Ambulanssjuksköterskor upplever att antalet uppdrag ökar och att tillgängligheten på ambulanser minskar. Speciellt för de allvarligaste uppdragen. Det upplevs också som att en del patienter ringer efter ambulans eller åker lite mer frekvent än vad som kan anses brukligt. Att ge dem adekvat hjälp samt frigöra ambulansresurser till mer akuta uppdrag borde gagna både den enskilda patienten samt ambulanssjukvården. Syftet med studien var att genom journalgranskning kartlägga mångbesökare och jämföra den prehospitala bedömningen med den slutdiagnos som ges på sjukhuset för att undersöka om de erbjuds en optimal vårdnivå. Studien är genomförd med en kvantitativ ansats där en retrospektiv journalgranskning använts för att finna de som åkt ambulans, i Skaraborg, till en vårdinstans fyra gånger eller fler under 2014. Resultatet visade att två tredjedelar av patienterna i kategorin var födda före 1950. De sökte i störst utsträckning för andningsbesvär, bröstsmärtor, buksmärta samt infektion. Endast 2,8% bedömdes ha psykiska besvär och 2,9% transporterades till en vårdcentral. Det visade sig också att en tredjedel av de patienter som räknades som mångbesökare aldrig lades in på sjukhuset. Av de som definierades som mångbesökare var 68 % över 60 år. Flera av dessa patienter skulle fått bättre hjälp om individuella vårdplaner tagits fram som utgått från en personcentrerad vård där hänsyn tagits till varje individs situation och egen åsikt. Det skulle också göra att flera av dessa ej behövt åka till en akutmottagning vilket antas givit ett minskat vårdlidande och högre tillgänglighet på akutambulanser.

No description available.

För att utnyttja sjukvårdens resurser på bästa sätt bör vård ges på den vårdnivå som är mest ändamålsenlig utifrån patientens behov. Vårdcentralens uppgift är att tillgodose behovet av grundläggande vård. När patienten upplever sig akut sjuk ringer hon/han ibland efter ambulans av olika orsaker. Utifrån beslutstöd och behandlingsriktlinjer kan ambulanssjuksköterskan bedöma patientens behov av vård och hänvisa denne vidare till ändamålsenlig vårdnivå, som till exempel vårdcentralen. Studiens syfte var att beskriva distriktssköterskors och läkares upplevelser av att ta emot patienter från ambulanssjukvården som bedöms ha primärvårdsbehov. Nio intervjuer genomfördes och intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.   Resultatet visade att samarbetet mellan professionerna på vårdcentralen överlag fungerade bra i den här situationen, men det fanns faktorer som kunde påverka det negativt. Att ambulanssjuksköterskan ringde till vårdcentralen innan de kom med patienten medförde att vårdgivarna kunde ha en dialog kring ändamålsenlig vårdnivå för patienten och det gav möjlighet till förberedelse inför att patienten skulle komma. Personalen på vårdcentralen kände tillit till ambulanssjuksköterskans bedömning och den känslan grundade sig på ambulanssjuksköterskans kompetens samt personlig kännedom dem emellan. Kommunikation var betydelsefullt, inte minst överrapporteringen. Erfarenheten av vårdmodellen var att patienten fick en kortare vårdtid. Patientsäkerheten upplevdes som hög, dock sågs en brist i att gemensam journal och läkemedelslista saknades. I resultatdiskussionen lyfts samarbete och kommunikation mellan distriktssköterska och läkare på vårdcentral. Likaså kommunikation och överrapportering mellan de olika vårdgivarna samt vårdmodellen ur ett hållbarhetsperspektiv.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan ska kunna bedöma när det inte föreligger behov av ambulanstransport och patienten kan då hänvisas till egenvård. Hänvisning till egenvård innebär att ambulanssjuksköterskan upplever större krav och måste vara helt säker i sin bedömning då möjligheterna att följa patientens hälsotillstånd är begränsad efter att ambulanssjuksköterskan lämnat platsen. Syfte: Syftet med studien är att studera hur många patienter som sökt akutmottagning inom 48 timmar efter hänvisning till egenvård av ambulanssjuksköterska. Metod: En retrospektiv deskriptiv observationsstudie med kvantitativ ansats användes. En journalgranskning utfördes på 265 inkluderade ambulansjournaler från Region Jönköpings län under november månad 2019. Resultat: Under november månad 2019 registrerades 283 ambulansuppdrag med uppdragstypen hänvisning till egenvård vuxen. Av dessa inkluderades 265 uppdrag. Medelåldern är 62,9(SD=22) och åldrarna sträcker sig från 18 - 96 år. Av de som hänvisats till egenvård sökte 35(13,2%) patienter till akutmottagningen inom 48 timmar. 13(4,9%) av uppdragen som hänvisades till egenvård blev inlagda på en vårdavdelning i samband med besöket på akutmottagningen. Antalet som sökte akutmottagningen igen inom 48 timmar och antalet som blev inlagda ökade med stigande ålder. Ingen statistisk signifikans har kunnat identifieras. Slutsats: Medelåldern var högre hos de som uppsökte akutmottagningen samt bland de som blev inlagda. Vad som är orsaken till att patienterna uppsöker akutmottagningen igen framgår inte av studien. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv råder delade meningar om huruvida hänvisning till egenvård är patientsäkert eller inte. Mer forskning behövs inom området samt en utveckling av evidensbaserade beslutstöd för hänvisning till egenvård prehospitalt / Background: The ambulance nurse should be able to assess when there is no need for ambulance transport and the patient can then be referred to self-care. Reference to self-care means that the ambulance nurse experiences greater demands and must be completely confident in her assessment as the possibilities to follow the state of health after leaving the patient are limited. Objective: The aim of the study is to study how many patients have applied for an emergency department [ED] within 48 hours of reference to self-care by ambulance nurses and gender and age among these patients. Method: A retrospective descriptive observational study with quantitative approach was used. A journal review was carried out with 265 included ambulance records from Region Jönköping County during November 2019. Results: During November 2019 ambulance services registered 283 assignments with “Referred to self-care”. 265 of those were included. Mean age is 62,9(SD=22) and ranges from 18 -96 years. Of the patients referred to self-care 35(13,2%) visited the ED within 48 hours. 13(4,9%) of the patients were admitted to hospital after ED visit. In the higher age quartiles more patients visited the emergency department and more patients were admitted to hospital. No significant differences were found. Conclusion: The mean age was higher in those who attended the ED and among those admitted. The reason why patients attended the emergency department again is not clear from the study. From a patient safety perspective, there are differences of opinion as to whether referral to self-care is safe for the patient. More research is needed in this area as well as the development of evidence-based decision support for referral to self-care in prehospital environment.

Den växande befolkningen och demografin ökar behovet av och belastningen på akutsjukvården. Forskning har påvisat att alla patienter som söker och erhåller ambulanssjukvård inte är i behov av akutsjukvård på en akutmottagning. För att ge patienten rätt vård ur ett hälsoperspektiv och även ett hållbarhetsperspektiv behöver patienten kunna hänvisas till optimal vårdnivå. Ambulanssjuksköterskans arbete är inriktat på att bedöma vårdbehov och vårdnivå. Det finns en utmaning i detta, då patienten kan uppleva sin situation som mer allvarlig eller att patienten inte vet vart de ska vända sig, vilket i sin tur ger upphov till känslor av hjälplöshet och missförstånd. Föreliggande studie avser därför att fördjupa kunskapen om patientens upplevelse av att bli hänvisad till annan vårdnivå än akutsjukvård. Syftet med studien är att beskriva patientens upplevelse av prehospitala vårdmöten då ambulanssjuksköterskan hänvisar till annan vårdnivå än akutsjukvård. Studien har utförts som en kvalitativ intervjustudie och en innehållsanalys av materialet har genomförts. Resultatet redovisas som ett tema, med sex underliggande subkategorier. Temat är: vård kommer till patienten och alternativ vård erbjuds utan skuldbeläggning. Det finns ett nödvändigt behov av att vården kommer hem till patienten på grund av rädsla och oro för ohälsa och sjukdom. Ett vårdandande förhållningsätt med noggrannhet i undersökningar och kontroller inger förtroende till ambulanssjuksköterskan. Tilliten inger en övertygelse om olika vårdalternativ, vilket leder till att egen skuldbeläggning försvinner. Hänvisning till annan vårdnivå än akutsjukvård är ur ett patientperspektiv ett möjligt vårdalternativ. Dock krävs ett vårdande förhållningssätt, tidskrävande undersökningar och medicinska kontroller. Att dessutom få ett löfte om en kontinuitet i vården, att ambulanssjukvården kan komma tillbaka, avlastar patient och anhöriga från tidigare skuldkänslor om att ha sökt fel vård.

Hälso- och sjukvårdens mål anger riktningen för god vård, att i varje vårdmöte bedöma och hänvisa patienten till ändamålsenlig vård på ett patientsäkert och effektivt sätt. Målet är att den vård som ges ska stödja hälsa och välbefinnande och ges på rätt vårdnivå. Tidigare forskning inom ambulanssjukvård har dock påvisat svårigheter med att svara an på patientens rätt till individuell och ändamålsenlig vård. Syftet i föreliggande studie är att undersöka patienters vårdbehov och erhållen vård för de patienter som av primärvårdsläkare remitterats till akutsjukvård och som transporteras med ambulans mellan primärvård och akutsjukhus. Studien genomfördes i en ambulansorganisation i Västsverige under 2018, som en retrospektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ deskriptiv ansats. Journalerna valdes slumpmässigt. Resultatet påvisar att det finns en diskrepans mellan vårdbehovet och erhållen vård för patienter som av primärvårdsläkare remitterats till akutsjukvård och som transporteras med ambulans mellan primärvård och akutsjukhus. Det visade sig att ett fåtal patienter var i behov av ambulanssjukvårdens kompetens och resurser, medan majoriteten hade kunnat få en mer ändamålsenlig vård inom primärvård. Resurserna nyttjas inte på ett optimalt sätt för vård på rätt nivå, då patienter transporteras i ambulans utan vårdbehov. Nuvarande prioriteringar avseende vårdkedjan vårdcentral-larmcentral-ambulans-sjukhus är ett hot mot patientsäkerheten, samhällsekonomin och miljön. Studiens kliniska implikationer rekommenderar gemensam vårdutveckling för primärvård och akutsjukvård, till exempel transportordinationer, en vård med patientperspektiv och samsyn som motverkar stuprörsorganisationer.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan, som utgörs av en legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning, har i uppgift att bedöma varje patients tillstånd för att avgöra vilken vårdnivå som är lämplig. För att optimera vårdresurserna är det viktigt att kunna urskilja vilka patienter som kan utföra egenvård eller kräver sjukhusvård. Detta ställer krav på att ambulanssjuksköterskan har förmåga att se patienten utifrån ett helhetsperspektiv för att få med alla dimensioner i bedömningen.  Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av att göra bedömningen att patienten kan kvarstanna i hemmet utan efterföljande vårdkontakt. Metod: En kvalitativ intervjustudie där deltagarna valdes ut genom ett bekvämlighetsurval. Elo och Kyngäs (2007) induktiva innehållsanalys användes för att analysera de tio semistrukturerade intervjuerna.  Resultat: Resultatet visar att det finns bra bedömningsverktyg som stöd men att det saknas vårdinstanser och tydliga riktlinjerna från verksamheten. Ambulansuppdragen upplevdes tendera att allt mer falla utanför professionen vilket skapade en känsla av bristande kompetens och erfarenhet. Att arbeta två legitimerade sjuksköterskor var däremot något som gjorde bedömningen tryggare förutsatt att kollegan var samarbetsvillig och hade rätt inställning. Slutsats: Resultatet i denna studie visar att beslutsstöd, vårdinstanser och riktlinjer måste inkludera patientens livsvärld för att en optimal bedömning ska kunna göras. För att förstå patientens livsvärld och göra en bra bedömning utifrån den krävs det god kommunikation med patienten samt engagemang och kompetens hos ambulanssjuksköterskan och kollegorna. Vidare forskning utifrån patientens perspektiv är önskvärt för att säkerställa att patientens livsvärld inkluderas i bedömningen.

Buksmärtor är ett av de vanligaste sjukdomssymtomen som ambulanssjukvården i Halland ställs inför. Orsakerna till buksmärtan kan vara många av både kirurgisk och medicinsk karaktär. Detta gör smärtan ofta komplex för ambulanssjuksköterskans anamnestagning samt även komplex för patienten själv. Vissa av de bakomliggande orsakerna till buksmärtor är mer brådskande och behöver sjukhusvård inom en snar framtid för ett bättre utfall. Dessa patienter har så kallade tidskänsliga tillstånd och här blir det extra viktigt för ambulanssjuksköterskan att kunna misstänka att det handlar om ett tidskänsligt tillstånd redan prehospitalt. Detta är även viktigt för att kunna skapa ett bra vårdmöte och optimal vårdkedja som främjar god omvårdnad. Att i triageringen kunna finna prediktorer som tyder på tidskänsligt tillstånd vore gynnsamt i både vården av patienten och för organisationen utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Ambulanssjuksköterskan får då möjlighet att lättare bedöma vårdtempo samt vårdnivå och vilka resurser som bör användas vid nästa steg i vårdkedjan för patienten. Studiens syfte var att identifiera prediktorer för tidskänsliga tillstånd bland patienter med buksmärta i det prehospitala vårdmötet. En retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats användes och urvalet skedde genom ett stickprov på 75 fall per månad under 2019 där totalt 807 journaler inkluderades. Resultat visar att tidskänsliga tillstånd förekommer i 34 % hos män och i 19 % hos kvinnor. De tre vanligaste tidskänsliga slutdiagnoserna var njursten/uretärsten, ileus och pankreatit. Patienter som uttryckte stark smärta vid anamnestagning eller var bleka och/eller kallsvettiga löpte större risk att ha ett tidskänsligt tillstånd. Patienter med sjukdomshistorik av cancer och/eller hypertoni föreföll också att ha en ökad risk, medan patienter med en psykiatrisk sjukdomshistorik hade en minskad risk. Forskning kring stark smärta eller manligt kön styrker att risken är större för tidskänsligt tillstånd. Patienter med cancer har ett något annorlunda sökmönster och kan ha större risk för komplikationer från tidigare bukkirurgi vilket skulle kunna vara en delförklaring men detta behöver studeras mer. Däremot var risken för ett tidskänsligt tillstånd oberoende av ålder. Tidigare forskning kring tidskänsligt tillstånd relaterat till buksjukdom är knapphändigt studerat.

Att vårda patienterna på plats innebär att sjuksköterskan som träffar patienten gör en bedömning av dennes tillstånd, och avgör därefter en lämplig vårdnivå i samråd med patienten. Denna vårdnivå kan bland annat vara primärvård eller egenvård som patienten utför i hemmet. Att göra en korrekt bedömning har visats sig vara svårt på grund av de komplexa former vården kan anta, samtidigt som man måste ta hänsyn till hela patientens situation. En situation som ofta innebär att man som patient känner sig sårbar och utlämnad. En ökad kunskap om denna patientgruppen är viktig för att förbättra utfallet av dessa bedömningar. Syftet med denna studie är att undersöka karaktäristika av de patienter som lämnas hemma av ambulanspersonalen samt vilka råd de erhåller. I studien används en mixad metod med kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet inkluderar 231 patienter som lämnats hemma, med ålder från 0–96 år. Resultatet visar en tendens till att något fler kvinnor än män lämnas hemma. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan ålder och kön. Patienterna i vårt studie som blev lämnade hemma var äldre (Md. 63 år). De vanligaste symtomen patienter uppvisade var enligt sjuksköterskornas bedömning “Buksmärta” samt “Ospecifika symtom”. Flest patienter lämnades hemma kvällstid (klockan 18:00-23:59) samt under våren (mars, april och maj månad). Totalt 16,9 % av de inkluderade valde att avstå vård trots sjuksköterskans rekommendation, där “Andningsbesvär” och “Medvetandeförlust” var de patientgrupper som var mest framträdande. Råd patienten erhöll av sjuksköterskan berör Skapa möjlighet för egenvård, Återetablera kontakt med ambulanssjukvården vid försämring, Kontakt med annan vårdinstans, Avvakta hemma och se om symtomen går över och Uppsök akuten vid försämring. Ambulanser stationerade längre från sjukhus tenderar att lämna fler patienter hemma. Sjuksköterskor i ambulansen får vägleda och rådge patienter som tillkallat ambulans där ett akut sjukvårdsbehov ej föreligger. Dessa patienter är oftast äldre och råden de erhåller handlar främst om egenvård och hänvisningar till lämpliga vårdinstanser. En ökad kunskap kring denna patientgrupp kan vara till stöd för sjuksköterskornas bedömningar.

De patienter som behandlas på en intensivvårdsavdelning (IVA) är svårt sjuka och deras behov av vård kan inte tillgodoses på en allmän vårdavdelning. På IVA är patienterna kopplade till medicinskteknisk utrustning vilken övervakar vitalparametrarna dygnet runt samtidigt som personal finns närvarande på rummet. När patiententens tillstånd stabiliserats blir ett avdelningsbyte aktuellt. Hur påverkas patienten av överflyttningen? Syftet med denna studie är att granska, sammanfatta och beskriva forskningsresultat om patienters upplevelser av att överflyttas från en intensivvårdsavdelning till en vårdavdelning. Genom en litteraturstudie uppnåddes syftet. Resultatet påvisade att patienterna upplevde mycket oro och lidande i samband med överflyttningen. Samtidigt såg en del på flyttmomentet som ett bevis på förbättrad hälsa och möjlighet till att på nytt bli självständig. En del led av minnesproblematik efter vårdtiden på IVA och hade i efterhand svårt att redogöra för flyttmomentet. Något som många patienter uttryckte var behovet av mer information både innan, under och efter överflyttningen. Överflyttningen skapade en känsla av hjälplöshet som förutom brist på information grundades i de hastiga förändringar överflyttningen ofta innebar. I de fall då patienten inte kände sig sedd eller bekräftad under överflyttningen skapades lidande och för att förhindra eller minimera detta är det av stor vikt att sjuksköterskan ser och möter varje patient som en unik individ. För att överflyttningarna ska upplevas mer positivt av patienter bör processen planeras i samråd med patient och mottagande avdelning. / Program: Sjuksköterskeutbildning