Sommaren 2014 infördes extra anpassningar i Skollagen (2010:800). Med det ålades skolan krav på tidiga stödinsatser då en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett eller flera skolämnen. När Skolinspektionen (2016) två år senare granskade skolornas arbete med extra anpassningar ansågs  majoriteten av de undersökta skolorna ha brister. Sandström, Klang och Lindqvist (2019) kopplar skolans oförmåga att ge alla elever det stöd de behöver till bristande samsyn mellan skolans professioner. Syftet med detta arbete var att bidra med kunskap om hur rektorer, specialpedagoger och lärare beskriver sitt arbete med extra anpassningar, tolkat ur ett organisatoriskt perspektiv. Mer specifikt utgjorde rollfördelning, kommunikation och uttalade framgångsfaktorer i arbetet med extra anpassningar fokus för studien. Data inhämtades genom kvalitativa intervjuer i såväl fria som kommunalt styrda grund- och gymnasieskolor. Data analyserades utifrån Thomas Skrtic´s (1991) organisationsteori. I analysen synliggjordes hur rektorerna och en majoritet av specialpedagogerna antog ett maskinbyråkratiskt förhållningssätt. Rektorerna och specialpedagogerna frånkopplade sig därmed från ansvaret för de extra anpassningarna utifrån en på förhand uppgjord fördelning av arbetsuppgifter. Ansvar för utformning och genomförande av stödinsatser förlades till de undervisande lärarna vilket i sin tur medförde att rektorer och specialpedagoger saknade insyn i arbetet med extra anpassningar. Resultatet visar vidare på att enskilda lärare upplever sig ensamma med uppgiften att förverkliga stödinsatsen oavsett vilka övriga förutsättningar som råder. Studien synliggör i sin helhet låg grad av samarbeten mellan skolans professioner då det gäller extra anpassningar. Mycket tyder på att den specialpedagogiska kompetens specialpedagoger besitter inte används när skolorna utformar extra anpassningar. Rektorers distansering till stödinsatsen och stödinsatsens underordnade roll vid resursstyrning riskerar utöver det att begränsa den enskilda lärarens möjligheter att genomföra stödinsatsen. Ytterst är det elever som drabbas genom felaktig, sen, eller utebliven stödinsats, vilket står i strid med skollagens krav på inkluderande och likvärdig utbildning.

Sammanfattning Bakgrund: Skolans uppdrag är att skapa förutsättningar för varje elev att ha har möjlighet att lära och inhämta kunskap (Skolverket, 2019). Det innebär för individen att ges möjligheter att utvecklas så långt som möjligt utifrån elevens egna förutsättningar. 2014 formulerades skollagens (SFS 2010:800) bestämmelser kring stödinsatser om, begreppet ”extra anpass­ningar” tog form och ett tydligt regelverk kring hur skolans ska agera vid misstanke om att en elev inte utvecklas mot målen skapades. Detta innebar att lärare behövde förändra sitt arbets­sätt med elever som har behov av stöd samt också ett ökat ansvar för den enskilde läraren gentemot eleven. En rapport från Skolinspektionen (2016) visar dock att det finns stora brister och flera områden som bör utvecklas vad gäller extra anpassningar och arbetet kring dessa. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i ämnet svenska upplever extra anpassningar och arbetet med dessa i klassrummet inom ramen för ordinarie undervisning. Metod: Detta är en kvalitativ studie och vald datainsamlingsmetod är semistrukturerade intervjuer. Resultat: Det övergripande resultatet visar att lärarna ser positivt på extra anpassningar inom ämnet svenska genom att få behålla eleverna i klassrummet och få helhetsgreppet om elevernas kunskaper och behov. Det som tydligast framkommer som negativt är den dokumentation och det i perioder tidskrävande arbetet med att dokumentera som är nödvändigt för att kunna utveckla och utvärdera elevernas extra anpassningar. Att utskilja extra anpassningar i svenskämnet upplevs som svårt då de anpassningar som görs i ett teoretiskt ämne ofta återkommer i fler ämnen.

Syftet med den här studien är att visa på goda språkutvecklande lärmiljöer och språkutvecklande anpassningar samt speciallärarens uppdrag i detta arbete. Vi vill i vår studie ta reda på en rektors, en speciallärares, en lågstadielärares, en mellanstadielärares samt tre lärarstudenters tankar kring goda språkliga lärmiljöer samt vilka anpassningar de anser gynnar alla elevers språkutveckling. Vi önskar även ta del av hur de olika professionerna ser på språkligt sårbara elever samt lärares pedagogiska utmaningar vid utformandet av goda språkliga lärmiljöer. Som datainsamlingsmetoder har intervjuer (med utbildade professioner) och gruppintervju (med lärarstudenterna) använts. Resultatet har analyserats utifrån ett relationellt och sociokulturellt perspektiv.Studiens resultat visar att de olika professionerna och lärarstudenterna anser det är betydelsefullt att som lärare aktivt och medvetet arbeta språkstimulerande för att utveckla elevers språk. Exempel på hur goda språkliga lärmiljöer kan byggas är att lärare försöker skapa bra relationer med och mellan elever samt varierar sin undervisning. Ytterligare exempel är att visa elever på deras framgångar, skapa ett tillåtande samtalsklimat, utgå från elevers kunskapsnivå/förförståelse samt att lärare ingår i ett kollegialt lärande. Språkutvecklande anpassningar som respondenterna nämner är till exempel digitala hjälpmedel, använda sig av bilder, rörelse och musik. En intressant notering var att lärarstudenterna var de enda ut av våra respondenter som belyste vikten av elevens egna medverkan i sina anpassningar. Är det en så självklar del för övriga respondenter och därmed anledningen till att den ej nämns? Respondenterna önskar att speciallärare utvecklar goda språkliga lärmiljöer genom att de undervisar elever i olika former och har en gedigen kunskap om språk-, skriv- och läsutveckling. Vidare lyfter respondenterna att speciallärare bör stötta vid pedagogiska utredningar och tester samt ha ett gott samarbete med kollegor, elever och föräldrar. En viss skillnad fanns i respondenternas svar vad gäller speciallärarens uppdrag. Rektorn och lärarstudenterna menar att speciallärarens roll främst inte innefattar att plocka ut elever för att ha en -till - en undervisning till exempel lästräning, utan efterfrågade hellre handledning. Specialläraren berättade i sin tur att denne ofta arbetar med individuell undervisning samt att det är en del i speciallärarens uppdrag.

Syftet med denna studie är att skapa kunskap om hur lärare, specialpedagoger och speciallärare i grundskolans tidigare år använder visuellt stöd samt deras upplevelser av att arbeta med det. Studien är kvalitativ och genomförs med semistrukturerade intervjuer med fem lärare, två specialpedagoger och två speciallärare på fyra olika skolor i en geografisk närhet. Det empiriska materialet analyseras med stöd i Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande där visuellt stöd ses som ett medierande verktyg och kan därmed spela en roll för elevens proximala utvecklingszon. I resultatet framgår att alla informanter i studien ser visuellt stöd som viktigt och något som ger trygghet, tydlighet och struktur för eleverna i undervisningen. Resultatet visar även att både lärare, specialpedagoger och speciallärare vill att användandet av visuellt stöd ska öka på den egna skolan. En slutsats som dras är att behovet av handledning och diskussioner om visuellt stöd behöver öka. Vidare kan forskning omkring hur det visuella stödet kan användas och implementeras i större utsträckning vara av intresse.

Studiens syfte är att undersöka hur svenska som andraspråkslärare på språkintroduktionsprogrammet identifierar dyslexi hos den flerspråkiga eleven. Genom metodtriangulering baseras denna studie på semistrukturerade intervjuer med svenska som andraspråkslärare och specialpedagoger samt en enkätundersökning riktat till svenska som andraspråkslärare. Det resultat som är mest framträdande visar att det föreligger stora svårigheter att identifiera dyslexi hos andraspråkseleven och att specialpedagogen och läraren har ett viktigt ansvar i att stötta eleven. Studiens slutsats visar att det demokratiska uppdraget delvis uteblir då den flerspråkiga eleven snarare utesluts än inkluderas i den reguljära undervisningen på grun av sin dyslexi.

Nilsson, M. & Nilsson, T. (2023). Extra anpassningar för elever i språklig sårbarhet. Speciallärarprogrammet språk-, skriv- och läsutveckling, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Området extra anpassningar, som belyses i arbetet, är inte enbart av vikt för huvudman, rektor och lärare utan även intressant för speciallärare inom språk-, skriv- och läsutveckling, vars kompetens kan nyttjas för att stötta lärare i att utveckla stöd för elever i språklig sårbarhet inom bredden och komplexiteten med extra anpassningar. Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur några lärare och elever i språklig sårbarhet upplever arbetet med extra anpassningar samt vilka extra anpassningar som upplevs mest betydelsefulla för elevernas språk-, skriv- och läsutveckling. Arbetet utgår från sociokulturell och relationell teori. Inom sociokulturell teori beskrivs sambandet mellan lärares stöttning och elevers möjligheter att utvecklas i en inkluderande lärmiljö. Relationell teori lyfter betydelsen av de relationer som skapas i skolan samt vikten av relationer för att kunna anpassa undervisningen utefter elevers specifika behov. Metoden grundar sig i kvalitativ metod och bygger på semistrukturerade intervjuer med lärare och elever på en mindre lågstadieskola i en sydsvensk kommun. Empirin transkriberades, kategoriserades och delades in i teman. Resultaten visar att begreppet extra anpassningar fortfarande är ett otydligt och diffust begrepp för lärare, vilka i stort påverkas av avsaknad av utbildning och fortbildning. Majoriteten av de intervjuade lärarna använde inte extra anpassningar för elever utan föredrog generella anpassningar för gruppen på grund av att extra anpassningar upplevs som tidskrävande. Emellertid synliggjordes lärarnas arbete med att skapa en tillgänglig lärmiljö och inkluderande undervisning samt ett värdefullt samarbete med speciallärare. Utifrån elevernas resultat uppmärksammades att de inte deltog i beslut eller utvärderingar kring sina extra anpassningar men beskrev att de uppskattade sina anpassningar. Både lärare och elever var eniga i upplevelsen att den extra anpassning som upplevdes mest fördelaktig var när elever gick iväg med specialläraren för enskild undervisning eller undervisning i mindre grupp. Specialpedagogiskt stöd upplevdes som centralt både av lärare och elever, såväl i form av enskilt stöd till elever som stöd till lärare i arbetet med extra anpassningar.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur styrdokumenten tolkas och användsav lärare i arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Studien ämnar även undersökahur samarbetet mellan lärarna och elevhälsans professioner fungerar och hur det kanutvecklas. Studiens teoretiska ramverk utgår ifrån ett perspektiv på skolan som en byråkratiskverksamhet och lärarna som byråkrater som dagligen behöver omsätta officiell policy ipraktiken. I denna process sker det tolkningar och anpassningar för att verksamhetens dagligaarbete ska fungera. Studien är en kvalitativ intervjustudie genomförd med femmellanstadielärare och analyserad genom fenomenografisk analys av intervjutranskripten.Denna studie visar att lärarnas personliga preferenser och undervisningsstil påverkar hur detar sig an arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Lärarna upplevde att de på grundav begränsade resurser i verksamheten behövde prioritera vilka elever som ska ges tillgångtill särskilt stöd. lärarna upplevde att det var de själva som avgjorde vilka elever som behövdesärskilt stöd och att elevhälsans professioner oftast inte var närvarande i det urvalet. Lärarnagav uttryck för att de för de upplevde sig tvungna att uttrycka sig strategiskt i kontakt medandra professioner, rektor samt vårdnadshavare. Studiens resultat indikerar ett behov av etttätare samarbete mellan elevhälsans professioner och lärarna för att minska risken för ensubjektiv bedömning av elevers stödbehov.

Syftet med denna studie är att undersöka hur Komvuxlärare beskriver att de arbetar med motiverande samtal samt deras syn på metoden som en extra anpassning för elever i behov avstöd i vuxenutbildning. För att få svar på mina frågor har jag först studerat tidigare studier som belyser olika typer av forskning kring faktorer som påverkar vuxnas studiemotivation samt implementering av metoden motiverande samtal MI i vuxenpedagogiska verksamheter. Därefter har jag gjort kvalitativa intervjuer med ämneslärare som är verksamma inom kommunal vuxenutbildning. Intervjumaterialet har analyserats tematiskt för att undersöka variation och mönster i lärarnas uppfattningar om arbete med motiverande samtal. De teman som skapades diskuterades i relation till den tidigare forskningen och jämfördes med MI-sprinciper. Resultatet visade att alla intervjuade lärares erfarenheter och uppfattningar av motiverande samtal med vuxna studerande inte överensstämmer med MI-s grunder. Det innebär att samtalen kunde ses som motivationsstödjande men inte motiverande. Pedagogerna använde inte någon uttalad modell för att stödja sig på vid genomförande av samtalet. Skillnaderna märktes också i att lärarna hade olika åsikter om i vilket syfte motiverande samtal genomföras. Resultatet stämde väl överens med tidigare forskning som uppvisade att kommunikation samt pedagogers förhållningssätt är viktiga förutsättningar för ett konstruktivt samtal med elever i svårigheter om deras mål och behov. Det framkom i studiens resultat att pedagogerna kunde betydligt höja vuxna elevernas studiemotivation genom att med fördel arbeta med motiverande samtal enligt modellen med alla samtalets faser som beskrivs i metoden MI. De kunde också stärka sig i samtalsledarrollen, utveckla sin kompetens efter att ha tillägnat kunskap om MI som en extra anpassning och ett funktionellt arbetssätt med vuxna elever i behov av stöd och deras studiemotivation.

Detta arbete handlar om åtgärdsprogram skrivna för elever i grundskolans senare år. Under vår utbildning till specialpedagoger har vi studerat åtgärdsprogram från flera olika kommuner. Vi fann att åtgärdsprogram kan formuleras på varierande sätt och därför uppstod intresset att studera hur åtgärdsprogram utformas. Vårt mål med studien har varit att samla in åtgärdsprogram för att beskriva hur skolan ser på elever i behov av särskilt stöd och de insatser som formulerats för att möta behoven. För att tolka och analysera resultatet har vi använt oss av diskursanalys. Den metoden har gett oss möjlighet att studera innebörden av de ord och begrepp som använts för att beskriva elevers behov och åtgärder. Vi använde specialpedagogiska perspektiv som stöd i analysen av hur skolan uppfattar elever i behov av särskilt stöd. I analysen av resultatet framkom att många ord och begrepp som använts i åtgärdsprogrammen tillhör en pedagogisk diskurs och därmed kan vara svåra att tolka för de som inte tillhör den. Vidare framkom att det var svårt för skolorna att skilja på elevers behov och vad som kan vara en åtgärd. Det som uppfattades som ett behov hos eleven kunde i själva verket vara en lösning på svårigheterna. Vårt resultat pekade också på att de kategoriska/kompensatoriska perspektiven fortfarande var mest framträdande då flest ord och begrepp och åtgärder kunde relateras till dessa. En slutsats från vår studie är att när skolor fokuserar på att anpassa och förändra undervisningen, snarare än att försöka kompensera för elevers svårigheter, tror vi att fler elever kommer att få lättare att nå målen för utbildningen och färre elever kommer att vara i behov av särskilt stöd.

No description available.