på politiskt förtroende och kriskommunikation.   Uppsatsen finner resultatet att regeringscheferna använder samtliga retoriska verktyg som undersöks i sina tal. Det framgår även att dessa verktyg används av regeringscheferna i syfte att öka förtroendet för dem som regeringschefer. Utifrån tidigare forskning går det se att både Löfven och Johnson fick ett ökat förtroende en kort tid efter att de första talen genomfördes, vilket indikerar att regeringscheferna kan ha lyckats uppnå ett förtroende genom sin kriskommunikation. / The aim of this case study is to gain more understanding of the head of government's ability to create trust in their crisis communication. The essay examines speeches to the nation, given by the Swedish Prime Minister Stefan Löfven and the British Prime Minister Boris Johnson, during the Covid-19 pandemic in the spring and fall of 2020. The essay uses a rhetorical perspective and examines the content of the speeches based on their transcripts. The analysis is based on the theoretical framework of the essay, which includes the rhetorical theory, three modes of persuasion and the figures of speech. It is also based on the rhetorical situation. The rhetorical analysis is the method used in the case study which focuses on the speech's disposition, argumentation, style and rhetorical situation. The rhetorical analysis makes it possible to analyze and interpret language both in its ensemble, but also through sentences, words, and signs. Furthermore, results based on previous research and theoretical perspectives are discussed with a focus on political trust and crisis communication.   The essay concludes that both Löfven and Johnson use all the rhetorical tools that are examined in their speeches. It is also clear that these tools are used by Löfven and Johnson to gain trust as Heads of Government. Based on previous research, it can be seen that both Löfven and Johnson gained increased trust shortly after their speeches were given, which indicates that the heads of government may have succeeded in gaining confidence through their crisis communication.

The aim of this essay was to examine what problems, causes and solutions three Swedish governments identified concerning three decisions of cooperation with NATO, and to understand these decisions with constructivism and hard and soft power as theoretical perspectives. The first was the decision to join Partnership for Peace in 1994. The second decision was to join the Euro-Atlantic Partnership Council in 1997. The third decision was to join a host nation support with NATO in 2016. The analysis showed that problems regarding PfP was an unpredictable security situation, caused by the fall of the Soviet Union. This gave rise to new conflicts, e.g. the conflict in Yugoslavia. Russia was identified as a problem also regarding the EAPC, caused by a Russian superpower identity. Problems identified before joining the HNS was that Russia was aggressive and annexed the Ukrainian peninsula Crimea in 2014. This was caused by the Russian leadership prioritizing the defence sector. The identified problems and causes can be understood with the theory of hard power, since the Russian hard power resources are wielded both within and outside of Russia. Constructivism is useful to understand what solutions the governments proposed, since they often express an ambition to build a common identity, while keeping the Swedish identity as non-aligned. Also, soft power resources made the alliance more attractive for the Swedish governments.

I en retorisk analys av den svenska, diskursiva konstruktionen av coronapandemin, så som den tog form i politisk kommunikation och samhällsopinion, argumenterar jag för att diskursens möjlighet att uppfattas som rationell och saklig i själva verket var högst beroende av en rad mytiska idéer. Dessa idéer kretsade kring en historisk, västerländsk framåtrörelse, en uråldrig kamp mellan ljus och mörker, det dunkla som något hotfullt, synden och botgöringen som vid domen skulle leda folket till frälsning eller lidande, samt det svenska samhällets äkta kärna. Sammantaget kom de mytiska idéer som präglade diskursen att i grunden begränsa den svenska invånarens diskursiva rörelseutrymme, och därmed också möjligheten att anlägga alternativa riktningar eller göra reellt motstånd. I uppsatsen diskuterar jag även hur och varför den frihet som invånarna åtnjöt snarare kom att bli en väsentlig komponent i ett maskineri, som inte bara genom disciplinering höll nere smittspridningen, utan också gjorde invånarna till användbara redskap i upprätthållandet av en politisk legitimitet. I denna uppsats problematiserar jag därför både bilden av den pandemiska diskursen som ett i grunden rationellt, sakligt och gemensamt refererande till en verklig händelseutveckling och bilden av att frånvaron av tvingande smittskyddsåtgärder automatiskt skänker invånarna en större frihet.