No description available.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att jämföra eventuella skillnader i deltagarfrekvens, muskelstyrke- och konditionsutveckling mellan en grupp som utför ett hemträningsprogram gentemot en grupp med ledarledd träning. Båda grupperna utförde dessutom två separata förtest och ett eftertest av styrka och kondition. Frågeställningarna var: Vilka fysiologiska förändringar gällande styrka och aerob kapacitet ses efter 8 veckors hemträning?  Vilka fysiologiska förändringar gällande styrka och aerob kapacitet ses efter 8 veckors ledarledd gruppträning? Hur såg deltagarfrekvensen ut i de båda grupperna?   Metod Den ledarledda gruppträningen fullföljdes av 37 pensionärer (30 kvinnor och 7 män) i åldrarna 65-82 år (medelvärde för ålder 72,9 år och BMI 27,3). Den individuella hemträningen fullföljdes av 27 pensionärer (15 kvinnor och 12 män) i åldrarna 65-91 år (medelvärde för ålder 73,0 år och BMI 26,4). Bortfallet för de som fått ledarledd gruppträning och de som utfört hemträning var 38,4 % respektive 30,8 %. Både den ledarledda gruppträningen och hemträningsprogrammet pågick under 8 veckor. Grupperna tränade två pass i veckan, à 1 timme. Samtliga deltagare utförde konditions- och styrketester både före och efter perioden av träning. Resultaten jämfördes sedan mellan för- och eftertesterna. För att evaluera deltagarfrekvensen togs närvaro under de ledarledda gruppträningarna medan hemträningsgruppen fick fylla i en träningslogg. Signifikansnivå (p<0,05) markerades med *.   Resultat Mellan andra förtestet och eftertestet sågs generellt signifikanta förbättringar, vanligtvis utan signifikanta skillnader mellan de som hemtränade respektive fick ledarledd gruppträning som visade följande procentuella ökningar: Sörensens statiska ryggtest (32 % resp. 20 %), statisk buk- och höftböjarstyrka (40 % resp. 22 %), dynamisk axelpress (4 % resp. 17%*). Därutöver framkom signifikanta förbättringar för hemträningsgruppen även vid bentesterna snabba frekventa uppresningar från stol endast snudd (22 %) samt 5 st. stolsresningar (-6 %). Medelpuls vid slutbelastning under konditionstestet på cykelergometer sjönk för både hemtränings- och den ledarledda gruppen (4 % resp. 1 %). Den totala deltagarfrekvensen var i stort sett lika bland de som utfört ledarledd gruppträning och hemträningsgruppen (87 % gentemot 85 %).   Slutsats Studien visar att 8 veckors adekvat hemträning med tillägg av en träningslogg och uppföljning i form av tester leder till signifikanta förbättringar för muskelstyrka i ländrygg, buk, höft och ben samt pulssänkning vid submaximalt cykelergometerarbete.  Studien visar att 8 veckor med hemträning (en timme två gånger per vecka), gentemot ledarledd gruppträning, gav bland dessa undersökningar något fler signifikanta förbättringar av varierande styrke- och konditionstester, där deltagandet av träningspassen var likartat mellan grupperna. Arbetet visar även att det kan lämpa sig bra att utföra initiala och uppföljande fysiologiska tester av muskelstyrkekapacitet och kondition både för de som utför hemträning och för de som genomgår ledarledda fysiska aktiviteter. / Aim The aim was to compare possible differences in participation rate, muscle strength and fitness development between a group of seniors who performed a home exercise program against a group that got instructor-led training. Both groups also did two separate pretests and one posttest measuring strength and fitness. The questions were: What physiological changes regarding strength and aerobic capacity are seen after 8 weeks of home training? What physiological changes regarding strength and aerobic capacity are seen after 8 weeks of instructor-led fitness classes? How was the participation rate in the two groups?   Method The instructor-led group workout was completed by 37 retirees (30 women and 7 men) aged 65-82 years (mean age 72.9 years and BMI 27.3). The home training program was completed by 27 seniors (15 women and 12 men) aged 65-91 years (mean age 73.0 years and BMI 26.4). The dropout rate for those who received instructor-led fitness classes, and those who did home training was 38.4% and 30.8% respectively. Both the instructor-led group training and the home training program lasted for 8 weeks. The groups trained two one-hour sessions a week. All participants performed aerobic and strength tests both before and after the period of training. The results were then compared between pre and posttest. To evaluate the participation rate the presence in the instructor-led group training sessions was registered, while the home training group was asked to complete a training log. Level of significance (p <0.05) was marked with *.   Results Between the second pre-test and the post-test significant improvements were generally observed, usually without significant group differences between those who did home training and those who did instructor-led group training showing the following percentage increases: Sörensens static back test (32 % vs 20 %), static abdominal and hip flexor strength test ( 40% vs 22 %*), dynamic shoulder press (4 % vs 17 %). In addition the home training group showed significant improvements in the leg strength tests during frequent and fast rears from chair only grazing ( 22 %) and 5 chair rises (-6 %). Average heart rate at the end load during the fitness test on an ergometer-cycle decreased for both home training and the instructor-led group (4 %* vs 1 %). The overall participation rate was roughly the same among those who did the instructor-led group training and those who did home training (87 % vs 85 %).   Conclusion The study shows that 8 weeks of adequate home training with the addition of a training log and follow up in the form of testing leads to significant improvements in muscle strength in the lower back, abdomen , hip and legs plus heart rate decrease at submaximal ergometer cycle work. The study found that 8 weeks of home training (one hour twice per week), against instructor-led fitness classes, gave somewhat more significant improvements in varying chosen strength and fitness test parameters, where the participation of the training sessions was similar between the groups. The study also shows that it can be suitable to perform initial and follow up physiological tests of muscle strength and fitness both for those who perform home training and for those undergoing instructor-led physical activities

Hjärtinfarkt är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Den medicinska och kirurgiska behandlingen av hjärtinfarkt har förbättrats under åren och fler överlever en hjärtinfarkt idag. En prevention för att inte drabbas av en hjärtinfarkt är bland annat fysisk aktivitet. Sjuksköterskan har en viktig roll i omvårdnaden av patienter som drabbats av hjärtinfarkt, främst genom samtal kan sjuksköterskan motivera patienter till fysisk aktivitet. För att på bästa sätt kunna motivera patienter behöver sjuksköterskan veta hur patienter upplever fysisk aktivitet efter en hjärtinfarkt. Examensarbetet är en litteraturstudie som utgår ifrån Axelssons modell (2012, ss. 203–220). Det syftar till att belysa patienters upplevelse av fysisk aktivitet efter hjärtinfarkt. Tio stycken artiklar granskades, åtta kvalitativa och två kvantitativa. Huvudteman som kom fram efter analysen av artiklarna är: negativa upplevelser av fysisk aktivitet och positiva upplevelser av fysisk aktivitet. En negativ upplevelse av fysisk aktivitet var rädsla att få en ny hjärtinfarkt om påfrestningen blev för stor för hjärtat under fysisk aktivitet. Patienterna upplever även att trötthet hindrar dem från att utöva fysisk aktivitet vilket upplevs som frustrerande. Många patienter upplever också hjärtinfarkten som en väckarklocka att ta tag i sin livsstil, det blir en motivation för dem. Sjukvården kan hjälpa patienter på olika sätt, antingen genom att erbjuda gruppträning eller genom samtal med patienterna. De patienter som upplever fysisk aktivitet som positivt och utövar det regelbundet har också en större känsla av sammanhang och en bättre livskvalité. I diskussionen diskuteras vad sjuksköterskan har för roll, att träna i grupp kontra inte träna i grupp och hur fysisk aktivitet kan hjälpa sjukvården till en mer hållbar utveckling.

Denna studie behandlar hur dansbaserad gruppträning kan utmana rådande heteronormer inom motionsidrotten. I dagens samhälle finns en tydlig hälsoklyfta inte bara mellan kvinnor och män utan även mellan de som faller in under heteronormen och de som bryter mot den. HBTQ-personer saknar arenor för fysisk aktivitet där de känner sig trygga och välkomna vilket leder till att träningen uteblir och en negativ inverkan på deras fysiska , psykiska och sociala hälsa.  Genom en autoetnografi har jag som forskare använt queerteorin för att utmana heteronormativa stereotyper vid skapandet av ett gruppträningsbaserat danspass. Under den kreativa processen har jag fört dagbok och reflekterat över de val som gjorts. Danspasset är inspirerat av modern dans och poängen har varit att hitta koreografier som upplevs könsneutrala eller åtminstone utmanande av heteronormen. Fokus landade på en pedagogik som motarbetade det heteronormativa och som med rörelser utmanade stereotypiska könsindelningar som maskulint eller feminint. Resultatet av studien pekar på att en symbios av innehåll, rörelser, pedagogik och musik behövs för att lyckas utmana heteronormerna. Dansbaserad gruppträning influerad av modern dans ökar, mer än andra dansformer, möjligheten att skapa dansträning med en känsla av könsneutrala rörelser där tillfällen att leka med könsuttryck finns. Studien visar även att instruktörens inställning till heteronormer kan uppmärksammas och justeras med enkla medel. Jag anser att det trots tydliga ramverk för skapandet av gruppträning är möjligt att producera ett gruppträningsbaserat danspass som utmanar heteronormen och på så vis blir välkomnande och öppet. Det kan locka HBTQ-personer och heterosexuella män att våga delta utan att känna sig dömda eller bortgjorda.  Vidare anser jag att det behövs mer kvalitativ forskning inom området för att ytterligare stärka behovet av förändring och utmaning av samhällskonstruktioner och heteronormer. / This study deals with how dance-based group training can challenge prevailingheteronormativity in exercise. In today's society there is a clear health gap not only betweenwomen and men but also between those who fall under the heteronormativity and those whobreak it. LGBTQ people lack arenas for physical activity where they feel safe and welcomed,which leads to training failing and a negative impact on their physical, mental and social health. Through an autoethnography, as a researcher, I have used queer theory to challengeheteronormative stereotypes when creating a group exercise-based dance session. During thecreative process, I kept a diary and reflected on the choices that were made. The dance pass isinspired by modern dance and the point has been to find choreographies that are perceived asgender neutral or at least challenging by the heteronormativity. The focus landed on a pedagogythat countered the heteronormative and that with movements challenged stereotypical genderdivisions such as masculine or feminine. The results of the study indicate that a symbiosis of content, movement, pedagogy and musicis needed to successfully challenge the heteronormativity. Dance-based group traininginfluenced by modern dance in relation to other dance forms increases the opportunity to createdance training with a sense of gender-neutral movements where there is the opportunity to playwith gender expressions. The study also shows that the instructor's attitude to heteronormativitycan be noticed and adjusted with simple means. I believe that despite a clear framework for the creation of group training, it is possible toproduce a group training-based dance pass that challenges the heteronormativity and thusbecomes welcoming and open. It can attract LGBTQs and heterosexual men to dare toparticipate without feeling judged or lost. Furthermore, I believe that more qualitative research is needed in this area to further strengthenthe need for change and challenge of social constructions and heteronormativity.

This study focuses on leadership within the wellness and fitness context. The aim of this study was to describe and analyse Swedish group fitness instructors' views on training, health and body; and also to understand these views in terms of glocalization -the localisation of global ideas. Semi-structured interviews were conducted with six female instructors working with pre-choreographed group training concepts which originated in New Zealand and have spread through the golbal fitness community. The analysis used a theoretical framework based on Pronger's ideas about ”the technology of physical fitness” (2002). The results suggested that the instructors' views were consistent with the five texts that constitute ”the technology of fysical fitness” and that successful instructors have extensive knowledge of physiology, good communication skills and lively personalities. Overall, the instructors adapted the global pre-choreographed concepts to their local context and in balancing the ”inner” and ”outer” aspects of health they devoted less attention to body form and appearance.

Syftet i denna studie var att undersöka äldres uppfattningar om vikten av ledares egenskaper för att delta i gruppträning och vad de äldre anser vara ett framgångsrikt ledarskap. Frågeställningarna som användes för att besvara syftet var: Vilka egenskaper hos ledare är av störst vikt för äldres deltagande i gruppträning? Skiljer sig äldres uppfattningar om vikten av ledares egenskaper i förhållande till vilken gruppaktivitet som utövas? Vilken ledarskapsinriktning kan man koppla till de ledaregenskaper som är av vikt för äldres deltagande inom gruppträning? Metoden för att besvara syftet har tillämpats utifrån en tvärsnittsstudie hos äldre (65 +) som deltar i gruppträning för äldre. Data har samlats in via enkäter som besvarades av 81 respondenter och valdes utifrån ett ändamålsenligt urval.  Resultatet visar att den egenskap hos ledaren som respondenterna bedömde som viktigast för eget deltagande var ledarens förmåga att vara engagerad, och där relationsorienterat ledarskap skattades högst sett till de äldres uppfattningar för ett framgångsrikt ledarskap. De äldres uppfattningar hade ingen avsevärd skillnad vid jämförande av gruppaktivitet. Slutsatsen för studien blir därmed att den viktigaste egenskapen hos ledaren är engagerad, och att äldre inom gruppträning vill ha en ledare med ett relationsinriktat ledarskap. / The purpose of this study was to examine elderly´s perceptions about the importance of leader's characteristics in participating in group training. The views of the elderly on the leader's role and importance permeates the study to try to demonstrate tendencies of important characteristics in a successful leadership. The issues used to supplement the purpose were: What qualities of leaders are most important for elderly people's participation in group training? Are the views of the elderly different on the importance of leader's characteristics in relation to which group activity is exercised? Which leadership focus can be linked to the leadership qualities that are important for the elderly's participation in group training? The method for answering the purpose has been applied on the basis of a cross-sectional study to find out the prevalence of leaders' characteristics against group training for the elderly (65+). Data has been collected via questionnaires that were answered by 81 respondents who participate in group training for the elderly who were selected on the basis of an appropriate selection. The result shows that the attribute of the leader that the respondents considered most important for their own participation was the leader's ability to be engaged, and where relationship-oriented leadership was highly regarded in the opinion of the elderly. The perceptions of the elderly had no significant difference when comparing group activity. The conclusion of the study thus becomes that the most important characteristic of the leader is engaged, and that older people in group training want a leader with a relationship-oriented leadership.

Introduktion: Graviditetsrelaterad ländryggs- och bäckensmärta är ett folkhälsoproblem för större andelen gravida i samhället. Mer än två tredjedelar av gravida kvinnor upplever ländryggssmärta och nästan en femtedel upplever bäckensmärta.  Syfte: Att utvärdera evidensen för effekter av fysisk aktivitet som intervention för ländryggs- och/eller bäckensmärta hos gravida kvinnor. Metod: Litteratursökningen i denna systematiska litteraturstudie utfördes i tre olika databaser, PubMed, Cinahl samt SPORTDiscus. Studien inkluderade randomiserade kontrollerade studier samt artiklar inom spannet av 15 år. Studier som innefattade ländryggs- och/eller bäckensmärta under graviditet samt fysisk aktivitet inkluderades. Urvalsprocess av relevanta artiklar utfördes enligt PRISMAS flödesschema. Kvalitetsgranskning gjordes enligt PEDro skalan.  Resultat: Tretton artiklar inkluderades i litteraturstudien efter litteratursökning samt relevansbedömning. Artiklarna bedömdes ha moderat till bra kvalitet enligt PEDro- skalan. Interventionerna var lika i flera av studierna men överlag skiljde sig flera av studiernas interventioner åt. Tio studier hade variationer av träningsprogram som intervention där tre studier följde American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) och en studie följde Royal College of Obstetricians and Gynecologists (RCOG). Andra träningsinterventioner var Hatha yoga, pilates samt vattenträning. Resultat visade att fysisk aktivitet gav effekt i 10 av 13 studier sett på ländryggs- och/eller bäckensmärta. Konklusion: Resultatet att majoriteten av de granskade randomiserade kontrollerade studierna visade positiva effekter av fysisk aktivitet indikerar att fysisk träning i olika former kan vara positivt och kan rekommenderas till gravida med ländryggs- och/eller bäckensmärta. Då antalet inkluderade studier var lågt och typen av träning och träningsupplägg varierande är det svårt att dra säkra slutsatser om effekt av specifika träningsmetoder. Mer forskning inom området behövs för att kunna säkerhetsställa evidensen för fysisk träning som behandling för graviditetsrelaterad ländryggs- och/eller bäckensmärta.

Fysisk aktivitet ökar bland seniorer och forskning visar på goda hälsoeffekter som en effekt av densamma. Trots vetenskaplig forskning om detta anas ett glapp i svensk forskning kring vad som motiverar seniorer till att ägnar sig åt fysisk aktivitet, i det här fallet i form av gruppträning, samt vilka effekter det innebär. Syftet med studien är att förstå varför människor över 65 års ålder ägnar sig åt fysisk aktivitet i form av gruppträning samt att undersöka om det finns någon påverkan på seniorernas upplevda livskvalitet och i så fall hur denna tar sig uttryck. Empirin hämtades genom sex kvalitativa intervjuer och tolkades med hjälp av Självbestämmandeteorin och dess tre grundbehov: autonomi/ självbestämmande, kompetens och samhörighet. De identifierade motivationsfaktorerna är: 1. Identitet, 2. Fysisk hälsa, 3. Psykisk hälsa, 4. Respons, 5. Bestämma över egna kroppen, 6. Gemenskap och relationer, 7. Sammanhang och rutiner samt 8. Glädje. Resultatet visar att alla grundbehov går att koppla till både motivation och upplevd livskvalitet, Autonomi- och självständighetsbehovet samt samhörighetsbehovet är viktigast för motivationen medan livskvalitén för seniorer visar sig ha tydliga kopplingar till alla tre. Behovet av kompetens spelar en markant större roll för livskvalitén än för graden av motivation. Välbefinnande och hälsopromotion, mod och frihet i vardagen samt sociala relationer och gemenskap identifieras som där viktiga värden och faktorer som höjer den upplevda livskvalitén. / Exercise among seniors increases, and recent studies indicates a gap of Swedish research in this area. Therefore, the aim of this study is to understand why seniors engage in physical activity, in this case in form of different group fitness-classes, and what the perceived effect of this consists in. Data were collected from six interviews and then analyzed in relation to the Self-Determination Theory and three important parts of it; autonomy, competence and social involvement. The result indicated several motives/factors for motivation among the participants: 1. Identity, 2. Physical Health, 3. Mental Health, 4. Response, 5. Possibilities to control your body, 6. Connections and Relationships, 7. Context and Routines and 8. Happiness. All three proved to be important but Autonomy and social involvement seemed to be most important among the participants when asked about motivation. In relation to quality of life, all three parts seemed crucial.

Abstract Background: In today's society there is a big focus on children's physical activity which hasmade older peoples physical and mentally well being not as prioritized lately, but their healthis just as important as someone else. Physical activity is a major contributor to a person'sgood health. With aging, other complications can be added and risk factors put the individualin a danger zone. Since the elderly's health has not been a priority, it has made older peopleunaware of what amount of physical activity they should perform.Aim: The study aimed to investigate how the research situation looks today regarding theimpact of different types of physical activities on the health of the elderly. Methods: A literature study consisting of nine articles was used. For the literature searcheswe used three different websites: EBSCO, sportDiscus and PubMed. A thematic analysiswas used to summarize the research we found in the literature searches. Results: The results showed that physical activity for the elderly people had a positiveimpact on health. Physical activity in the form of strength training, endurance training atdifferent intensity levels and group training partially showed an improvement in well-beingover a certain number of weeks. Discussion: The conclusion of this study showed that physical activity has a great importanceon the elderly. Physical activity is not only good for a person's physical health, physicalactivity is also good for a person's mental and social health so that the general health is inbalance / Bakgrund: I dagens samhälle ligger det ett stort fokus på barns fysiska aktivitet vilket hargjort att äldres fysiska och mentala välmående inte har prioriterats, men deras hälsa är minstlika viktig som någon annan. Fysisk aktivitet är en stor bidragande faktor för att individen skaha en bra hälsa och med åldern kan komplikationer tillkomma och riskfaktorer som sätterindividen i en riskzon. I och med att äldres hälsa inte prioriteras så vet inte många äldrepersoner vilken mängd fysisk aktivitet som är rekommenderat.Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur forskningsläget ser ut idag gällande vad olikatyper av fysiska aktiviteter har för påverkan på äldres hälsa. Metod: För att besvara frågeställningarna genomfördes en litteraturstudie bestående av tioartiklar. Litteratursökningarna genomfördes i EBSCO, sportDiscus och PubMed. För attsammanfatta den forskning vi hittat i litteratur sökningarna så användes en tematisk analys. Resultat: Resultatet visade att fysisk aktivitet hos äldre utifrån artiklarnas definition hade enpositiv påverkan på hälsan. Fysisk aktivitet i form av styrketräning, uthållighetsträning påolika intensitetsnivåer och gruppträning visade delvis en förbättring gällande välmåendetunder ett visst antal veckor. Diskussion: Slutsatsen visade på att fysisk aktivitet är lika viktigt för äldre personer somyngre personer. Fysisk aktivitet är inte bara bra för individens fysiska hälsa utan fysiskaaktiviteter bidrar även till den mentala och sociala hälsan, så att den allmänna hälsan kan varai balans.

Bakgrund: Personer med Parkinsons sjukdom är inte lika fysiskt aktiva som friska individer och uppnår således inte rekommendationerna för fysisk aktivitet. Fysioterapi och fysisk träning är således en viktig del i behandlingen av sjukdomen. Enligt författarnas kännedom saknas det svenska studier som undersöker beteendemedicinska faktorer av hur personer med Parkinsons sjukdom upplever fysisk träning i största allmänhet utan begränsningar till specifik träningsform eller program. Syfte: Att undersöka hur personer med Parkinsons sjukdom upplever fysisk träning. Metod: Kvalitativ design med induktiv ansats. Ett ändamålsenligt bekvämlighetsurval användes där sju informanter inkluderades. Datainsamling genom individuella intervjuer med en semistrukturerad intervjuguide. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys och grupperades i kategorier och underkategorier.  Resultat: Dataanalysen resulterade i 16 underkategorier och fem kategorier; “Träningens påverkan på individens funktioner och förmågor”, “Tankar och erfarenheter kring begränsningar och behov”, “Vad som driver individen till utförande av träning”, “Socialt stöd i relation till träning” samt “Fysisk aktivitet som anses vara träning”. Slutsats: Resultatet beskriver att informanterna upplevde träningen som bra och viktig, och något som hade en positiv effekt på fysiska, psykiska och sociala faktorer. Vidare beskrev informanterna betydelsen av att träna i grupp med andra som också hade Parkinsons sjukdom. / Background: People with Parkin's disease are not as physically active as healthy people and thus do not achieve the recommendations for physical activity. Physiotherapy and physical training are an important part of the treatment of the disease. According to the authors' knowledge, there are no Swedish studies that investigate behavioral factors of how people with Parkinson's disease experience physical exercise in the general public, without restrictions to a specific form of exercise or program. Aim: To investigate how people with Parkinson's disease experience physical exercise. Method: A qualitative design with an inductive approach. A purposeful convenience sample was used where seven informants were included. Data collection through individual interviews with a semi-structured interview guide. The material was analyzed with a qualitative content analysis and grouped into categories and subcategories. Results: The data analysis resulted in 16 subcategories and five categories; "The impact of exercise on the individual's functions and abilities", "Thoughts and experiences regarding limitations and needs", "What drives the individual to exercise", "Social support in relation to exercise" and "Physical activity that is considered to be exercise". Conclusion: The result describes that informants experienced the training as good and important, and something that had a positive effect on physical, psychological and social factors. Furthermore, the informants described the importance of exercising in a group with others who also had Parkinson's disease.