Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare och föräldrar ser på nyttan av elevens diagnos utifrån dess intentioner. Studien syftar alltså till att se hur lärare och föräldrar anser att arbetet har fungerat för eleven efter diagnostiseringen. Som metod har jag valt öppna intervjuer, sex intervjuer med lärare och sex intervjuer med föräldrar. Intervjuerna har genomförts som samtal snarare än regelrätta intervjuer. Resultatet visar att av de intervjuade lärarna anser fyra av sex att elevens diagnos kan utgöra ett redskap i det fortsatta arbetet kring eleven, speciellt genom att den ökar förståelsen för elevens svårigheter. Två lärare anser däremot att diagnosen inte utgör någon större skillnad, eller t.o.m. ingen alls, i det fortsatta arbetet. Föräldrarna är däremot eniga om att diagnosen kan vara till nytta i flera sammanhang. De anser att den bidrar till att de får en ökad förståelse för barnet, att den kan utgöra ett redskap för att få skolan att ta dem och barnet på större allvar, samt att den kan bidra till att barnet får mer stöd i skolan. Utifrån detta resultat för jag sedan en diskussion, dels utifrån det som anses vara diagnosens intentioner och dels kring vad tidigare forskning säger om de synpunkter och reflektioner som framkommit i studien.

Föreliggande studie syftar till att undersöka vilka upplevelser, känslor och tankar som föräldrar till barn i behov av särskilt stöd har i mötet med förskola/skola. Samt att undersöka hur det kan upplevas att vara förälder till ett barn i behov av särskilt stöd. Forskningen utfördes genom att intervjua 6 föräldrar som har barn med Downs syndrom, diabetes, autism, muskelsjukdom och dyslexi. Metoden som användes för att analysera intervjuerna var med hjälp av fenomenologi och hermeneutik. Resultatet visar dels att föräldrar uppskattade pedagoger som anpassade pedagogik och miljö efter barnets behov samt att pedagoger förmedlade en helhetsbild om hur barnets dag sett ut. Resultatet visar även att föräldrar har upplevt svåra möten med förskola/skola. Det som upplevdes svårt var när kommunikationen mellan föräldrar och förskola/skola antingen uteblivit eller inte upplevts jämlikt. Eller när föräldrar upplevt att de inte blivit erkända som experter på sitt barn. Föräldrars berättelser synliggör att det finns glapp i mötet som utgör hinder i relationen. Glappen gör att föräldrar aldrig kan ge upp, de måste ständigt och jämt övervaka förskola/skola så att deras barn får möjlighet till att vara inkluderade och delaktiga i verksamheten.

No description available.

I dagens samhälle har barngruppernas storlek och därmed belastningen på förskolepersonalen ökat. Studier visar att det idag finns cirka 10 % barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Oftast är vårdnadshavare inte medvetna om att deras barn har speciella behov men det finns en möjlighet att fånga upp dessa barn redan i förskolan. Studier har visat att tidiga interventioner ger en markant skillnad på dessa barns totala utveckling. Syftet med detta arbete är att undersöka på vilket sätt förskolepersonal i en kommun säger sig uppmärksamma och hantera barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i förskolan samt hur förskolorna involverar vårdnadshavarna. Studien har en kvalitativ utgångspunkt eftersom jag ville resonera kring förskolepersonalens sätt att tänka. Av denna anledning var semistrukturerade intervjuer en bra metod att samla in empiri. Därigenom hade jag möjlighet att se hur olika förskolepersonal resonerade i sina olika sociala kontexter. Jag tycker att jag har fått svar på mitt syfte med min undersökning. De flesta förskolor reagerar direkt när de uppmärksammar barn med speciella behov. Det är i arbetslaget förskolepersonalen ventilerar och reflekterar innan en konkret handling sätts igång. Förskolorna i studien har agerat olika beroende på hur arbetslaget har resonerat och det största hjälpmedlet de flesta förskolor har är kommunens stödcentrum och/eller resursenhet.

I läroplanen för förskolan (2010) framhålls att förskolan ska möta alla barn i sin utveckling samt att verksamheten ska anpassas efter barns olika behov. Utifrån detta tankesätt syftar studien till att öka kunskapen om hur förskollärare tacklar sin uppgift att arbeta inkluderande när barngrupperna tenderar att bli större. I en inkluderande verksamhet ska alla individer delta i en helhet, där olikheter accepteras och ses som värdefulla. För att ta del av förskollärares uppfattningar om verksamhetens vardag, valdes en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Informanterna är förskollärare som har arbetat som förskollärare i minst femton år. De arbetar nu i grupper med över arton barn.     Resultatet av studien pekar på att informanternas erfarenhet är att barngruppernas storlek har ökat de senaste åren samt att detta tillsammans med styrdokumentens ökade krav på dokumentation ses som ett problem i arbetet med en förskola för alla. För att ha möjlighet att ta vara på barns olikheter samt ha möjlighet till att se i vilken utsträckning inkludering sker, pekar resultatet på ett sätt att hantera problemet med att dela de stora grupperna i mindre grupper. Vidare belyser informanterna förskolepersonalens närvaro som en viktig del för att lyckas med samarbetet som även det anses vara en av viktig förutsättning i arbetet med inkludering. Samarbetet ses även viktigt ur denna aspekt att förskollärarna tillsammans diskuterar vad som anses vara ”avvikande” i ett beteende. Att förhålla sig till vad som är ”normalt” och ”avvikande” upplever informanterna vissa gånger vara ett svårt uppdrag och där ses specialpedagogens roll som ett betydelsefullt stöd i arbetet med inkludering.

Studiens syfte är att belysa hur pedagoger i förskola och fritidshem beskriver barn i behov av särskilt stöd och vilka uppfattningar som finns beträffande specialpedagogens yrkesroll. Studien grundar sig i en hermeneutisk-fenomenologisk forskningsansats, vilket innebär att olika personers upplevelser och berättelser är i fokus. För att tolka det empiriska materialet använder vi oss av von Wrights tolkning av Meads intersubjektivitetsteori. I den beskrivs två möjliga perspektiv att betrakta individen utifrån: punktuellt eller relationellt. Perspektivvalet får konsekvenser för bemötandet av individen. Intervjuer har gjorts med tre fritidspedagoger och fem förskollärare i en sydsvensk kommun. Resultatet visar att synen på normalitet och avvikelse, pedagogisk miljö samt individuella förutsättningar är betydelsebärande faktorer när barn blir i behov av särskilt stöd. Erfarenheter av specialpedagogiska insatser handlar om att få konkreta tips och handledande samtal i arbetslagen, mer eller mindre kontinuerligt. Pedagogernas förväntningar handlar om specialpedagogens observerande och handledande funktion, i ett långsiktigt och förebyggande perspektiv. Pedagogerna vill hellre ha reflekterande pedagogiska samtal än snabba lösningar. Fritidspedagogerna anser att de specialpedagogiska insatserna i första hand kommer skolan till del.

Syftet med denna studie är att belysa hur lärare och pedagoger ser på inkludering av barn i svårigheter och hur detta påverkar gruppen/klassen som helhet. Genom kvalitativa intervjuer av sex personer verksamma inom skola och förskola besvarar studien sina två frågeställningar. Den första är hur läraren/pedagogen anser att klassen/gruppen påverkas av inkludering av barn i svårigheter. Den andra är vilka aspekter är av vikt för hur inkluderingen påvekar gruppen. De informanter som deltar är verksamma i två olika städer. Tre är aktiva i förskolan och tre är aktiva i skolans tidigare år. I studien anser samtliga att det är läraren/pedagogen som ska förverkliga inkluderingens intentioner. Informanterna belyser att en gemensam variation av olikhet medför både möjligheter och hinder. Resurser och verktyg anses vara av vikt för att inkluderingen ska kunna medföra positiv påverkan på klassen/gruppen. En annan viktig aspekt som framkommer i studien är den växelverkan som sker mellan pedagogik och specialpedagogik. Det framkommer att lärare/pedagoger i vissa fall kan undfly sitt ansvar genom att lägga ansvaret hos specialpedagoger. En av de positiva aspekter som framkommer i studien är möjligheten att se fördelar med olikheter i gruppen . Informanter beskriver hur en bredare bild av olikhet kan stärka alla i gruppen och en insikt om att vi alla är olika. Detta skapar en tolerans till det avvikande och alla individer har större möjligheter att vara tillfreds med sin egen olikhet.

Utifrån Lpfö98 (Skolverket, 2010) samt Skollagens paragraf 9 (SFS, 2010:800) om särskilt stöd i förskolan, framträder en oklarhet i tillvägagångssättet i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Då oklarhet om hur arbetet med barn i behov av särskilt stöd går tillväga är framträdande, samt att det är förskollärarna som ser och arbetar med dessa barn dagligen, har denna intervjustudie genomförts i syfte att undersöka vilka pedagogiska strategier för inkludering som finns att tillämpa. Samt att se vilka av dessa förskollärare använder sig av vid inkludering av barn inom autismspektrat i förskolan. För att få svar på detta har en intervjustudie utförts, fyra förskollärare har intervjuats. Intervjuerna har varit strukturerade med frågor som enbart varit relevanta i förhållande till studiens syfte. Intervjufrågorna har däremot varit ostrukturerade, då svarsmöjligheterna varit öppna. Trost (2010) beskriver att det är den intervjuade som bestämmer vilken struktur svaret får då frågorna är ostrukturerade. För att analysera det insamlade materialet har ljudinspelningarna från intervjuerna transkriberats, lyssnats på och lästs ett flertal gånger för att göra ett utrönande av vad den enskilde menar. Trost (2010) skriver att det i analysen av kvalitativa intervjuer kan framträda ett antal mönster ur de intervjuades egna föreställningsvärldar. Dessa mönster presenteras i resultatdelen i studien. De pedagogiska strategier som framkommit i denna studie är att de använder sig av bildscheman, detta för att göra dagarna lättare för barnet och att barnet kan gå till schemat själv och kolla. De kan då se hela dagens planering i bilder och det medför att de för att de känner ett lugn. De delar även in barngruppen i mindre grupper då barn inom autismspektrat har ofta, men inte alltid svårt att vara i en större barngrupp. Förskollärarna som intervjuades uttryckte att de försökte skapa mindre grupper för att barnet i fråga skulle kunna vara med och att när de hade mindre grupper så medförde de en lugnare miljö. De försöker även ha en så strukturerad miljö som möjligt med rutiner för att undvika överraskningar. Dessa strategier medför en lugnare miljö, vilket är precis vad barn inom autismspektrat är beroende av, det medför även att de själva kan känna sig trygga, de kan kommunicera med hjälp av bilder och bildscheman som i sin tur gör att de kan känna att de är en i gruppen och att de kan lyckas.

No description available.

No description available.