<p>Teckenspråket är ett visuellt språk, med möjligheter att uttrycka mycket information simultant. Faktorer som har en avgörande betydelse för språket är handens form, placering och rörelse, i kombination med ögon- och munrörelser. Utvecklingen av videosamtal via 3G har inneburit att döva kan konversera mobilt på sitt modersmål. Tidigare har de i många situationer varit hänvisade till sitt andraspråk, svenska. Denna uppsats undersöker hur döva upplever kvaliteten på kommunikation via videosamtal, samt huruvida de för teckenspråket viktiga faktorerna får tillräckligt med utrymme i dagens 3G-telefoner. Studien är av kvalitativ art och metoden som använts är framför allt intervju. Resultaten visar att kvaliteten upplevs som sämre än vid kommunikation öga mot öga, bland annat till följd av att vissa teckenspråkliga element inte kan kommuniceras med dagens teknik. Språket anpassas på så vis att enklare tecken används, de utförs långsammare och upprepas oftare. Av studien framgår att det finns ett behov av vidare forskning inom området, för att mobil teckenspråkig kommunikation ska fungera på ett för döva tillfredsställande sätt.</p>

Teckenspråket är ett visuellt språk, med möjligheter att uttrycka mycket information simultant. Faktorer som har en avgörande betydelse för språket är handens form, placering och rörelse, i kombination med ögon- och munrörelser. Utvecklingen av videosamtal via 3G har inneburit att döva kan konversera mobilt på sitt modersmål. Tidigare har de i många situationer varit hänvisade till sitt andraspråk, svenska. Denna uppsats undersöker hur döva upplever kvaliteten på kommunikation via videosamtal, samt huruvida de för teckenspråket viktiga faktorerna får tillräckligt med utrymme i dagens 3G-telefoner. Studien är av kvalitativ art och metoden som använts är framför allt intervju. Resultaten visar att kvaliteten upplevs som sämre än vid kommunikation öga mot öga, bland annat till följd av att vissa teckenspråkliga element inte kan kommuniceras med dagens teknik. Språket anpassas på så vis att enklare tecken används, de utförs långsammare och upprepas oftare. Av studien framgår att det finns ett behov av vidare forskning inom området, för att mobil teckenspråkig kommunikation ska fungera på ett för döva tillfredsställande sätt.

Till följd av pandemin orsakad av Covid-19 har Sveriges regering beslutat, på inrådan av Folkhälsomyndigheten, att invånare ska arbeta hemifrån i den mån detta är möjligt. Således har många studie- och yrkesvägledare kommit att bedriva vägledningssamtal på distans. I denna kvalitativa studie intervjuades sex vägledare, fyra är yrkesverksamma på universitetet och två arbetar på gymnasiet. Intervjuerna har gjorts över zoom, med utgångspunkt i en semistrukturerad intervjuguide som framställts på förhand. Med utgångspunkt i dessa intervjuer har vägledningssamtal via videosamtal analyserats och jämförts med fysisk vägledning på plats.Frågeställningarna i studien syftar till att ge ökad förståelse för informanternas uppfattning kring vilka rådande förutsättningar som finns för vägledningssamtal som hålls via Google Meet eller Zoom. Vidare utforskas huruvida vägledningssamtal på distans har särskilda möjligheter eller begräsningar, i förhållande till vägledningssamtal på plats. Analysen utgår från informanternas redogörelser och undersöker dessa utifrån Malténs Kommunikationsteori, Egans The Skilled Helper Model samt Antonovskys teori KASAM. Här framkommer att majoriteten av informanter upplever att vägledningssamtal via videosamtal missar en del av den icke-verbala kommunikationen då parterna inte kan se varandras kroppsspråk. Vidare beskriver Egan och Maltén att icke-verbal kommunikation är en viktig komponent i kommunikation då denna utgör en stor del av samtal. Antonovsky teori KASAM analyserar vägledarnas förhållningssätt till vägledningssamtal som hålls på distans. Merparten av informanterna upplever att distanssamtal är hanterbara och meningsfulla. Vidare framkommer att vissa förändringar skett i arbetssättet inom vägledning på distans, exempelvisbeskrivs beskrivs fler sammanfattningar i samtalen bidra till att underlätta kommunikationen mellan vägledare och sökande.

I dagens samhälle används internet för kommunikation mellan människor runtom i världen. Det första videosamtalet gjordes runt år 1940 och det är dags fören utveckling, där 3D är något som skulle kunna göra videomöten mer verkliga.För att möjliggöra detta så konstruerades ett system som skulle kunna ta in datafrån olika time-of-flight- och färgkameror och en ljudenhet. Denna data ska sedankomprimeras och sändas över internet för att kunna spelas upp på någonannans 3D-skärm. För att samtalet inte ska kännas fördröjt måste samtliga delartillsammans ske inom realtid. De utvecklingsmetoder som har använts är parprogrammeringoch en variant utav testdriven utveckling. Systemet har utvärderatsutifrån tidmätningar, bildkvalitet och datastorlek för att hitta en bra balansmellan tid och kvalitet. Systemet konstruerades med fem delar: insamling avbilder och ljud, bilduppskalning, komprimering och avkomprimering, internetöverföringsamt rendering. Resultatet visade att de delar som berörs av datastorlekoch bildkvalitet kunde uppnå en bra balans mellan tid och kvalitet. Dockkunde inte alla mål uppnås då vissa delar tog upp mer tid än realtidsmålet samtatt alla delar inte han konstrueras. Eftersom systemet byggdes upp modulärt såkan de delar som inte uppnådde målen förbättras eller bytas ut. Utifrån resultatetkunde sedan lösningsförslag ges för att förbättra resultaten för en eventuell vidareutveckling. / In todays society internet is used for communication between each other aroundthe world. The first video call was made around the year 1940 and it is time fora development, where 3D is something that can make video calls more real. Tomake this possible a system was constructed that would be able to get data fromdifferent time-of-flight cameras and color cameras and audio devices. That datashould later on be compressed and transmitted over internet to be able to play iton someone else’s 3D-display. To prevent the feeling of delay in the call, allparts together must happen in real time. The development methods that havebeen used is pair programming and a variation of test-driven development. Thesystem has been evaluated by time messurements, image quality and data sizeto find a good balance between time and quality. The system was constructedby five parts: capturing of images and audio, image upscaling, compression anddecompression, network streaming and also rendering. The result showed thatthe parts affected by data size and image quality could achieve a good balancebetween time and quality. However, all goals could not be achieved becausesome parts where too slow for the real time goal to be achieved and also someparts could not be constructed in time. Since the system was built up modularlythe parts that did not achieve the goals can be improved or replaced. Based onthe results, solution proposals was made to improve the results for a possiblefurther development.

Bakgrund: Det sker världen över en snabb utveckling av elektronisk hälsa.  Målsättningen med digitalisering och elektronisk hälsa är att underlätta för människor att uppnå god och jämlik hälsa. Distriktssköterskor och sjuksköterskor behöver inneha kunskap och medverka vid utvecklingen av elektronisk hälsa och dess verktyg.  Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar distriktssköterskor och sjuksköterskors upplevelse av att använda videosamtal för kommunikation och informationsöverföring med patienter inom primärvården. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ design med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju distriktssköterskor och tre sjuksköterskor inom primärvården i Sydöstra Sverige. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier och sju subkategorier. De tre kategorierna var: Kunskap och resurser, alla deltagare upplevde att teknik var en faktor som påverkade upplevelsen. Både tekniska svårigheter och utvecklingen av teknik påverkade videosamtalet. Videosamtal visade sig kunna vara tidsbesparande. Medverkan och interaktion, videomöten med flera aktörer upplevde flertalet deltagare som opersonliga och riskerade exkludera patienten. Videosamtalets kapacitet, deltagarna gjorde en bedömning i vilka situationer det var lämpligt med videosamtal. Slutsats: Videosamtal är ett bra komplement till telefonsamtal, ger god service och är oftast tidsbesparande men kan sällan ses som ersättning till fysiska besök. Teknik kan vara både en hindrande och underlättande faktor vid kommunikationen och informationsöverföring med patienter. Videosamtal med flera aktörer under en vårdplanering där patienten har hög ålder eller nedsatta sinnesfunktioner är inte lämpligt för patienten enligt distriktssköterskor och sjuksköterskors upplevelse. / Background: There is a worldwide rapid development of electronic health. The goal of digitalization and electronic health is to make it easier for people to achieve good and equal health. District nurses need to have knowledge and participate in the development of electronic health and its tools. Aim: The purpose of the study was to shed light on factors that affect district nurses and nurses' experience of using video calls for communication and information transfer with patients in primary health care. Method: The study was conducted with a qualitative design with an inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with seven district nurses and three nurses in primary health care in southeastern Sweden. The data material was analyzed with a qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three categories and seven subcategories. The three categories were: Knowledge and resources, all participants felt that technology was a factor that influenced the experience. Both technical difficulties and the development of technology affected the video call. Video calls proved to be time-saving. Participation and interaction, video meetings with several actors experienced the majority of participants as impersonal and risk of exclusion of the patient. Video call capacity, participants made an assessment in which situations video calls were appropriate. Conclusion: Video calls are a good complement to telephone calls, provide good service and are usually time-saving but can rarely be seen as compensation for physical visits. Technology can be both a hindering and facilitating factor in communication and information transfer with patients. Video conversations with several actors during a care planning where the patient is elderly or has impaired sensory functions is not suitable for the patient according to district nurses and nurses' experience.

Syftet med studien är att öka kunskapen om kuratorers erfarenheter av att utöva stödsamtal via videosamtal inom primärvården. Vidare är syftet att öka kunskapen om kuratorernas förhållningssätt till stödsamtal som genomförs via videosamtal. Därför syftade studien till att undersöka vilka möjligheter respektive utmaningar kuratorer upplever i utövandet av stödsamtal via videosamtal inom primärvården samt deras förhållningssätt till dessa samtal. För att besvara frågeställningarna genomfördes studien med en kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer analyserades med hjälp av en tematisk analys. Totalt intervjuades sex kuratorer som arbetar inom primärvården i olika regioner i Sverige och valdes utifrån ett bekvämlighetsurval. Det teoretiska begreppet om professionellt förhållningssätt och Kommunikationsteori har tillämpats i analysen av de empiriska resultaten. Resultaten visar att videosamtal som verktyg kan ha både för- och nackdelar för både kuratorer och patienter. Det framkommer även att kuratorerna upplever en förlust av icke-verbal kommunikation i samtal via videolänk och att den icke-verbala kommunikationen ofta ersätts och förstärks av verbal kommunikation. Studien visar även att miljön vid samtal via videolänk kan ses som både en resurs och ett hinder för både kuratorerna och patienterna. Studiens resultat belyser även att omfattning av utbildning vad gäller videosamtal och kollegialt stöd är olika för kuratorerna men att de framhäver betydelsen av att tillgodose patientens behov. Studien uppmärksammar vikten av självreflektion för utveckling i den professionella yrkesrollen. / The study aims to increase knowledge about social workers, i.e counsellors, experiences and approaches of practicing videoconferencing in primary care. Therefore, the study aimed to examine counsellors’ experiences regarding opportunities, challenges and approaches of these calls. A qualitative methodology was employed through a series of semi-structured interviews to collect the data. A thematic analysis of the interviews was used to analyse the practitioners’ responses. Through convenience sampling, a total of six primary care counsellors who work in six different regions in Sweden were selected and interviewed. The theoretical concept of the Professional Approach and Communication Theory has been applied in the analysis of the empirical results. The results demonstrate that videoconferencing as a tool, can have both advantages and disadvantages for both the practitioner and the patient. The results indicated that some non-verbal cues are lost during video call counselling, however, those are often replaced and reinforced by verbal communication. The study also shows that the environment of video call can both facilitate and hinder the experience of the session, for both the practitioner and the patient. In addition, the extent of videoconferencing training and collegial support differs across practitioners, but there is a strong emphasis on the importance of accommodating the patient's needs. Lastly, the study accentuates the importance of self-reflection within practitioners for ongoing professional development.

This study intends to examine the psychotherapist`s experience of videotherapy and therapeutic relation and alliance in videotherapy. Earlier studies show that videotherapy is a positive contribution to healthcare systems and increases accessibility for patients, but there are technical issues and limitations in non-verbal communication. The therapeutic alliance between patient and therapist is not negatively affected. The experience of the patient tends to be more positive than the experience of the therapist. This study´s approach is qualitative and inductive. Data are obtained from interviews with five licensed psychotherapists. The study shows that videotherapy is a good flexible alternative, but therapist attitude towards it, varies. A good therapeutic relation and alliance is possible and depends on both patient and therapist factors, though the quality is deepened in face-to-face sessions. The psychotherapists describe that some therapeutic interventions need to be modified and amplified, due to the unique settings.

Online conversations via video have nowadays partially replaced face to face contact, and there are some challenges that occur in video conversations, e.g., time delay and the placement of the camera which leads to eliminating the possibility for direct eye contact, and time delay. There are experiences that these conditions disturb the social connection with the other, which does not mainly affect problem solving effectiveness, but something relational seems to alter. This study investigated if eye-movement can used to measure social connectedness during video conversation. In order to study this, two custom made units (“NUNAs”) with robotized cameras were built, which e.g. allow for unprocessed eye contact. A feasibility pilot was conducted, which data this report is based on. The experimental conditions were 1, available eye contact, 2, skewed visuality and 3, time delayed signal. The participants (n = 12) took part pairwise, they were familiar with online conversation and did not self report autism spectrum disorder. They were instructed to talk naturally and unprobed through video using the NUNA’s for 30-50 minutes, and the three conditions were changing every 4 minutes. Eye movement behavior within the three conditions was compared, such as the duration of the visit in the eyes area. None of the results showed a significant difference. Factors that might lead to these results, such as limited sample size, are discussed. Eye movement in relational processes may be needed to be studied on a dyadic level, and not on individual. / Onlinekonversationer via video har numera delvis ersatt kommunikation ansikte mot ansikte. Det finns dock vissa utmaningar som uppstår vid videosamtal, exempelvis placeringen av kameran som leder till ett omöjliggörande av ögonkontakt, och tidsfördröjning. Det finns erfarenheter av att dessa förhållanden stör känslan av samhörighet till den andre, vilket inte påverkar problemlösningens effektivitet nämnvärt, istället är det de relationella aspekterna som förändras. Denna studie undersökte om ögonrörelser kan användas för att mäta social anknytning under videokonversation. För att studera detta byggdes två specialtillverkade enheter (”NUNA”) med robotiserade kameror, som t.ex. tillåter obearbetad ögonkontakt. En pilotstudie genomfördes och data ifrån studien har legat till grund för denna rapport. Experimentförhållandena var 1, tillgänglig ögonkontakt, 2, skev visualitet och 3, fördröjd signal. Deltagarna (n = 12) deltog parvis, de var bekanta med onlinekonversationer och rapporterade själva att de inte var inom autism spekrat. De instruerades att prata naturligt genom video med hjälp av NUNA i 30-50 minuter, och de tre förhållandena ändrades var 4:e minut. Ögonrörelsebeteenden inom de tre tillstånden jämfördes, såsom längden på besöket i ögonområdet. Inget av resultaten visade någon signifikant skillnad. Faktorer som kan leda till dessa resultat, såsom begränsad urvalsstorlek samt att ögonrörelser i relationella processer kan behöva studeras på dyadisk nivå, och inte på individnivå, diskuteras.

I och med covid-19-pandemin som startade 2020 har fler kontakter mellan människor flyttats online för att minska smittspridningen, så även det sociala arbetet. Syftet med denna studie var att ta reda på hur personal som arbetar med behandlingsprogram inom Frivården har upplevt att det har varit att genomföra behandlingsprogram via videosamtal. Frivården började med detta arbetssätt i samband med covid-19-restriktionerna 2020 och då fenomenet är nytt i Sverige finns inte mycket tidigare nationell forskning kring detta. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med behandlingspersonal på fyra frivårdskontor i Sverige och vill skapa en bild av deras upplevelse. Av intervjuerna framgick att personalen upplever problem med det tekniska genomförandet och i samarbetet med klienterna. Man anser dock att det fungerat bättre än förväntat. Problemen kring genomförandet förklarats i detta examensarbete med hjälp av mottaglighetsprincipen och tankar kring kollaborativ empirism. Det har framgått att genomförandet till stor del påverkas av klienternas mottaglighet och att denna i sin tur påverkar möjligheten till kollaborativ empirism i arbetet med behandling. / With the start of the covid-19 pandemic 2020, more contacts between people have been moved online to reduce the spread of infection, as has social work. The purpose of this study was to find out how staff who work with treatment programs within the Swedish probation service have experienced that it has been to implement treatment programs via video calls. The probation service began with this approach in connection with the covid-19 restrictions in 2020 and since the phenomenon is new in Sweden, there is not much previous national research on this. The study is based on qualitative interviews with treatment staff at four probation offices in Sweden and wants to create a picture of their experience. The interviews showed that the staff experience problems with the technical implementation and in the collaboration with the clients. However, it is believed that it worked better than expected. The problems with implementation have been explained in this thesis with the help of the principle of responsivity and thoughts about collaborative empiricism. It has been shown that the implementation is largely affected by the clients' responsivity and that this in turn affects the possibility of collaborative empiricism in the work with treatment.

Depression förekommer under 10% av alla graviditeter och medför risker för både den gravida och barnet. Syfte: Studien IKBT för gravida med depression syftar till att bekräfta tidigare studiers resultat av IKBT-behandling samt utvärdera olika besöksmodaliteter, telefonsamtal, videosamtal eller fysiskt besök, för bedömningssamtalet.  Metod: 26 gravida (graviditetsvecka 8–30 vid antagning) med samtidig egentlig depression randomiserades till antingen eget val av besöksmodalitet eller randomiserades till en viss besöksmodalitet för sitt bedömningssamtal. Efteråt tillfrågades deltagarna om sina upplevelser av bedömningssamtalet avseende innehåll, modalitet samt hur Covid-19 pandemin påverkade deras inställning. Resultat: Det förelåg ingen statistisk signifikant skillnad mellan hur de tre besöksmodalitetsgrupperna eller mellan de som fick välja gentemot de som blev tilldelade en besöksmodalitet upplevde bedömningssamtalet. Kvalitativa data pekar mot att deltagarna hade föredragit fysiskt besök men uppskattade andra möjligheter med anledning av Covid-19 pandemin. Slutsats: Deltagarna var generellt lika nöjda med sitt bedömningssamtal oavsett besöksmodalitet och om de själva hade fått välja besöksmodalitet eller ej. Att erbjuda olika besöksmodaliteter ökar tillgängligheten och möjliggör behandling med IKBT för gravida med depression från hela landet. För att validera resultatet krävs vidare forskning med större antal deltagare. / Depression is present during 10% of all pregnancies and leads to risk for both the pregnant and the baby. Objective: The study ICBT towards pregnant with depression aims to confirm earlier studies results of ICBT-treatment and to evaluate different visiting modalities, telephone call, video call or face to face meeting, of the assessment interview.  Method: 26 pregnant women (gestational week 8–30 at intake) currently suffering from major depressive disorder randomized to either free choice of visiting modality or randomized to a certain visiting modality of the assessment interview. Afterwards the participants were asked about their experience of the assessment interview regarding content, modality and how the Covid-19 pandemic affected their attitude. Results: There was no statistically significant difference between how the three visiting modality groups or between the ones who got to choose opposite the ones who was assigned a visiting modality regarding the experience of the assessment interview. Qualitative data indicates that the participants would have preferred a face to face meeting but appreciated other possibilities due to the Covid-19 pandemic. Conclusion: The participants was in general equally satisfied with their assessment interview regardless visiting modality or if they got to choose their visiting modality or not. To offer different visiting modalities increases the availability and enables treatment with ICBT towards pregnant with depression throughout the country. These results need to be replicated in larger trials to validate.