This study examines how Swedish hip hop lyrics between the years 2019–2020 depict the social life in the suburb. The study is divided into two different parts, the first of which analyzes general themes, categories and concepts in hip hop texts through an overview of 50 different songs. The second study analyzes five popular hip hop texts based on a qualitative text analysis. / Den här studien undersöker hur svenska hiphoptexter mellan åren 2019–2020 skildrar det sociala livet i förorten. Undersökningen är uppdelad i två olika delar, varav den första analyserar generella teman, kategorier och begrepp i hiphoptexter genom en översiktslyssning av 50 olika låtar. Den andra studien analyserar fem populära hiphoptexter utifrån en kvalitativ textanalys. / Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet

This study examines how Swedish hip hop lyrics from the 1990s and 2010s portrays the social life, first and foremost in the suburb. The study consists of two parts, the first is a more general study of which themes and categories appear in the lyrics through an overview of 90 different hip hop songs. The second part of the study is focusing on analyzing different processes in change from the 1990s to the 2010s hip hop lyrics. The material of this part consists of 5 songs from the 1990s and 5 songs from the 2010s, that through a qualitative text analysis presents different changes in discourses.

Residents in marginalized areas tend to show a lower level of confidence in the criminal justice system and carry out police reports and testimonies to the criminal justice system to a lesser extent than residents in other areas. In this scientific essay, a qualitative study is conducted to analyze the disinclination to leave testimonies and report crimes in marginalized areas, along with researching possible ways to improve the residents relationship with the criminal justice system. The theoretical framework for this study consists of Žižeks theory of violence, territorial stigma and social exclusion. The sample group for the study is advocates in non-profit organizations operating in marginalized areas. Using a semi-structured interview method, this study’s empirical findings reveals that a critical view of the criminal justice system, lack of confidence in the criminal justice system, ambivalent feelings about the residential area and mass medias stigmatizing effects are believed to cause a reluctance to cooperate with the criminal justice system in marginalized areas. Furthermore, our findings show that an admittance of the existence of racism within the justice system, increased communication, cultural competence, and safe meeting places are believed to improve the relationship between the residents and the criminal justice system.

Media’s representation of places and individuals shape public understanding of these places and of their residents, as well as shaping residents’ own understanding of their communities and themselves. Media discourse about marginalized areas is often male dominated and focused on violence and crime which has attracted much attention in previous research. The purpose of this dissertation has instead been to study media discourse about young women living in three marginalized suburban areas south of Stockholm. By studying which discourses about young women in these areas are (re)produced in media we can gain knowledge about the opportunities and obstacles young women face. The study is based upon a critical discourse analysis of a large empirical material of media texts, informed by theory on territorial stigmatization. The analysis has an intersectional perspective. The texts cover a wide range of topics, with three recurrent subdiscourses described: “owning one’s place”, “safety” and “otherness”. The results are in line with previous research in some respects, but also deviate in important ways. Young women in these texts are on one hand, not depicted as responsible for the problems often associated with marginalized areas, but on the other hand, are depicted as responsible for their parents’ integration. / Medieframställningen av platser och individerna som bor där bidrar både till allmänhetens uppfattning av området och de boende såväl som till de boendes uppfattning om området och sig själva. Mediebilden av marginaliserade områden är ofta mansdominerad samt associerad till kriminalitet och oroligheter, en framställning som uppmärksammats mycket i tidigare forskning. Den här uppsatsen handlar istället om medieframställningen av unga kvinnor i tre Stockholmsförorter. Genom att studera vilka diskurser om unga kvinnor i marginaliserade områden som (re)produceras i medietexter bidrar studien till vår förståelse av vilka hinder och möjligheter unga kvinnor möter. Studien bygger på en kritisk diskursanalys av ett omfattande mediematerial, som informerats av bl.a. teorier om territoriellt stigma. Texterna har analyserats med intersektionellt perspektiv. Medietexterna handlar visserligen om många olika saker, men genomgående framträder tre subdiskurser: ”ta plats”, ”trygghet” och ”annorlundahet”. Resultaten följer i flera avseenden tidigare forskning, men avviker samtidigt i några viktiga aspekter. Till skillnad från vad tidigare forskning om medieframställningar av marginaliserade områden och dess boende har visat framställs inte de unga kvinnorna som ansvarsbärare för de problem som ofta associeras till marginaliserade områden. Däremot framställs de unga kvinnorna i stor utsträckning som ansvarsbärare för sina föräldrars integrering.

När delningstjänster för elsparkcyklar spred sig över hela världen hade städer varken kunskap eller verktyg att hantera detta nya fenomen. Situationen var liknande hösten 2019 när de över en natt kom och belamrade Malmös gator. Sedan delningstjänster för elsparkcyklar kom till Malmö har förhandlingar och utvecklingen av dess drift skett kontinuerligt och gör så även idag. Samtidigt har det pågått en debatt om hur bra elsparkcyklarna verkligen är, då främst gällande miljö-, regel- och säkerhetsperspektiv. Vad som saknats är en bredare debatt kring dess sociala påverkan av samhället. I en artikel i Sydsvenskan framgick det dock att elsparkcykeloperatörerna inte erbjuder delningstjänsten i Malmös utsatta områden till följd av bland annat vandalisering av fordonen. Elsparkcykeloperatörernas makt att exkludera områden och dess invånare från delningstjänster för elsparkcyklarna är problematiskt då det skapar ojämlika förutsättningar för Malmöbor att transportera sig i staden. Genom en triangulering av dokumentstudier och intervjuer undersöker uppsatsen hur det kommer sig att elsparkcykeloperatörer kan bestämma var elsparkcyklar får och inte får köra och/eller parkera samt hur samarbetet mellan publika och privata aktörer ser ut. Detta har undersökts för att bilda förståelse för hur exkluderingen av de utsatta områdena kommit till. Därefter har konsekvenserna av denna förhandlingsprocess undersökts utifrån begreppen transportexkludering och territoriell stigmatisering. Bristande regelverk och en skev maktbalans mellan publika och privata aktörer ger negativa konsekvenser för hur socialt utsatta områden i Malmö exkluderas och stigmatiseras av elsparkcykeloperatörerna på grund av marknadsintressen. En nationell lagändring och upphandling kan vara en väg framåt för att Malmö Stad själva ska kunna besluta om vart delningstjänster för elsparkcyklar ska finnas och förhindra att områdena exkluderas. På så vis kan de också uppnå sina egna mål och visioner i arbetet för inkluderande och rättvisa transportmöjligheter för alla i invånare i Malmö. / When e-scooter sharing spread all over the world, cities had neither knowledge nor tools to handle the new phenomenon. This was also the case when they in the fall of 2019 came to the city of Malmö and trafficked the streets overnight. Since they came to the city, negotiations and development of the operations have continuously evolved and still do today. Meanwhile there has been a debate about how good the e-scooters actually are, mainly regarding environmental impact, regulation and safety. What’s been lacking is a broader debate about its social impact on society. However, an article in the newspaper Sydsvenskan shed light on the fact that no e-scooter company operates in Malmös ‘vulnerable areas’ using the risk of vandalism of the vehicles as a reason for this choice. The power that the e-scooter companies exclude certain areas from using the e-scooter is problematic since it creates unequal transport possibilities for the citizens of Malmö to travel around the city. Through a triangulation of document studies and interviews, this research examines how the e-scooter companies can decide where e-scooters are allowed or not allowed to drive and/or park. Furthermore, the research also looks into the collaboration between public and private actors. These topics have been researched to form an understanding of how the exclusions of the ‘vulnerable areas’ have been created. Based on this, the research then examines the consequences of the negotiation processes based on the theoretical concepts of transport exclusion and territorial stigmatization. Deficient laws and a skewed power balance results in negative consequences for how ‘vulnerable areas’ in Malmö are excluded and further stigmatized due to economic factors. We suggest that a national change of laws and a public procurement could be a way forward for the municipality of Malmö, which would allow them to decide for themselves that the ‘vulnerable areas’ can’t be excluded and hence be able to achieve their own visions to have inclusive and just transport opportunities for all citizens of Malmö.

La stigmatisation territoriale est un concept qui soutient que certains groupes de personnes sont discrédités, dévalorisés et entachés par la réputation de leur lieu de résidence réel ou supposé. Ce mémoire cherche à illustrer la stigmatisation territoriale opérée sur Montréal-Nord — un arrondissement de la ville de Montréal touché par des enjeux de pauvreté et dont une grande partie de la population est issue de l’immigration. Affecté par une réputation peu enviable au sein de l’imaginaire spatial québécois, Montréal-Nord est généralement perçu comme le « Bronx montréalais » : un espace fréquenté par des gangs de rue et associé à un secteur enclavé de faible qualité urbanistique. Ces représentations, mettant l’accent sur le caractère dangereux et criminel de cet arrondissement, ont été renforcées suite au meurtre de Fredy Villanueva abattu par un policier en 2008 dans un parc de Montréal-Nord et des révoltes urbaines qui ont suivi. Or, dans quel contexte de production les récits médiatiques sur Montréal- Nord sont réalisés ? Et surtout, quelles actions sont proposées par les institutions publiques, les organismes communautaires et certains collectifs citoyens afin de renverser une image jugée négative et de cesser la paupérisation de l’arrondissement ? Grâce à une base de données regroupant les articles publiés sur l’arrondissement de Montréal-Nord par huit journaux de la presse écrite montréalaise entre 2006 et 2016, il est possible d’illustrer des processus de mise en visibilité qui concentre l’attention sur le caractère dangereux du quartier. De plus, 25 entretiens semi-dirigés avec différent·e·s acteur·trice·s issu·e·s de Montréal-Nord permettent de souligner l’influence que les récits médiatiques ont sur la production de l’espace urbain. L’émergence de collectifs citoyens performant une nouvelle citoyenneté sera aussi documentée afin d’illustrer une forme de réappropriation du discours sur Montréal-Nord. À l’intersection des enjeux de race, de représentations et de réparations, cette recherche vise à souligner les mécanismes ségrégatifs à l’oeuvre au sein de l’espace urbain et médiatique montréalais. / Territorial stigmatization is a concept that argues that certain groups of people are discredited, devalued and tainted by the reputation of their real or perceived place of residence. This research seeks to illustrate the territorial stigmatization of Montréal- Nord—a borough in the city of Montréal that is affected by poverty issues and where a large part of the population is of immigrant origin. Affected by an unenviable reputation in Quebec’s spatial imagination, Montréal-Nord is generally perceived as the “Montréal Bronx”: a space occupies by street gangs and associated with a landlocked area of poor urban quality. These representations, emphasizing the dangerous and criminal nature of this borough, were reinforced following the murder of Fredy Villanueva by a police officer in 2008 in a Montréal-Nord park and the urban revolts that followed. However, in which production context the media stories about Montréal-Nord are being made? And above all, what actions are proposed by public institutions, community organizations and certain citizen collectives in order to reverse an image deemed negative and to stop the impoverishment of the borough? Thanks to a database of articles published on the borough of Montréal-Nord by eight Montréal print media newspapers between 2006 and 2016, it is possible to illustrate processes that focus attention on the dangerous nature of the neighbourhood. In addition, 25 semi-directed interviews with various actors from Montréal-Nord highlights the influence that media stories have on the production of urban space. The emergence of collectives performing a new type of citizenship will also be documented in order to illustrate a form of recuperation of the discourse about Montréal-Nord. At the intersection of issues of race, representation and reparations, this research aims to highlight the segregating mechanisms at work within Montréal’s urban and media space.