På senare tid har det framkommit flera företagsskandaler på grund av brister i revisorers granskning. Skandalerna har resulterat i högre krav på revisorers oberoende och självständighet. Det är vikigt att en revisors inblandning i företags verksamheter inte påverkar dennes omdöme, för att upprätthålla ett förtroende till olika intressenter. Vidare kan en revisors arbetsuppgifter förutom att granska företags räkenskaper även innefatta rådgivning. Det innebär att det kan uppkomma svåra gränsdragningar mellan vad som är tillåtet och vad som bör undvikas i revisorns yrkesutövning. Speciellt uppkommer flera dilemman om en revisionsbyrå har flera uppdrag åt samma klient, bland annat hur byråns verksamhet ska organiseras, eftersom det finns flera situationer som kan innebära jäv. Det leder in till uppsatsens syfte som är att undersöka hur en revisor kan undvika jäv vid samarbete med en redovisningskonsult när de har uppdrag till samma klient. De situationer som då främst blir aktuella är när en redovisningskonsult biträder med bokföring samtidigt som en revisor har bestyrkandeuppdrag (byråjäv) samt när både revision och rådgivning utförs till klienten (rådgivningsjäv). Av en till uppsatsen genomförd enkätundersökning framkom att det finns ett omfattande samarbete och att en revisor ofta har kontakt med en redovisningskonsult. Det indikerar att det finns en problematik som många revisorer möter i sitt vardagliga arbete. I uppsatsen framgår att revisorn förutom att granska styrelsens och verkställande direktörens förvaltning även ska granska redovisningskonsulten. Med andra ord tillkommer fler personer att granska om ett företags redovisning inte sköts av dess styrelse eller verkställande direktör. Revisorn ska också försäkra att redovisningskonsulten inte utför uppgifter som denne är otillåten att utföra samt ta hänsyn till om de har eller tidigare har haft en nära relation. Det finns flera faktorer som revisorn bör beakta för att med större sannolikhet undvika jäv i detta sammanhang. I uppsatsen visas att det inte är oproblematiskt för en revisor att undvika jäv vid samarbete med en redovisningskonsult, då revisorn behöver ta hänsyn till ett flertal omständigheter.

No description available.

Sammanfattning År 1987 reformerades konkurslagen (1987:672) och de uttryckliga bestämmelserna kring jäv infördes. Den uttryckliga jävsbestämmelsen regleras idag i 7 kap. 1 § 3 st. konkurslagen och stadgar att en person som står i ett förhållande till en gäldenär, en borgenär eller någon annan som är ägnat att rubba förtroendet för opartiskheten inte får utses till förvaltare. Detsamma gäller även för andra omständigheter som är ägnade att rubba opartiskheten. Enligt förarbetena var avsikten med jävsbestämmelsen inte att den skulle vara absolut. Syftet med införandet av reglerna var att ge garantier för att en förvaltare inte skulle vara bunden av personliga eller ekonomiska intressen och jävsregeln skulle därmed fånga upp alla förhållanden som skulle kunna leda till misstankar om jäv. Jävsbestämmelserna fick dock en ganska allmän utformning vilket kan leda till tolkningssvårigheter. Vad gäller jävsfrågan och bedömningen av jävssituationer innebär de allmänt formulerade reglerna att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Många olika situationer kan uppstå och bestämmelserna i konkurslagen ger dessvärre ingen större vägledning vad gäller jävsbedömningen. Därmed måste en bedömning göras i varje enskilt fall och ingen enhetlig bedömningsmall har framkommit av varken förarbeten, praxis eller doktrin. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur konkursförvaltare, domstol samt tillsynsmyndigheten ser på jävsfrågan. Det finns idag inget klart underlag för jävsbedömningen och olika uppfattningar uppstår kring vad som ska anses utgöra jäv. Syftet är därmed att se till konkursförvaltare, domstol och tillsynsmyndighet och dess åsikter för att undersöka om jävsbedömningen i framtiden behöver förändras och underlättas.

Revision innebär att kritiskt granska, bedöma samt uttala sig om ett företags finansiellainformation. Det är revisorns roll att utföra detta granskningsarbete och därmed kvalitetssäkrainformationen gentemot företagets intressenter. Hur detta arbete bedrivs kan ses som en process,vilken startar med att en planering av revisionsarbetet sker och följs därefter utav självagenomförandet (granskningen) där efter följer rapportering av vad som framkommit underrevisionen. Löpande skall även revisionen dokumenteras med sådan noggrannhet att revisornsarbete kan bedömas i efterhand.Det är viktigt att revisionsarbetet håller en hög nivå vilken i sin tur måste övervakas.Revisorsnämnden är en statlig myndighet vilken avser att just kontrollera Sveriges godkännandeoch auktoriserade revisorer genom att bedriva kvalitetskontroller samt tillsyner. En del i derastillsynsverksamhet är den systematiska och uppsökande tillsynen (SUT), vilken genomföras påutav dem själva utvalda riskgrupper. En utredning som visar på allvarliga brister i revisionenöverförs det till ett disciplinärende och efter prövning utdelas en disciplinär åtgärd. Sanktionernasom kan delas ut är erinran, varning med eller utan straffavgift samt upphävande av en revisorsbehörighet.Syftet med studien är att identifiera vilka brister i revisionsprocessen som Revisorsnämndenanmärker på samt att urskilja hur sambandet mellan de identifierade bristerna irevisionsprocessen och de utdelade sanktionerna ser ut. Ärendena som har legat till grund förgranskning har varit de som genom nämndens systematiska och uppsökande tillsynsverksamhetövergått till ett disciplinärende och som efter prövning tilldelats en disciplinär åtgärd.Granskningen har skett genom en utarbetad modells struktur som baserar sig pårevisionsprocessens fyra delar, planering, genomförande, rapportering och dokumentation. Engenomläsning har skett av de 129 stycken ärenden som studien totalt omfattar, varefter aktuelldata har plockats ut efter modellens valda variabler. För att kunna påvisa att samband eller inteförekommer har vi räknat fram korrelationskoefficient för varje fas och dess brister i förhållandetill sanktionen varning eller upphävande.Studiens resultat visar att Revisorsnämnden anmärker mest frekvent på bristerna jäv ochoberoende i planeringsfasen. Den vanligaste situationen då revisorn äventyrar sitt oberoende ärnär denne är vald revisor i en redovisningsbyrå vilken handhar redovisningen åt flera av revisornsövriga klienter. Den vanligaste jävsituationen är att revisorn upprättat eller biträtt, mer än vadsom tillåts enligt lag, med klientens bokföring eller upprättande av årsredovisning. Bristerna idokumentationsfasen beror till övervägande del på att revisorerna använt sig av kortfattadechecklistor, vilka inte är tillräckliga för att bedöma revisorns arbete i efterhand. Igranskningsfasen är det framförallt granskning av lager och interna kontroller/rutiner somrevisorerna får sina anmärkningar, på grund av att de inte närvarat vid inventering ellergranskning av dessa. Det enskilt mest frekvent hänvisade lagrummet har varit god revisionssed,vilken anses vara en övergripande praxis som gäller för samtliga faser av revisionsprocessen. Vifinner inget tydligt samband mellan någon enskild fas i revisionsprocessen och sanktionenupphävande, vilket indikerar att upphävande är ett resultat av brister i flera faser simultant.Starkare är sambandet mellan brister i de olika revisionsfaserna och sanktionen varning. Lägst samband mellan brist i revisionsfas och sanktion (oavsett varning eller upphävande) stårrapporteringsfasen för.

<p>Uppsatsens syfte är att undersöka om det finns stöd för hypotesen att företagare i allmänhet upplever att den mindre revisionsbyråns revisor i högre utsträckning tillmötesgår krav och önskemål från klienten, är lättare att påverka och upplevs stå närmare klientens intresse än statens och utifrån dessa kriterier kan anses vara mindre oberoende. Detta betyder att uppsatsen utgår från företagens perspektiv. Uppsatsen bygger på ett antal uppställda frågeställningar och dessa är bland annat: Hur oberoende är en revisor enligt företagen? Stämmer det att en liten revisionsbyrå anses vara mer tillmötesgående gentemot sina klienter än en stor byrå? Föredrar företagen att anlita en stor eller en liten revisionsbyrå eller är storleken utan betydelse?</p><p>Den uppställda hypotesen verifieras eller falsifieras genom en kvantitativ enkätundersökning som kompletteras med två kvalitativa intervjuer. Både enkätundersökningen och intervjuerna görs med slumpmässigt utvalda publika och ickepublika aktiebolag i Stockholms län.</p><p>Uppsatsen grundar sig i agentteorin, analysmodellen och aktuella lagar som beskriver revisorns roll och betydelsen för en revisor att hålla en oberoendeställning gentemot sin klient.</p><p>Trots att de flesta av de tillfrågade företagen upplever att de kan diskutera med och/eller påverka sin revisor menar företagen att revisorn visar prov på oberoende. Av de företag som har erfarenhet av både små och stora revisionsbyråer upplever drygt hälften att den mindre byrån är mer tillmötesgående och mer personlig. Storleken på revisionsbyrån verkar vara av mindre betydelse för de tillfrågade företagen, det är snarare tillgång eller avsaknad av resurser som är av vikt då små revisionsbyråer sällan har tillräckligt med resurser för att kunna bistå stora företag. Samtliga företag menar att revisorn finns där för att hjälpa företaget och en majoritet menar att revisorns intresse ligger närmast företagets. Slutligen har undersökningarna som gjorts visat att den uppställda hypotesen inte kan verifieras då knappt en tredjedel av de undersökta företagen har tillräckliga erfarenheter för att kunna besvara huruvida den ställda hypotesen är sann eller inte. Samtidigt kan hypotesen inte heller falsifieras då mer än hälften av dessa faktiskt ger den stöd.</p>

Uppsatsens syfte är att undersöka om det finns stöd för hypotesen att företagare i allmänhet upplever att den mindre revisionsbyråns revisor i högre utsträckning tillmötesgår krav och önskemål från klienten, är lättare att påverka och upplevs stå närmare klientens intresse än statens och utifrån dessa kriterier kan anses vara mindre oberoende. Detta betyder att uppsatsen utgår från företagens perspektiv. Uppsatsen bygger på ett antal uppställda frågeställningar och dessa är bland annat: Hur oberoende är en revisor enligt företagen? Stämmer det att en liten revisionsbyrå anses vara mer tillmötesgående gentemot sina klienter än en stor byrå? Föredrar företagen att anlita en stor eller en liten revisionsbyrå eller är storleken utan betydelse? Den uppställda hypotesen verifieras eller falsifieras genom en kvantitativ enkätundersökning som kompletteras med två kvalitativa intervjuer. Både enkätundersökningen och intervjuerna görs med slumpmässigt utvalda publika och ickepublika aktiebolag i Stockholms län. Uppsatsen grundar sig i agentteorin, analysmodellen och aktuella lagar som beskriver revisorns roll och betydelsen för en revisor att hålla en oberoendeställning gentemot sin klient. Trots att de flesta av de tillfrågade företagen upplever att de kan diskutera med och/eller påverka sin revisor menar företagen att revisorn visar prov på oberoende. Av de företag som har erfarenhet av både små och stora revisionsbyråer upplever drygt hälften att den mindre byrån är mer tillmötesgående och mer personlig. Storleken på revisionsbyrån verkar vara av mindre betydelse för de tillfrågade företagen, det är snarare tillgång eller avsaknad av resurser som är av vikt då små revisionsbyråer sällan har tillräckligt med resurser för att kunna bistå stora företag. Samtliga företag menar att revisorn finns där för att hjälpa företaget och en majoritet menar att revisorns intresse ligger närmast företagets. Slutligen har undersökningarna som gjorts visat att den uppställda hypotesen inte kan verifieras då knappt en tredjedel av de undersökta företagen har tillräckliga erfarenheter för att kunna besvara huruvida den ställda hypotesen är sann eller inte. Samtidigt kan hypotesen inte heller falsifieras då mer än hälften av dessa faktiskt ger den stöd.

På senare tid har fråga om jäv vid konkursförvaltaruppdrag uppkommit i samband med flera större konkurser. Konkursförvaltarnas uppgifter blir allt mer avancerade och idag tar förvaltarna många viktiga beslut i sin förvaltning. Det är givetvis väldigt viktigt att en konkursförvaltare är oberoende vid sin handläggning av en konkurs. Att någon i en maktposition med behörighet att ta beslut som kan påverka någon annan negativt om den i maktpositionen är jävig strider mot grundregeln för en objektiv och opartisk rättsskipning. Det stipuleras i lag att en konkursförvaltare inte får anta ett förvaltaruppdrag om han står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Utöver regleringen i lagen finns rekommendationer om god förvaltarsed. Oaktat bestämmelserna antar vissa konkursförvaltare uppdrag trots att en beaktansvärd risk för jäv föreligger. Systemet bygger på självgranskning och någon strängare påföljd saknas. Konkursförvaltarna följer inte alltid rekommendationerna, utseendeprocessen av förvaltarna är oreglerad och systemet med att en person kan föreslå en förvaltare leder ofta till att en osund relation uppstår. I förarbeten, utredningar och artiklar har jävsproblematiken diskuterats och det har under åren givits alternativ på förbättringar av systemet. Förslag som har uppkommit har exempelvis varit att en auktorisation av konkursförvaltarna ska införas, att en ny tillsynsmyndighet ska inrättas och/eller att en ny lag för konkursförvaltarna ska konstrueras. Genom införandet av en auktorisation skulle utseendeprocessen för det första bli reglerad samt skulle kunskapsnivån för förvaltarna förbättras och lättare kunna upprätthållas. Dessutom skulle en konkursförvaltare om han missköter sitt uppdrag kunna fråntas sin auktorisation, med rätt att överklaga beslutet. En ny tillsynsmyndighet skulle innebära att en specialiserad myndighet infördes. Myndigheten skulle kunna handha auktorisationen, utseendet av förvaltarna samt utöva tillsyn över förvaltarna. Ett sådant system används idag för revisorerna, där det är Revisorsnämnden som auktoriserar och granskar revisorerna. Eftersom dagens reglering i frågan om konkursförvaltarjäv är undermålig är resultatet av uppsatsens utredning att en reform är nödvändig.

<p> </p><p> </p><p> </p><p>Officially, Sweden has a very low level of corruption and in 2008 topped Transparency International’s list in terms of the perception of a lack of corruption. However, on closer examination it would appear that the Swedish public sector is not as clean as the Transparency International list suggests. What appears to be relatively common and quite widely accepted in Sweden, especially in local government, are conflict of interest situations in which public officials use their position to obtain advantages for themselves, their friends and their colleagues, in particular with respect to public procurement.</p><p> </p><p>According to the Swedish constitution, the public administration shall be governed by the principles on legality and objectivity. Grave violations of these principles are deemed illegal and contrary to the penal code provisions relating to bribery, public misconduct and breach of confidentiality<em>.</em> This, however, is where the problem arises. The provisions of the law regarding public misconduct only cover those areas involving the exercise of public authority. Although the handling of public matters when a conflict of interest exists is prohibited, there are no sanctions in the penal code for occasions where these provisions are violated. As public procurement is considered to be a contractual matter rather than one that falls within the scope of public authority, there are technically no means, from a criminal law point of view, to address conflict of interest situations, unless the actions taken amount to for example bribery, fraud or a criminal breach of trust.</p><p> </p><p>The aim of this paper is to answer the following questions:</p><p> </p><p>Where does the improper influencing of public decisions due to a conflict of interest fit within the concept of corruption?</p><p>How can improper influence and conflict of interest be tackled from a criminal law point of view under the current Swedish legislation;</p><p>What changes, if any, would be required to permit that improper influence due to a conflict of interest can be properly addressed from a criminal law point of view?</p><p> </p><p>My research established that a situation in which public officials improperly influence the official decision-making process because of private interests falls within most international definitions of corruption, i.e. “the abuse of public office for private gain”. It was also established that this type of behaviour in the Swedish public service is often impossible to deal with through criminal prosecution, although it violates the legal provisions on public conflict of interest. This paper therefore concludes that the improper use of influence due to a conflict of interest should be regarded as corrupt activities and be criminalised, thus safeguarding the constitutional principles of the public administration.</p>

Officially, Sweden has a very low level of corruption and in 2008 topped Transparency International’s list in terms of the perception of a lack of corruption. However, on closer examination it would appear that the Swedish public sector is not as clean as the Transparency International list suggests. What appears to be relatively common and quite widely accepted in Sweden, especially in local government, are conflict of interest situations in which public officials use their position to obtain advantages for themselves, their friends and their colleagues, in particular with respect to public procurement.   According to the Swedish constitution, the public administration shall be governed by the principles on legality and objectivity. Grave violations of these principles are deemed illegal and contrary to the penal code provisions relating to bribery, public misconduct and breach of confidentiality. This, however, is where the problem arises. The provisions of the law regarding public misconduct only cover those areas involving the exercise of public authority. Although the handling of public matters when a conflict of interest exists is prohibited, there are no sanctions in the penal code for occasions where these provisions are violated. As public procurement is considered to be a contractual matter rather than one that falls within the scope of public authority, there are technically no means, from a criminal law point of view, to address conflict of interest situations, unless the actions taken amount to for example bribery, fraud or a criminal breach of trust.   The aim of this paper is to answer the following questions:   Where does the improper influencing of public decisions due to a conflict of interest fit within the concept of corruption? How can improper influence and conflict of interest be tackled from a criminal law point of view under the current Swedish legislation; What changes, if any, would be required to permit that improper influence due to a conflict of interest can be properly addressed from a criminal law point of view?   My research established that a situation in which public officials improperly influence the official decision-making process because of private interests falls within most international definitions of corruption, i.e. “the abuse of public office for private gain”. It was also established that this type of behaviour in the Swedish public service is often impossible to deal with through criminal prosecution, although it violates the legal provisions on public conflict of interest. This paper therefore concludes that the improper use of influence due to a conflict of interest should be regarded as corrupt activities and be criminalised, thus safeguarding the constitutional principles of the public administration.

The study is mainly to reflect on how the two members of the European Union, Sweden and Finland has chosen to implement the directive 2014/24/EU of the European Parliament and of the Council of the European Union. To limit the study the focus has been to investigate the width of ‘conflict of interest’ as well as the width of ‘contracting authorities’. The conflict of interest may appear in all phases within the purchasing process with a risk for unjust advantages for the wanted supplier or the opposite, where a supplier is excluded by purpose. The actual procurement process is presented in the study in a wider context where the procurement document, the publication of the document as well as the establishing of the winning tender is defined as the second phase. The total process of purchasing begins with a first phase, the analysis of the actual need, market orientation and an evaluating of the previous contract. The third phase, contract management, is very critical as the risk of becoming caught altering the contracts during the term is low. Therefore, is not only the conflict of interest connected to the prior involvement of candidates or tenderers that need to be addressed. The regulation of the two national procurement laws does not contain the wider sense of conflict of interest. Instead, one Finnish inferior law, regulating administration and conflict of interest there in, appears to be the most comprehensive legislation to include all organizations that the procurement law applies to. The Swedish regulation as oppose to the Finnish spread out on a general administrative law and a law applied to the municipal organizations. However, this is not including all the organizations that must process their procurations according to law. The legislator refers to the constitutional principle, the principle of equality, and a mandate for the procurement authority to support all procurement organizations that are obliged to implement procurement under public procurement laws. Above is a simplified description of how the procurement directive has been implemented in Sweden and Finland. What has been noted is that is does not appear to be any penalties for those who shows a behavior indicating that there is a conflict of interest in any of the steps of the purchasing process. On the other hand, it is the contracting organization that may face penalties such as a waste of resources when a procurement is reviewed and fails, which means further time spent on yet another process of procurement. A contracting organization that does not manage its contracts according to the stated demands in the procurement might make such incorrect purchases or concessions that could lead to considerable sanctions.