<p>Då det sedan 2005 har varit obligatoriskt för företag att värdera sina finansiella tillgångar enligt IAS 39 fann vi det intressant att fördjupa oss i vilka effekter den nya redovisningen gett. Inom banksektorn utgör andelen finansiella tillgångar en stor del av de totala tillgångarna, varför vi beslöt oss för att undersöka just den branschen. För att kunna få ett tillfredsställande djup i uppsatsen valde vi att göra en fallstudie över Swedbank. Den forskningsfråga som vi har valt att undersöka är: Vilka effekter har värdering till verkligt värde av finansiella instrument i Swedbank haft för externa intressenter? Vi har valt att dels använda oss av intervjuer med personer som har olika kunskapsområden, för att få en mer övergripande bild, dels har vi granskat Swedbanks årsredovisningar för att se eventuella effekter i siffror. En modell över kvalitativa egenskaper har använts för att göra en jämförelse med våra undersökningar. Dessutom har vi genom att leta efter eventuella effekter på likviditeten ytterligare analyserat hur Swedbank uppfyller kravet på tillförlitlighet. I analysen har vi kommit fram till att det har skett en förbättring i Swedbanks redovisning då bland annat tillförlitligheten har ökat på flera plan. Bilden av företaget blir mer rättvisande då innebörden redovisas före formen. Dessutom blir det enklare för externa intressenter att göra jämförelser mellan olika företag då redovisningen görs på samma vis. På det generella planet har vi kunnat konstatera att riskerna för försämrad likviditet ökar om värderingsmodeller används vid värderingen. Inom Swedbank har detta dock undvikits genom att de inte använder sig av denna typ av modeller. Till framtida studier föreslår vi en undersökning av flera banker för att få en tydligare överblick av banksektorn.</p>

Under lång tid tillbaka har det försökts att hitta en lämplig värderingsmetod som skalltillämpas på tillgångar och skulder för företagen. IASB reglerade att finansiella instrumentenför handel som derivatinstrument (optioner, terminer och swappar) skall värderas till verkligtvärde från anskaffningsvärde från och med 1 januari, 2005 och syftet var att verkligt värdegav relevantare information till marknaden och aktieägarna. En annan målsättning var att gånärmare mot harmonisering av redovisningsreglerna. IFRS innebar en övergång till verkligtvärde-värdering på fler tillgångs- och skuldkategorier. IAS 39 standarden behandlarfinansiella instrument, dess redovisning och klassificering, vilket är ett exempel på enkategori som har övergått till värdering till verkligt värde.Det finns för- och motargument för båda principerna (verkligt- och anskaffningsvärde).Förespråkarna till verkligt värde menar att det är verkligt värde som ska tillämpas förvärdering av finansiella instrumenten eftersom det ger den bästa informationen till aktieägarnaoch marknaden om företagets verkliga värde. En nackdel med verkligt värde är att den befarasbidra till mer variation i resultat och balansräkningen. Anhängare till anskaffningsvärde sägeratt anskaffningsvärde modellen är mest relevant eftersom den bygger på faktiskatransaktioner. Det svåra med anskaffningsvärde är att den bidrar till problem att jämföra olikabolags tillgångar.Uppsatsens syfte är att undersöka effekterna av verkligt värde, varför det föredras kontraanskaffningsvärde och vilka grupper som gynnas av verkligt värde. Vi undersöker ocksåkonsekvenserna kring införandet av verkligt värde för företagen. Avgränsning: Vi haravgränsat oss på IAS 39 och intervjuat personer som är redovisningsansvariga på störreföretag, som är noterade på large-cap OMX Stockholm och OMX NORDIC EXCHANGEsamt revisorer/konsulter och finansiella kontrollanter. Studien kommer att avgränsas tillfinansiella instrument som ska värderas till verkligt värde enligt IAS 39.Arbetets metod följer en kvalitativ ansats och intervjuer har genomförts med noggrant utvaldarespondenter. Intervjuerna består av en mailintevju, en personlig intervju och tretelefonintervjuer. Frågorna som ställdes summeras till vilka finansiella instrument somföretaget har, problem i samband med hanteringen av finansiella instrument och verkligtvärde, jämförelse mellan verkligt värde och anskaffningsvärde och sist en uppfattning omintressenterna.Resultatet: Verkligt värde ger ett bättre beslutsunderlag för aktieägare och marknadeneftersom det visar en rättvisare bild om företagets ekonomiska ställning som tillfredställerintressenterna. Konsekvenserna med verkligt värde är att det påverkar resultat- ochbalansräkning som kan vara missvisande eftersom orealiserade värden redovisas. För mindreinvesterare, som inte är tillräckligt insatta i redovisningens utveckling, kan verkligt värdeförsvåra när olika värderingsprinciper används och tilläggsupplysningar läggs i noterna.Regelverket IAS 39 är dessutom krångligt för företag att tillämpa. / Uppsatsnivå: C

Från och med år 2005 ska alla noterade företag upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med de standarder som utfärdats av IASB och som antagits av EU-kommissionen. En av IASB:s grundläggande riktlinjer är att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets situation. Bankindustrin motsatte sig införandet av en standard, IAS 39, då de ansåg att den skulle misslyckas med att ge en rättvisande bild. Vårt syfte med uppsatsen är att studera i vilken utsträckning banker i sin redovisning kan ge en rättvisande bild av ekonomiska händelser i enlighet med IAS 39. Vårt empiriska material baserar sig till största del på intervjuer med fyra bankkoncerner samt två revisorer och en analytiker. Under studiens gång har vi funnit att åsikterna kring IAS 39 går isär. Bankindustrin är av en åsikt medan intressenterna, i de flesta fall, är av en annan. Uppsatsen är till stor del strukturerad efter den rättvisande bildens kvalitativa egenskaper. Analysen görs utifrån de kvalitativa egenskapernas kännetecken. Studien visar på: Relevansen har blivit lägre sett ur kravet förståelse och blivit högre sett ur kravet aktualitet. Jämförbarheten har blivit lägre enligt bankindustrin och högre enligt intressenterna, sett ur kraven lika händelser och spelregler Validiteten har blivit lägre enligt bankindustrin och högre enligt intressenterna, sett ur kraven fullständighet och neutralitet. Verifierbarheten varierar sett ur kraven kontroll och samstämmighet.

Då det sedan 2005 har varit obligatoriskt för företag att värdera sina finansiella tillgångar enligt IAS 39 fann vi det intressant att fördjupa oss i vilka effekter den nya redovisningen gett. Inom banksektorn utgör andelen finansiella tillgångar en stor del av de totala tillgångarna, varför vi beslöt oss för att undersöka just den branschen. För att kunna få ett tillfredsställande djup i uppsatsen valde vi att göra en fallstudie över Swedbank. Den forskningsfråga som vi har valt att undersöka är: Vilka effekter har värdering till verkligt värde av finansiella instrument i Swedbank haft för externa intressenter? Vi har valt att dels använda oss av intervjuer med personer som har olika kunskapsområden, för att få en mer övergripande bild, dels har vi granskat Swedbanks årsredovisningar för att se eventuella effekter i siffror. En modell över kvalitativa egenskaper har använts för att göra en jämförelse med våra undersökningar. Dessutom har vi genom att leta efter eventuella effekter på likviditeten ytterligare analyserat hur Swedbank uppfyller kravet på tillförlitlighet. I analysen har vi kommit fram till att det har skett en förbättring i Swedbanks redovisning då bland annat tillförlitligheten har ökat på flera plan. Bilden av företaget blir mer rättvisande då innebörden redovisas före formen. Dessutom blir det enklare för externa intressenter att göra jämförelser mellan olika företag då redovisningen görs på samma vis. På det generella planet har vi kunnat konstatera att riskerna för försämrad likviditet ökar om värderingsmodeller används vid värderingen. Inom Swedbank har detta dock undvikits genom att de inte använder sig av denna typ av modeller. Till framtida studier föreslår vi en undersökning av flera banker för att få en tydligare överblick av banksektorn.

Sammanfattning   Titel: Värderingsproblematik vid finansiella instrument: En studie ur revisorns perspektiv. Författare: David Carlsson &amp; Per-Johan Elert Handledare: Andreas Jansson Kurs: Civilekonomuppsats 30 HP, VT 2011 Seminariedatum: 31 maj Nyckelord: Revision, finansiella instrument, utan marknadsvärde, värdering.    Syfte: Vårt syfte är att belysa och skapa en förståelse för de problem som revisorerna själva anser finns vid värderingsprocessen av finansiella instrument. Vår ambition är att få fram nya aspekter på vad revisorerna anser vara svårt utöver det som litteraturen kring svårbedömda tillgångar tar upp.   Metod: Vårt syfte är inte att göra några statistiska generaliseringar utan vi vill få fram vad revisorerna själva upplever vara svårt och fånga nyanserna bakom dessa svar. Därför kommer vi att i huvudsak använda oss av en deduktiv ansats med inslag av induktion.   Teori: Teorikapitlet är uppdelat i fyra olika teman identifierade utifrån hur revisions- värderingsprocessen går till. Inom dessa teman har vi sedan tagit fram åtta stycken problemantaganden.   Empirisk metod: Vi har använt oss av en kvalitativ metod där vi genom ett subjektivt urval genomfört semi-strukturerade intervjuer med nio respondenter. Syftet med intervjun var att se om våra problemantaganden stämde in med respondenternas åsikter samt att få fram nya problem som upplevs av respondenterna.   Slutsats: Revisorer ställs inför en hel del problem i revisionsprocessen av finansiella instrument. De upplever det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En revisor måste vara väldigt specialiserad för att kunna sätta sig in i de värderingsmodeller som används varvid det snarare är regel än undantag att en värderingsexpert används. Redovisningen och regelverken är den nya problematiska aspekten som framkom under intervjuerna.

Utbudet av börshandlade investeringsprodukter och finansiella instrument har utökats kraftigt under de senaste åren. Många av dessa är relativt nya och det skapas ständigt nya, komplexa produkter och instrument. År 2010 skapades i Sverige en ny kategoriseringsstandard för börshandlade investeringsprodukter som indelar produkterna i följande fyra kategorier: hävstångsinstrument, deltagandeinstrument, avkastningsförbättrande instrument och kapitalskyddade instrument. Investeringsprodukternas komplexitet innebär att det kan vara svårt att beräkna den totala avkastningen både före och efter avgifter, för många av de nya produkterna. Det är viktigt att investerare har kunskaper och är medvetna om att kostnader och priser för olika produkter kan variera under löptiden, beroende på likviditeten eller underliggande tillgång för instrumentet. Även extrema marknadsförhållanden påverkar prissättningen bland dem. Hävstången är något som kan variera beroende på emittenten för produkten. Det kan handla om en daglig eller dynamisk hävstång där den dynamiska hela tiden följer totala avkastningen hos underliggande tillgång och den dagliga baseras på dagliga avkastningen hos underliggande tillgång. Investeringssyftet kan skilja mycket beroende av produkttyp och även avkastning kan variera väldigt mycket för olika produkter, även om underliggande tillgång är densamma. Detta beror just på produkternas individuella egenskaper och uppbyggnad. Vissa finansiella instrument och produkter är mer lämpliga för investerare med aktiv investeringsprofil medan andra passar bättre för passiva investerare. Eftersom risken mellan de olika instrumenten kan variera kräver vissa instrument och produkter ibland mer välutvecklade kunskaper hos investeraren. Ett genomförande av ett fiktivt investeringsscenario för olika produkter med en och samma underliggande tillgång är ett bra sätt att visa hur avkastning och risk kan skilja sig beroende på produkttyp. Efter att studien genomförts stärktes teorin om att det krävs en mer djupgående inblick och kunskap för vissa börshandlade investeringsprodukter och instrument, då deras funktion och struktur skiljer sig från de mindre komplexa produkterna.

<p>Concurrently with higher demands on comparability between companies, all Swedish listed parent companies are guilty to apply international accounting standards, IFRS/IAS, no later than January 1, 2005. In this thesis IFRS 7 Financial instruments: Disclosures, that treats information about financial instruments, is investigated. IFRS 7 aims to establish a good international standard for disclosures about financial instruments. The purpose of this thesis is to study differences in the interpretation of IFRS 7 Financial instruments: Disclosures between Swedish life insurance companies, problems – if any – that associate with the recommendation, the recommendation’s effect on accounting and the attitudes towards IFRS amongst the Swedish life insurance companies. The thesis is based on a qualitative method and the conclusion of the thesis is that the life insurance companies find it tricky to decide how the accounting shall be designed in compliance with IFRS 7. Almost all information needed already exists. The problem rather relates to the design of the accounting. Further more, the companies read the recommendation with different eyes and define different users of annual reports, that creates different interpretations. Balance- and income statements will be less affected of IFRS 7, while notes and disclosures will grow. Finally, the attitudes towards IFRS vary alot between life insurance companies.</p>

<p>Som en följd av det ökade behovet av global kapitalanskaffning har kravet på jämförbar redovisning mellan länder ökat. EU har därför som målsättning att skapa en mer harmoniserad och effektiv kapitalmarknad inom unionen. I juli 2002 antog Europaparlamentet och rådet en förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, IAS-förordningen. Sedan 1 januari, 2005 är det krav på att alla noterade europeiska företag i koncernredovisningen skall tillämpa de internationella redovisningsstandarderna, International Financial Reporting Standards (IFRS) och International Accounting Standards (IAS). IAS 39 standarden uppfattas som den svåraste och mest komplexa av IAS/IFRS standarderna. Samtidigt är det centrala syftet med harmoniseringsprocessen inom EU att skapa en mer jämförbar, enhetlig och transparant kapitalmarknad.</p><p>Vårt syfte är att skapa en förståelse för olika svenska bankers, myndigheters samt redovisningskunnigas inställning till harmoniseringen av redovisningen och konsekvenserna av IAS 39 tillämpningen. Utifrån detta skall vi analysera om tillämpningen av IAS 39 går emot harmoniseringens mål om att skapa en mer jämförbar och rättvisande redovisning. För att skapa en ökad förståelse av respondenternas uppfattning av harmoniseringen av redovisningen och IAS 39 har vi valt ett kvalitativt angreppssätt på vår fallstudie. För att besvara uppsatsens syfte har vi valt att intervjua företrädare för tre banker samt fyra myndigheter eller redovisningskunniga.</p><p>Det vi kommer fram till i vår undersökning är att harmoniseringen av redovisningen till följd av införandet av det internationella regelverket IAS/IFRS uppfattas som något positivt av samtliga respondenter. Då länderna själva får välja vem som skall tillämpa IAS/IFRS regelverket leder det till en sämre jämförbarhet mellan de olika ländernas redovisningar. Respondenterna anser att sambandet mellan redovisning och beskattning utgör ett hinder för tillämpningen av IAS/IFRS i juridisk person. Valmöjligheterna avseende säkring av finansiella instrument som finns i IAS 39 leder till en svårare jämförelse mellan företagen. Men det ger däremot en möjlighet att redogöra för en mer rättvisande bild av företagens verksamhet utifrån hur de bedömer att företaget speglas bäst. Värdering till verkligt värde av de flesta finansiella instrumenten ger en mer relevant och aktuell bild, men är problematisk om det inte finns en aktiv marknad. En konsekvens av den administrativt krävande IAS 39 är att de undersökta bankerna har minskat sitt användande av säkringsredovisning vilket leder till en ökad riskexponering. Bankerna upplever att IASB inte har tagit hänsyn till hur bankernas verksamhet fungerar i praktiken. Detta tyder på att det finns ett glapp mellan den normativa grundtanken bakom IAS 39 och den praktiska tillämpningen av standarden i bankerna.</p>

Under året 2009 publicerade den internationella organisationen IASB ett internationellt redovisningsregelverk under namnet IFRS for SMEs. Denna självständiga redovisningsstandard komma att ligga till grund för det svenska redovisningsregelverket K3, som är avsett för icke börsnoterade små och medelstora företag som upprättar årsredovisning. BFN började år 2004 med ett nytt arbete med normgivning för icke börsnoterade företag, ett regelverk som kallas K-projektet vars syfte är att förenkla redovisningsarbetet. Samtliga onoterade företag som är bokföringsskyldiga skall innefattas, och beroende på företagets storlek och utformning delas de in i olika kategorier (K1-K4).I september 2010 skickade BFN ut en komplettering av K3 på en redan utskickad remiss. I kompletteringen återfanns det bland annat förslag med kapitel 11 och kapitel 12, som tar upp värderingar och redovisningsprinciper för finansiella instrument. Remissen skickades ut till 34 institutioner och av dessa svarade 20. Vi har behandlat samtliga svar.Syftet med uppsatsen har varit att undersöka och redogöra för de olika attityderna som de olika instanserna har yttrat i sina remissvar gällande kapitel 11 och kapitel 12 ur K3-regelverket. Studien är av kvalitativ karaktär med en induktiv ansats, där empirin har bestått av institutionernas remissvar.Instansernas attityder har varit av olika karaktär och detsamma gäller mängden av synpunkter som har framförts. Resultatet av studien visar att en minoritet anser att användarvänligheten i kapitel 11 och 12 är undermålig. Vår slutsats är att varken kapitel 11 eller kapitel 12 i dagsläget är tillräckligt välutvecklat. Vi är av den uppfattningen att mer arbete måste läggas ner när det kommer strukturen och värderingen kring finansiella instrument trots att majoriteten av intressenterna sammantaget har positiva synpunkter kring regelverket. / Program: Civilekonomprogrammet

<p>1st of may 2003, a new energy system based on electricity certificates, was initiated in Sweden. The purpose with this system, is to stimulate an enlargement of energy production from renewable sources. The electricity system, ist built on that the producers of energy from renewable sources confer a electricity certificate from the government for every produced MW energy from renewable sources. The electricity certificate is supposed to be turned over and with that generate reciepts to the producers. Furthermore there is an obligation for the energyusers und energysuppliers, that means that the users and the suppliers every year the 1st of april got to have electricity certificates in proportion to their energy consumption during previous year. If the obligation isn´t fulfilled, a charge is to be paid to the government. A electricity certificate can consequently be said to be one from the government exhibited certificate of that a certain amount of energy from use of renewable sources has been produced. What kind of certificate is then the electricity certificates supposed to be?</p><p>In the government bill 2002/03:40, the electricity certificate is said to constitute a financial instrument. After a closer analysis of this statement, it is shown that the prerequisits to be classified as a financial instrument, isn´t fulfilled, wherefore the electricity certificates can´t be considerd as financial instruments. The electricity certificate is rather to be considered as payment instruments, since the electricity certificates makes it possible for the energyproducers to achieve a value. The payment instrument the electricity certificate is ought to be, is an instruction. How has then the energyusers and suppliers been obliged to fulfil these from the government drawn instructions. The government has through chapter 4 i law about electricity certificates, the rigt to obliged energyusers and suppliers to pay an amount, i.e to do the energyusers and suppliers to the requested. The conduct can be compared to the right the government has in claiming taxes. What the government consequently can be said to do, is to obliged the energy users und suppliers to pay directly to the holder of the instructions. The economic content of this, is consequently that the government transfer their right to impose taxes to the producers of energy from renewable sources, so that they can assimilate an economic support. To consider the electricity certificates as payment instruments, implies however that what the government really does when it gives electricity certificates to energy producers, is to give a direct grant for production of energy from renewable sources. Such a grant is however to be considered as prohibited according to art. 87 Rometreaty, since it can lead to a distorted competition on the common market of energy. Since electricity certificates can´t be classified as payment instruments, neither a transfer of the right to impose taxes, since such a solution, legally contemplate, isn´t possible, the electricity certificates can´t be classfied as anything else then a new judicial phenomenon in swedish right.</p> / <p>Den 1 maj 2003 infördes ett nytt energisystem i Sverige baserat på elcertifikat. Syftet med systemet är att stimulera en utbyggnad av elproduktion från förnybara energikällor. Elcertifikatsystemet bygger på att producenterna av el från förnybara energikällor tilldelas ett elcertifikat av staten för varje producerad megawattimme. Elcertifikaten skall kunna omsättas och därmed generera intäkter till producenterna. Vidare finns det en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare och elleverantörer att den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående året. Fullgörs inte kvotplikten, skall en avgift betalas till staten. Ett elcertifikat kan således sägas vara ett av staten utgivet intyg om att produktion av en viss mängd el har skett med användande av förnybara energikällor. Vad för slags bevis skall elcertifikaten då anses utgöra?</p><p>I prop 2002/03:40 sägs att elcertifikaten skall anses utgöra finansiella instrument. Efter en närmare analys av detta påstående, visar sig dock förutsättningarna för finansiella instrument, inte vara uppfyllda av elcertifikaten, varför elcertifikaten inte bör vara att anses som finansiella instrument. Snarare torde elcertifikaten vara att anse som betalningsinstrument eftersom elcertifikaten gör det möjligt för elproducenterna att erhålla ett värde. Det betalningsinstrument det torde röra sig om är en anvisning. Hur har då de kvotpliktiga förpliktats infria dessa av staten utställda anvisningar? Staten har genom kap. 4 i lag om elcertifikat, rätt att förplikta de kvotpliktiga att utbetala ett belopp, dvs att göra de kvotpliktiga till de anmodade. Förfarandet kan liknas vid den rätt staten har att utkräva skatt. Vad staten kan sägas göra, är att förplikta de kvotpliktiga att betala direkt till innehavaren av anvisningen. Den ekonomiska innebörden av detta, är följaktligen att staten överlåter sin beskattningsrätt till elproducenterna, för att de skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt stöd. Att betrakta elcertifikaten som betalningsinstrument, innebär att vad staten egentligen gör när den ger ett elcertifikat till elproducenterna, är att ge ett direkt bidrag till stöd för produktion av el från förnybara energikällor. Ett sådant direkt statligt stöd är dock att anse som förbjudet enligt art. 87 Romfördraget, eftersom det kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för el. Eftersom elcertifikaten inte kan betraktas som betalningsinstrument, och inte heller som en överlåten beskattningsrätt eftersom en sådan lösning, juridiskt sett, inte är möjlig, kan elcertifikaten inte klassificeras som något annat är ett nytt rättsligt fenomen i svensk rätt.</p>