Uppsatsen syftar till att genom en rättsdogmatisk metod fastställa gällande rätt avseende det förvaltningsrättsliga kravet på namn. I beslutsfattandet finns bestämmelser och riktlinjer som ska efterföljas för att uppfylla det grundläggande kravet om god förvaltning. Det innebär att tjänstemän vid kommunala nämnder och andra myndigheter har ett krav på sig att utreda varje enskilt ärende individuellt. Vidare ska dem förhålla sig professionellt gentemot den enskilde och beakta att handläggningen av ärendet kräver en opartisk utredning, 1 kap. 9 § Regeringsformen (1974:152) och 5 § Förvaltningslagen (2017:900). I 21 § myndighetsförordningen(2007:515) och 31 § förvaltningslagen återfinns tydliga formkrav för hur en tjänsteman ska dokumentera sitt slutliga beslut. Där anges det att namn på ansvarig beslutsfattare (tjänsteman) ska finnas med i beslutet. Enskilda får ta del av namnet och kan i vissa fall utsätta tjänstemannen för otillåten påverkan. Namnkravet enligt 31 § FL och 21 § myndighetsförordningen skulle kunna ersättas med en intern e-legitimering eftersom det inte skulle störa reglerna och principerna om ärendehandläggningen. Det som förändras är att det blir svårare att ta del av namn på tjänstemän. Tjänstemän skulle alltså inte bli anonyma i sin tjänsteutövning.

Att demonstrera är ett viktigt och värdefullt verktyg för att skapa opinion. En demonstration är inte bara enkel och billig att anordna, utan är dessutom ett effektivt och direkt sätt för människor att uttrycka sina åsikter på. Demonstrationer är inget nytt fenomen i Sverige, dock har debatten om vem som har rätt att demonstrera fått ett uppsving i både media och politiken under senare år. Bakgrunden till debatten är polisens beslut om att bevilja demonstrationstillstånd till högerextrema organisationer, såsom Nordiska motståndsrörelsen (NMR). När NMR  har beviljats demonstrations-tillstånd av polisen har många velat överklaga polisens beslut. Polisens beslut om demonstrationstillstånd kan i regel överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När ett tillståndsbeslut överklagas måste förvaltningsdomstolen utreda om den klagande har rätt att överklaga, dvs. om den klagande har s.k. klagorätt enligt 42 § FL. Den som först och främst har rätt att överklaga ett beslut om demonstrationstillstånd är den som varit part under handläggningen hos polisen, dvs. den som ansökt om demonstrationstillståndet. När effekterna av polisens tillståndsbeslut sträcker sig längre och utöver den som varit part under handläggningen hos polisen kan klagorättsfrågan vara svår att avgöra. Det har i rättstillämpningen vuxit fram två klagorättsgrunder som innebär att den som har ett visst intresse i saken har rätt att överklaga, trots att denne inte har partsställning. För att få rätt att överklaga krävs då att den klagande antingen företräder ett intresse som är erkänt av rättsordningen eller att den klagande på annat sätt anses ha ett beaktansvärt intresse av att få saken prövad. NMR:s demonstrationstillstånd väcker många intressanta frågor om kretsen av klagoberättigade vid polisens beslut om demonstrationstillstånd. Under de senaste åren har NMR:s demonstrationstillstånd överklagats av organisationer och religiösa församlingar som har upplevt NMR som hotfulla och menar att NMR:s demonstration hindrar utövandet av deras verksamheter. NMR:s demonstrationstillstånd har också överklagats av fastighetsägare och företag som bedriver kommersiell verksamhet i närheten av den tillståndsgivna demonstrationen. Även privatpersoner och politiska partier har i några fall överklagat polisens tillståndsbeslut till förvaltningsdomstolen.Det är utifrån förvaltningsdomstolarnas bedömningar om vilka som har rätt att överklaga NMR:s demonstrationstillstånd svårt att fastställa vilka klaganden som företräder sådana intressen som kan grunda klagorätt. Rätten att överklaga ett förvaltningsbeslut ger den klagande en möjlighet att få beslutet prövat på nytt och därmed få beslutet upphävt eller ändrat. Att kunna överklaga ett myndighetsbeslut är grundläggande för den enskildes rättskydd och är en viktig förutsättning för en rättssäker förvaltning.Det är också av stor vikt att reglerna om klagorätt är förutsebara och tydliga eftersom både domstolarna och enskilda har ett intresse av att veta vilka som har rätt att överklaga polisens tillståndsbeslut. Sammanfattningsvis kan sägas att klagorätten vid polisens demonstrationstillstånd är en högaktuell och intressant fråga och det finns nya fall från förvaltnings-domstolarna som visar på att klagorättsfrågan många gånger är långt ifrån klarlagd. Rätten att överklaga är en otroligt viktig rättssäkerhetsgaranti och mot bakgrund av detta finns det skäl att utreda rättsläget gällande klagorätten vid beslut om demonstrationstillstånd.

No description available.

No description available.

Skatteverkets registrering och handläggning av folkbokföringsadresser fungerar inte på ett tillfredsställande sätt. Det är enkelt att göra misstag vid flyttanmälningar och riskfritt att medvetet anmäla fel adress. En inlämnad flyttanmälan hanteras normalt på automatiserad väg och Skatteverket fattar beslut om folkbokföring i enlighet med anmälan utan någon kontroll eller krav på verifikation. Det har medfört att det finns fel i registret och Skatteverket har inte någon metod för att hitta felen eller få reda på hur många fel som finns. Andra myndigheter och privatpersoner litar på de felaktiga uppgifterna vilket leder till inkräktande problem för de boende på adressen. Skatteverket tar lång tid på sig att rätta felen vilket leder till ännu fler anmälningar och frågor kring hanteringen. Samtidigt har Skatteverket, liksom lagstiftaren, inte identifierat att fel i folkbokföringen leder till allvarliga problem i vardagen för många personer. Det finns därför inte heller någon analys av vilket ansvar myndigheterna har för dessa problem. Utifrån EU:s dataskyddsförordning, GDPR, kan det konstateras att enskilda har en rätt till sin adress vilket leder till rättigheter för de registrerade och skyldigheter för myndigheten som är personuppgiftsansvarig. Europakonventionen uppställer också ett krav på att Sverige ska tillförsäkra enskilda ett skydd för sitt hem och sitt privatliv. Med anledning av de fri- och rättigheter som aktualiseras och de europarättsliga regelverken till skydd för dessa riskerar Sverige och Skatteverket att flertalet skadeståndsanspråk och sanktionsavgifter görs gällande framöver. Handläggningen av folkbokföringsadresser måste ändras så att det grundläggande registret över befolkningen återigen kan hävdas vara rättssäkert. / The Swedish Tax Agency is responsible for the civil registry (records of the population) which includes where, i.e. on which address, a person is to be registered. However, the Agency has not carried out its assignment satisfactory. A person can easily make a mistake when notifying the Agency of a change of residence and there are no risks associated with deliberately reporting an incorrect address. The authority makes an automatic decision in accordance with the report, without any verification, which is why errors occur in the registry. When other authorities and individuals trust the incorrect information in the civil registry it leads to problems for the proper residents at the address. It is problematic that the Swedish Tax Agency has no method of finding the errors in the registry itself and instead mostly relies on notifications of errors from individuals. Furthermore, when an error has been pointed out to the Swedish Tax Agency it takes too long to correct it, which leads to even more notifications and issues regarding the administration of the registry. In addition, the Swedish Tax Agency, as well as the legislator, has failed to identify that errors in civil registry lead to serious problems in people’s everyday life. Therefore, there is no analysis of the authorities’ responsibilities for these problems. Based on the EU General Data Protection Regulation, GDPR, an individual’s right to its address can be construed, which entails rights of the data subjects and obligations on the authority responsible for personal data. The European Convention on Human Rights is also relevant as the state is required to ensure individuals protection for their home and their privacy. Sweden and the Swedish Tax Agency risk being subject to claims and sanctions in the future, especially concerning the rights and freedoms brought into effect and the European legislation that protects them. The handling of the civil registry must change so that the records of the population once again can be relied upon with legal certainty.

In Sweden, real property formation is done by the cadastral authority. Each day, using real property ordinances, despite careful handling errors arise in the decisions. One option to cor- rect errors is revision under the Administrative Procedure Act § 27. The work consists of a study of the provision in § 27 and a case study of the decision reconsidered by the cadastral authority. The aim of this work is to show the difficulties and problems in the application of the provision in § 27 especially in connection with real property formation. Reconsideration under § 27 is generally drafted to include all authorities. The authority has an obligation to reconsider a wrong decision when three conditions are met. It shall be clearly incorrect, the change has to happen quickly and easy, and the change cannot lead to a disad- vantage for the participant. Reconsideration outside § 27 can be applied under established practice, based on the decisions character. Reconsideration under § 27 is often difficult to apply for real property formation because of the occurrence of several participants and sever- al operations in each case. The cadastral authority uses the reconsideration provision somewhat broader than what can be interpreted from the statutory text and its legislative history. In 46% of the studied recon- sidered decisions it was judged that the conditions were not met. In another 11% of cases it was deemed doubtful whether conditions could be met. The provision in § 27 expresses when an obligation to reconsider exists but what can be re- considered is more unclear. The question arises whether there is a further reconsideration opportunity and what it in this case covers. The results of the survey show that there are no clear rules for reconsideration of decisions under § 27 applicable to real property formation. The legislation represents a limit on when reconsideration must be done. Then there is established practice which is the limit for what can be reconsidered. What is true in between and especially for real property formation deci- sions is less clear. Clearer rules specific to real property formation may contribute to an effec- tive process for managing the wrong decisions. / I Sverige utförs fastighetsbildning av lantmäterimyndigheten. Varje dag genomförs fastig- hetsbildningsförrättningar och trots en noggrann handläggning uppkommer fel i besluten. Ett alternativ att rätta fel är omprövning enligt förvaltningslagen 27 §. Arbetet består av en studie av bestämmelsen i 27 § FL samt en undersökning av omprövade beslut vid fastighetsbildning. Syftet med arbetet är att visa på svårigheter och problem med tillämpningen av bestämmelsen i 27 § FL särskilt i samband med fastighetsbildning. Omprövning enligt 27 § FL är allmänt utformade regler för att kunna omfatta alla myndighet- er. Myndigheten har en skyldighet att ompröva ett felaktigt beslut när tre villkor är uppfyllda. Beslutet ska vara uppenbart oriktigt, ändringen ska kunna ske snabbt och enkelt och ändring- en får inte bli till nackdel för part. Omprövning utanför 27 § FL kan tillämpas med stöd av etablerad praxis som grundas på beslutets karaktär. Omprövning enligt 27 § FL är många gånger svårt att tillämpa för beslut vid fastighetsbildning. Detta på grund av fastighetsbild- ningens karaktär av ärenden med flera parter samt flera arbetsmoment. I praktiken tillämpas omprövningsbestämmelsen inom lantmäterimyndigheten något vidare än vad som kan tolkas från lagtext och förarbeten. I 46 % av de studerade omprövningarna bedömdes det att villkoren inte var uppfyllda. I ytterligare 11 % av fallen bedömdes det vara tveksamt om villkoren kunde anses uppfyllda. Bestämmelsen i 27 § FL uttrycker när en skyldighet att ompröva föreligger, vad som däremot får omprövas är mer oklart. Frågan uppkommer om det finns en vidare omprövningsmöjlig- het och vad den i så fall omfattar. Resultatet av undersökningen visar på att det saknas tydliga regler för hur omprövning enligt 27 § FL ska tillämpas vid fastighetsbildning. Lagstiftningen utgör en gräns för när ompröv- ning måste göras. Sedan finns etablerad praxis som utgör en gräns för vad som får omprövas. Vad som gäller däremellan och särskilt för beslut inom fastighetsbildningen är mer oklart. Tydligare regler specifikt för fastighetsbildning kan bidra till en effektiv process för att han- tera felaktiga beslut.

No description available.

The purpose of this thesis is to, as a case study, investigate the relationship between challenges related to New Public Management and the new Administrative Procedure Act that was enacted in 2017. The question reads: Can the guiding principles of the Administrative Procedure Act (2017:900) according to Prop. 2016/17: 180 be considered to take into account challenges arising from the introduction of New Public Management reforms in the public sector?  The material consists of Prop. 2016/17:180 and it is analyzed based on the qualitative text analysis method. The analysis tool is a set of questions based on the challenges that New Public Management reforms bring.  Conclusions: The guiding principles are largely adapted to the challenges that New Public Management Reforms bring about. Above all, this applies with the strengthening of the principle of legality (one of the three), which significantly influences the other two.

Fair trials’ rights under Swedish law of public administration (FL) are regulated by Article 7 of the Statute. Similarly, fair trials’ right under the European Convention of Human Rights (EU Convention) is regulated by Article 6.1. The essay conducts a comparative study of the two legislations and seeks to determine whether Article 7 of the Swedish law of public administration is consistent and compliance with Article 6.1 of the EU Convention. The essay identifies and examines ten cases that have been handled in different courts in Sweden on a comparative basis with samples of other cases handled by Justitieombudsmannen. The objective is to compare and determine whether fair trial process as provided for under Swedish legislation are consistent, or in compliance, with the EU Convention. In the determination of the fairness or otherwise of the procedural process, including the time-line it takes to dispose of a given case and whether the Swedish Court’s procedure is consistent with speedy trials’ requirements stipulated in the EU Convention, the essay examines the modalities adopted in interpretation of the different laws, rules and regulations by the different courts in Sweden. Where errors are identified, the essay will examine what corrective measures, if any, may be taken to redress these possible mistakes that may have resulted in violations of the rights of an applicant as a result of incompetence, failure or mistake of an employee in the public administration.  The analysis is focused on cases that have been poorly handled in the sense that the process was slow or ineffective and did not meet the threshold of fair trial and good governance. The essay examines situation where, in event of a violation of the applicable law by a public administrator, there are no sanctions provided, or corrective measures in the statute that may be available to an aggrieved party. The essay considers whether, as a result of a violation, there needs to be a provision in the law for compensating that aggrieved party. In conclusion, the essay suggests possible remedies, including compensation or a re-hearing of the application before a different panel of judges. These proposals may be considered if deemed useful or relevant in amending the Swedish law to provide corrective measures to an aggrieved party. / Sveriges domstolar och myndigheter har genom åren fått kritik från domstolsverket och Justitieombudsmannen, (JO), angående långa handläggningstider. Under åren 1999-2008 har Sverige varit part i 25 domar hos Europadomstolen, där enskilda inte fått sin rätt till rättvis rättegång inom skälig tid enligt EKMR, artikel 6.1. uppfylld. Förvaltningslagen, (FL), som gäller för handläggning av ärenden inom förvaltningsmyndigheter och domstol, har under åren ändrats väldigt mycket. Just frågan om förvaltningsförfarandet, snabb, billig och effektiv handläggning, har på olika sätt blivit behandlats i propositioner och motioner. Syftet med lagen är att garantera enskildas rättsäkerhet, som är grunderna för en “god” förvaltning. Hur denna tidsaspekt och tidsfrist inom snabb, enkel och billig handläggning har tolkats, kommer vi med hjälp av olika lagar, förordningar, praxis m.m., behandla i denna uppsats.