In a prospective randomised double-blind study eighty patients with MRI verified lumbar disc herniation and corresponding clinical findings underwent microscopic disc removal. The patients were peroperatively given systemic and local corticosteroids or placebo, and followed for 2 years. The hospital stay and time to return to full-time work was significantly shorter in the treatment group. Pain measured as worst pain during the last week was also lower in the corticosteroid group. The results indicate that peroperative treatment with corticosteroids reduces pain and improves the functional outcome in patients operated for lumbar disc herniations. To evaluate whether thermal quantitative sensory testing (QST) is applicable in the study of sensory dysfunction in lumbar disc herniations 66 patients with disc herniations underwent thermal QST. We found that thermal QST reflects sensory dysfunction in patients with lumbar disc herniations. However, thermal QST seems to have a poor predictive value for identifying the anatomic location of a herniated lumbar disc. Quantitative sensory testing (QST) was used to detect damage to the myelinated A-delta fibres (cold sense) and the unmyelinated C-fibres (warmth sense). Corticosteroids combined with surgery in lumbar disc surgery improved the normalisation for the warmth disturbance compared to the control group. A prospective analysis was performed on the predictive value of preoperatively determined lumbar lordosis and flexion for pain and disability in patients treated by microscopic lumbar disc surgery. Preoperative hyperlordosis correlated to more pain postoperatively (p=0.004). In patients with hypoflexion there was an association between hyperlordosis and moderate or severe pain postoperatively (p<0.001). The same outcomes were found for DRI. The stiff and straight back indicates a good outcome of lumbar disc surgery concerning pain and disability.

Background: Despite the successful development in cardiac surgery, cerebrovascular accidents (CVA) remain a devastating complication. Aortic atherosclerosis has been identified as a major risk factor for CVA. The present thesis addresses this question in relation to aortic manipulation during cardiac surgery, being divided into a clinical (I-II) and an experimental part (III-V). Material and methods: Consecutive cardiac surgery cases (n=2641) were analyzed. Patients with CVA were extracted from a database designed to monitor clinical symptoms. Patient records were used to confirm clinical data and diagnosis. Subdivision was made into three groups: control subjects, immediate, and delayed CVA, being analyzed for neurological symptoms (I). Patients with CVA who also had been investigated with computer tomography (CT) (n=77) were further evaluated in terms of hemispheric and vascular distribution of lesions. The CT-findings were compared with CVA symptoms (II). An aortic perfusion model was developed using cadaver aorta onto which multiple cross-clamp manipulations were applied (III). Washout samples of perfusate were analyzed by computerized image processing and with subdivision into different particle spectra. The model was further developed with the introduction of intraluminal manipulation from cannula and intra-aortic filter (IV). A technique for macro-anatomic mapping of plaque distribution of cadaver thoracic aorta was developed (V). Variation in plaque density was analyzed in different anatomical segments, monitored by digital image analysis. Hazards associated with surgical manipulation were studied by superimposing cannulation and cross-clamp sites onto the aortic maps in a blinded fashion. Results: The incidence of immediate and delayed CVA was 3.0% and 0.9%, respectively. Aortic quality was a strongly associated with immediate but not delayed CVA. Left-sided symptoms of immediate CVA were significantly more frequent than of the contra-lateral side. Positive signs on CT were seen in 66% of the CVA patients. Right-hemispheric lesions were more frequent compared with the contra-lateral side and the middle-cerebral artery territory dominated. Aortic cross-clamping produced a substantial output of particulate matter. Manipulation by intra-aortic filter produced a significant washout of embolic particles that escaped the filter, although some particles were captured. Cannulation was an additional source of embolic material. In terms of plaque distribution was the anterior wall of the ascending part and arch of the aorta more affected than its posterior side. However, observing a plaque in the anterior wall of this aortic segment predicted to 83% a concomitant plaque in the posterior wall. Increased age correlated positively with plaque density. The theoretical chance of interfering with a plaque during cannulation and/or clamp positioning was 45.8%. Conclusions: Both CT scans and clinical symptoms confirmed that CVA after cardiac surgery had a right-hemispheric predominance. The perfusion model resulted in a profound output of material during cross-clamp maneuvers. The intra-aortic filter successfully collected particles but also generated embolic debris on its own. Aortic cannulation was an additional source of embolic debris. Plaques were frequently found in the cadaveric aorta, and there was a high risk of plaque interference during surgical manipulation. As expected, plaque density was age-dependent.

One of the main obstacles to maintaining patients with short bowel syndrome on parenteral nutrition, or successfully transplanting these patients with a small bowel graft, is the many severe infections that occur. Evidence is accumulating that translocating bacteria from the patient’s bowel causes a significant part of these infections. In this thesis bacterial translocation is studied in a Thiry-Vella loop of defunctionalised small bowel in the rat. Bacterial translocation to the mesenteric lymph nodes (MLNs) occurs in almost 100% of the rats after three days. No systemic spread of bacteria is observed unless there is additional immunosupression with depletion of Kupffer cells in the liver. However, blocking the function of α/β T cells does not increase the translocation. Removal of MLNs does not either aggravate bacterial translocation in the Thiry-Vella loop model. Conversely, after small bowel transplantation translocating bacteria spread systemically if the MLNs are removed. The Thiry-Vella loop should also be a suitable model for the testing of potentially translocation-inhibiting substances. Reinforcement of the intestinal barrier with glutamine or phosphatidylcholine proved insufficient in decreasing bacterial translocation. Even selective bowel decontamination with tobramycin failed to abolish bacterial translocation. Thus, it seems that the driving force for translocation in this model is strong regardless of the relatively small trauma of intestinal defunctionalisation. Flow cytometric studies of the immune cells in the spleen MLNs showed a decrease in MHC class II positive T cells in the MLNs of the Thiry-Vella loop. Concurrently the number of macrophages increased with time as observed by immunohistochemistry. The fraction of MHC class II negative macrophages increased in the spleens of rats treated with glutamine. In conclusion, the Thiry-Vella loop model offers possibilities of immunological as well as mechanistic studies on bacterial translocation from small intestine.

Bakgrund: Att vårda patienter i vaket tillstånd kräver större förberedelser och hänsyn på operationssalen. Operationssjuksköterskor behöver tillgodose patienten och ge god omvårdnad och samtidigt säkerställa en säker och steril högteknologisk miljö. Studier har visat att patienters upplevelse under operation påverkas av operationssjuksköterskans bemötande. Genom att öka medvetenhet och kunskap om operationssjuksköterskans möte med vakna patienter intraoperativt kan patienters upplevelse under operation förbättras.  Syfte: Att beskriva operationssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter som genomgår kirurgi i vaket tillstånd.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med elva stycken operationssjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenteras i fyra kategorier: Att patienten är i fokus och direkt få ett kvitto på arbetet, Att sträva efter ett gott samarbete och professionalitet inom teamet, Att vilja minska oro och skydda patienten, Att vara lyhörd och ge patienten möjlighet till delaktighet Slutsats: Denna studie visade att operationssjuksköterskorna lade fokus på patienten då de genomgick kirurgi i vaket tillstånd och de ville vara lyhörda för patientens behov för att ge dem en bra upplevelse. De ville skydda patienten från obehag och även verka som patientens företrädare.

Världshälsoorganisationen (WHO) introducerade 2008 checklistan för säker kirurgi, som ett led i att minska vårdskador i samband med kirurgiska ingrepp och stärka kommunikationen mellan de olika professionerna på operationssalen. Denna checklista är uppdelad i tre delar; kontroll inför anestesistart, kontroll inför operationsstart (time-out), samt avslutning. Eftersom vår profession är operationssjuksköterskor, valde vi att fokusera på time-out, för att beskriva operationssjuksköterskors upplevelser av kommunikationen och följsamheten i samband med time-out. Uppsatsen är en litteraturstudie baserad på tio kvalitativa vetenskapliga artiklar, vilka granskades och analyserades. I artiklarna sökte vi efter gemensamma nämnare, de kategoriserades till huvudteman och underteman. Under huvudtemat kommunikation återfinns hierarki, som var en starkt bidragande faktor till bristfällig kommunikation inom det interprofessionella operationsteamet och till en låg följsamhet till WHO´s checklista för säker kirurgi. I huvudtemat utbildning framkom problem i samband med implementeringen av WHO´s checklista för säker kirurgi, där det saknas adekvat utbildning och handledning för hela teamet. Resultatet för uppsatsen kan ligga till grund för vidare forskning inom ämnet och bidraga till utbildning i interprofessionell kommunikation och utveckling, samt hantering av de olika hierarkierna på en operationsavdelning. / In 2008, the World Health Organization (WHO) introduced the Surgical Safety Checklist as a means to reduce surgical complications and improve communication among healthcare professionals in the operating room. The checklist is divided into three parts: pre-anesthesia check, time-out before incision, and closing check. As operating room nurses, we chose to focus on the time-out component to describe operating room nurses' experiences with communication and compliance during time-out.   This literature review is based on ten qualitative scientific articles, which were reviewed and analyzed. We searched for common themes in the articles, which were categorized into main themes and sub-themes. Under the main theme of communication, we found that hierarchy was a strong contributing factor to poor communication within the interprofessional operating team and low compliance with the WHO's Surgical Safety Checklist.   Under the main theme of education, we found problems with the implementation of the WHO's Surgical Safety Checklist, including inadequate education and training for the entire team. The results of this study can form the basis for further research on interprofessional communication and development, as well as the management of different hierarchies in the operating room.

Bakgrund: Trauma, tumörsjukdom, infektioner och cirkulationsrubbningar kan leda till förlust av kroppsdel. Forskning i ämnet är ofta medicinskt inriktad på smärtproblematik eller praktiska följder, medan patienters upplevelser och psykosocial påverkan hamnar i skymundan. Syfte: Syftet med den här uppsatsen är att beskriva psykosociala aspekter i upplevelsen av att leva med en förlorad kroppsdel. Metod: Litteraturstudie med kvalitativ ansats baserad på elva kvalitativa artiklar. Resultat: Att förlora en kroppsdel kan leda till påverkad självbild och psykosocial påverkan. Detta presenteras i huvudtemat att hantera en ny livssituation med underliggande teman jag är, jag ser ut, jag kan och socialt stöd. Slutsats: Vid förlust av kroppsdel oavsett etiologi kan självbilden påverkas i någon riktning. Sexuallivet såväl som vardagliga sysslor kan påverkas vilket i sin tur påverkar livskvaliteten. Att anpassa sig till en protes kan underlätta både den fysiska och den psykosociala aspekten, vilket påverkar självbilden positivt. Detta ämne har under det senaste årtiondet beforskats, men detta behöver förankras i klinisk praxis. Klinisk Betydelse: Genom att belysa de psykosociala aspekterna av att förlora en kroppsdel bidrar föreliggande uppsats till att öka förståelsen amputerade och mastektomerade patienters situation Nyckelord: amputation, mastektomi, protes, rekonstruktiv kirurgi, självbild, sexualitet / Background: Trauma, tumors, infections and vascular disease could lead to loss of limb. Research in the subject is often aimed at medical issues or practical matters, while the experiences and psychosocial aspects are being overlooked. Purpose: The purpose of this dissertation is to describe psycosocial aspects of the lived experience of living with a lost bodypart. Method: A review of qualitative approach based on eleven qualitative articles. Results: Losing a body part may affect psychosocial elements and self-image. This is being presented in the main theme to adapt to a new aspect of life and three themes: I am, I look like, I'm apt and social support. Conclusion: Loss of a bodypart of variying aetiology can lead to concerns of self- image. Sexuality and daily life activities can be affected, with a loss of quality of life as a consequence. To adapt to a prosthesis can ease both the psycosocial and physiological aspects of this transition, with im proved self-image as a result. This topic has been researched during the last decade, but the knowledge has yet to reach clinical praxis. Clinical significance: This study highlights the psycosocial aspects of losing a body part in order to give a deeper understanding of the needs of these patients. Key words: amputation, mastectomy, prosthesis, reconstructive surgery, self- image, sexuality

Bakgrunden är att det finns få referenser inom forskningen på den terapeutiska relationen som explicit handlar om psykoterapeutens känslor i relationen. Syftet med denna studie är att förstå mera om psykoterapeutens känslor, vad som utlöser dem i terapirelationen och vilka risker och möjligheter som psykoterapeuterna upplever med känslorna i terapin. Metoden som valdes är en kvalitativ metod med en explorativ ansats. Deltagarna i studien är sex psykoterapeuter; fyra kvinnor och två män i åldrarna 50-65 år. Resultatet visar att psykoterapeuterna inte kopplar egna starka känslor i relationen till positiva behandlingsresultat i terapin. De uttrycker att man som psykoterapeut bör vara observant på sina känslor och att de bör hållas i bakgrunden i relationen. I de terapier som psykoterapeuterna refererar till i intervjuerna har behandlingsresultaten dock varit goda, patienterna har upplevts som genuina och psykoterapeuterna har känt sig omtyckta av patienten. Psykoterapeuterna kopplar dock inte ihop det positiva behandlingsresultatet och genuiniteten hos patienten i terapirelationen. Genuinitet även hos psykoterapeuten, både i självkännedom och kunskap, är viktiga faktorer för att kunna utföra det terapeutiska arbetet. / There are few references in research on the therapeutic relationship that explicitly deals with the psychotherapist's emotions in the relationship. The purpose of this study is to understand more about the psychotherapist's emotions, what triggers them in the therapy relationship and the perceived risks and opportunities with their feelings.  A qualitative methodology with an explorative approach was used for this study. Participants in the study are six psychotherapists; four women and two men, aged 50-65 years. The result shows that psychotherapists do not connect strong feelings in relation to the positive outcome in therapy. They express that as a psychotherapist one should be observant of one´s feelings and that the feelings should be kept in the background of the relationship. In the therapies that participants refer to in the interviews, the results has been good, the patients have been perceived as genuine and the psychotherapists have felt genuinely liked by the patient. Participants do not connect positive treatment outcome and authenticity of the patient in the therapy relationship. Authenticity also among the psychotherapist, both self-knowledge and professional skills are important factors for the performance of the therapeutic work.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Ett bråck, också kallat aortaaneurysm på stora kroppspulsådern beror på en försvagning i kärlväggen och följden blir en onormal vidgning av kärlets diameter. Detta är en sjukdom som främst drabbar män över 65 år. Opereras inte dessa patienter är dödligheten hög, cirka 80 procent. En fungerande, för patienten tydlig kommunikation när den preoperativa informationen delges, har en central betydelse för patientens förståelse och för resultatet av vården.   Syfte: Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka hur patienterna som genomgick elektiv endovaskulär operation upplevde information före och efter operationen.   Metod: En kvalitativ design användes. Fem patienter inkluderades i studien. Semistrukturerade intervjuer gjordes i ett tyst och avskilt rum på en kirurgavdelning.   Resultat: En värdefull preoperativ information är lagom och anpassad efter personens behov. Informationen bör bland annat innehålla uppskattad väntetid, operationstid samt eventuella risker med operationsmetoden. På internet kan man också själv söka fördjupad information. Känslorna inför operationen är av varierande orosgrad men oftast är det en lättnad att äntligen opereras. Informanterna vill helst sova under operationen. Bemötandet av personalen upplevs positivt.   Slutsats: Individanpassad information till patienter behövs då krav och förväntningar varierar. Modern teknik kan vara ett värdefullt komplement och hjälpmedel till den traditionella informationen. Informanterna var nöjda med den muntliga informationen och föredrog att få den genom ett personligt möte med personalen. Det behövs fler studier om hur informationen kan förbättras ytterligare.

Det är vanligt att patienter som ska genomgå en operation upplever oro och ångest. Oro och ångest är en känslomässig och fysisk reaktion som påverkar människor på olika sätt. Det är sjuksköterskans arbetsuppgift att tillämpa omvårdnadsåtgärder för att lindra patienters oro och ångest. Syftet var att belysa vilka omvårdnadsåtgärder som sjuksköterskor kan tillämpa för att förebygga vuxna patienters oro och ångest inför kirurgi med generell anestesi. Metoden var en litteraturöversikt som baserades på två kvalitativa och 17 kvantitativa artiklar mellan år 2000-2014 som sammanställdes för att forma ett resultat. Resultatet påvisade fyra teman; information, musik, akupunktur och akupressur, samt värmebehandling. Det är viktigt att patienten får möjligheten att uttrycka sin oro och ångest, samt att sjuksköterskan tar sig tid att lyssna på det patienten har att säga. Tillsammans kan de då komma underfund med vad som orsakar oron och ångesten. Sjuksköterskan måste ta reda på vilken förförståelse och tidigare erfarenhet patienten har för att kunna anpassa omvårdnadsåtgärderna så att den passar patientens behov. Genom att ha en bred kunskapsbas om olika omvårdnadsåtgärder kan sjuksköterskan förebygga patienters preoperativa oro och ångest och på så sätt även minska patientens lidande och öka delaktigheten.

Bakgrund: Djup ventrombos (DVT) är en allvarlig komplikation efter kirurgiska och ortopediska ingrepp. Detta leder till ökat lidande för patienten, längre vårdtider och därav ökade kostnader för samhället. För att förebygga DVT krävs kunskap om vilka preventiva omvårdnadsåtgärder som har effekt och hur de ska användas. Syfte: Syftet med studien var att genom en systematisk litteraturstudie se vad kunskapsläget säger om preventiva omvårdnadsåtgärder mot DVT samt vad som ser mest effektivt ut. Syftet var också att genom en enkät ta reda på hur sjuksköterskor arbetar kliniskt för att förebygga DVT. Metod: Litteraturstudie som baserades på tio orginalartiklar. Som komplement till litteraturstudien gjordes även en enkätstudie som inkluderade tio sjuksköterskor. Resultat: Tidig mobilisering tillsammans med mekanisk profylax ses som effektivt för att förebygga DVT. I många av studierna som granskats gavs patienterna lågmolekylärt heparin (LMH). Det var dock ingen lägre frekvens av DVT hos dessa patienter jämfört med de som ej fick LMH. Det var vid införandet av profylaktiska omvårdnadsåtgärder som tidig mobilisering, kompressionsstrumpor och kompressionspumpar som frekvensen av DVT sjönk. Sjuksköterskorna arbetar aktivt med förebyggande omvårdnadsåtgärder men det finns dock inga specifika riktlinjer för dessa omvårdnadsåtgärder i den kliniska verksamheten. Slutsats:  Studien visar att ett behov finns för utvecklandet av att arbeta med individanpassad profylax då patienterna utifrån olika riskgrupper har olika behov av profylaxtyper. Stor vikt bör läggas på att utveckla och implementera riktlinjer för tidig mobilisering då detta utifrån denna studies resultat har god effekt för att förebygga uppkomsten av DVT. / Background: Deep vein thrombosis is a serious complication during surgical and orthopaedic procedures. This leads to increased patient suffering, longer hospital stays and thereby also higher cost for society. To prevent DVT requires knowledge about preventive care measures that are effective, and how they will be used. Aim: The aim of this study was to examine the current state of knowledge about preventive care measures against DVT and how effective they are. The aim was also, by conducting a survey, to find out how nurses work clinically for the prevention of DVT. Study design: A literature study was conducted. The study was based on ten original articles. As a complement to the literature study a questionnaire was created and handed out to ten surgical and orthopaedic nurses. Results: Early mobilization in combination with mechanical prophylactics is seen as effective for preventing DVT. In many of the included studies patients were given low molecular weight heparin (LMH). However the frequency of DVT in these patients was not lower compared to those who did not get LMH. Instead it was at the introduction of prophylactic care measures such as early mobilization, compression stockings and compression pumps as the frequency of DVT fell. The questionnaires showed that clinical nurses worked actively with care measures. However, there were no specific guidelines for the measures in the organisation. Conclusion: The study shows that there is a need for developing methods for individual prophylactic care as patients from different risk groups have different needs. There should also be focus on developing and implementing guidelines for early mobilization as this study has shown it is effective in preventing DVT.