This study examines spontanneous, laic personality ratings of face in comparison to following questionnaires: 16 PF, EPQ-R, NEO-PI-R. We've focused on how people spontaneously rate personality from face in relation to traits which are examined by said questionnaires. We tried to discover which traits are part of questionnaires but not included qualiative ratings and vice versa which traits can be found in laic descriptions but not in questionnaires. We used data from previous studies which provided us with two independent data, self-reports and ratings of facial photographs. Ratings were sorted out and compared to questionnaires. Most of the traits from qualiative data were also included in NEO-PI-R, specifically 90,4% of traits from self-reports and 82,90% of peer reports. 16 PF covered 88% and 77,81% of traits, EPQ-R 86% and 75,94% respectively. The least covered factor overall was Self-Reliance (16 PF) which included only 0,4% of all traits from self-reports. We have not found any factor which would be completely neglected in qualiatitve descriptions. Atractivity and physical traits were one of the main traits among those left unclassified. As with atractivity itself there was wide range of traits that we are unsure of how much personality relevant they actually are. Among unclassified traits...

Ce travail de thèse porte sur l'intégration des structures craniofaciales au sein de la famille des hominidés. Au cours de l'évolution, une réduction du prognathisme et une diminution de la longueur de la face sont observées chez les taxons appartenant au rameau humaine. Cette réduction des structures faciales est associée à une base du crâne plus fléchie et à une mandibule plus gracile. L'objectif de ce travail est de définir le rôle joué par les changements basicrâniens et mandibulaires dans la mise en place de la face courte et droite des humains modernes. Dans ce contexte, les schémas d'intégration liant la face et les autres structures crâniennes (basicrâne et mandibule) ont été décrits et quantifiés dans ce mémoire. Ce travail a été effectué sur la base d'un échantillon de crânes incluant l'ensemble des genres d'hominidés actuels : les humains modernes, les chimpanzés, les gorilles et les orangs-outans. Les crânes ont été préalablement numérisés à l'aide d'un scanner médical. Les schémas d'intégration craniofaciaux ont alors été étudiés à l'aide d'outils statistiques et de méthodes d'analyses en morphométrie géométrique. Ce travail a permis de mettre en avant plusieurs mécanismes d'intégration craniofaciale, propres aux humains modernes. Ces schémas d'intégration spécifiques permettent d'expliquer en grande partie la mise en place de la face réduite des humains modernes. Ces résultats permettent donc d'éclairer les mécanismes d'évolution et de mise en place des structures faciales chez les hominidés et dans le rameau humain. / This thesis dissertation is dedicated to the study of craniofacial structures within the hominid family. Throughout evolution, a reduction of facial prognathism and a diminution of the facial length are observed in the taxa which belong to the human lineage. This reduction of facial structures is associated to a more flexed cranial base and to a shorter mandible. The aim of this work is to define the role played by the basicranial and mandibular changes in the set up of the short and straight face of modern humans. In this context, the patterns of integration linking the face and the other cranial structures (basicranium and mandible) are decrypted and quantified in this thesis dissertation. This work has been done with a sample including all the extant hominid genera: modern humans, chimpanzees, gorillas, orang-utans. The skulls were first scanned using a medical scanner. Patterns of craniofacial integration were then studied using statistical tools and geometric morphometric analysis methods. This work underlined several mechanisms of craniofacial integration, unique to modern humans. These specific patterns of integration can explain an important part of the set up of modern humans reduced face. Thus, these results enlighten the evolution mechanisms and the set up of facial structures in hominids and in the human lineage.

Audience Response Systeme (ARS) sind in der Lage, Probleme in der universitären Lehre, wie die fehlende Interaktion zwischen dem Lehrenden und den Studierenden, durch die Benutzung technischer Werkzeuge in der Lehrveranstaltung zu lösen. Der Einsatz solcher Systeme bringt jedoch eigene Probleme mit sich: Der Lehrende muss oftmals sein Lehrkonzept an das jeweilig gewählte System anpassen, da dieses in seinem Funktionsumfang und seinen unterstützten didaktischen Konzepten sehr eingeschränkt ist. Eine Adaption oder gar eine Erweiterung des Funktionsumfangs zur Unterstützung selbst gewählter didaktischer Konzepte wird selten erlaubt, ebenso wie stark kollaborative Szenarien. Diese Arbeit stellt grundlegende Gedanken zur Konzeption und Umsetzung einer Lernumgebung vor, die in der Lage ist, verschiedenste didaktische Abläufe auf Grundlage eines einheitlichen (Meta-)Modells zu modellieren und ihren Funktionsumfang auf den gewählten Anwendungsfall anzupassen. Neben klassischen Anwendungsfällen sollen weitergehende, stark kollaborative Anwendungsfälle unterstützt werden und die Funktionalität einfach erweiterbar sein. Durch den Einsatz in realen Anwendungsszenarien und damit verbundenen Lasttests und Benutzerbefragungen soll das System evaluiert werden.

Syftet med min uppsats är att undersöka socialarbetares upplevelser av digital teknik i kontakt med klienter och samverkanspartners, för att se vilka förändringar som uppstått när samtalen genomförs digitalt och vilka möjligheter och utmaningar det medför. Detta eftersom jag ville undersöka om socialarbetare upplever att den sociala närvaron förändras när samtalen sker digitalt.   Studien har genomförts med hjälp av sju intervjuer med socialarbetare som är verksamma i en mindre kommun. De arbetar inom myndighetsutövning eller öppenvård på individ- och familjeomsorgen (IFO). Den insamlade datan har analyserats genom en tematisk analys. Resultatet visar att samtliga socialarbetare föredrar fysiska samtal framför digitala samtal. De upplever dock videosamtal som ett bra komplement till fysiska möten, exempelvis med människor som har social fobi eller i möten med andra aktörer som skola och hälso- och sjukvård. Socialarbetarna upplever den digitala tekniken som utmanande eftersom de inte har någon stor vana av att använda videosamtal. Intervjupersonerna upplever vinster när det gäller effektivitet då den digitala tekniken bland annat underlättar samtal med människor på annan ort.  Min slutsats är att socialarbetarna som har deltagit i intervjuerna ser ett värde i att fortsätta ha fysiska samtal eftersom dessa skapar en närhet till klienten som de anser är viktig, vilket de upplever är svårare vid videosamtal. Jag kan även konstatera att digitala metoder skapar nya flexibla möjligheter och ökar tillgängligheten för socialarbetarna att möta individer som inte vill eller kan träffas fysiskt.

The aim of this study was to explore how hospital social workers within emergency hospital care units find the challenges with the therapeutic relation when working online or over the phone. To find out more, we have interviewed seven hospital social workers. They were asked about challenges and advantages in working on a distance, related to the therapeutic relation. We wanted to find out if it is possible to obtain the same level of therapeutic relation when counselling changed from being given face to face to a digital encounter during the Covid 19 pandemic. Empirical data was analyzed with Asplunds theory of social responsiveness.  The study results in two different answers. First, it shows that hospital social workers experience increased flexibility as a relation strengthener and that it attracts patients that wouldn´t normally seek counselling. The second result shows that according to hospital social workers, there is something in the communication pattern that is missing when you are not in the same room as the patient and thus, there is also something in the therapeutic relation that is missing. Hospital social workers confirmed difficulties confirming patients when body language was missing or when technical problems sometimes reduced the understanding of patients' stories and there was a need for repeating in a painful situation. Peoples' different needs have become very clear throughout the study as our result show that it has been positive for the therapeutic relation to offer different counselling opportunities. / Syftet med studien har varit att undersöka hur hälso- och sjukvårdskuratorer inom akutsjukvården upplever den terapeutiska relationen i deras stödjande arbete på distans. För att få veta mer har vi intervjuat sju sjukhuskuratorer inom akutsjukvården och frågat dem om möjligheter och utmaningar med att arbeta på distans kopplat till den terapeutiska relationen. Vi ville veta om det gick att uppnå samma nivå av terapeutisk relation när det stödjande arbetet på sjukhusen styrdes om till att i större utsträckning än tidigare ges på distans. Materialet, vår empiri, har analyserats utifrån en hermeneutisk tolkningstradition och resultatet har analyserats med hjälp av Asplunds teori om social responsivitet.    Studiens resultat visar på två olika svar. Det ena resultatet visar att kuratorer upplever att det är relationsstärkande när patienten själv får välja var och hur man vill ha sitt samtal med kuratorn vid samtal på distans. Det andra resultatet visar att det finns något i kommunikationen, och därmed också i den terapeutiska relationen som går förlorat när samtalet inte sker fysiskt och kuratorn och patienten inte kan ta del av varandra med både verbalt språk och kroppsspråk. Kuratorerna har berättat om svårigheter att bekräfta patienten när man inte ser minspel och kroppsspråk eller när ljudet fungerar dåligt och man kan behöva be patienten upprepa något mitt uppe i en känslosam berättelse. Kuratorerna har också poängterat att de sannolikt kunnat fånga upp fler patienter än vad de annars hade gjort genom att kunna erbjuda samtal på distans och därigenom uppnått en terapeutisk relation, även om kontakten skedde på distans. Människors olika behov har blivit tydligt genom studien och genomsyrar våra resultat som visar på kuratorernas upplevelse av att det har varit relationsstärkande att kunna erbjuda olika samtalsmöjligheter.

Vergleichende Untersuchungen zur Wiedergabegenauigkeit optoelektronischer berührungsloser und plastischer Abformungen weicher Gesichtsstrukturen Universität Leipzig, Dissertation Problemstellung: Deformation der fazialen Weichgewebe bei liegenden Patienten, hervorgerufen durch schwerkraft- und materialgewichtabhängige Einflüsse der bei konventionellen Abformmethoden verwendeten Materialien Hydrokolloiden und Elas- tomere. Ziel: Vergleich der Wiedergabegenauigkeit weicher Gesichtsstrukturen bei konven- tionellen plastischen Abformmethoden und einem optischen, mechanischen berüh- rungsfreien dreidimensionalen fotorealistischen Modell. Material und Methode: Konventionelle Abformung bei 20 Probanden mit Hydrokolloid und Elastomer sowie ein optischer Gesichtsscan vom Mittelgesicht. Studienaufbau: Digitali- sieren der Gipsmodelle und Auswertung aller STL-Datensätze zum Vergleich zwischen plastischen und optoelektronischen Abformungen sowie die Evaluation der vorhandenen Abweichungen in 34 konstruierten Punkten. Statistik: Testen auf Normalverteilung und Varianzengleichheit zum Prüfen der Signifikanz mittels Zweistichproben-t-Test und Wilcoxon-Rangsummen-Test. Ergebnisse: Der allgemeiner Abformfehler zwischen optischem Scan und konven- tionellen Abformungen liegt bei 1,19 mm ± 0,32 mm mit Variationen bei den Ma- terialien Alginat 1,02 mm ± 0,24 mm und Silikon 1,36 mm ± 0,31 mm. Signifikante Unterschiede zwischen den Abformmaterialien zeigen sich in 6 von 34 Messpunkten (p < 0,05). Alginat weist tendentiell die besseren Ergebnisse auf und ruft weniger Weichgewebsveränderung hervor. Die beschriebenen Differenzen entstehen durch die Deformation der Weichgewebe bei der Gesichtsabformung. Bei den Punkten ohne statistische Signifikanz ist die Abformtechnik als sehr präzise zu betrachten. In gut skelettal-unterstützten Regionen zeigt Silikon in einigen Messpunkten geringere Abweichungen. Schlussfolgerung: Die Auswahl des Abformmaterials sollte in Abhängigkeit von der Ausgangssituation gewählt werden. Trotz der modifizierten Abformtechnik zeigen die Ergebnisse einen deutlichen Unterschied zwischen digital erfasstem dreidimensionalem Gesichtsscan und konventionellen Abformmethoden. Den optischen Systemen ist derzeit der Vorzug zu geben. Die Vorteile sind hinsichtlich noninvasiver, iterierender Aufnahmen, genauerer und effektiverer Analyse sowie CAD/CAM-Herstellung von Epithesen aus biokompatiblen Werkstoffen beachtlich.:1. Einleitung und Zielstellung 2. Literatur 2.1 Geschichtliches 2.2 Konventionelle Methoden zur Erfassung der dreidimensionalen Gesichtsmorphologie 2.2.1 Abformwerkstoffe 2.2.2 Modellmaterial Gips 2.2.3 Einflussfaktoren auf konventionelle Gesichtsabformungen 2.3 Kontaktfreie Verfahren der Tiefenbilderzeugung zur Erfassung der dreidimensionalen Gesichtsmorphologie 2.3.1 Reflektive Verfahren 2.3.2 Transmissive Verfahren 2.4 Einführung in die praktische Herstellung von Epithesen mittels Computer Aided Design/Computer Aided Manufacturing (CAD/CAM-Techniken) und Rapid Prototyping 2.5 Synopsis der Vor- und Nachteile konventioneller Abformmethoden und optischer Methoden zur dreidimensionalen Oberflächenerfassung 3. Material und Methode 3.1 Versuchsaufbau und Prinzipübersicht 3.2 Konventionelle Abformmethodik 3.2.1 Herstellung eines individuellen Löffels 3.2.2 Gesichtsabformung mit Alginat 3.2.3 Gesichtsabformung mit Silikon 3.2.4 Modellherstellung aus Gips 3.3 Optische Methoden 3.3.1 Dreidimensionale Erfassung der Modelle mit Atos 3.3.2 Dreidimensionale Erfassung des Gesichtes mit Canfield 3.4 Auswertung der STL-Datensätze 3.4.1 Erstellen von überlagerten Bildern 3.4.2 Auswertung der Modelle mit Hilfe von festgelegten Bezugspunkten 3.5 Statistik 4. Ergebnisse 4.1 Deskriptive Darstellung der Ergebnisse der Norm zwischen dem opto- elektronischen berührungslosen dreidimensionalen Gesichtsscan und der plastischen Abformmethode mit dem Material Alginat 4.2 Deskriptive Darstellung der Ergebnisse der Norm zwischen dem opto- elektronischen berührungslosen dreidimensionalen Gesichtsscan und der plastischen Abformmethode mit dem Material Silikon 4.3 Synopsis der Abweichungen konventioneller Abformmethoden gegen- über optoelektronischen Gesichtsscans 4.4 Alters- und geschlechtsspezifische Einflüsse auf die Weichgewebs- schichtstärken bei konventionellen Abformungen 4.5 Statistische Verfahren zum Testen von Hypothesen 5. Diskussion 5.1 Diskussion der Problemstellung 5.2 Diskussion der Zielsetzung 5.3 Diskussion von Material und Methode 5.3.1 Festlegen des Studiendesigns 5.3.2 Herstellung des Löffels 5.3.3 Verwendete Abformmaterialien 5.3.4 Methodik 5.4 Diskussion der Ergebnisse 6. Zusammenfassung der Arbeit 7. Glossar 8. Literaturverzeichnis 9. Verzeichnis der Abbildungen und Tabellen 10. Anhang

No description available.

This essay aim to examine face-threatening acts (FTA) during two lessons with a group of students in class 9 in Sweden. The purpose of the study is to identify and analyze sharp face-threatening acts, how they emerge in the classroom and whatkind of strategies the teacher uses to maintain classroom management. The material is based on sound recordings from October 2021 which have been transcribed and analyzed based on Brown &amp; Levinsons politeness theory. Two participants, one student and one teacher, act as front figures to illustrate examples. Results show that sharp face-threatening acts occur during classes due to possible reasons such as impatience, fewer present adults and the structure of the lesson. The teacher is using a variety of strategies to handle the FTA, among which the strategy of ignoring and continue with the lesson seems to be the most successful to assuage the conflicts. Although it is plausible to assume that a variation of strategies is necessary to maintain authority. / Denna uppsats syftar till att undersöka ansiktshotande handlingar under två lektioner i en klass i årskurs 9. Syftet med studien är att identifiera och analysera skarpa ansiktshotande handlingar, hur de uppstår i klassrummet och vilken typ av strategier läraren använder för att upprätthålla klassrumsordning. Materialet är baserat på ljudinspelningar från oktober 2021 som har transkriberats och analyserats utifrån Brown &amp; Levinsons artighetsteori. Två deltagare, en elev och en lärare, fungerar som frontfigurer för att illustrera exempel. Resultaten visar att skarpa ansiktshotande handlingar förekommer under lektionerna på grund av möjliga orsaker som otålighet, färre närvarande vuxna och lektionens struktur. Läraren använder olika strategier för att hantera ansiktshoten, varav strategin att ignorera och fortsätta med lektionen verkar vara den mest framgångsrika för att lindra konflikterna. Det är dock rimligt att anta att en variation av strategier är nödvändig för att behålla auktoritet.

This essay is a qualitative study where the theory of face and image repair theory evaluate the apologetic strategy of a pudel. The analysed data is from Swedish former Members of Parliament that had to leave their positions due to scandals they were involved in that affected them personally. The analysis shows that the image repair strategy of bolstering is commonly used, that bolstering poses a threat on the speaker’s positive face, and that bolstering is a jeopardising move when attempting to perform a pudel. This study also confirms that when executed successfully, a pudel could restore image and be a successful face-saving strategy. The results also detect the need to further research on how linguistics and rhetoric can cooperate to make more thorough analyses of speech acts. / Denna uppsats är en kvalitativ studie där teorin om face och image repair analyserar och utvärderar den kommunikativa strategin pudeln. Det analyserade datat kommer från pressmeddelanden, presskonferenser och officiella Facebookmeddelanden från svenska riksdagspolitiker som på grund av en skandal behövt lämna sin ledamotsroll i Sveriges Riksdag. Resultatet påvisar att strategin bolstering inom image repair teorin, är vanligt förekommande, att samma strategi utgör ett ansiktshot på den person som använder sig av den strategin och att om man inte lyckas med sin bolstering, riskerar man att inte rädda sitt ansikte eller anseende. Studien visar också på att en lyckad tillämpning av pudeln kan rädda en persons anseende och ansikte. Resultaten i studien öppnar även upp för framtida undersökning, och påvisar att lingvistiska teorier och retoriska teorier kan komplettera varandra vid mer ingående analyser av talakter.

Depression förekommer under 10% av alla graviditeter och medför risker för både den gravida och barnet. Syfte: Studien IKBT för gravida med depression syftar till att bekräfta tidigare studiers resultat av IKBT-behandling samt utvärdera olika besöksmodaliteter, telefonsamtal, videosamtal eller fysiskt besök, för bedömningssamtalet.  Metod: 26 gravida (graviditetsvecka 8–30 vid antagning) med samtidig egentlig depression randomiserades till antingen eget val av besöksmodalitet eller randomiserades till en viss besöksmodalitet för sitt bedömningssamtal. Efteråt tillfrågades deltagarna om sina upplevelser av bedömningssamtalet avseende innehåll, modalitet samt hur Covid-19 pandemin påverkade deras inställning. Resultat: Det förelåg ingen statistisk signifikant skillnad mellan hur de tre besöksmodalitetsgrupperna eller mellan de som fick välja gentemot de som blev tilldelade en besöksmodalitet upplevde bedömningssamtalet. Kvalitativa data pekar mot att deltagarna hade föredragit fysiskt besök men uppskattade andra möjligheter med anledning av Covid-19 pandemin. Slutsats: Deltagarna var generellt lika nöjda med sitt bedömningssamtal oavsett besöksmodalitet och om de själva hade fått välja besöksmodalitet eller ej. Att erbjuda olika besöksmodaliteter ökar tillgängligheten och möjliggör behandling med IKBT för gravida med depression från hela landet. För att validera resultatet krävs vidare forskning med större antal deltagare. / Depression is present during 10% of all pregnancies and leads to risk for both the pregnant and the baby. Objective: The study ICBT towards pregnant with depression aims to confirm earlier studies results of ICBT-treatment and to evaluate different visiting modalities, telephone call, video call or face to face meeting, of the assessment interview.  Method: 26 pregnant women (gestational week 8–30 at intake) currently suffering from major depressive disorder randomized to either free choice of visiting modality or randomized to a certain visiting modality of the assessment interview. Afterwards the participants were asked about their experience of the assessment interview regarding content, modality and how the Covid-19 pandemic affected their attitude. Results: There was no statistically significant difference between how the three visiting modality groups or between the ones who got to choose opposite the ones who was assigned a visiting modality regarding the experience of the assessment interview. Qualitative data indicates that the participants would have preferred a face to face meeting but appreciated other possibilities due to the Covid-19 pandemic. Conclusion: The participants was in general equally satisfied with their assessment interview regardless visiting modality or if they got to choose their visiting modality or not. To offer different visiting modalities increases the availability and enables treatment with ICBT towards pregnant with depression throughout the country. These results need to be replicated in larger trials to validate.