På hösten 2018 riktades blickarna mot vården i Sverige. Inte vilken del av vården som helst utan den som berör två av de kanske mest utsatta grupperna i samhället, missbruksvården och psykiatrin. I kölvattnet efter Uppdraggransknings dokumentärer om Sanne beslutade regeringen att det behövdes en (ny) översyn av huvudmannaskapet vid samsjuklighet av missbruk och psykisk sjukdom. (Ny) är denna översyn eftersom Missbruksutredningen 2011 lämnade över sitt slutbetänkande ”Bättre insatser vid missbruk och beroende” som pga. det höga antalet av samsjuklighet yrkade på ett lagförslag där Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) skulle bli en och samma lag. Regeringen avslog det yrkandet. Hur upplever läkarna, som möter dessa patienter dagligen, att det är att ha två huvudmän för den här patientgruppen? Uppsatsens syfte är att ta reda på hur specialistläkarna inom psykiatri och beroendevården på Vrinnevisjukhuset i Norrköping uppfattar gråzonen mellan LVM och LPT. Detta har gjorts genom intervjuer med läkare som arbetar på Beroendekliniken och på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Uppfattningen bland läkarna är att det finns ett behov av ett bättre samarbete mellan de olika instanserna och att strukturerna för hur man ska ha detta samarbete måste vara tydligt. Läkarna anser att lagarna bör fortsatt vara åtskilda men att det kunde vara önskvärt med en och samma huvudman för att minska risken för att patienter hamnar mellan stolarna.

Bakgrund: Bakgrunden till studien grundar sig i ett intresse av att ta reda på hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården upplever delaktighet, mitt i den situation som personerna befinner sig i. Av etiska skäl kunde dock inte patienterna själva intervjuas. Därför har jag valt att istället intervjua personal som dagligen arbetar nära patienter inom tvångsvården, för att ta reda på hur personalen upplever att man kan skapa delaktighet i patienternas vardag. Personer som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården är en grupp som inte syns ute i samhället och därför kan de personerna lätt glömmas bort. Delaktighet är ett centralt begrepp inom socialpedagogiken och någonting som alla människor har rätt till. Med anledning av det här valde jag att göra en studie med den här utgångspunkten. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur personalen kan göra patienter inom den psykiatriska tvångsvården delaktiga i sin vardag. Vidare att undersöka vilka utmaningar de stöter på inom ramen för lagstiftningen. Metod: Studien har en kvalitativ metod där halvstrukturerade intervjuer har genomförts med tre sjuksköterskor och tre skötare som dagligen arbetar med patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Resultat: Resultatet visar att ett tydligt säkerhetstänk från personalens sida styr väldigt mycket hur utformningen av arbetet sker. Vidare att personalens tillgänglighet och möjlighet att lyssna på patienterna är viktiga komponenter i det delaktighetsfrämjande arbetet. Resultatet visar också att patienternas förutsättningar och psykiska mående är några av faktorerna som kan skapa svårigheter när det gäller att uppnå delaktighet för patienterna. Dessutom finns hela tiden lagstiftningen med dess begränsningar med; vilket givetvis påverkar både hur arbetet sker, samt i vilken mån patienterna kan vara delaktiga.

<p>Sluten ungdomsvård infördes som påföljd för unga lagöverträdare 1999. Påföljden ersatte till stor del möjligheten att döma ungdomar till fängelse. 30 ungdomar som genomfört verkställigheten av sluten ungdomsvård tvångsomhändertogs direkt efteråt. Individen går då från straffrätt till socialrätt. Ingen tidigare forskning har genomförts kring denna övergång. Uppsatsens syfte var att klargöra och jämföra de olika lagstiftningarna. Syftet var vidare att undersöka hur personal på ungdomshemmen arbetar med och hanterar de svårigheter som kan uppstå då ungdomarna går från sluten ungdomsvård till socialvård. Uppsatsen är en rättsligt inriktad kvalitativ studie. Lagtext, förarbeten och betänkanden har studerats och därefter kompletterats med intervjuer med personal på ungdomshemmen. Studien visade att det finns grundläggande skillnader i de två olika lagstiftningarna, men att de påminner om varandra i verkställigheten. Resultaten visade vidare att behandlingspersonalen upplever svårigheter med övergången från sluten ungdomsvård till tvångsvård. Resultaten analyserades utifrån sociologiska teorier som satte forskningsproblemet i ett samhälleligt perspektiv. Utifrån Foucaults teorier kan övergången ses som en förlängning av straffet. Garland resonerar kring hur andra aktörer inlemmats i det straffande systemet. Studien har visat att socialrätten kan ses som ett exempel på detta.</p>

<p>Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.</p>

<p>Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.</p><p>Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.</p><p>Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.</p><p>Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.</p>

Sluten ungdomsvård infördes som påföljd för unga lagöverträdare 1999. Påföljden ersatte till stor del möjligheten att döma ungdomar till fängelse. 30 ungdomar som genomfört verkställigheten av sluten ungdomsvård tvångsomhändertogs direkt efteråt. Individen går då från straffrätt till socialrätt. Ingen tidigare forskning har genomförts kring denna övergång. Uppsatsens syfte var att klargöra och jämföra de olika lagstiftningarna. Syftet var vidare att undersöka hur personal på ungdomshemmen arbetar med och hanterar de svårigheter som kan uppstå då ungdomarna går från sluten ungdomsvård till socialvård. Uppsatsen är en rättsligt inriktad kvalitativ studie. Lagtext, förarbeten och betänkanden har studerats och därefter kompletterats med intervjuer med personal på ungdomshemmen. Studien visade att det finns grundläggande skillnader i de två olika lagstiftningarna, men att de påminner om varandra i verkställigheten. Resultaten visade vidare att behandlingspersonalen upplever svårigheter med övergången från sluten ungdomsvård till tvångsvård. Resultaten analyserades utifrån sociologiska teorier som satte forskningsproblemet i ett samhälleligt perspektiv. Utifrån Foucaults teorier kan övergången ses som en förlängning av straffet. Garland resonerar kring hur andra aktörer inlemmats i det straffande systemet. Studien har visat att socialrätten kan ses som ett exempel på detta.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.

Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta. Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos. Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet. Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.

Barnens osynlighet i rättsprocessen har diskuterats allt sedan barnavårdslagstiftningens förändring 1982, då socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) infördes och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU), tvångslagstiftningen som rör barn och unga. Kritik emot att framför allt barn yngre än 15 år som saknar talerätt tenderar ”försvinna” i LVU-processen har i olika sammanhang konstaterats trots barnkommitténs arbete med förstärkning av barns perspektiv i svensk lagstiftning. Jag har i min forskning valt att utröna vilken kunskap om barn eller barnkompetens som efterfrågas för att företrädaren på ett fullgott sätt ska kunna företräda barn i svåra situationer. Utgångspunkten är de kompetenskrav som anges i lagar och förarbeten, vad forskare sett i sammanhanget och mina egna erfarenheter i tidigare forskningsstudier och praktisk verksamhet. Vad som framkommit är att kompetenskraven handlar om allmän lämplighet och kunskap om både barn och unga samt lagstiftning och rättsprocedur. Inget krav finns uttalat att företrädaren ska vara utbildad jurist. I en enkät ställs dessa frågor till de 23 länsrätternas företrädare i Sverige, av vilka 22 svarat på enkäten som visar att uppdragen går till jurister och advokater. Här framkommer även att länsrätterna inte efterfrågar någon särskild kunskap och erfarenhet vad gäller barn och unga inför förordnandet av barns företrädare. Eftersom sakkunniga numera sällsynt förekommer vid LVU-förhandlingar borde företrädare med kunskap om barns behov och uttryckssätt vara en nödvändighet av rättssäkerhetsskäl. Barnkommittén berörde domstolarnas bristande barnkompetens redan 1997 (SOU 1997:116 sid 113). Slutligen finns en hög överensstämmelse i svaren från länsrätternas företrädare att barns offentliga biträden och ställföreträdare ej sammanträffar med de allra yngsta barnen och deras vårdare inför LVU-förhandling. Med min forskning vill jag peka på det faktum att kravet på ökad kunskap om barn och kunskap om hur man möter, samtalar med, och som företrädare skapar sig en egen uppfattning utifrån barnets perspektiv inte nämnvärt påverkat aktörer på den juridiska arenan. Trots mångårig debatt och forskningens bevis för det faktum att barns röst inte tydligt framkommer, har rättsväsendet inte påverkats nämnvärt. Intressant är det faktum att länsrätterna (numera förvaltningsrätterna) fortfarande konsekvent förordnar jurister och advokater som barns företrädare, trots att detta varken är lagstiftares krav eller önskemål. / Social welfare law is administered by elected local authorities in all Swedish municipalities. Most of the decisions in client cases are delegated by the municipal social welfare committee, and decisions are made by the employed social workers. When children have to be taken into care by welfare services, and parents do not agree with such decisions and if the coercion have to be used, the case is then referred to the county administrative court. (Within the legal process, the child regardless of age, has the right to Child’s Representative (CR) when using the Coercive Legislation, Care of Young People Act (LVU 1990:52)). CR´s mission for children younger than 15 years is both to interpret and convey the child's desire and furthermore make their own independent assessment of what is in the best interest of the child in each case. Children's invisibility in the legal process has been discussed since the child welfare law change in 1982. Criticism has been expressed by researchers and practitioners regarding children under the age of 15, who lack access to justice, and tend to "disappear" in the LVU process. This research study examines the knowledge, related to child welfare, among the ‘Child’s Representative’ appointed by the 23 county administrative courts in Sweden. The study has a point of departure in the possible qualification criteria as specified by law, legislative history, and prior research experiences from practice. The study consisted of all 23 county administrative courts in Sweden in 2007, of which 22 responded to the questionnaire. The findings of this study are (a.) the skills requirements of ‘Child’s Representatives’ is too general and therefore not focused enough on children and young people’s welfare; (b) the county administrative courts do not demand any such specialized knowledge and experience related to children and young people’s welfare from the ‘Child's Representatives; (c) in the case of very young children (below 3 years old) the ‘Child’s Representative’ is not expected to meet with either the child or their respective carers.

Uppsatsens syfte var att undersöka socialsekreterares erfarenheter av hur placeringar på låst institution inverkar på ungdomar. Våra frågeställningar var 1. Vilka faktorer har betydelse för placerade ungdomars sociala utveckling? 2. På vilket sätt kan tvång motivera till positiv social utveckling? Studien har en hermeneutisk vetenskapsfilosofisk position med kvalitativ ansats och vår empiri bygger på intervjuer med fyra socialsekreterare. Resultatet analyserades utifrån livsmodellen, en ekologisk systemteori. Vad som framkommit är att ungdomen påverkas av den struktur som råder på låst institution samt av de relationer den omger sig med, vilka i sin tur också påverkar den sociala utvecklingen. För att den sociala utvecklingen skall utmynna i ett positivt resultat krävs det dock att den unge är motiverad till förändring, vilket kan uppkomma genom goda relationer och tydlig struktur. Motivation till förändring är överordnat rådande struktur och goda relationer, dock är dessa ett stöd för att nå den inre viljan till förändring. / The purpose of this thesis was to review social workers experiences of the effects on adolescents in compulsory care. We formulated the following questions to answer to the purpose: 1. What factors are important for the adolescents in custodial care and their social development? 2. In what way can coercion motivate a positive social development? The study was based on the theory of hermeneutics with a qualitative approach and our empirics were based on interviews with four social workers. The result was analyzed using the Life Model, an ecological systemic theory. It has been shown that the adolescent is affected by the structure that is present in custodial care as well as the relationships formed during the placement which in turn can affect the social development. The adolescent needs to feel motivated to achieve a positive social development and this motivation may arise from healthy relationships and a distinct structure. It is necessary for a person to be motivated to change in order for that change to occur. Healthy relationships and the right institutional structures can assist a person in this regard.