Inledning: Inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholms län finns fyra Mellanvårdsmottagningar. Dessa är en förstärkning till Öppenvården och kan arbeta intensivt med familjer i deras hem eller närmiljö. Frågeställningar: Syftet med denna studie är att få ökad förståelse och kunskap om hur familjer, som haft kontakt med BUP Mellanvård, upplever hembesök som arbetsmetod samt hur de upplevt den behandlingsinsats som de fått. Studiens frågeställningar är: Hur upplever familjer hembesök som arbetsmetod? Vilken betydelse har platsen för kontakten? Hur blev relationen mellan behandlare och familj? Hur blev utfallet av behandlingsinsatsen? Metod: Sex familjer deltog i studien som genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Svaren presenteras i komprimerad och sammanfattad form under respektive område; hemmet, behandlingen och relationerna. Resultat: Resultatet visar att föräldrarna såg främst praktiska fördelar med hembesök, de upplevde det heller inte besvärande att ta emot behandlare i det egna hemmet. Föräldrarna hade överlag mer positiva upplevelser kring hembesöket än vad barnen upplevde, men de tyckte inte att platsen i sig i särskilt stor grad påverkade varken relationerna eller behandlingsinsatsen. De negativa svaren och reflektionerna som kom fram vid intervjuerna rörde främst utfallet av behandlingsinsatsen som helhet. Diskussion: De familjer som vid intervjutillfället fortfarande befann sig i en svår situation ansåg inte att insatsen från BUP Mellanvård varit till hjälp för dem. De uttryckte under intervjun brister som de upplevt i behandlingen och i kontakten med behandlarna, åsikter som de inte hade fört fram under pågående kontakt. Ett utvecklingsarbete inom BUP Mellanvård vore av stor betydelse för att på ett bättre sätt, under pågående behandlingskontakt, kunna fånga familjernas reflektioner och upplevelser. / Introduction: Within child and adolescent psychiatry (BUP) in Stockholm County Council there are four ”Between care” clinics, strengthening the Outpatient services and they work intensively with families in their homes and/or immediate environment.  Questions: The purpose of this study is to increase understanding and knowledge about how families who had contact with BUP ”Between care” experienced home visits and the overall treatment provision they received. The research questions are: How do families experience home visit as a method of providing treatment? How important is location for treatment? How did the relationship between the therapist and the family develop? What was the outcome of the treatment intervention?  Method: Six families participated in the study which carried out using semi-structured interviews. The answers are presented in a condensed and summarized format for the following areas: home, treatment and relationships.  Results: The results showed that parents saw mainly practical advantages of home visits, and did not feel uncomfortable receiving the therapist in their own home. Parents, by and large, had more positive perceptions of the home visits than those experienced by the children, but did not perceive the location to influence either the relationships nor the treatment to a great extent. The negative responses and reflections that emerged during the interviews focused mainly on the outcome of the entire intervention.  Discussion: The families who at the time of the interview were still in a difficult situation did not consider the intervention of BUP ”Between care” helpful to them. During the interview they mentioned shortcomings they experienced in treatment and in their contact with therapists, views that they had not previously expressed during the on-going contact. A development of BUP ”Between care” would be of great importance to better capture families reflections and experiences while undergoing treatment.

I Sverige har vi skolplikt, trots detta är det 2000 barn och ungdomar som har sammanhängande ogiltig frånvaro. Dessa elever kallas för hemmasittare. Syftet med vår studie är att undersöka om och hur samverkan i skola, socialtjänst och BUP ser ut kring arbetet med hemmasittare samt hur de yrkesverksamma beskriver problemet hemmasittare. Vi har använt oss av en kvalitativ intervju-studie. Informanterna i studien bestod av lärare, skolkurator, rektor, social-sekreterare, kuratorer från BUP samt ett samverkansteam. För att få en djupare förståelse för fenomenet hemmasittare samt samverkan kring dessa elever analyserades empirin med hjälp av Danermarks samverkansteori och Paynes systemteori. Studien visar att samverkan finns, dock i varierande grad och kvalité. Resultatet visar även att om samverkan ska fungera krävs det tydliga ramar för hur den ska se ut och slutligen visar studien att vem man möter i skola, socialtjänst och BUP påverkar hur samverkan ser ut. / In Sweden we have compulsory school attendance, still there are 2000 children and young adolescents who have coherent absence. The aim of our study is to research if and how the collaboration between school, social services and health care professional works and how the professionals describe the problem with school refusal behaviour. We have used qualitative semi structured interviews as our method and interviewed teachers, school counsellor, principal, counsellors within health care and an collaboration team. To analyse our material we used Danermarks collaboration theory and Paynes system theory. Our study shows that collaboration exist although in varying degrees and quality. The study also shows that for collaboration to be successful there need to be a clear framework on how the collaboration should take place and look like, finally the study shows that who you meet in school, social service and health care influence how the collaboration works.Keywords: Collaboration, school, school attendance, school refusal behaviour, social service, youth health care.

Tidigare studier visar att tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrisk (BUP) slutenvård väcker känslor hos samtliga involverade. Dock finns knapphändigt med forskning inom området. Denna studie syftar till att med utgångspunkt i Krav-resursmodellen undersöka hur vårdpersonal inom BUP slutenvård upplever utförandet av tvångsåtgärder, med fokus på hur krav och resurser kan bidra till att försvåra eller underlätta situationen. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med åtta deltagare från sex olika regioner, både sjuksköterskor och skötare, och materialet analyserats tematiskt. Resultaten visar att de krav som försvårar är emotionell påfrestning, andra patienters oro och behov, kollegor som agerar oaksamt, vårdnadshavare på plats och etiska dilemman. Resurser som kan underlätta är rutinerade kollegor, utbildning på arbetsplatsen, tillräcklig bemanning, fysisk arbetsmiljö, samarbete, gemensam reflektion och stöd samt kommunikation med patienten. Studiens resultat belyser tidigare knapphändigt uppmärksammade insikter, som hur oaksamt handhavande av personal kan komma att försvåra, och hur en ständig kommunikation med patienten kan underlätta i situationen.

Psykologer och barn- och ungdomspsykiatrin kan förstås som delar av de professioner och institutioner som i Sverige är med och formar föräldraskapets innehåll och utformning. Syftet med studien var att undersöka hur psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige konstruerar kön och etnicitet/ras i relation till föräldraskap samt att undersöka vilken funktion konstruktionerna har för att upprätthålla eller utmana hegemoniska konstruktioner av kön och etnicitet/ras. Tio psykologer verksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin intervjuades och materialet analyserades med metoden kritisk diskurspsykologi. Resultatet visade att psykologer konstruerar kön som att moderskap består av självklar och nödvändig närvaro och faderskap av valbar, positiv och kompletterande närvaro. Moderskap konstrueras vidare som tillgänglighet och omsorgsfullhet, och som en möjlig orsak till barnets problem eller psykiska ohälsa. Psykologerna konstruerar även föräldrarnas kön heteronormativt samt konstruerar kön relaterat till föräldraskap som könsneutralt. Psykologerna konstruerar etnicitet/ras relaterat till föräldraskap som att etnicitet inte har någon betydelse, varvat med en konstruktion av ”vi mot dem”, där svenskar ställs mot icke-europeiska föräldrar, och där ”de andras” familjerelationer konstrueras som präglade av könsmakt. Konstruktionernas funktion diskuteras och värdera slutligen.

När det gäller vuxna patienter, visar studier att Davanloos Intensiv dynamisk korttidsterapi (ISTDP) är evidensbaserad och effektiv vid flera sjukdomstillstånd. Medan det finns få bevis varken för eller emot tillämpningen av ISTDP på barn och ungdomar, har en artikel skriven av Linda Gilbert (2004) fått författaren till föreliggande litteraturstudie att tro att det inte finns ett bättre val än att börja forska om tillämpningen av ISTDP tekniker på barn och ungdomar och för att visa hur dessa tekniker skiljer sig från dem som används med vuxna. Denna litteraturstudie är ett teoretiskt förslag för att använda ISTDP med fokus på mentaliseringsteorin inom ramen för BUP. När det gäller KBT leder internationella forskningsresultat till nödvändigheten att fästa blicken på andra evidensbaserade metoder också när det gäller behandlingar för barn och ungdomar med psykiska och psykosociala problem. Davanloos ISTDP är en sådan evidensbaserad metod. Medvetenhet om mentaliseringsteorins kunskapsbas gör det möjligt för ISTDP terapeuten att ägna särskild uppmärksamhet åt specifika händelser i sociala relationer som aktiverar otrygghet och bidrar till förlust av mentalisering hos ungdomspatienten. Affekter hos ungdomspatienten regleras genom att de tas emot, känns och förstås av ISTDP terapeuten. Så småningom kan patienten börja internalisera terapeutens affektreglering. Psykiska skador repareras genom att terapeuten erbjuder sig som ett gott anknytningsobjekt med hög mentaliseringsförmåga. Destruktiva försvar aktiveras inte och genuina affekter blockeras inte längre av patienten. På neurobiologisk nivå sker då en strukturell utvidgning i den orbitofrontala barken och dess synaptiska förbindelser med hjärnans känsloregioner. Därför måste ISTDP terapeuten vara mycket intuitiv med hög mentaliseringsförmåga och måste snabbt känna när ungdomen blockerar och använder försvar mot genuina känslor. En etiskt försvarbar slutsats vad gäller forskning kring tillämpning av Davanloos ISTDP på barn och ungdomar är att om ett problem kan lösas snabbt med en viss metod som gör att problemet kostar både patienten och samhället mindre pengar ska den metoden utforskas för implementering inom barn och ungdomspsykiatrin.

Syftet med denna studie var att undersöka hur professionella inom elevhälsan på tre skolor samt en specialenhet inom barn och ungdomspsykiatrin förhåller sig till sociala perspektiv hos barn och ungdomar där det finns misstanke om ADHD samt hur ser möjligheterna och förutsättningar för ett sådant förhållningssätt. Hur ser elevhälsan och BUP på orsaksförklaringar för denna målgrupp där misstanke om ADHD föreligger. Studien har en kvalitativ forskningsansats och är baserad på sju semistrukturerade intervjuer med socionomer och psykologer inom elevhälsan och BUP. Analysen av resultatet har skett med nysinstitutionell organisationsteori. Resultatet visar att de professionella ansåg att det var av stor vikt att granska de sociala perspektiven vid misstanke om ADHD. De intervjuade kunde i sina respektive verksamheter urskilja en rad orsaksförklaringar i barn och ungdomars sociala miljö hos dem med ett beteende likt ADHD, utöver en neuropsykiatrisk förklaringsmodell. Faktorer som ansågs vara speciellt problematiska var uppväxtmiljö och en resurssvag skolmiljö som ställer högre krav på barn och ungdomars självständighet. Majoriteten av de professionella menar att möjligheterna och förutsättningarna för att anlägga ett socialt perspektiv i fall hos barn och ungdomar med beteende likt ADHD försvåras av organisatoriska och ekonomiska orsaker. Respondenterna utrycker att socionomens med sin yrkeskunnighet ej alltid ses som självklar när det kommer till misstanke och utredning av ADHD. Respondenterna menar att läkaren och till viss del psykologer har mandat att sätta diagnosen ADHD. Detta menar respondenterna har lett till en mer ensidigt tolkning av beteende likt ADHD där den neuropsykiatriska förklaringsmodellen i många fall dominerar när man misstänker eller utreder ett barn för beteende likt ADHD. De intervjuade önskar ett mer nyanserat perspektiv vid misstanke om ADHD där man kan utreda olika orsaksförklaringar i större utsträckning. / The aim of the study was to examine attitudes of healthcare and support workers, in three Swedish primary schools and one special unit for child and adolescence mental health (BUP), towards the social aspects of children and adolescence with suspicion of attention deficit hyperactivity disorder (ADHD). The study further aimed to investigate to what extent the health services provide opportunities and favourable conditions for stimulating a social perspective when there is a suspicion of ADHD, and what explanations health services professionals give where suspicion of ADHD exists. The study was carried out using qualitative methods and was based on seven semi-structured interviews with social workers and psychologists within educational health and support services and BUP. The outcomes of the interviews were analysed using an organisational theory based on neo-institutionalism. The results showed that health services professionals considered the social perspective to be of high relevance when investigating cases of suspected ADHD. Interviewees from different operational areas were able to identify a number of potential causes to a behavior like ADHD in the children’s social environments in addition to the neuropsychological explanation model. A number of potential factors were identified by the interviewees, including the children’s upbringing environment and a lack of resources in schools, where higher and higher demands of independence are put on children and adolescence. A majority of the interviewed health care professionals pointed to a high degree of difficulty in applying a social perspective explanatory model to children exhibiting behaviour reminiscent of ADHD due to organisational and economic circumstances. The general view was that this was made difficult due to the lesser or greater influence of particular professional groups, leading to what the interviewees referred to as a one-sided interpretation of behaviour similar to ADHD favouring the neuropsychological model. The interviewees desired a wider perspective when a suspected case of ADHD emerges where one can utilise the different explanatory models to a greater extent.

Forskningen visar att socialarbetare finner det svårt att kommunicera med barn, trots att socialarbetarnas arbetsuppgifter länge har handlat om att arbeta med barn. Vidare har forskare hävdat att samtal med barn borde finnas med i socialarbetares läroplan. Enligt svensk lagstiftning skall barns åsikt beaktas i ärenden som rör barnet. Forskningen påpekar att barns förmåga att uttrycka sig verbalt är begränsad till dess ålder och mognad. Vad forskningen också visar är att det krävs olika former av hjälpmedel för att kunna kommunicera med barn. Exempelvis föreslås olika typer av lek och användande av dockor för att underlätta kommunikation med barn. Syftet med den här kvalitativa studien är att undersöka och jämföra hur socialarbetare inom socialtjänsten och Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) beskriver sina erfarenheter av sitt arbete med metoden tejping vid kommunikation med barn. Studien är baserad på två fokusgruppsintervjuer, en med socialsekreterare på socialtjänsten och en med kuratorer på BUP. Det empiriska materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och den teoretiska analysen gjordes utifrån systemteori. Innehållsanalysen resulterade i ett övergripande tema och sex underteman på respektive fokusgrupp. För socialtjänsten fann vi temat En metod som underlättar vårt arbete med dessa underteman: bra för barn, utredningsprocessen, bra för socialsekreterarna, metod och hjälpmedel, krav på socialsekreteraren och hindrande faktorer. För BUP fann vi temat Bra att ha på sin kunskapsrepertoar med dessa underteman: barnperspektiv, terapeutiskt arbete, förhållningssätt, handledning och stöd, krav på kuratorn och främjande- och hindrande faktorer. Sammantaget tolkade vi ett huvudtema utifrån de båda fokusgrupperna; Tejping som metod, hjälpmedel och förhållningssätt. Resultatet av studien visar att socialsekreterarnas och kuratorernas beskrivning av sina erfarenheter och upplevelser av tejping kan förklaras teoretiskt utifrån respektive systems logik. Inom socialtjänsten används metoden för att förstärka utredningsarbetet och inom BUP för att förstärka det terapeutiska arbetet bland en mångfald av metoder. Studien väcker frågan: kan socialarbetarnas osäkerhet kring kommunikation med barn leda till att barnets röst inte kommer fram i den mån som socialtjänstlagen och barnkonventionen föreskriver?

Ungdomar med långvarig skolfrånvaro är ofta en indikation på en komplex sammansättning av olika sorters problem, vilket medför att dessa ungdomar ofta har ett behov av hjälp från olika människobehandlande organisationer i samhället. Studiens syfte var att undersöka hur professionella verksamma inom de olika organisationerna socialtjänsten, BUP och gymnasieskolan arbetar med ungdomar i åldern 16–21, som har en långvarig skolfrånvaro. Syftet var att närmare undersöka deras beskrivningar av de möjligheter och utmaningar som finns i arbetet, med siktet inställt på att förbättra ungdomarnas välbefinnande. Detta i förhållande till hur de professionella inom sina organisatoriska områden samverkar för att hjälpa ungdomarna tillbaka till skolan eller annan meningsfull sysselsättning. Med en kvalitativ metod samlades det empiriska materialet in genom sju semistrukturerade intervjuer, som omfattade en kurator på BUP, en socialsekreterare från socialtjänsten, tre utförare på socialtjänsten och två skolkuratorer på gymnasiet. Resultaten analyserades med utgångspunkt i den nyinstitutionella teorin samt med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys, som tillfört till en större förståelse för de professionellas beskrivningar och upplevelser kring arbetet med ungdomars långvariga skolfrånvaro.Enligt resultatet som framkom i studien handlade det främsta orsakerna till ungdomars långvariga skolfrånvaro om olika miljöfaktorer, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, helheten i livet och att hitta drivkraften dock med en viss variation mellan tjejer och killar. Därtill visade resultaten på att det skulle behövas ett större samarbete mellan organisationerna, för att det ska bli tydligare vad som behöver göras för dessa ungdomar samt att få mer kunskap om varandras organisationer. Framförallt gav de professionella uttryck för en genomgående stark vilja till samverkan med målet att uppnå välbefinnande hos ungdomarna som en framgångsfaktor. Denna studie visar på att professionella behöver bemöta ungdomarna utifrån rätt kunskap, rätt stöd och framförallt anpassa innehållet i skolan så att ungdomarna får skola på sitt sätt. Slutligen visar studien på en stor önskan att åstadkomma en gemensam plattform av samsyn, kunskap och tillit i varandras professioner kring denna målgrupp som i slutändan kommer generera ungdomens bästa med skola på sitt sätt.

En fullföljd skolgång där barn och unga känner trygghet och trivsel är gynnsamt för det psykiska välbefinnandet. Det är även viktigt att barn och unga upplever att de ingår i ett sammanhang och en helhet, samt har inflytande över sin egen tillvaro. Utbildning ses som en mänsklig rättighet, där alla barn har rätt till stöd genom likvärdig och tillgänglig utbildning i en inkluderande miljö. Trots välreglerade stödfunktioner för barn och unga i behov av stöd, ökar både antalet diagnostiseringar av neuropsykiatriska tillstånd och den psykiska ohälsan bland barn och unga. Ökningen sker framförallt i gruppen av barn och unga med någon form av funktionsnedsättning. Det innebär att efterfrågan på verksamheter som Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och Habiliteringen ökar i dagens samhälle. I verksamheternas arbete blir specialpedagogiska uppdrag en viktig pusselbit tillsammans med övriga medicinska, psykologiska och behandlande professioner. Detta då specialpedagogiskt arbete har som mål att säkerställa elevers rätt till en inkluderande lärmiljö. Denna studie syftar till att beskriva och få en fördjupad förståelse för det specialpedagogiska uppdraget inom BUP och Habiliteringen. Studien har en kvalitativ forskningsansats, där 12 respondenter med specialpedagogiska uppdrag inom verksamheterna har intervjuats. Resultatet har visat att specialpedagogerna i sina uppdrag bidrar med en helhetssyn på barn och ungas utveckling och förutsättningar i hem, förskola och skola. Specialpedagogerna bidrar även med den pedagogiska kompetensen och kunskapen om förskolans och skolans organisation i teamet. I uppdragen är de länken mellan hem, förskola/skola och andra samhällsfunktioner och den som ser hela individen utifrån inlärning, beteende och miljöpåverkan. I den samverkan fungerar specialpedagogerna som talespersoner för barnets rättigheter kring tillgänglig och inkluderande undervisning. Av detta resultat dras slutsatserna att specialpedagogerna i sina uppdrag arbetar för att lösa komplex problematik, och att de verkar i andra verksamheter än där insatser och stöd ska ske i barnet vardag. Specialpedagogerna fungerar som en länk i gränslandet mellan olika verksamheter, som i samverkan ska vara ett stöd för barn och unga som riskerar att fara illa. I och med denna studie har nya frågor väckts kring vilka förväntningar elevhälsoteam i förskola och skola har på specialpedagogernas uppdrag inom BUP och Habiliteringen, samt hur samverkan däremellan kan förbättras. För att på så sätt möta alla barns rätt till utbildning och stöd, och därigenom minska risken för att barn och unga far illa.

Syftet med den här studien är att undersöka kuratorers upplevelse av sin arbetssituation i Barn och ungdomspsykiatrin. Detta utifrån frågeställningar kring deras syn på organisationen de arbetar i och hur de hanterar sin arbetssituation. I studien framkommer flera faktorer som alla påverkar kuratorerna och behandlas under följande övergripande teman: Upplevelsen av hård arbetsbelastning, Hantering och Upplevelsen av arbetssituationens utveckling. Studien är utförd genom fem semistrukturella intervjuer och har analyserats med hjälp av systemteori samt utifrån copingteori. Resultatet visar att kuratorer inom barn- och ungdomspsykiatrin upplever en ökad arbetsbelastning på grund av resursbrist och ökat behov men även på skillnader mellan anställda inom olika delar av verksamheten. Kollegialt stöd inom organisation och upplevelsen av meningsfullheten med arbetet visar sig tydligt i resultatet.