<p>Trading financial securities at stock exchanges and other authorized market places is today a particularly important socioeconomic phenomenon in many industrialized countries. A well functioning securities market is crucial for the economic development in these countries. The modern trading with stocks and other financial securities is characterized by the fact that the majority of the transactions at the stock exchanges are carried out through various intermediaries. The ultimate counterparties that are involved in a securities transaction (the seller and the buyer) are often unknown to each other. The anonymity in the securities trading implies several interesting legal problems. Is it appropriate to apply the contractual and proprietary legal rules at the anonymous transactions on the financial securities markets if the ultimate contracting parties are unable to identify each other? What judicial liability do various intermediaries such as central securities depositories (CSD:s), stock exchanges, and, in particular, banks as well as brokerage companies bear for the correctness of the transactions at the capital markets? The problems named above are studied in the present thesis. The structure of the Swedish financial securities market and its main players are also described in this paper. Numerous technical and juridical steps that constitute a transfer of securities from one owner to an other at the stock exchange are explained. Furthermore the thesis treats the legal aspects of the varying roles of brokerage firms and banks. They can “act” as members of stock exchanges, commission agents, actively participate in the activities of clearing houses and central securities depositories. The legal connections and interactions between the participators of the securities market are considered and analyzed.</p> / <p>Värdepappershandel på börser och organiserade marknadsplatser är idag en synnerligen betydelsefull samhällsföreteelse i många industrialiserade länder. En väl fungerande värdepappersmarknad är viktig för den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Den moderna handeln med aktier och övriga finansiella instrument kännetecknas av att majoriteten av transaktionerna på börsen sker via olika mellanmän. De slutliga motparterna i en värdepapperstransaktion (säljaren och köparen) är ofta okända för varandra. Denna anonymitet leder till flera intressanta rättsliga frågeställningar. Är det relevant att tillämpa avtalsrättliga och sakrättsliga rättsregler på de anonyma transaktionerna på värdepappersmarknaden om de slutliga kontrahenterna inte ens kan identifiera varandra? Vilket juridiskt ansvar har centrala värdepappersförvarare, börsen samt särskilt värdepappersinstitut (banker och fondkommissionärer) som bedriver värdepappershandel - bland annat i egenskap av mellanmän - för transaktionernas vederhäftighet? Dessa samt åtskilliga andra spörsmål utreds i den här uppsatsen.</p><p>I det föreliggande arbetet beskrivs den svenska värdepappersmarknadens struktur och dess huvudsakliga aktörer. Flera relevanta civilrättsliga samt näringsrättsliga rättsnormer som reglerar handeln med finansiella instrument tas upp. Vidare behandlas de juridisk-tekniska faser som konstituerar en överlåtelse av värdepapper på börsen. Juridiska aspekter av värdepappersinstitutens skiftande roller som börsmedlemmar, kommissionärer, clearingmedlemmar, kontoförande institut och förvaltare belyses. Rättsförhållanden mellan diverse aktörer på värdepappersmarknaden, till exempel mellan värdepappersinstitut och deras kunder, presenteras och analyseras.</p>

<p>Sedan 2005 har IFRS så som de antagits av EU varit de redovisningsstandarder noterade företag varit skyldiga att tillämpa vid upprättandet av sin koncernredovisning. Tanken med införandet av IFRS är att anpassa redovisningen till globaliseringen av finansmarknaderna och det internationella flödet av kapital. IASB har tilldelats ansvaret för utformningen och utvecklingen av IFRS.<strong> </strong>Införandet av IFRS har inneburit vissa förändringar gentemot tidigare redovisningsnormer. I IFRS standarder återfinns idag IAS 16, IAS 38 och IAS 39. I dessa standarder har företagen numera möjlighet att tillämpa ett alternativ till anskaffningsvärdemetoden, nämligen den s.k. omvärderingsmetoden. Metoden innebär att man kan värdera sina tillgångar till verkligt värde genom att göra en omvärdering av sina tillgångar vid bokslutet, under förutsättning att man uppfyller vissa krav. Införandet av värdering till verkligt värde grundar sig på att historiska anskaffningsvärden inte ger tillräckligt relevant information till analytiker och investerare. Anhängare till verkligt värde menar att värdet speglar verkligheten på ett ”riktigare” sätt i form av att man tar hänsyn till företagens värdeförändringar över tiden. Metoden har dock fått kritik från annat håll för att ha potentialen att frambringa missvisande resultat.</p>

1st of may 2003, a new energy system based on electricity certificates, was initiated in Sweden. The purpose with this system, is to stimulate an enlargement of energy production from renewable sources. The electricity system, ist built on that the producers of energy from renewable sources confer a electricity certificate from the government for every produced MW energy from renewable sources. The electricity certificate is supposed to be turned over and with that generate reciepts to the producers. Furthermore there is an obligation for the energyusers und energysuppliers, that means that the users and the suppliers every year the 1st of april got to have electricity certificates in proportion to their energy consumption during previous year. If the obligation isn´t fulfilled, a charge is to be paid to the government. A electricity certificate can consequently be said to be one from the government exhibited certificate of that a certain amount of energy from use of renewable sources has been produced. What kind of certificate is then the electricity certificates supposed to be? In the government bill 2002/03:40, the electricity certificate is said to constitute a financial instrument. After a closer analysis of this statement, it is shown that the prerequisits to be classified as a financial instrument, isn´t fulfilled, wherefore the electricity certificates can´t be considerd as financial instruments. The electricity certificate is rather to be considered as payment instruments, since the electricity certificates makes it possible for the energyproducers to achieve a value. The payment instrument the electricity certificate is ought to be, is an instruction. How has then the energyusers and suppliers been obliged to fulfil these from the government drawn instructions. The government has through chapter 4 i law about electricity certificates, the rigt to obliged energyusers and suppliers to pay an amount, i.e to do the energyusers and suppliers to the requested. The conduct can be compared to the right the government has in claiming taxes. What the government consequently can be said to do, is to obliged the energy users und suppliers to pay directly to the holder of the instructions. The economic content of this, is consequently that the government transfer their right to impose taxes to the producers of energy from renewable sources, so that they can assimilate an economic support. To consider the electricity certificates as payment instruments, implies however that what the government really does when it gives electricity certificates to energy producers, is to give a direct grant for production of energy from renewable sources. Such a grant is however to be considered as prohibited according to art. 87 Rometreaty, since it can lead to a distorted competition on the common market of energy. Since electricity certificates can´t be classified as payment instruments, neither a transfer of the right to impose taxes, since such a solution, legally contemplate, isn´t possible, the electricity certificates can´t be classfied as anything else then a new judicial phenomenon in swedish right. / Den 1 maj 2003 infördes ett nytt energisystem i Sverige baserat på elcertifikat. Syftet med systemet är att stimulera en utbyggnad av elproduktion från förnybara energikällor. Elcertifikatsystemet bygger på att producenterna av el från förnybara energikällor tilldelas ett elcertifikat av staten för varje producerad megawattimme. Elcertifikaten skall kunna omsättas och därmed generera intäkter till producenterna. Vidare finns det en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare och elleverantörer att den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående året. Fullgörs inte kvotplikten, skall en avgift betalas till staten. Ett elcertifikat kan således sägas vara ett av staten utgivet intyg om att produktion av en viss mängd el har skett med användande av förnybara energikällor. Vad för slags bevis skall elcertifikaten då anses utgöra? I prop 2002/03:40 sägs att elcertifikaten skall anses utgöra finansiella instrument. Efter en närmare analys av detta påstående, visar sig dock förutsättningarna för finansiella instrument, inte vara uppfyllda av elcertifikaten, varför elcertifikaten inte bör vara att anses som finansiella instrument. Snarare torde elcertifikaten vara att anse som betalningsinstrument eftersom elcertifikaten gör det möjligt för elproducenterna att erhålla ett värde. Det betalningsinstrument det torde röra sig om är en anvisning. Hur har då de kvotpliktiga förpliktats infria dessa av staten utställda anvisningar? Staten har genom kap. 4 i lag om elcertifikat, rätt att förplikta de kvotpliktiga att utbetala ett belopp, dvs att göra de kvotpliktiga till de anmodade. Förfarandet kan liknas vid den rätt staten har att utkräva skatt. Vad staten kan sägas göra, är att förplikta de kvotpliktiga att betala direkt till innehavaren av anvisningen. Den ekonomiska innebörden av detta, är följaktligen att staten överlåter sin beskattningsrätt till elproducenterna, för att de skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt stöd. Att betrakta elcertifikaten som betalningsinstrument, innebär att vad staten egentligen gör när den ger ett elcertifikat till elproducenterna, är att ge ett direkt bidrag till stöd för produktion av el från förnybara energikällor. Ett sådant direkt statligt stöd är dock att anse som förbjudet enligt art. 87 Romfördraget, eftersom det kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för el. Eftersom elcertifikaten inte kan betraktas som betalningsinstrument, och inte heller som en överlåten beskattningsrätt eftersom en sådan lösning, juridiskt sett, inte är möjlig, kan elcertifikaten inte klassificeras som något annat är ett nytt rättsligt fenomen i svensk rätt.

Concurrently with higher demands on comparability between companies, all Swedish listed parent companies are guilty to apply international accounting standards, IFRS/IAS, no later than January 1, 2005. In this thesis IFRS 7 Financial instruments: Disclosures, that treats information about financial instruments, is investigated. IFRS 7 aims to establish a good international standard for disclosures about financial instruments. The purpose of this thesis is to study differences in the interpretation of IFRS 7 Financial instruments: Disclosures between Swedish life insurance companies, problems – if any – that associate with the recommendation, the recommendation’s effect on accounting and the attitudes towards IFRS amongst the Swedish life insurance companies. The thesis is based on a qualitative method and the conclusion of the thesis is that the life insurance companies find it tricky to decide how the accounting shall be designed in compliance with IFRS 7. Almost all information needed already exists. The problem rather relates to the design of the accounting. Further more, the companies read the recommendation with different eyes and define different users of annual reports, that creates different interpretations. Balance- and income statements will be less affected of IFRS 7, while notes and disclosures will grow. Finally, the attitudes towards IFRS vary alot between life insurance companies.

Som en följd av det ökade behovet av global kapitalanskaffning har kravet på jämförbar redovisning mellan länder ökat. EU har därför som målsättning att skapa en mer harmoniserad och effektiv kapitalmarknad inom unionen. I juli 2002 antog Europaparlamentet och rådet en förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, IAS-förordningen. Sedan 1 januari, 2005 är det krav på att alla noterade europeiska företag i koncernredovisningen skall tillämpa de internationella redovisningsstandarderna, International Financial Reporting Standards (IFRS) och International Accounting Standards (IAS). IAS 39 standarden uppfattas som den svåraste och mest komplexa av IAS/IFRS standarderna. Samtidigt är det centrala syftet med harmoniseringsprocessen inom EU att skapa en mer jämförbar, enhetlig och transparant kapitalmarknad. Vårt syfte är att skapa en förståelse för olika svenska bankers, myndigheters samt redovisningskunnigas inställning till harmoniseringen av redovisningen och konsekvenserna av IAS 39 tillämpningen. Utifrån detta skall vi analysera om tillämpningen av IAS 39 går emot harmoniseringens mål om att skapa en mer jämförbar och rättvisande redovisning. För att skapa en ökad förståelse av respondenternas uppfattning av harmoniseringen av redovisningen och IAS 39 har vi valt ett kvalitativt angreppssätt på vår fallstudie. För att besvara uppsatsens syfte har vi valt att intervjua företrädare för tre banker samt fyra myndigheter eller redovisningskunniga. Det vi kommer fram till i vår undersökning är att harmoniseringen av redovisningen till följd av införandet av det internationella regelverket IAS/IFRS uppfattas som något positivt av samtliga respondenter. Då länderna själva får välja vem som skall tillämpa IAS/IFRS regelverket leder det till en sämre jämförbarhet mellan de olika ländernas redovisningar. Respondenterna anser att sambandet mellan redovisning och beskattning utgör ett hinder för tillämpningen av IAS/IFRS i juridisk person. Valmöjligheterna avseende säkring av finansiella instrument som finns i IAS 39 leder till en svårare jämförelse mellan företagen. Men det ger däremot en möjlighet att redogöra för en mer rättvisande bild av företagens verksamhet utifrån hur de bedömer att företaget speglas bäst. Värdering till verkligt värde av de flesta finansiella instrumenten ger en mer relevant och aktuell bild, men är problematisk om det inte finns en aktiv marknad. En konsekvens av den administrativt krävande IAS 39 är att de undersökta bankerna har minskat sitt användande av säkringsredovisning vilket leder till en ökad riskexponering. Bankerna upplever att IASB inte har tagit hänsyn till hur bankernas verksamhet fungerar i praktiken. Detta tyder på att det finns ett glapp mellan den normativa grundtanken bakom IAS 39 och den praktiska tillämpningen av standarden i bankerna.

No description available.

During the financial crisis voices were raised towards the regulatory framework IAS 39 recognition and measurement of financial instruments and pointed out that it was inadequate. The complexity of the framework contributed to the fact that it was difficult to apply. IASB accelerated the modeling of the new to be regulatory framework IFRS 9. In this study we will focus on the reliability of accounting information, which is an important aspect from the stakeholder’s point of view, for example, to be able to make the best decisions the accounting information should be proper. The general purpose of this study is to clarify whether the qualitative characteristic, reliability, is to change when IAS 39 is replaced by IFRS 9. We will base our study on a qualitative content analysis were we have read and analyzed IAS 39 and IFRS 9. After that we lift the parts which we consider of interest to discuss out of a reliability point of view of the two regulations. The analysis of the study culminates in that some positive changes that will occur when the replacement takes place, on the other hand some negative changes that will occur as well. However, after taking in consideration, both the positive and negative aspects of the replacement, we come to the conclusion that there will be no significant difference (with some exceptions) in the reliability of the regulatory frameworks. Key words: IAS 39, IFRS 9, Reliability / Under finanskrisen höjdes röster för att regelverket IAS 39 för klassificering och värdering av finansiella instrument var bristfälligt. Regelverket var alltför komplext och därmed svårt att tillämpa. IASB påskyndade då utformningen av det nya regelverket IFRS 9 som ska ersätta IAS 39. Tidigare forskning har gjorts på områdets komplexitet och intressenters inställningar till IFRS 9. Vi inriktar oss på tillförlitligheten i redovisningsinformationen, vilken är en viktig aspekt ur intressenters synvinkel för att t.ex. fatta rätt beslut. Syftet med vår undersökning är att kartlägga huruvida den kvalitativa kriterien tillförlitlighet kommer att förändras när IAS 39 byts ut mot IFRS 9. Uppsatsen bygger på en kvalitativ innehållsanalys där vi har läst och analyserat IAS 39 och IFRS 9, sedan har vi lyft ut delar ur de båda regelverken som vi anser intressanta att diskutera ur ett tillförlitlighetsperspektiv. Studiens analys mynnar ut i att positiva förändringar kommer ske samtidigt som det även blir negativa förändringar. Efter avväganden mellan de positiva och negativa aspekterna kommer vi fram till att det inte förekommer någon större skillnad (med vissa undantag) i tillförlitligheten mellan regelverken. Nyckelord: IAS 39, IFRS 9, Tillförlitlighet,

Syfte: Syftet med studien är att öka investerares förståelse angående hur olika finansiella instrument som emitterats av samma bolag skiljer sig åt. Inledning: Den ökade utvecklingen av de finansiella marknaderna har skapat ett ökat utbud av finansiella instrument. Flera företag har även emitterat flera olika finansiella instrument, vilket innebär att investerare står inför ett val av vilket instrument de vill exponera sig emot. Tidigare forskning är oense angående hur dessa instrument skiljer sig åt, då resultaten från tidigare studier har visat sig vara beroende på var studierna genomförs. Metod: Tidigare studier har använts som grund vid skapandet av studiens hypoteser, vilket innebär att studien är av en deduktiv karaktär. Studiens syfte innebär att stora mängder data analyseras vilket medför att studien är kvantitativ. Studien genomfördes på svenska bolag som emitterat minst två stycken finansiella instrument. Genom att skapa olika jämförelseportföljer som innehåller respektive tillgångsslag kunde vi analysera skillnaderna mellan portföljerna och därmed svara på studiens frågeställning. Resultat: Resultatet visar att det existerar skillnader mellan olika finansiella instrument som emitterats av samma bolag. Vilket innebär att investerare måste noggrant utvärdera sina valmöjligheter innan de genomför en investering, då risken är högre för finansiella instrument som har en högre rösträtt.  Nyckelord: Risk, avkastning, riskjusterad avkastning, finansiella instrument, investerare / Purpose: The purpose of this dissertation is to enhance investor’s understanding about the differences between various financial securities that are issued by the same company. Introduction: The development of the financial markets has created an increased range of financial securities. Same companies have also issued various financial securities, which means that the investors face the dilemma of choosing between the options. Previous researches disagree on how these various securities differ from each other, because their results have shown to be dependent on the location of investigation. Method: Previous studies have been used as the basis for the formulation of this study’s hypothesis, which means that it has a deductive character. The purpose of the study requires large amounts of data to be analyzed, which entails that a quantitative method has been used. The study has analyzed Swedish companies that have issued at least two different securities. By creating various portfolios that contain each security class we have been able to analyze the differences and to answer our research question. Conclusion: The result shows that there are some differences between various financial securities issued by the same company. This means that investor must carefully evaluate their options before implementing an investment, since the risk is greater for securities with superior voting power.  Key Words: Risk, return, risk-adjusted return, financial securities, investors

Trading financial securities at stock exchanges and other authorized market places is today a particularly important socioeconomic phenomenon in many industrialized countries. A well functioning securities market is crucial for the economic development in these countries. The modern trading with stocks and other financial securities is characterized by the fact that the majority of the transactions at the stock exchanges are carried out through various intermediaries. The ultimate counterparties that are involved in a securities transaction (the seller and the buyer) are often unknown to each other. The anonymity in the securities trading implies several interesting legal problems. Is it appropriate to apply the contractual and proprietary legal rules at the anonymous transactions on the financial securities markets if the ultimate contracting parties are unable to identify each other? What judicial liability do various intermediaries such as central securities depositories (CSD:s), stock exchanges, and, in particular, banks as well as brokerage companies bear for the correctness of the transactions at the capital markets? The problems named above are studied in the present thesis. The structure of the Swedish financial securities market and its main players are also described in this paper. Numerous technical and juridical steps that constitute a transfer of securities from one owner to an other at the stock exchange are explained. Furthermore the thesis treats the legal aspects of the varying roles of brokerage firms and banks. They can “act” as members of stock exchanges, commission agents, actively participate in the activities of clearing houses and central securities depositories. The legal connections and interactions between the participators of the securities market are considered and analyzed. / Värdepappershandel på börser och organiserade marknadsplatser är idag en synnerligen betydelsefull samhällsföreteelse i många industrialiserade länder. En väl fungerande värdepappersmarknad är viktig för den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Den moderna handeln med aktier och övriga finansiella instrument kännetecknas av att majoriteten av transaktionerna på börsen sker via olika mellanmän. De slutliga motparterna i en värdepapperstransaktion (säljaren och köparen) är ofta okända för varandra. Denna anonymitet leder till flera intressanta rättsliga frågeställningar. Är det relevant att tillämpa avtalsrättliga och sakrättsliga rättsregler på de anonyma transaktionerna på värdepappersmarknaden om de slutliga kontrahenterna inte ens kan identifiera varandra? Vilket juridiskt ansvar har centrala värdepappersförvarare, börsen samt särskilt värdepappersinstitut (banker och fondkommissionärer) som bedriver värdepappershandel - bland annat i egenskap av mellanmän - för transaktionernas vederhäftighet? Dessa samt åtskilliga andra spörsmål utreds i den här uppsatsen. I det föreliggande arbetet beskrivs den svenska värdepappersmarknadens struktur och dess huvudsakliga aktörer. Flera relevanta civilrättsliga samt näringsrättsliga rättsnormer som reglerar handeln med finansiella instrument tas upp. Vidare behandlas de juridisk-tekniska faser som konstituerar en överlåtelse av värdepapper på börsen. Juridiska aspekter av värdepappersinstitutens skiftande roller som börsmedlemmar, kommissionärer, clearingmedlemmar, kontoförande institut och förvaltare belyses. Rättsförhållanden mellan diverse aktörer på värdepappersmarknaden, till exempel mellan värdepappersinstitut och deras kunder, presenteras och analyseras.

Sedan 2005 har IFRS så som de antagits av EU varit de redovisningsstandarder noterade företag varit skyldiga att tillämpa vid upprättandet av sin koncernredovisning. Tanken med införandet av IFRS är att anpassa redovisningen till globaliseringen av finansmarknaderna och det internationella flödet av kapital. IASB har tilldelats ansvaret för utformningen och utvecklingen av IFRS. Införandet av IFRS har inneburit vissa förändringar gentemot tidigare redovisningsnormer. I IFRS standarder återfinns idag IAS 16, IAS 38 och IAS 39. I dessa standarder har företagen numera möjlighet att tillämpa ett alternativ till anskaffningsvärdemetoden, nämligen den s.k. omvärderingsmetoden. Metoden innebär att man kan värdera sina tillgångar till verkligt värde genom att göra en omvärdering av sina tillgångar vid bokslutet, under förutsättning att man uppfyller vissa krav. Införandet av värdering till verkligt värde grundar sig på att historiska anskaffningsvärden inte ger tillräckligt relevant information till analytiker och investerare. Anhängare till verkligt värde menar att värdet speglar verkligheten på ett ”riktigare” sätt i form av att man tar hänsyn till företagens värdeförändringar över tiden. Metoden har dock fått kritik från annat håll för att ha potentialen att frambringa missvisande resultat.