This thesis intends to analyze and clarify the legal position regarding abuse of a dominant position and particularly tying practices. The practice is central within European competition law and has been highly discussed in literature recently. In Article 102 TFEU it is explicitly stated that supplementary obligations which have no connection with the subject of such contracts, shall be considered as a way of abusing a position of strength. Although the method is often reasonable and very common within many business areas, it might be pursued as a tactic of excluding competition. The General Court’s decision in Microsoft led to some confusion as regards to the European approach towards tying practices. Prior to that judgment, the EU Courts appeared quite negative to the practice and seemed determined that the practice was in fact anticompetitive. For an example, in Hilti the Court found it sufficient that the company had deprived its costumers of a choice. The effects on competition were not analyzed in great detail and in most cases the EU Courts fined the undertaking involved in such business methods. However, in Microsoft the General Court took a new approach and focused on the actual effects that followed from the practice. Many argues that European competition law has moved from a per se approach to a rule of reason approach. In my opinion however, it seems relatively unclear whether or not this new approach shall apply to all versions of tying or if it was applied due to the certain circumstances involved in Microsoft. The tying practice involved a form of technical tying, i.e. an integration of two distinctive products. Cases prior to Microsoft mostly concerned a form of contractual tying and were treated very differently by the EU Courts. My opinion on the matter is therefore that it is not possible to declare a clear legal position regarding the practice of tying. There is a need for new judgments and official guidelines since the current situation deprives companies of legal security as concerns the practice of tying within European competition law.

No description available.

No description available.

Copyright has been struggling to keep up with the fast-paced technological advancements and the development of the information society during the last couple of decades. The shift from the analogue to the digital has made it possible to create precise copies out of original works without any quality loss. This makes it harder to monitor the use of protected works, but it also invites to new creative practises involving the use of already existing works. Sampling music is one of these practices, which has become more accessible in music production since the 1980’s because of the technological advancements. One way of describing sampling is when a part of an existing phonogram, often protected by copyright, is incorporated in a new musical work.  The copyright legislation, represented in inter alia the Information Society Directive encourages the maintenance and development of creativity by providing a high level of protection to authors and other rights holders. This thesis therefore examines in which ways music sampling is allowed under the copyright legislation to seek a better understanding of which type of creativity that falls within the scope of copyright.  The Court of Justice of the European Union (CJEU) has shed some light upon this question regarding a phonogram producer’s reproduction right in judgment of the Court (Grand Chamber) of 29 July 2019, Pelham, C-476/17, EU:C:2019:624. The Court found inter alia that sampling does not infringe a phonogram producer’s reproduction right if the sample is unrecognisable to the ear in the new musical composition. The CJEU also acknowledges that the use of samples in music production can be an exercise of the freedom of the arts protected by article 13 of the Charter of fundamental rights of the EU.  This thesis also examines the author’s right to his work, and a performer’s right to his performance and considers the exhaustive list of exceptions and limitations in the Information Society Directive. It is concluded that the copyright legislation does not leave much room for sampling without a license from the relevant rights holders. Furthermore, it is argued that the CJEU ruling in Pelham has limited a more “ideal” approach set by the Swedish Supreme Court, when interpreting if a potential work should be considered a new work or a reproduction of another work.  It is also concluded that the Information Society Directive’s aim at developing creativity can be interpreted as more of an economic goal in making the whole creative industry blossom, rather than making every creative expression desirable under copyright law. This can however be questioned when examining the two main philosophical motives behind copyright as a legal area.

No description available.

No description available.

<p>The subject of sms-loans is examined by using primary and secondary sources’. This form of credit is formally independent from other obligations with a very short credit period and the amount of the loan is low. This form of credits is applied by mobile phones and on the internet by several companies, some of them are presented in this essay. These type of creditors do not come under any sanctions from the Swedish Financial Supervisory Authority as is customary for other creditors, they only need to register. Within the consumer credit legislation from 1992 there are some exceptions in the 5a, 6 and 9 §§ concerning credit rating, information and agreements in writing. These exceptions are the reasons that make sms-loans possible. The current legislation on this subject is identified and the exceptions are further explained in the essay. Within this type of credit the consumer protection differs from other types of loans with higher credit amounts. This is also due to the exceptions within the law. The current consumer credit legislation is based on a council directive from 1987, where it is optional for the member states to include these exceptions or not in their legislation. The legislator in Sweden adopted these exceptions, as they did not predict any risk of over indebtedness. In the law-making process documented in the government bill 1991/92:83, this risk was considered as non-existent, although this risk of over indebtedness was observed by the Swedish Consumer Agency and the Swedish Enforcement Authority. The statistics of the official non-payment notices confirms this observation. These authorities and the non-governmental organisation, The Swedish Consumers’ Association, have since 2006 and onwards been pushing for a change of the legislation according to the abrogation of the exceptions. Within several official publications the complexity of sms-loans are described, such as the lack of consumer protection and the risk of over indebtedness. The Swedish Consumer Agency is the supervising authority regarding this legislation field, and the companies providing sms-loans. When the Agency discharges one’s official duties, the Marketing Act is the legislation in use. The Swedish Market Court has convicted creditors, but none of the verdicts were related to the exceptions. The lack of consumer protection is also noticed in the EU, and a new council directive was adopted in 2008. This has now been implemented into a memorandum and the appurtenant draft bill. The intention with this bill is to enforce the consumer protection and to reduce the risk of over indebtedness, when consumers obtain credit. This bill is intended to become effective at 1 of January 2011.     </p>

The subject of sms-loans is examined by using primary and secondary sources’. This form of credit is formally independent from other obligations with a very short credit period and the amount of the loan is low. This form of credits is applied by mobile phones and on the internet by several companies, some of them are presented in this essay. These type of creditors do not come under any sanctions from the Swedish Financial Supervisory Authority as is customary for other creditors, they only need to register. Within the consumer credit legislation from 1992 there are some exceptions in the 5a, 6 and 9 §§ concerning credit rating, information and agreements in writing. These exceptions are the reasons that make sms-loans possible. The current legislation on this subject is identified and the exceptions are further explained in the essay. Within this type of credit the consumer protection differs from other types of loans with higher credit amounts. This is also due to the exceptions within the law. The current consumer credit legislation is based on a council directive from 1987, where it is optional for the member states to include these exceptions or not in their legislation. The legislator in Sweden adopted these exceptions, as they did not predict any risk of over indebtedness. In the law-making process documented in the government bill 1991/92:83, this risk was considered as non-existent, although this risk of over indebtedness was observed by the Swedish Consumer Agency and the Swedish Enforcement Authority. The statistics of the official non-payment notices confirms this observation. These authorities and the non-governmental organisation, The Swedish Consumers’ Association, have since 2006 and onwards been pushing for a change of the legislation according to the abrogation of the exceptions. Within several official publications the complexity of sms-loans are described, such as the lack of consumer protection and the risk of over indebtedness. The Swedish Consumer Agency is the supervising authority regarding this legislation field, and the companies providing sms-loans. When the Agency discharges one’s official duties, the Marketing Act is the legislation in use. The Swedish Market Court has convicted creditors, but none of the verdicts were related to the exceptions. The lack of consumer protection is also noticed in the EU, and a new council directive was adopted in 2008. This has now been implemented into a memorandum and the appurtenant draft bill. The intention with this bill is to enforce the consumer protection and to reduce the risk of over indebtedness, when consumers obtain credit. This bill is intended to become effective at 1 of January 2011.

Hyrköp av fast egendom är en relativt ny företeelse på fastighetsmarknaden. Hyrköpet innebär att en hyresgäst träffar hyresavtal med ett bostadsbolag som erbjuder en hyrköpsmodell och avtalet kombineras med en optionsrätt. Optionsrätten innebär att hyresgästen, ”hyrköparen”, ges en rätt att inom optionstiden förvärva fastigheten i fråga. Sedan länge har fastighetsrätten i Sverige varit kringgärdat av formkrav. Formkravets primära syfte har varit att inte belasta köpare och säljare mer än nödvändigt men tvinga parterna till att reglera vissa minimikrav för att ett giltigt fastighetsförvärv skall komma till stånd. Bakgrunden till reglerna utgörs av att det från allmän synpunkt är angeläget att avtal inte förbinds med villkor, som medför osäkerhet och oreda i äganderättsförhållanden. Det fastighetsrättsliga formkravet har medfört att utfästelser om framtida försäljning av fast egendom sedan länge varit ogiltiga i svensk rätt. Vad gäller hyrköpet innebär den optionsrätt som avtalas i samband med hyresavtalet att bostadsbolaget gör en utfästelse om framtida försäljning. Eftersom sådana utfästelser generellt anses ogiltiga utreder denna uppsats rättsverkningarna av att sådan utfästelse de facto avtalas vid ett hyrköp. Författaren ställer sig sålunda frågan huruvida hyrköpet kan ges någon rättslig relevans, om inte inom fastighetsrätten men inom andra rättsområden som aktualiseras av hyrköpet? Bakgrunden till att författaren velat utredda nämnda frågeställning utgörs av att hyrköpet tillsynes ställer förfördelad part vid en tvist utan tillämpliga regelverk för utrönandet av en specifik rättsverkan. Författaren har sålunda velat utreda gällande rätt för hyrköpet utifrån ett ”tvisteperspektiv” för att påvisa den reella situation avtalsparterna står inför vid ett hyrköp. En empiri har genomförts för att låta bostadsbolag som erbjuder hyrköp belysa de anledningar till att hyrköpsmodeller lanseras och hur lanseringen till dags dato fungerat. Författarens omfattande rättsutredning av fastighetsrätt, optionsrätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt har tillsammans med empirin lett fram till författarens slutsatser kring hyrköpet. Författaren anser att det krävs en översyn av gällande fastighetsrätt från lagstiftarens sida. I avvaktan på lagstiftarens respons bör vidare fastighetsbolag och privatpersoner, i framtiden avstå ifrån att tillämpa modellen då hyrköpet rättsligt utgör ett i hög grad osäkert fastighetsförvärv.

Vid fastighetsköp föreligger en ansvarsfördelning gällande fel i fastigheten som de engagerade parterna bör vara väl införstådda i. Om så inte är fallet kan det komma som en ovälkommen överraskning att exempelvis köparen bär ansvar för vissa defekter i fastigheten som eventuellt visar sig i ett senare skede. Enligt lag har köparen en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för att undersöka fastigheten grundligt. Undersökningsplikten är inte tvingande men köparen bör ta vara på denna möjlighet eftersom denne bär ansvar för att ett visst förhållande är upptäckbart. Säljaren ansvarar för dolda fel, fel som köparen ej borde ha upptäckt vid en omsorgsfull undersökning av fastigheten. Det bör poängteras att undersökningsplikten både kan begränsas och utvidgas beroende av säljarens uttalanden, fastighetens skick och omständigheterna i övrigt. Någon generell upplysningsplikt åvilar inte säljaren men i vissa fall kan dennes underlåtenhet att fästa köparens uppmärksamhet på en viss defekt få betydelse för felansvaret. För det fall att underlåtenheten att nämna ett fel kan klassas som ett svikligt förledande av motparten eller annat ohederligt handlande kan säljaren nämligen bli ansvarig även för fel som anses upptäckbara. Sammantaget är således parternas plikter beroende av varandra, varför omständigheterna i det specifika fallet ofta får stor betydelse vid fastställande av felansvaret. Den nuvarande ansvarsfördelningen är till fördel för säljaren eftersom undersökningsplikten är betydligt mer långtgående än den i viss mån existerande upplysningsplikten. Vid bestämmande av felansvaret sägs bedömningen utgå ifrån vad en ”normalt erfaren och på området normalt bevandrad” köpare borde ha uppmärksammat vid en grundlig undersökning av fastigheten. Detta torde dock inte vara fallet eftersom köparen förväntas ha viss byggnadsteknisk kunskap. En följd därav är att köparen ofta anlitar en besiktningsman för att känna en större trygghet i köpet. Detta är givetvis förståeligt eftersom ett fastighetsköp endast sker ett fåtal gånger under livstiden, vilket knappast ger någon större kunskap inom området. Ett alternativ till den nuvarande ansvarsfördelningen är att införa krav på besiktning av fastigheten från säljarens sida. Säljaren får då stå för kostnaden som följer av att en fackman utför en besiktning av fastigheten innan denna visas för eventuella köpare. Besiktningsmannen ansvarar för att undersöka fastigheten noggrant, kontrollera objektsbeskrivningen och lyssna till säljaren om denne vill att någon ytterligare information skall framkomma av besiktningsprotokollet. Om besiktningsmannen förbisett någon defekt som anses upptäckbar kan denne få bära felansvaret för den defekten. Det är dock mycket troligt att besiktningsmannen har en ansvarsförsäkring som täcker eventuella kostnader. Köparens undersökningsplikt förändras på så sätt att köparen endast ansvarar för att kontrollera besiktningsprotokollet och utifrån detta avgöra om en fördjupad undersökning bör ske av någon del i fastigheten. Om så bedöms nödvändigt får köparen stå för kostnaden som den fördjupande undersökningen resulterar i eftersom köparen vanligtvis ej kan utföra denna på egen hand. Köparen bär felansvaret gällande en viss defekt om defekten borde ha upptäckts vid en grundligare undersökning som var befogad med anledning av vad som antecknats i besiktningsprotokollet. Säljarens upplysningsplikt kvarstår på så sätt att säljaren skall kontrollera besiktningsprotokollet och upplysa besiktningsmannen om det finns någon ytterligare information som bör framgå av protokollet. Säljaren ansvarar för ett visst fel, om denne ej upplyst besiktningsmannen om samtlig relevant information gällande den specifika delen av fastigheten där felet finns, och förfarandet kan klassas som svikligt förledande eller ohederligt handlande. Vidare ansvarar säljaren liksom tidigare för dolda fel, fel som varken besiktningsmannen eller köparen (köparens anlitade fackman) uppmärksammat eller borde ha lagt märkte till. Det bör poängteras att säljarens felansvar gäller framför besiktningsmannens. Innebörden därav är att säljaren ansvarar om ett förtigande angående ett visst förhållande kan anses som svikligt förledande men samtidigt rör ett förhållande som besiktningsmannen borde ha uppmärksammat. Säljarens felansvar aktualiseras även framför köparens undersökningsplikt om motsvarande konflikt gällande felansvaret uppstår mellan säljaren och köparen. Denna alternativa ansvarsfördelning torde vara mer rimlig än den nuvarande. En följd är att köpeskillingen i större utsträckning motsvarar värdet på den fastighet som säljs. Dessutom möjliggörs en utformning av klara riktlinjer angående vad som förväntas av parterna eftersom felansvarets bestämmande inte är lika beroende av omständigheterna i det specifika fallet. Det faktum att säljaren har betydligt större kännedom om fastigheten som säljs än köparen bör vidare avspeglas i felansvaret, vilket är resultatet av ovanstående förslag. Att fastighetsköpet dessutom innefattar ett ansenligt penningbelopp borde vara anledning nog för att förändra köparens situation och göra denna mer betryggande. Sannolikt resulterar en dylik förändring av ansvarsfördelningen i ett minskat antal tvister gällande fel i fastighet.