<p>Denna uppsats har behandlat skillnaderna mellan själavård och psykoterapi. Den har klargjort vad som kännetecknar de båda människostödjande insatserna, kristen själavård och profan psykoterapi. Den övergripande frågeställningen har varit om själavården kan utvecklas och berikas i mötet med psykoterapin samt om de båda professionerna ömsesidigt kan berika varandra? Är ett ökat samarbete mellan själavård och psykoterapi önskvärt? Vilka möjliga vägar syns i så fall för ett samarbete mellan dessa två? För att söka svar på min frågeställning har jag genomfört djupintervjuer enligt kvalitativ metod av fyra företrädare för själavården och fyra företrädare för psykoterapin. Svaren visade att det finns ett ömsesidigt intresse och öppenhet för varandras arbetsfält och kompetens. Trots att en del av svaren pekade på vissa risker med en ökad korsbefruktning mellan själavård och psykoterapi, så verkade fördelarna med ett ökat samarbete överväga. Min slutsats är att de intervjuade anser att psykoterapin har berikat och kommer att fortsätta berika själavården, bland annat genom vidareutveckling av olika former av pastoral psykoterapi. Det förefaller också finnas goda förutsättningar för att själavården ska kunna berika psykoterapin, främst då inom sorg, kris och katastrofarbete, arbete mot barn och ungdom samt arbete runt de existentiella frågorna i psykoterapin.</p>

<p>De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i.</p><p>Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna.</p><p>Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat.</p><p>Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.</p>

<p>I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism.</p><p>Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället.</p><p>Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen.</p><p>De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart.</p><p>Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?</p>

Vi fattade intresse för det här ämnet för något år sedan. Vi hade valt att jobba med barn och rädsla som ett tema på en praktikperiod. Där såg vi att det fanns mycket rädsla bland barnen. Vi upplevde att det fanns ett behov av att prata och berätta för någon om olika rädslor. Anledningen till att vi började jobba med detta område är bl.a. att vi tror att det finns mycket ”dold” rädsla hos barn. ”Barn och rädsla” (1969) och ”Jag är rädd för att bli bortglömd och ensam” (1985) av Inga Sylvander och Maj Ödman är de böcker som givit oss inspiration och en modell för vår undersökning. Syftet med vår undersökning är att se vad barn är rädda för idag. Vad är de flesta rädda för? Vad är de mest rädda för? Är det någon skillnad mellan pojkar och flickor? Hur hanterar barn sin rädsla? Vilken relation har de till andra människor i en situation då de blir rädda? Vi anser att det är angeläget att denna undersökning görs p.g.a. att vi ska få reda på mer om barns rädslor, då det är en viktig del i vårt kommande yrke som lärare. Även andra yrkesgrupper som arbetar med barn samt föräldrar kan ha användning av vad vi har fått fram. Vi vill även göra en jämförelse med tidigare undersökningar om vad barn är rädda för. Har det förändrats något? Vi utgår från undersökningar som Inga Sylvander och Maj Ödman har gjort vid två tillfällen, vilka publicerades 1969 och 1985. / Examensarbete på Grundskollärarlinjen med inr mot åk 1-7 ht 1992.Annika Englund har senare bytt efternamn till "Englund-Wengelin".

Syftet med denna undersökning är att försöka få fram hur barn tänker och regerar inför begreppet tro. Syftet är även att få reda på vad de tänker på och deras inre funderingar. De frågor som jag har ställt mig är följande: Hur ställer sig barnen inför begreppet tro? Har de några trosfunderingar? Har barn några ”djupare” funderingar? Hur ser dessa funderingar ut? Vad ger lärarna eleverna för chans att få ventilera sina funderingar? / Examensarbete på Grundskollärarlinjen med inr mot åk 1-7 ht 1993.Uppsatsförfattaren har senare bytt efternamn till "Bergman-Munkert".

Syften med studien var att: Undersöka hur barnen, som kom från olika religiös och etnisk bakgrund, förhöll sig till existentiella frågor och hur förhållandena mellan barn och vuxna med olika religiös bakgrund fungerade i skolan. Genomföra ett serietecknarprojekt för att ge barnen möjligheter att uttrycka och arbeta med existentiella frågor och till följd av detta hoppades vi att barnen skulle uppleva en ökad känsla av sammanhang och mening. Vi hoppades också att det kunde skapa större förståelse mellan olika religiösa och etniska grupper. Frågorna vi ställde oss var följande: <ul type="disc">Vilka är de olika uttrycken för religion bland barn i en skola i centrala Accra, Ghana och hur kan de förstås styrka känslan av samband och mening i barnens liv? Hur är den nuvarande situationen när det gäller tolerans och förståelse mellan barn med olika religiös och etnisk bakgrund? Kan ett serieprojekt påverka barnens möjligheter att skapa en känsla av sammanhang och mening i tillvaron och bidra till att öka förståelsen mellan barnen? / Studenterna har skrivit uppsatsen gemensamt, men på olika fördjupningsnivå, dvs. C-nivå (Hanna Öhrman) resp. D-nivå (Eva Gyberg).

Denna uppsats har behandlat skillnaderna mellan själavård och psykoterapi. Den har klargjort vad som kännetecknar de båda människostödjande insatserna, kristen själavård och profan psykoterapi. Den övergripande frågeställningen har varit om själavården kan utvecklas och berikas i mötet med psykoterapin samt om de båda professionerna ömsesidigt kan berika varandra? Är ett ökat samarbete mellan själavård och psykoterapi önskvärt? Vilka möjliga vägar syns i så fall för ett samarbete mellan dessa två? För att söka svar på min frågeställning har jag genomfört djupintervjuer enligt kvalitativ metod av fyra företrädare för själavården och fyra företrädare för psykoterapin. Svaren visade att det finns ett ömsesidigt intresse och öppenhet för varandras arbetsfält och kompetens. Trots att en del av svaren pekade på vissa risker med en ökad korsbefruktning mellan själavård och psykoterapi, så verkade fördelarna med ett ökat samarbete överväga. Min slutsats är att de intervjuade anser att psykoterapin har berikat och kommer att fortsätta berika själavården, bland annat genom vidareutveckling av olika former av pastoral psykoterapi. Det förefaller också finnas goda förutsättningar för att själavården ska kunna berika psykoterapin, främst då inom sorg, kris och katastrofarbete, arbete mot barn och ungdom samt arbete runt de existentiella frågorna i psykoterapin.

De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i. Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna. Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat. Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.

I filmens värld lär vi oss vad som är ont och vad som är gott, vilka dygderna är i vår tid, vilka ideal vi lever efter. Vad som är rätt att säga och tänka lär vi oss i filmens magiska värld. Ungefär som människor i alla tider gått till kyrkan för att få veta livets hemligheter och sanningar så går vi i vår tid allt oftare till biografen och får svaren på de stora frågorna som formar våra värderingar. I biomörkret formar vi oss, speglar oss i det samhälle vi lever i. Vi får bekräftelse på våra fantasier och lär oss vad äkta kärlek är. Vad en vän kan säga och inte säga. I biomörkret är världen verkligare och mer intensiv. Där kan allt hända och händer. Så går vi ut ur biomörkret fulladdade med nya åsikter, upplevelser, värderingar och tankar och möter vår omvärld med de glasögon vi fick inne på biografen. Oftast är vi inte medvetna om att vi har dem på oss men ändå ser vi mycket av vår värld genom dem och tolkar världen och lever livet utifrån dessa glasögon. För att bli medveten om dessa glasögon kan vi se en film och sedan föra genomtänkta diskussioner om den. I skolundervisningen finns det oftast inte tid till detta, mycket beroende på att film inte anses som riktigt undervisningsmaterial. Jag vill förändra synen på film i undervisningen och visa att det kan vara både roligt och givande att använda den. Jag kommer att ge några tips på hur vi kan matcha några filmer mot kursmålen i "Religion A" på gymnasiet. Inledningsvis i uppsatsen berättar jag om varför jag tyckte att det behövdes en handledning för populärfilm.

I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism. Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället. Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen. De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart. Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?