<p><strong>Bakgrund</strong>: Hörselskada<strong> </strong>är ett folkhälsoproblem som ökar för varje år. Att folkhälsoproblemet inte tas på allvar resulterar i att hörselskadade har sämre förutsättningar till en god kommunikation. Hörselskadade upplever ofta att kommunikationen är en av de största bristfaktorerna i vården och är en av de faktorer som bör förbättras.<strong></strong></p><p><strong>Syfte</strong>: Syftet med denna litteraturstudie är att ta reda på hörselskadade patienters erfarenheter av kommunikationssvårigheter med vårdgivare inom hälso- och sjukvård.</p><p><strong>Metod</strong>: Denna studie är en systematisk litteraturstudie. Artiklar har hittats i databaserna PubMed, Cinahl och ISI Web of Knowledge. Sammanlagt inkluderades sex artiklar i litteraturstudien. Induktiv analys användes för att hitta mönster och teman i artiklarna, vilket resulterade i två kategorier och sju teman.</p><p><strong>Resultat</strong>: Resultatet genererade i två kategorier; ”negativa erfarenheter” och ”positiva erfarenheter”. Patienters negativa erfarenheter innefattade bland annat vårdgivares brist på adekvata metoder för att kommunicera med dem och var inte heller lyhörda för patientens individuella behov. Detta ledde till en rad konsekvenser. Patienters positiva erfarenheter innefattade vårdgivare som ansträngde sig för att främja en god kommunikation.</p><p><strong>Slutsats</strong>: Stora kommunikationsbrister finns mellan hörselskadade patienter och deras vårdgivare, främst på grund av vårdgivarnas bristande kunskaper om adekvata kommunikationsstrategier. Det behövs mer forskning inom området, då forskningsområdet är relativt outforskat.</p>

Bakgrund: Hörselskada är ett folkhälsoproblem som ökar för varje år. Att folkhälsoproblemet inte tas på allvar resulterar i att hörselskadade har sämre förutsättningar till en god kommunikation. Hörselskadade upplever ofta att kommunikationen är en av de största bristfaktorerna i vården och är en av de faktorer som bör förbättras. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att ta reda på hörselskadade patienters erfarenheter av kommunikationssvårigheter med vårdgivare inom hälso- och sjukvård. Metod: Denna studie är en systematisk litteraturstudie. Artiklar har hittats i databaserna PubMed, Cinahl och ISI Web of Knowledge. Sammanlagt inkluderades sex artiklar i litteraturstudien. Induktiv analys användes för att hitta mönster och teman i artiklarna, vilket resulterade i två kategorier och sju teman. Resultat: Resultatet genererade i två kategorier; ”negativa erfarenheter” och ”positiva erfarenheter”. Patienters negativa erfarenheter innefattade bland annat vårdgivares brist på adekvata metoder för att kommunicera med dem och var inte heller lyhörda för patientens individuella behov. Detta ledde till en rad konsekvenser. Patienters positiva erfarenheter innefattade vårdgivare som ansträngde sig för att främja en god kommunikation. Slutsats: Stora kommunikationsbrister finns mellan hörselskadade patienter och deras vårdgivare, främst på grund av vårdgivarnas bristande kunskaper om adekvata kommunikationsstrategier. Det behövs mer forskning inom området, då forskningsområdet är relativt outforskat.

<p>Syftet med undersökningen var att bidra med kunskap om den pedagogiska metoden tejping och hur den fungerar som kommunikationshjälpmedel för döva personer som har en utvecklingsstörning. Det som studien skulle frambringa svar på var hur döva personer med utvecklingsstörning kan utveckla sin kommunikationsförmåga genom tejping. Tejping är en metod där små träfigurer används som ett komplement till samtal för att tydliggöra och konkretisera. Studien är gjord med en kvalitativ ansats och data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med sex personer som använder tejping tillsammans med döva med utvecklingsstörning i habiliteringsarbete. I undersökningen förtydligas vikten av kommunikation även för dem som inte är så bra på att kommunicera med teckenspråk. Istället är det viktigt med visuella hjälpmedel och tejping är ett sådant som kan förstärka kommunikationen där det behövs. Resultatet visade att tejping har använts för att diskutera många olika ämnen såsom känslor, förberedelser av aktiviteter, socialt samspel med mera. Enligt respondenterna har de funktionsnedsatta personerna haft nytta av tejping i sin kommunikation och metoden anses vara ett bra kommunikationshjälpmedel. Flera personer har utvecklat sin kommunikationsförmåga kopplat till tejpingsamtalen och för ett par har tejping även tillsammans med andra insatser bidragit till att förbättra den dagliga kommunikationen. Tejping skapar enligt undersökningen bättre förutsättningar för att personer inom målgruppen ska förstå och hantera sin vardag genom att bland annat beröra ämnen som känslor, socialt samspel och förberedelser inför aktiviteter och händelser. Undersökningen visar också att visuella hjälpmedel är av vikt för dessa personer för att förstärka deras intryck.</p>

Syftet med undersökningen var att bidra med kunskap om den pedagogiska metoden tejping och hur den fungerar som kommunikationshjälpmedel för döva personer som har en utvecklingsstörning. Det som studien skulle frambringa svar på var hur döva personer med utvecklingsstörning kan utveckla sin kommunikationsförmåga genom tejping. Tejping är en metod där små träfigurer används som ett komplement till samtal för att tydliggöra och konkretisera. Studien är gjord med en kvalitativ ansats och data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med sex personer som använder tejping tillsammans med döva med utvecklingsstörning i habiliteringsarbete. I undersökningen förtydligas vikten av kommunikation även för dem som inte är så bra på att kommunicera med teckenspråk. Istället är det viktigt med visuella hjälpmedel och tejping är ett sådant som kan förstärka kommunikationen där det behövs. Resultatet visade att tejping har använts för att diskutera många olika ämnen såsom känslor, förberedelser av aktiviteter, socialt samspel med mera. Enligt respondenterna har de funktionsnedsatta personerna haft nytta av tejping i sin kommunikation och metoden anses vara ett bra kommunikationshjälpmedel. Flera personer har utvecklat sin kommunikationsförmåga kopplat till tejpingsamtalen och för ett par har tejping även tillsammans med andra insatser bidragit till att förbättra den dagliga kommunikationen. Tejping skapar enligt undersökningen bättre förutsättningar för att personer inom målgruppen ska förstå och hantera sin vardag genom att bland annat beröra ämnen som känslor, socialt samspel och förberedelser inför aktiviteter och händelser. Undersökningen visar också att visuella hjälpmedel är av vikt för dessa personer för att förstärka deras intryck.

Bakgrund: Bakgrunden beskriver definitioner om döva människor och dess kultur. Döva patienter tenderar att bli särbehandlade jämfört med hörande människor. Syfte:Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa upplevelsen av kommunikationsprocessen mellan döva patienter och vårdpersonal. Metod: Arbetet presenteras i en litteraturöversikt. Resultat: Resultatet presenterar teman som belyser vårdpersonalens tidsbrist och närvaro. Även fördomar och attityder som förekommer hos personal och döva patienter samt ohållbara tillvägagångssätt. Subteman är kunskap och förståelse, känslor samt tolk. Diskussion: Diskussionsdelen innefattar viktiga delar utifrån resultatet som kräver vidare förklaring. Delar som diskuteras är tid, kultur och kommunikation via tolk. Leiningers modell och teori förklaras i relation till resultat. Metoddiskussionen visar fördelar, begräsningar och problemlösningar över denna litteraturöversikt. Slutsats: Vidare forskning med kvalitativ utgång krävs i syfte till att förbättra kommunikationsprocessen mellan vårdpersonal och döva patienter.

Särskolan har länge präglats av ett omsorgsperspektiv (SOU, 2011:8). Detta var något som förändrades när särskolans nya läroplaner (Lsär11 och Gysär13) tillkom. Den nya läroplanen har en större betoning på kunskap istället för omsorg (Skolverket, 2013a). Utifrån detta ställdes det högre krav på att skolorna skulle fokusera på kunskaper, vilket fick oss att fundera över elevernas kunskaper kring betyg och betygssättning. Studiens syfte var att undersöka hur några elever inom särskolans tänker kring betyg och betygssättning. Studien baserades på kvalitativa intervjuer med döva och hörselskadade elever inom grund- och gymnasiesärskolan, det för att kunna få elevers perspektiv på betyg och betygssättning. Intervjuerna filmades då eleverna har någon form av hörselnedsättning och kommunicerar främst genom svenskt teckenspråk. Studien är inspirerad av en fenomenologisk ansats. Den kom att omfatta åtta intervjuer och i resultatet framkom det att de flesta elever inte visste vad som krävs för att få ett visst betyg. Flera elever refererade betygen till vilken typ av arbetsinsats som eleverna hade visat i ett ämne. Resultatet visade också att eleverna till stor del såg betyg som någonting positivt. Studiens resultat pekar mot att de flesta elever som intervjuades inte visste varför de får eller vad de skulle använda betygen till. Några tidigare studier som belyst ämnet fann vi inte.

Syftet i denna kvalitativa studie är att undersöka och beskriva pedagogers uppfattning om arbetet med språkutveckling i förskolan för barn med dövhet och hörselnedsättning samt faktorer som främjar och försvårar detta arbete. Kvalitativa intervjuer används som metod för att svara mot syftet. Resultatet visar att pedagogernas uppfattning om ett språkutvecklande arbetssätt för barn med dövhet och hörselnedsättning i förskolan inte skiljer sig från uppfattningen om ett språkutvecklande arbetssätt för hörande barn. Däremot framkommer att organisationen och omgivningen kring barnet med dövhet och hörselnedsättning blir desto mer betydelsefulla. Tecken som stöd beskrivs som en framgångsrik faktor i det språkutvecklande arbetet. Resultatet visar också att pedagogen har en avgörande roll i arbetet. Organisatoriska faktorer, verksamhetens struktur och pedagogernas kunskap framträder som centrala faktorer som främjar ett språkutvecklande arbetssätt i förskolan för barn med dövhet och hörselnedsättning, likväl som brister i ovanstående försvårar. Slutsatsen dras att en fungerande organisation och en strukturerad verksamhet är förutsättningar för ett språkutvecklande arbetssätt för barn med dövhet och hörselnedsättning. Vidare dras slutsatsen att pedagogernas kunskap, strategier och förhållningssätt blir avgörande faktorer för att säkerställa barnets tillgång till språk och språkutveckling.

This thesis looks at the contemporary superhero comic Hawkeye and its depiction of able-bodiedness and non-able-bodiedness, in general and more specifically the portrayal of deafness that takes place in the last story arc. Issues and depictions of various levels of functionality in comics, as a visual media, and superhero comics in particular, have been and are frequently present. They, however, rely heavily on old stereotypes, both in the visual and the textual elements. The small intersection of disability studies, crip theory and the study of superhero comics have mostly focused on the comics published between 1960 and 1980. The superhero genre is a genre known for idealized depictions of healthy and strong bodies, which is why it is such an interesting and complex theme to analyse. Matt Fraction and  David Aja’s Hawkeye comic utilizes the tools and elements inherent in the comic book style to portray disability and deafness in new enriching ways both in narrative terms and in the reader’s response to the text. Looking at both the visual and textual elements of the comic this thesis finds that the comic medium and the Hawkeye comic in particular manages to depict disability in an engaging and thought provoking way. / Inspirerad av min personliga reaktion av att läsa Matt Fraction och David Ajas superhjälteserie Hawkeye, och speciellt tidningen där protagonisten i serien plötsligt blir döv, har jag undersökt hur serien arbetar med föreställningar och normer om funktionalitet. Tidigare forskning inom just den smala intersektionen av cripteori och/eller handikappforskning samt forskningen av superhjälteserier har främst fokuserat på superhjälteseriernas så kallade Silverålder, vilket är åren mellan 1960 och 1980. Efter en kort introduktion till Hawkeyes fiktionella historia i förlaget Marvels serieuniversum och hanteringen av handikapp i tidigare tecknade serier diskuterar jag i analysen hur tematiken av funktionsduglighet och funktionsnedsatthet porträtteras. Jag undersöker såväl den visuella som den textuella skildringen samt hur denna tematik problematiseras, i själva berättelsen men även för läsaren, i seriens utformning. Jag använder mig av Mitchell och Snyders teorier om narrativa proteser och handikapp-narrativ för att undersöka hur Hawkeye förhåller sig till dessa. I början av Fraction och Ajas berättelse om Clint Barton följer handikapp-tematiken deras teori om narrativa proteser och det nedtystande och/eller ignorerande av handikappet som litterära skildringar av funktionsnedsättningar vanligtvis följer. När dövheten sedan tar plats i berättelsen förändras den attityden och Hawkeye #19 och senare serier bryter starkt mot dessa konventioner. Resultatet av denna analys är att tecknade serier, i egenskap av sin speciella medieform, är synnerhet är väldigt bra lämpad för att skildra alternativ funktionalitet och serieskaparna till Hawkeye använder detta till sin fördel för att avbilda Clints upplevelse av tillfälliga skador och dövhet.

Bakgrund: Av världens befolkning uppskattas fem procent vara begränsade i sin förmåga att kommunicera fritt med omvärlden på grund av att de har nedsatt hörselförmåga. En stor del av dessa fem procent har teckenspråk som modersmål. Hälsan i den döva populationen är lägre än i den hörande och kommunikation med hälso- och sjukvården spelar roll för att öka vårdkvaliteten och därmed den generella hälsan hos döva patienter. Syfte: Syftet var att beskriva döva patienters upplevelser av kommunikationen med hälso- och sjukvården. Metod: Informationssökningar genomfördes i tre vetenskapliga databaser relevanta för omvårdnadsvetenskap vilket gav tio artiklar som sedan analyserades med inspiration av innehållsanalys. Resultat: Av resultatartiklarna framkom två huvudteman: kommunikativa barriärer och kommunikativa broar. Resultatet beskriver döva patienters upplevelser av kommunikationen med hälso- och sjukvården och att det finns tydliga brister för en fungerande kommunikation. Döva patienter har lägre kunskap om sjukdomar och accepterar medicin utan att förstå orsaken för insättning och eventuella biverkningar som kan uppstå. Slutsats: Enligt Patientlagen ska kommunikationen anpassas efter patientens förutsättningar, för att det ska kunna ske behövs utbildning i hur döva patienter upplever kommunikationen med hälso- och sjukvården samt hur teckenspråkstolk och andra kommunikationsstrategier används på bästa sätt för en god kommunikation gentemot döva patienter. / Background: Five percent of the world population is unable to communicate freely due to hearing loss, out of these people a considerable amount is using sign language. The health in the deaf population is lower compared to the hearing population and communication matters to increase the quality of care and the health in the deaf population. Aim: The aim was to describe deaf patients' experiences of communication with the healthcare. Method: The search for information was conducted in three databases that were relevant to nursing science. The information was analyzed with inspiration from content analysis. Result: Two main themes emerged: communicative barriers and communicative bridges. The result describes there are shortcomings for a functioning communication. Deaf patients have a lower knowledge of diseases and they accept medication without understanding why they are supposed to take them and any side effects that may occur. Conclusion: Healthcare professionals must by law adapt communication to the patient's prerequisites, for healthcare professionals to be able to do that they need education in how deaf patients experience communication with the healthcare and how sign language interpreters and other communication strategies are used for good communication with deaf patients.

Barn med dövhet och hörselnedsättning får inte som normalhörande barn tillgång det talade språket automatiskt via hörseln. Ord och begrepp måste läras in på ett medvetet och systematiskt sätt för att denna elevgrupp inte ska komma efter i språkutvecklingen. En utvecklad hörselteknik har gett bättre förutsättningar att få tillgång till det talade språket än tidigare. På så sätt har utvecklingen av ordförrådet underlättats för denna elevgrupp, men trots det har de fortsatt stora brister i sin ord- och begreppsuppfattning. Beroende på den tekniska utvecklingen kan föräldrar till döva och gravt hörselskadade barn oftast välja språk för sitt barn: teckenspråk, tal eller både och. Utifrån språkval hamnar barnen på olika skolor med eller utan teckenspråk. Syftet med denna studie är att belysa vilka möjligheter till utveckling av ordförråd och begrepp som evidensbaserad forskning beskriver i olika undervisningsmetoder för barn och elever med dövhet och hörselnedsättning i en talspråkig skolmiljö i förhållande till en tvåspråkig skolmiljö. Metoden som användes var systematisk litteraturstudie där elva artiklar sorterades fram och sedan analyserades för att få svar på våra forskningsfrågor. Sammanfattningsvis har metoderna vi tittat på lett till utveckling av ett förstorat och fördjupat ordförråd kopplat både till ordbild, tecken och i vissa fall tal. Metoderna har även gett möjlighet för elever att utöka sin morfologiska användning av nya ord samt att få ett utökat teckenförråd med korrekt teckenspråkig fonologi.