Video meetings are a regular part of work at Swedish television’s editorial for programming in Swedish Sign Language (SVT Teckenspråk). In the process of creating television programming in Swedish Sign Language, SVT employees communicate with and through technologies. This ethnographic exploration of video meetings at SVT Teckenspråk presents how deafness is reconfigured between hearing, interpreters, and video meeting technology within the context of a public service organisation. Concepts such as technology, meetings, organisations, and visuality are re-formulated from within the context of SVT Teckenspråk and interpreted using feminist and queer theory frameworks. These re-examined concepts are embedded in the history of SVT Teckenspråk and presented as part of the everyday way of holding video meetings. Technologies and people become intertwined and co-constitutive as moments of video meetings are subsequently understood not as human-technology ‘interactions’ but as intra-actions. Using empirical examples of video meetings collected during fieldwork, this thesis evinces how the materialities of video meeting technology relate to the ways in which deafness is or is not enacted, embodied, and co-constituted. Deafness is accordingly framed not as disability, but as a way of being - one that is founded on a different language, culture, and way of seeing. This emically-derived notion of being deaf impacts understandings and acts of video meetings at SVT Teckenspråk. Yet it is through people’s material intra-actions with technologies that notions of deafness emerge which run counter to ways of being deaf which SVT Teckenspråk employees’ (hearing and deaf alike) work hard to establish. Once technologies and the meanings co-created through people’s intra-actions with them are made visible, these same technologies disable rather than enable; making difference rather than making a difference. / Videomöten är en del av vardagsarbetet på SVT Teckenspråk där anställda kommunicerar via och med hjälp av teknologier i skapandet av television på teckenspråk. Denna etnografiska utforskning omkring videomöten på SVT Teckenspråk presenterar hur dövhet omkonfigureras i en sammanvävning mellan hörande, tolkar, samt videomötesteknik inom en public service organisation. Begrepp som teknologi, möten, organisationer, samt visualitet omformuleras med SVT Teckenspråk som sammanhang och tolkas sedan med hjälp av feministiska och queer teoretiska ramverk. Dessa begrepp analyseras ur ett historiskt perspektiv inom SVT Teckenspråk samt omanalyseras som en vardaglig del av videomöten. Teknologi och människa sammanvävs och omformar varandra i videomöteshändelser vilka därefter uppfattas som intra-aktioner snarare än människa-dator interaktioner. Genom empiriska uppslag på videomöten uppsamlade under fältarbete påvisar denna avhandling hur videomötesteknik och dess materialitet relaterar till de sätt som dövhet kan utövas, uttryckas, samt uppformas. Dövhet uppfattas som ett sätt att vara istället för som ett funktionshinder. Ett sätt som bygger på ett unikt språk, kultur, samt världssyn. Detta är SVT Teckenspråk anställdas sätt att förstå och vara i världen och kallas för ‘emic’. Utifrån ett emic perspektiv uppstår ett annat synsätt på dövhet och en ny förståelse av videomöten på SVT Teckenspråk. Trots detta uppstår genom materiella intra-aktioner med videomötesteknik uppfattningar omkring dövhet som strävar mot den syn som SVTs anställda (döva såsom hörande) medvetet etablerat. Istället för att införa jämställdhet och tillgänglighet framställer intra-aktioner med videomötesteknik olikheter mellan döva och hörande. De skapar skillnad istället för att göra skillnad. / <p>QC 20161209</p> / Drivers and Barriers for Mediated Meetings / Disabling Technology? Access and Inclusion in the Deaf/Hearing Workplace

Uppsatsens syfte är att genomföra och följa ett aktionsforskningsprojekt på en förskola. Projektet har som ansats att förändra och utveckla arbetet med digitala verktyg på förskolans yngrebarnsavdelning med barn 1–3 år. Med hjälp av ett sociomateriellt perspektiv undersöks hur digitala verktyg och andra materialiteter påverkar barnens handlingar. Uppsatsen utgår från att barnens undersökande och lärande uppstår i samhandlingar med de digitala verktygen. De digitala verktyg som använts under projektet har varit lärplatta med främst appar för att göra filmer och projektor tillsammans med Kuben.Resultatet visar att ett aktionsforskningsprojekt kan bidra till ökade kunskaper för deltagarna om vad ett arbete med digitala verktyg i förskolan kan vara. Genom att använda ett sociomateriellt perspektiv i aktionsforskningsprojektet synliggörs mångfalden av samhandlingar och lärandeprocesser som pågår. Barnen och de digitala verktygens samhandlingar skapar andra och fler lärprocesser än de som pedagogerna planerar för. Genom att få syn på dem kan vi skapa nya möjligheter till samhandlingar som utvecklar dem och stärker lärprocesserna. Då samhandlingarna mellan barn och digitala verktyg följs och stöttas kan de mål som har satts upp nås i högre grad. Om samhandlingarna inte uppmärksammas kan det bidra till oförståelse av barnens göranden och misslyckanden gällande måluppfyllelse. Aktionsforskning och ett sociomateriellt perspektiv stöttar varandra och kan med fördel användas tillsammans. / The aim of the essay is to carry through an action research project at a preschool. The project is set to change and develop the use of digital tools with children of the age 1- 3 years old. With help from a sociomaterial perspective I have examined how digital tools and other materiality can influence the children’s actions. The premiss of the essay is that children’s learning appears in intra-actions with the digital tools. During the project learning tablets, apps for filmmaking and projector together with a Cube was mainly used as digital tools.The results show that an action research project can contribute with new knowledge about working with digital tools for the participants. By using a sociomaterial perspective a diversity of intra-actions and learnings processes are made visible. The intra-actions between the children and digital tools create more and other learning processes than the teachers have planned for. The learning processes can be strengthened by making them visible. This also makes it easier to achieve the didactic goals. Without the knowledge about intra-actions that appear between child and digital tools there might be a gap concerning learning expectations. The project has shown that an action research project and a sociomaterial perspective support each other in a productive way.

The aim of the study is to elucidate what enables positive attitudes towards buying sex. The study has a posthumanist approach and the data is gathered trough hidden observations of a Swedish web forum dedicated to discussions of prostitution. The theoretical frame that is used in the study consist of concepts from the material feminists Karen Barads and Donna J. Haraways theories and Niels van Doorns argument of the embodiment of virtual texts. A theoretical inspired thematic analysis is used to examine the data from the observations of the web forum. The study shows that positive attitudes towards buying sex are given space and permanence though a variety of intra-actions between material and human agents. At the same time the result of the intra-actions is that the positive attitudes get mediated and endorsed, which enables positive attitudes towards buying sex. In addition to that, the intra-action between material and human agents creates normative understandings about buying sex and prostitution, which also enables these attitudes. In conclusion, the study shows that the enablement of positive attitudes towards buying sex is created through intra-action between not only human agents, instead the material shows to have a significant part in the enablement of positive attitudes towards buying sex.

Utifrån ett posthumanistiskt synsätt, och tillsammans med Karen Barads teori kring agentiell realism och performativitet, vill vi i det här kandidatarbetet bjuda in vår omvärlds fysiska fenomen som medskapare i vår designprocess. Med hjälp av dessa fenomen vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen genom att belysa materialitetens performativa förmåga till kunskapsproduktion och meningsskapande i designprocessen. Vi undersöker hur designprocessen och dess involverade val och handlingar uppstår genom mötet av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer; vi beviljas ett inifrånperspektiv som placerar oss mitt i vår världs trassel av intra-aktioner och blir därmed en del i dess tillblivelse. Genom att tillämpa detta förhållningssätt i experiment som utforskar relationen mellan den analoga världen och den digitala, undersöker vi hur dessa möten kan bidra till utformandet av en gestaltande ljudinstallation. / With a posthumanist approach and based on the theory of agential realism and performativity by Karen Barad, we want, in this Bachelor Thesis, to invite the physical phenomena of our surrounding world as co-creators of our design process. With help from these phenomena we would like to challenge and question the anthropocentric designer role by illustrating the performative ability of materiality for producing knowledge and creating meaning in the design process. We explore how the design process and its involved choices and actions emerge through the concurrence of both human and non-human actors; we are granted a from-within perspective that places us in the midst of the entanglement of our world’s intra-actions and therefore become a part of its genesis. By applying this approach to experiments which delve into the relationship between the analog world and the digital, we explore how these concurrences can contribute to the designing of a sound installation.

Denna studie utgår från barns möten i förskolan och undersöker ålder som ett görande. Studiens data utgör 18 timmars videoobservationer på en förskoleavdelning i en större svensk stad där sexton barn deltar från åldrarna ett till sex år. Studien utgår från en posthumanistisk grundsyn genom agentisk realism (se Barad, 2007 och Lenz Taguchi, 2012) och tematisk analysmetod har tillämpats i analysdelen (se Braun &amp; Clarke, 2006). Studiens resultat visar att barn, språk, diskurser, material och miljö intra-aktivt samhandlar och performativt producerar ålder som fenomen i förskolan. Studiens bidrag är att med stöd i agentisk realism introducera sätt att förstå ålder som ett socialt och materiellt fenomen. Detta skapar en förskjutning från barnet som ensam aktör i förklarandet av normerande ålderspraktiker i förskolan för att mer tillgängligt möjliggöra ett förklarande av aktörskap inom sociala och materiella praktiker och hur dessa samkonstituerar ålder som fenomen i förskolan. / This agential realist study aims to explore age as a social and material doing in children’s meetings in preschool. The data consists of eighteen hours of video observations in a preschool located in a larger city in Sweden. The study works theoretically with agential realism (see Barad, 2003, 2007 and Lenz Taguchi, 2012) and the analysis was conducted thematically (see Braun &amp; Clarke, 2006). The study shows that children, language, discourses, materiality and the surrounding environment intra-actively co-operates and performatively produces age as a phenomenom in preschool. The study contributes with support in agential realism to introduce a way to understand age as a socially and materially constructed phenomena. This produces a consequential shift from the child as the only responsible actor in the explanations of childrens normative age practices in the preschool and enables a possible explanation of agency within the social and material practices where these collaboratively produces age as a phenomena in preschool.