<p>Syftet med denna studie är att undersöka möjligheterna att använda skönlitteratur i skolan för att utveckla hörselskadade och döva elevers svenska språk. Genom att använda mig av textanalyser frågar jag mig om texternas utformning samt deras språkliga strukturella likheter och olikheter kan svara på vad en lärare i en tvåspråkig undervisning i svenska och teckenspråk kan behöva känna till för att stödja eleverna i deras svenska språkutveckling.</p><p>Barn med hörselnedsättning har ett större behov av att få möta det svenska språket på grund av att deras hörselnedsättning utgör ett hinder för deras möjligheter att uppfatta tal från omgivningen. När skönlitteratur får ingå i den pedagogiska kontexten brukar det talas om den litterära textens kraft eftersom eleverna lär sig läsa samtidigt som deras skrivande och muntliga förmåga utvecklas. Genom att arbeta explicit med genrer i skolan får eleverna möta texter i funktionella sammanhang och utvecklar en medvetenhet samt kunskap om olika genrers sociala syften och schematiska strukturer.</p><p>Sammanfattningsvis har studien visat att pedagoger som översätter till teckenspråk behöver ha ett visuellt perspektiv vid översättning av skönlitteratur. Ett yttrande i teckenspråk kan inte återges utan att en person återger innehållet vilket gör att återgivarens stil och tolkning påverkar återberättandet. Om pedagogen kan vara tydlig med att använda sig av visuella markörer i teckenspråk underlättas möjligheten för eleverna att följa med i texten. Pedagoger som arbetar med tvåspråkiga hörselskadade och döva elever behöver vara medvetna om de språkliga skillnader som kommer till uttryck i teckenspråk och svenska. När eleverna uppmuntras till att jämföra språk övas elevernas förmåga att se likheter och skillnader. Även pedagoger har nytta av kontrastiva analyser för att få insikter i ordinlärningens problematik. Genom att synliggöra språket för eleverna och genom att arbeta medvetet med språk kan vi i skolan arbeta på ett språkutvecklande arbetssätt med våra elever.</p>

<p>Uppsatsen kartlägger forskning kring psykosociala konsekvenser av plötslig idiopatisk hörselnedsättning och en studie beskrivs närmare. Definitionen av plötslig idiopatisk hörselnedsättning är vanligen en sensorineural hörselnedsättning som uppkommit inom 3 dagar på 3 frekvenser i följd och är mer än 30 dB HL. Vid en hörselskada måste uppmärksamhet riktas mot de psykosociala konsekvenserna som kan uppkomma i arbetslivet och äktenskapet samt leda till isolering. Det finns skillnader i den psykologiska anpassningen till en hörselskada beroende på vilken sorts skada det är, samt individuella skillnader i upplevelsen av de konsekvenser en hörselskada ger. Syftet med uppsatsen var att genom en systematisk litteraturstudie kartlägga den forskning som finns kring de psykosociala konsekvenser som plötslig hörselnedsättning kan medföra. Litteratursökning har skett via databaser och manuellt. En studie kunde inkluderas i den djupare analysen. Resultatet visade att personer med unilateral plötslig idiopatisk hörselnedsättning upplevde psykologiska och sociala konsekvenser på grund av symtomen tinnitus och hörselnedsättning. Några slutsatser kunde inte dras då underlaget var för litet. Men det kan tänkas att plötslig idiopatisk hörselnedsättning faktiskt leder till psykosociala konsekvenser. Den slutsats som kunde dras är att det finns få studier gjorda och därmed lite kunskap kring området, och att mer forskning behövs.</p>

Syftet med denna studie är att undersöka möjligheterna att använda skönlitteratur i skolan för att utveckla hörselskadade och döva elevers svenska språk. Genom att använda mig av textanalyser frågar jag mig om texternas utformning samt deras språkliga strukturella likheter och olikheter kan svara på vad en lärare i en tvåspråkig undervisning i svenska och teckenspråk kan behöva känna till för att stödja eleverna i deras svenska språkutveckling. Barn med hörselnedsättning har ett större behov av att få möta det svenska språket på grund av att deras hörselnedsättning utgör ett hinder för deras möjligheter att uppfatta tal från omgivningen. När skönlitteratur får ingå i den pedagogiska kontexten brukar det talas om den litterära textens kraft eftersom eleverna lär sig läsa samtidigt som deras skrivande och muntliga förmåga utvecklas. Genom att arbeta explicit med genrer i skolan får eleverna möta texter i funktionella sammanhang och utvecklar en medvetenhet samt kunskap om olika genrers sociala syften och schematiska strukturer. Sammanfattningsvis har studien visat att pedagoger som översätter till teckenspråk behöver ha ett visuellt perspektiv vid översättning av skönlitteratur. Ett yttrande i teckenspråk kan inte återges utan att en person återger innehållet vilket gör att återgivarens stil och tolkning påverkar återberättandet. Om pedagogen kan vara tydlig med att använda sig av visuella markörer i teckenspråk underlättas möjligheten för eleverna att följa med i texten. Pedagoger som arbetar med tvåspråkiga hörselskadade och döva elever behöver vara medvetna om de språkliga skillnader som kommer till uttryck i teckenspråk och svenska. När eleverna uppmuntras till att jämföra språk övas elevernas förmåga att se likheter och skillnader. Även pedagoger har nytta av kontrastiva analyser för att få insikter i ordinlärningens problematik. Genom att synliggöra språket för eleverna och genom att arbeta medvetet med språk kan vi i skolan arbeta på ett språkutvecklande arbetssätt med våra elever.

Vårt syfte med den här studien är att undersöka om eleverna i matematikundervisningen kan vara hjälpta av bilder. Studien belyser också elevernas utvecklingsväg till att bli goda problemlösare. Vi studerar elevernas utveckling ur tre perspektiv. Elevernas förmåga att läsa och förstå texten i problemlösningsuppgifter, deras utveckling från analoga representationer till symboliska representationer och deras utveckling från att använda konkreta strategier till abstrakta strategier. Vi frågar oss också slutligen om eleverna generaliserar sina kunskaper. Eftersom vi bland annat undervisar elever med läs- och skrivsvårigheter och döva/hörselskadade elever valde vi att genomföra intervjuer i form av kvalitativa forskningsintervjuer. Detta kändes som en lämplig metod då den till viss del avslöjar och kompenserar eventuella språkliga svårigheter. Eleverna fick också genomföra ett test med fem problemlösningsuppgifter, alla med en liknande följdfråga. Resultaten visar sammanfattningsvis att många elever är hjälpta av bilder, men i olika situationer och på olika sätt. Lärarens medvetenhet om elevens behov är av stor vikt. Vi fick en relativt god bild av elevernas utveckling och slutsatsen vi drog av detta är att det är viktigt för undervisande lärare att ha en helhetsbild av elevens kunskaper. De kan ha kommit långt inom ett område medan de har stora svårigheter med ett annat. Vad gäller elevernas generaliseringsförmåga visade vårt test få exempel på att eleverna nyttjade sina nyförvärvade kunskaper och kunde klara en liknande uppgift på egen hand.

Uppsatsen kartlägger forskning kring psykosociala konsekvenser av plötslig idiopatisk hörselnedsättning och en studie beskrivs närmare. Definitionen av plötslig idiopatisk hörselnedsättning är vanligen en sensorineural hörselnedsättning som uppkommit inom 3 dagar på 3 frekvenser i följd och är mer än 30 dB HL. Vid en hörselskada måste uppmärksamhet riktas mot de psykosociala konsekvenserna som kan uppkomma i arbetslivet och äktenskapet samt leda till isolering. Det finns skillnader i den psykologiska anpassningen till en hörselskada beroende på vilken sorts skada det är, samt individuella skillnader i upplevelsen av de konsekvenser en hörselskada ger. Syftet med uppsatsen var att genom en systematisk litteraturstudie kartlägga den forskning som finns kring de psykosociala konsekvenser som plötslig hörselnedsättning kan medföra. Litteratursökning har skett via databaser och manuellt. En studie kunde inkluderas i den djupare analysen. Resultatet visade att personer med unilateral plötslig idiopatisk hörselnedsättning upplevde psykologiska och sociala konsekvenser på grund av symtomen tinnitus och hörselnedsättning. Några slutsatser kunde inte dras då underlaget var för litet. Men det kan tänkas att plötslig idiopatisk hörselnedsättning faktiskt leder till psykosociala konsekvenser. Den slutsats som kunde dras är att det finns få studier gjorda och därmed lite kunskap kring området, och att mer forskning behövs.

The aim of this thesis is to clarify the contradictions in teaching practice that are reflected in teachers' statements about the education of pupils in need of special support at the government-run special schools in Sweden, especially from the perspective of inclusion. The contradictions are explored using Engeström’s model of Activity Systems. The following questions are addressed: 1) What aspects are highlighted by teachers as essential in the instruction of pupils in need of special support? 2) What opportunities and barriers to inclusive education can be seen in the teachers' statements? 3) How does a teacher of pupils with multiple disabilities collaborate with other teachers in the team? Sixteen teachers from all five regional special schools for the deaf and hard-of-hearing were interviewed. The theoretical insights of cultural-historical activity theory were utilized to analyze the transcriptions. The study shows that there are several contradictions in the Activity System model. Some specific findings are as follows: Communication with some pupils requires teachers to use several modalities, and teachers who do not have every day contact with these pupils, feel awkward in interaction. A consequence of this will be that teachers do not readily substitute for one another or divide labor equally as much as expected. More time is needed for lesson planning in cooperation with other teachers and assistants. It becomes necessary to modify materials for teaching which was time consuming. Special education groups are sometimes forgotten in plans of common activities by other school personnel. Key conclusions are: There needs to be a greater variation and flexibility in teaching methods for all students to make it easier for pupils in extra need of special support within special schools to be better included. There needs to be more interactions with those pupils and with personnel other than their teachers in order to decrease exclusion.

Det övergripande syftet i denna studie är att belysa hur lärare upplever den språkutvecklande undervisningen av teckenspråkiga elever i specialskolan. Studien belyser den utmaning lärare möter då de undervisar flerspråkiga elever med dövhet eller hörselnedsättning där språkutveckling och kunskapsutveckling sker parallellt. Språk är grunden för all kunskapsinhämtning och elever med dövhet eller hörselnedsättning har en språklig nivå som är lägre än jämnåriga hörande barns. Lärarna i specialskolan behöver ge eleverna rika möjligheter i undervisningen att utveckla språk. De behöver också ha en undervisning som är meningsfull för eleverna och där eleverna får tänka och reflektera över hur språk är konstruerade och hänger ihop. För att besvara syfte och frågeställningar i denna kvalitativa studie har åtta lärare intervjuats. Insamlat material har bearbetats och analyserats utifrån ett hermeneutiskt perspektiv samt med hjälp av Easterbrooks och Beal-Alvarez (2013) HOTS &amp; CoVES modell. Resultaten visar att lärarna i vår studie är överens om att språkutvecklande undervisning är något som genomsyrar hela verksamheten. Dock visar deras utsagor att de arbetar på olika sätt med språkutvecklande undervisning och att de använder sig av mer eller mindre planerade metoder. Utifrån vårt analysverktyg HOTS &amp; CoVES (Easterbrooks och Beal-Alvarez, 2013) ser vi att samtliga framgångsfaktorer (metakognitivt tänkande, tillgänglig kommunikation, visuell support, explicit instruktion och stöttning och mediering) finns representerade i lärarnas utsagor. Lärarens breda kompetens, speciellt inom lingvistik, upplevs som en central faktor för att eleven ska utvecklas optimalt utifrån sina förmågor.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om under vilka omständigheter elever med dövhet eller hörselnedsättning (d/hns) utövar self-advocacy i övergången från högstadiet till gymnasiet. Self-advocacy innebär att individen står upp för sina behov och påverkar sin omgivning för att få likvärdiga förutsättningar till delaktighet. Detta är en kvalitativ intervjustudie med abduktiv ansats. Resultatet bygger på intervjuer med åtta gymnasieelever med dövhet eller hörselnedsättning som går tillsammans med hörande klasskamrater. Teorier om self-advocacy och identitet används i analysen och relation och interaktion mellan olika aktörer är centrala. Resultaten visar att eleven med d/hns i en skolövergång hamnar i flera situationer där hen kan förbättra tillgängligheten i klassrummet genom att utöva self-advocacy. Exempelvis kan eleven berätta om sin d/hns, påverka mikrofonanvändande och påverka lärarens undervisning. Studien visar också att elever ibland väljer att inte stå upp för sina behov för att undvika stigmatisering. I resultatet har en modell tagits fram som lyfter in eleven i sin kontext under övergångsprocessen och modellen kan användas för att förstå det komplexa samspelet mellan elev, lärare och klasskamrater under övergången. Slutsatsen är att det kan vara krävande för eleven att återkommande förväntas stå upp för sitt behov av tillgänglig kommunikation och att omgivningens bemötande skapar eller hindrar handlingsutrymmet för self-advocacy. Lärarens relationsskapande och förståelse för sin maktposition verkar vara de mest avgörande faktorerna för utvecklandet av handlingsutrymme för elevens self-advocacy. / The purpose of this study is to contribute with knowledge about under what circumstances pupils with deafness or pupils who are hard of hearing (d/hh) practice self-advocacy during the transition from lower secondary school to upper secondary school. Self-advocacy means that the individual stands up for their needs and influences their surroundings to achieve equal conditions for participation. This is a qualitative interview study with an abductive approach. The results are based on interviews conducted with eight upper secondary d/hh pupils and attend classes with hearing classmates in mainstream school settings. Theories of self-advocacy and identity are used in the analysis, and relationships and interactions between people are central. The results show that the student with d/hh during a school transition ends up in several situations where he or she can improve accessibility in the classroom by practicing self-advocacy. For example, the student can inform their classmates and/or teacher about their d/hh, influence them to use microphones and influence the teaching. The study also shows that students sometimes choose not to stand up for their needs in order to avoid stigma. In the results, a model has been developed that highlights the student in its context during the transition process and the model can be used to understand the complexity in the interaction between student, teacher and classmates during the transition. The conclusion is that it can be demanding for the student to recurrently be expected to stand up for their need of accessible communication and that the environment's response creates or hinders the acting space for self-advocacy. The teacher's ability to build relationships and understanding of his or her position of power appears to be the most decisive factors for the development of acting space for the student's self-advocacy.

Hörseln är en viktig förutsättning för utveckling av talat språk och kan därigenom påverka den psykiska hälsan. Vid medfödd eller tidigt förvärvad dövhet eller grav hörselnedsättning kan ett cochleaimplantat (CI) opereras in för att underlätta ljud- och taluppfattning. Syftet med pilotstudien var att undersöka psykisk hälsa hos unga vuxna (18–26 år) med fokus på hörselns betydelse, genom att jämföra personer med och utan CI. Studien utgjordes av en experimentgrupp (n = 5) samt en kontrollgrupp (n = 20). Deltagarna i experimentgruppen hade en medfödd eller tidigt förvärvad dövhet och hade fått sitt första CI före 30 månaders ålder. Deltagarna i kontrollgruppen hade typisk hörsel. Samtliga deltagare fick besvara en enkät med olika formulär (SDQ+18, Covid-19-frågor, bakgrundsinformation). Psykisk hälsa undersöktes med formuläret Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ) i en ny tillbakaöversatt svensk version (SDQ+18). Resultatet av studien visade inte att unga vuxna med CI har en sämre psykisk hälsa än unga vuxna i samma åldrar med typisk hörsel. Inget samband mellan ålder vid första CI-operation och psykisk hälsa kunde påvisas. Utifrån studiens resultat finns indikationer att Covid-19-pandemin kan ha påverkat resultaten av SDQ+18, då det framkom att majoriteten av deltagarna upplevt en förändring gällande deras psykiska hälsa till följd av pandemin. Mer forskning behövs i en större kohort för att undersöka om unga vuxna med CI har sämre psykisk hälsa än typiskt hörande. / Hearing is an important prerequisite for the development of spoken language and can therefore affect mental health. With congenital or prelingual deafness or severe hearing impairment, a cochlear implant (CI) can be implanted to perceive sounds and speech. The aim of the pilot study was to investigate mental health in young adults (18–26 years of age) with focus on the importance of hearing by comparing individuals with and without CI. The study consisted of an experimental group (n = 5) and a control group (n = 20). The participants in the experimental group had a congenital or early acquired deafness and had received CI before the age of 30 months. The participants in the control group had typical hearing. The participants were asked to answer a survey with different questionnaires (SDQ + 18, Covid-19- questions, background information). The Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ), was used in a new back-translated Swedish version (SDQ+18) to examine mental health. The results of the study showed that the young adults with CI do not experience poorer mental health than their age matched peers with typical hearing. No correlation was found between age at first CI surgery and mental health. The results of the study indicate that the Covid-19 pandemic may have affected the outcomes of the SDQ+18, since it was shown that the majority of the participants had experienced a change in their mental health due to the Covid-19-pandemic. Further research is needed to explore whether young adults with CI have poorer mental health than young adult with typical hearing.

Ett fåtal tidigare studier har visat att barn med cochleaimplantat (CI) har sämre förmåga till såväl ordflöde som verbalt analogiskt resonerande jämfört med normalhörande barn. Det finns ett förhållande mellan språk och analogiskt resonerande, men förhållandet mellan ordflödesförmåga och förmågan till analogiskt resonerande har inte undersökts tidigare för varken barn med CI eller normalhörande barn, vilket motiverar föreliggande studie. Syftet var att undersöka huruvida det finns skillnader mellan barn med CI och normalhörande barn vad gäller ordflöde och analogiskt resonerande. Studien syftade även till att undersöka förhållandet mellan ordflöde och analogiskt resonerande hos barn med CI respektive normalhörande barn. Nio barn med CI i åldrarna 6;4–8;2 år och en kontrollgrupp av trettio normalhörande barn i åldrarna 6;1–7;1 år medverkade. Ordflödesförmågan undersöktes med det fonologiska ordflödestestet FAS och det semantiska ordflödestestet Djur. Visuellt analogiskt resonerande undersöktes med AnimaLogica och verbalt analogiskt resonerande undersöktes med deltestet Auditiv analogi från Illinois Test of Psycholinguistic Abilities-3 (ITPA-3). I föreliggande studie har barnen med CI sämre ordflödesförmåga och analogiskt resonerande än de normalhörande barnen. Det finns ett samband mellan semantiskt ordflöde och verbalt analogiskt resonerande hos normalhörande barn, med ett liknande mönster hos barn med CI. Förmågan till ordflöde och analogiskt resonerande samt sambandet mellan dessa förmågor har klinisk relevans för logopeden i och med att detta blir ännu en aspekt att ta hänsyn till vid språkliga utredningar och behandlingar hos såväl normalhörande som barn med CI. / Previous studies have shown that children with cochlear implant (CI) have worse word fluency abilities and analogical reasoning abilities compared to normal-hearing children. There is a relationship between language and analogical reasoning. However, a possible relationship between word fluency and analogical reasoning has not been studied before among children with CI or among normal-hearing children. This warrants the present study, which aimed to examine if there are differences between children with CI and normal-hearing children regarding word fluency and analogical reasoning. The study also aimed to examine the relationship between word fluency and analogical reasoning in children with CI and normal-hearing children. The present study involved nine children with CI aged 6;4–8;2 years and thirty normal-hearing children aged 6;1–7;1 years. Word fluency was examined using the phonological word fluency test FAS and the semantic word fluency test Animal. Visual analogical reasoning was examined using AnimaLogica and verbal analogical reasoning using Spoken Analogies from Illinois Test of Psycholinguistic Abilities-3 (ITPA-3). The results of the present study show that the children with CI had poorer word fluency ability and analogical reasoning compared to the normal-hearing children. A relationship between semantic word fluency and verbal analogical reasoning in normal-hearing children was found, with the children with CI showing the same trend. Word fluency ability and analogical reasoning and their relationship has a clinical relevance for speech-language pathologists since this must be considered when investigating and treating language difficulties in children with CI as well as normal-hearing children.