The sharing economy and the technical advances are evolving at a high speed. A speed that the legislative powers can’t keep up with. This thesis aim is to find out if occasional short-term rentals, e.g. Airbnb-rentals, is in compliance with Swe- dish land use regulation. To fulfill this purpose, Swedish land use regulation for dwelling purposes is initially examined through following sources: law, case-law, instructions and judicial doctrine. The examination shows that land for dwelling purposes can be divided into land with a permanent dwelling purpose and land with an occasional stay purpose. Furthermore, the change from the first men- tioned to the second mentioned purpose require permit by law. The change in purpose is determined on a case-by-case basis and there is no general rule. These are the fundamental grounds for assessing the change from a land use to another: the new use’s magnitude, professionalism, duration and degree of interference for others. Since there is no general rule regarding this explicit subject, Airbnb-rentals and land use, case-law is the next source to look for an answer. There has been no judgement with the exact needed circumstances to determine a clear rule with respect to the rule of law. Hence, it’s only possible to constitute that home own- ers are allowed to have a tenant as long as they live under the same roof or if the Airbnb business isn’t the main purpose. The last seeks to allows home owners to let their place for a short period of time. A total consumption has been assessed unlawful and 25 days, which is the average length of a Swedish vacation, is prob- ably allowed. Further than this it’s impossible to give clear answers, anything over 25 day and less than total consumption should be assessed with help from the grounds mentioned above. This insecurity is no good for nobody. In reality, this insecurity means that municipalities are losing control over their given power to plan the use of the land. As an attempt to give a better answer and to suggest a way forward a de lege ferenda discussion ends this thesis. To conclude, a licensing system is assessed to be the best alternative when the goal is to take back the control and sustain su- pervision in the future.

Avtalsförhandlingar innebär skyldigheter för avtalsparterna, detta är delvis ett utfall av lojalitetsplikten. Parterna måste ta hänsyn till varandras intressen, någon som handlar vårdslöst eller illojalt under avtalsförhandlingarna kan ådra sig skadeståndsskyldighet. Vid fastighetsköp har denna grundtanke länge varit undantagen genom praxis. Motiveringen för undantaget har hittills varit att prekontraktuella skadestånd innebär att formkravet urholkas. Genom ett obiter dictum uttalande, vid sidan av huvudfrågan i domen, från 2012 har HD yttrat ett försiktigt stöd för pre-kontraktuellt ansvar vid fastighetsköp. För att undersöka rättsläget tillämpas rättsdogmatisk metod. I skrivande stund har inget nytt mål prövats av HD och rättsläget förblir oklart.

Arrende har i mer eller mindre konkret form begagnats i Sverige sedan medeltiden.  Jordabalkens bestämmelser om nyttjanderättsformen arrende har därför också en ganska brokig historia och ett antal förslag att presentera en lag efter 1734-års lag antogs inte. Först 1970 antogs den jordabalk vi har idag. Denna har också utvecklats med tiden, men förändringarna har varit relativt små och mest varit av redaktionell karaktär. Idag har arrendator av både gårdsarrenden och sidoarrenden ett starkt besittningsskydd vilket möjliggör för arrendatorn att tvinga fram en förlängning av det ursprungliga nyttjanderättsupplåtelseavtalet, trots att jordägaren önskar bli av med arrendatorn. För att besittningsskydd ska föreligga krävs för det första att arrendet följer de regler som satts upp för arrende och har ett skriftligt avtal och en tidsbegränsning.  Gränsdragningen mellan arrende och andra nyttjanderättsupplåtelser är inte självklar då många nyttjanderätter kan ha inslag av olika nyttjanderätter. Är det oklart om upplåtelsen är ett servitut eller ett arrende bör man se till var rätten är knuten, personen i fråga eller fastigheten. Är upplåtelsen knuten till personen är det troligtvis ett arrende. Lagstiftaren har infört 4 arrendealternativ, men endast ett, jordbruksarrende skall behandlas här. Huvudregeln är att jordbruksarrendatorer har rätt till besittningsskydd, men detta kan också förverkas eller avstås från vid avtalets ingående. Detta besittningsskydd är starkt och försvårar för jordägaren att få tillbaka sin fastighet om han eller hon så skulle vilja. Detta leder till att många jordägare väljer att inte upplåta mark till nyttjanderätt, om arrendator inte väljer att avtala bort arrendet, eller endast upplåter ett sidoarrende med en löptid på ett år (vilka inte har besittningsskydd). För att maximera antalet arrendeupplåtelser bör man därför utvärdera det starka besittningsskydd som tillfaller arrendator. Detta besittningsskydd tycks vara mycket av en kvarleva från en tid då arrendator hade en klart svagare ställning mot jordägaren än vad den har idag. Om vi istället angriper lagen med en tanke om att jordägare och arrendator idag är mer jämställda parter ekonomiskt, blir detta starka besittningsskydd problematiskt i jämförelse med den grundlagsskyddade äganderätten. Möjliga förslag som skulle kunna göra lagen mer jämställd är till exempel att låta arrendeupplåtelserna ha en total avtalsfrihet, likt dansk lagstiftning, istället för både dispositiva och tvingande bestämmelser. Ett annat alternativ vore att försvaga besittningsskyddet, genom att bedömningarna för dess brytande tar mer hänsyn till äganderätten. Ett annat alternativ är att besittningsrätten avskaffas helt. Oavsett hur problemet bör lösas tycks det vara angeläget att lösa och för det första frigöra jord till jordbruksarrende genom att jordägarna inte känner rädsla över att förlora kontrollen över sin fastighet samtidigt som man måste ta hänsyn till arrendatorernas intresse av att ha ett stabilt nyttjanderättsavtal. Om parterna inte tycker att jordabalken tar hänsyn till deras intresse på något sätt ökar risken för att de ska använda sig av andra alternativ för en överenskommelse om brukande av annans jord, och att man inte alls använder sig av de regler som lagstiftaren velat. Detta måste obönhörligen leda till konflikter och då är parterna än mindre skyddade än om de hade en välavvägd reglering att falla tillbaka på. Jordabalken bör därför utredas med grund i den förändrade partsställning som följt med tiden för att återigen vara ett aktuellt alternativ för dagens jordbrukare.

Fastighetsrätten har förändrats genom tiderna och regleringen av den allmänna fastighetsrätten i jordabalken innebar ett omfattande utredningsarbete. Man kan säga att det historiska arvet för fastighetsrätten gör sig starkt gällande och för att förstå den aktuella allmänna fastighetsrätten bör man tillvarata de äldre reglerna samt förarbetena till dessa. Felreglerna inom fastighetsrätten i fjärde kapitlet i jordabalken är omfattande och dessutom kompletteras de av den omfattande rättspraxisen som framkommit genom tiderna. Köparens undersökningsplikt är reglerad i svensk lagstiftning och Högsta Domstolen har fastslagit att utgångspunkten vid felbedömning är köparens undersökningsplikt. Säljarens upplysningsplikt är inte reglerad i svensk lagstiftning. Det är en plikt som skapar diskussion bland juridiska författare.Framställningen påvisar de aktuella felreglerna samt vilka plikter köparen och säljaren har vid ett fastighetsköp om felsymptom framträder. Framställningen vävs avslutningsvis samman med omfattningen av köparens undersökningsplikt och säljarens upplysningsplikt och kompletteras sedan med rättspraxis på området. / Land law has changed through time and the regulations by the general land law in the Swedish Land Code meant an extensive investigation. The historical heritage of the land law is still very relevant, and to fully understand the current general land law one needs to consider the historical rules as well as the groundwork for these. The faults within land law in the Swedish Land Code is extensive, and it’s also supplemented by a vast amount of case law which have emerged through the ages. The buyer’s duty of examination is regulated in Swedish law, and it’s a duty that’s creating discussions among legal writers. This presentation highlights the current faults and what duties the buyer and the seller within a property deal has, if faults within the property appears. Finally, the presentation is woven together with the extent of the buyer’s duty to examine and the seller’s duty of disclosure and completed by the case law on the subject.

No description available.

Sammanfattning Syftet med den här studien är att klarlägga de likheter och skillnader som finns mellan boendeformerna bostadsrätt, hyresrätt och ägarlägenhet. Tanken är att studien ska kunna tjäna som grund för att göra en bedömning av vilken av boendeformerna i flerfamiljshus som är lämpligast utifrån olika situationer.   Efter en historisk tillbakablick över regleringen på bostadsmarknaden granskas gällande rätt för de tre boendeformerna i varsitt kapitel. Först i varje kapitel tas den för respektive boendeform viktigaste lagstiftningen upp. När det gäller bostadsrätter återfinns den viktigaste lagstiftningen i bostadsrättslagen (1991:614) och i lag (1987:667) om ekonomiska föreningar. För hyresrätter återfinns de viktigaste reglerna i hyreslagen (12 kap Jordabalken, 1970:994). Den centrala lagstiftningen för ägarlägenheter finns främst i Jordabalken, men även i fastighetsbildningslagen (1970:988). Även lagstiftningen kring tredimensionella fastigheter granskas. Efter den allmänna genomgången i respektive kapitel följer ett avsnitt som går igenom möjligheterna som finns att ställa en bostad av respektive slag som säkerhet för ett lån. Både en bostadsrätt och en ägarlägenhet kan fungera som säkerhet för ett lån, medan en hyresrätt inte kan göra det. Reglerna i frågan skiljer sig markant mellan ägarlägenheter som räknas som fast egendom och bostadsrätter som räknas som lös egendom. Därefter följer ett avsnitt i respektive kapitel som går igenom förutsättningarna för att hyra ut sin bostad. När det gäller bostadsrätter och hyresrätter är reglerna likartade. Det går att hyra ut bostaden i andra hand under vissa omständigheter. I båda fallen krävs fastighetsägarens, det vill säga bostadsrättsföreningens respektive hyresvärdens, tillstånd. Om fastighetsägaren inte ger sitt tillstånd kan det i båda fallen sökas hos hyresnämnden. När det gäller ägarlägenheter krävs ingens tillstånd eftersom ägaren har ett direkt ägande av sin bostad. Det får också som följd att det inte handlar om en andrahandsuthyrning, utan om en förstahandsuthyrning. Ägaren till ägarlägenheten blir således hyresvärd till en hyresgäst som innehar en hyresrätt enligt reglerna i hyreslagen. Det finns inga regler som är avsedda att hindra en person att införskaffa flera ägarlägenheter med syftet att hyra ut dem. Mot slutet av uppsatsen analyseras och jämförs reglerna för de tre boendeformerna i ett eget kapitel som är disponerat på ett liknande sätt som de tidigare. Det betyder att först analyseras och jämförs reglerna om respektive boendeform i allmänhet följt av en analys och jämförelse mellan möjligheterna att ställa en bostad av respektive boendeform som säkerhet för ett lån. Sist analyseras och jämförs möjligheterna att hyra ut en bostad av respektive boendeform. Sist i uppsatsen summeras de skillnader och likheter mellan bostadsrätter, hyresrätter och ägarlägenheter som framkommit under studiens gång. Dessutom konstateras vilken boendeform som är mest fördelaktig som boende, som säkerhet för lån och i samband med andrahandsuthyrning utifrån olika perspektiv.

I och med den tredimensionella fastighetsbildnings lagstiftningen möjliggörs enfastighetsindelning både horisontellt och vertikalt. Den tredimensionellafastighetsbildningen ska så långt som möjligt omfattas av den traditionellafastighetsbildnings lagstiftningen. Det krävdes dock vissa kompletteringar både med samverkansfrågor och med frågor om när den tredimensionella fastighetsbildningen är lämplig att använda. För att nybilda och ombilda fastigheter till tredimensionella fastigheter användsavstyckning, klyvning, sammanläggning och fastighetsreglering.  Innan lagstiftningen för tredimensionell fastighetsbildning tillkom användes alternativ till tredimensionelltfastighetsutnyttjande genom servitut, nyttjanderätt och gemensamhetsanläggningar.Alternativen ansågs som otillräckliga exempelvis vid komplicerande anläggningar och otillgängliga bergrum. Den tredimensionella lagstiftningen är idag ett komplement till de traditionellaalternativen att utnyttja tredimensionellt avgränsade utrymmen. För att få bilda entredimensionell fastighet krävs att det står klart att åtgärden är lämpligare än andraåtgärder med hänsyn till ändamålet, samt att särskild hänsyn ska tas till den specifikakaraktär tredimensionella fastigheter utgör. Det lämplighetsvillkor som uppställts är en begränsning i möjligheten tilltredimensionell fastighetsbildning. Begränsningen kan undandra fördelar förfastighetsägare som kan uppnå det avsedda ändamålet med de traditionella alternativen men skulle föredra att utrymmet i fråga blev en egen tredimensionell fastighet.Framställningens slutsats är att lämplighetsvillkoret för den tredimensionella fastighetsbildningen ska vara lämpligare än annan fastighetsbildning, är för restriktiv och bör utgå.

I Sverige finns många sommarstugeföreningar som direkt arrenderar ut mark till sina medlemmar genom bostadsarrende. Frågor kring bostadsarrendeställets skötsel finns inte reglerat i lag och inte heller alltid i arrendeavtalet. I vissa fall kräver arrendegivaren i arrendeavtalet att arrendatorn måste vara medlem i föreningen. Syftet med uppsatsen är att analyser om det går att inskränka en bostadsarrendators totalnyttjanderätt genom att föra in skötselregler i föreningens stadgar och i så fall med vilket majoritetskrav. Det ska även utredas vilken effekt en klausul som tvingar arrendatorn att vara medlem har på majoritetskravet. En bostadsarrendator anses ha totalnyttjanderätt och därmed själv kunna bestämma om arrendeställets skötsel. Genom gällande regler krävs två tredjedelars majoritet för en ekonomisk förening att ändra i stadgarna och i vissa fall högre majoritet. Vissa beslut kan dock vara så pass inskränkande i den enskilde medlemmens rätt att det inte borde gå att rösta igenom utan samtliga medlemmars samtycke. Inskränkning i arrendatorns totalnyttjanderätt genom att föra in regler i den ekonomiska föreningens stadgar borde gå att göra. Avtalsfrihet råder inom civilrätten och dessutom uppfyller skötselinförandet kravet på skriftlighet och syftet bakom det. Ett beslut om stadgeändring bör vid införande av skötselregler kräva full majoritet för att röstas igenom. Gränsen mellan att kräva enhällighet eller två tredjedelars majoritet är dock fin, men övervägande själ talar för enhällighet. Om det dessutom i arrendeavtalet skulle föreskrivas att arrendatorn ska vara medlem i föreningen, talar väldigt starka själ för att ett sådant beslut ska kräva enhällighet då en medlems möjlighet att gå ur föreningen blir illusorisk. / In Sweden, many co-operative societies lease land to its members through residential tenancy. How the residential tenancy should be looked after is not regulated by law and often not even in the tenancy contract. Sometimes the contract stipulates that the tenant must be a member of the co-operative society in order to rent. The purpose of this thesis is to analyze the possibility for the co-operative society to restrict a residential tenants total right to use the tenancy by regulating how it should be looked after in the statutes and with which majority such a decision should be made. The clause stipulating that a tenant must be a member of the co-operative society is also analyzed to see what effect it has on the majority decision. A residential tenant is considered to have total right to use the tenancy a thus be able for himself to decide how the tenancy should be looked after. Current rules require two thirds majority for a co-operative society to change its statutes and sometimes even higher majority. Certain decisions can be very restrictive to the individual member's right and changing such a statute should not be possible unless all members agree to it. Restrictions on the tenant's total tenancy by inserting rules in the co-operative society’s statute should be possible. There is freedom of contract in civil law. The requirement of written contract and the purpose behind it is also fulfilled. A decision to introduce requirement on how to look after the tenancy should require full majority. The line between requiring unanimity or a two-thirds majority is fine, but most of the reasons speak for unanimity. If the tenancy contract stipulates that the tenant must be a member of the co-operative society in order to rent, very strong reasons speak for the decision to require unanimity as the members’ right to leave the co-operative society becomes illusory.

Ansvarsfördelningen vid den abstrakta feltypen konkreta fel, har sedan länge skett med utgångspunkt i köparens undersökningsplikt. Praxis har dock i och med NJA 2007 s 86 gått ifrån denna huvudregel, när HD valde att ålägga säljaren en upplysningsplikt, i strid med de uttalanden som gjordes i förarbetena vid 1990 års lagändring av jordabalken. Rättsfallet har mot bakgrund av detta, blivit starkt kritiserat från flera håll. Vi har i vårt arbete valt att pröva de systematiska argument som HD lägger fram i sina domskäl, för att se huruvida den upplysningsplikt som HD införde i nyss nämnda avgörande, skulle gå att tillämpa på andra feltyper än de som var föremål för prövning i målet. Således har vi i vår uppsats även prövat prejudikatets räckvidd, och huruvida den kritik som riktats mot avgörandet, kan anses vara korrekt. Den systematiska prövning som vi har genomfört, har grundat sig i att försöka utreda tillämpligheten av säljarens upplysningsplikt på dels rådighetsfel enligt 4 kap 18 § JB, och dels på fel enligt 11 kap 64 § PBL. Vi har därefter fört ett resonemang avseende lämpligheten av att ålägga säljaren en upplysningsplikt för nyss nämnda feltyper. Vi har funnit flertalet argument som talar för att ålägga en säljare upplysningsplikt, men i slutändan har det blivit en diskussion grundat på rättsosäkerheten. Denna diskussion har framförallt speglat det moment av osäkerhet som uppstår, när man frångår ansvarsfördelningen om köparens undersökningsplikt, som så länge varit vedertagen i svensk rätt.

Hyresmarknaden är bristfällig och präglas av svarthandel med hyreskontrakt. I ett steg att komma tillrätta med problematiken har regeringen upprättat åtta bedömningar och förslag i SOU 2017:86; ”Hyresmarknad utan svarthandel och otillåten andrahandsuthyrning”, vars syfte är att motverka den svarthandel med hyreskontrakt som förekommer.   Svarthandel med hyreskontrakt har förekommit i flera decennier. Den ökar inte bara i omfattning utan har även spridits till den organiserade brottsligheten. Problemet måste motverkas, att legalisera handeln hade varit att undergräva hyresrättens sociala skyddsnät. I motverkandet bär det allmänna ett stort ansvar, men ansvaret bör även delegeras till exempelvis fastighetsägare. Ett vanligt sätt att sälja hyreskontrakt är att utnyttja bytesregeln för att förklä transaktionen. Bytesregeln bör således revideras. Vidare utnyttjas i vissa fall även familjerättsliga överlåtelseregler för att sälja hyreskontrakt. Det missbruket är dock inte av sådan omfattning att en revidering av lagen kan motiveras. En annan åtgärd som bör införas i motverkandet av svarthandeln är möjligheten för en hyresvärd att kräva hyresrättens förverkande när otillåten ersättning har förekommit. Att införa en civilrättslig sanktion är ett välkommet komplement till de redan befintliga straffrättsliga sanktionerna. Slutligen kan konstateras att säljare och förmedlare till stor del är ansvariga för att svarthandel med hyreskontrakt förekommer. För att motverka möjligheten för dessa rättssubjekt att fortsätta med svarthandeln bör straffsanktionerna höjas. Detta torde ha en effekt på majoriteten av rättssubjekten. Straffrättsliga sanktioner bör införas även för köparen. Att köparen skulle vara en underlägsen part och därmed kunna likställas med ett offer är inte motiverat.   Sammantaget kan konstateras att de åtgärder som föreslagits i utredningen är genomtänkta, omfattande och ingripande. Åtgärderna kommer med stor trolighet uppfylla syftet att motverka svarthandeln på hyresmarknaden. I vilken omfattning det motverkandet kommer ske är ännu att vänta och se, men det är tydligt att regeringen tar problemen på hyresmarknaden på allvar och att de åtgärder som föreslås speglar detta. Ytterligare åtgärder skulle med fördel kunna införas, till exempel en ny myndighet med ansvar för hyresmarknaden och marknadens aktörer samt utökade resurser till polismyndigheten för mer effektiv lagföring av brotten och tydligare informationsspridning till allmänheten för att motverka normaliseringen av brotten. De åtgärder som faktiskt presenterats i utredningen har dock framtagits med hänsyn till bland annat proportionalitetsprincipen och kostnader, men är på det hela taget mycket väl uttänkta.